Läser ”Sista  brevet från din älskade” av Jojo Moyes, och tänker på min älskade. När försvann han? Fanns han någonsin? Jag har i alla fall slutat kalla min manliga vän, älskare, fd kärbo, numera vad ?, för ”min älskade”. Gjorde det länge. Slutade kanske när vi/han gjorde slut senast – minns inte ens när det inträffade. Är inte dement (tror jag), lägger bara inte sådant på minnet längre. Antagligen för att han faktiskt inte vill vara min älskade längre (min slutsats). Vi har gjort slut på varandra.

Inser när jag skriver det här att han nog slutade för länge sedan att prata om kärlek när det gäller oss två (om han någonsin gjort det, jag kanske bara har hört vad jag ville). Förmodligen gjorde han det när vårt gemensamma liv brakade samman för snart sex år sedan. Han hänger med ändå. Och jag med. Hit och dit, till och från. Någon sorts kärlek är det kanske. Och eftersom jag vet att han läser min blogg, så läser han detta. Vår modell för kommunikation är inte särdeles direkt…

Bästa vännen har mist sin älskade man. De var älskande, de hade mycket gemensamt liv framför sig, ”det var inte så här det skulle bli” sade en av hennes döttrar vid begravningen. Nej, det var inte så det skulle bli.

Det var inte så det skulle bli för mig heller, som det blev. Livet händer, och döden händer, och allt blir något annat. På golvet här i köket ligger sonens ärvda hund (jag har ärvt hunden, inte sonen), sonen är död, han också. Hunden fiser så det stinker. Det var inte så det skulle bli heller. Men det blev. Snart är det ett år sedan olyckan. Jag väntar på årsdagen med sjuk sorts förväntan, vad kommer jag att göra, hur kommer jag att känna?

Just nu vet jag bara att livet rämnar omkring mig, jag larvar omkring med vrickat knä och möjlig meniskskada efter att ha klivit snett när jag skulle ta upp hundbajs ur diket. Försöker gå ut med hunden ändå, men enbart på gräset utanför huset, det onda benet först utför trappen, ett steg i taget. Om jag inte böjer på benet funkar det, lite bättre idag än igår. Bättre idag än igår, viktig insikt.

Grannen på landet ringer just och berättar om en olycka därute i samband med trädfällning och städdag. Apropå att livet rämnar. Vet inte hur det gick med den, och de, som drabbades.

Och det här livet återuppstår, varje vår. Nyplöjda åkrar, tofsvipor, en fasans rop – talar om nytt liv. Tack.