Spisen slocknar så fort jag glömmer den en stund, t ex om jag läser eller skriver eller lyssnar till musik. Då känner jag plötsligt att det drar kallt om benen, även om det är plusgrader ute. Det här plastparkettgolvet är alltid kallt, trasmattor och hundfiltar till trots. Och i kväll blåser det och drar in i huset.

Så nu ska jag tända igen, för femtielfte gången idag, och sota ner mig igen. Varje gång. Det är så halt ute att jag bestämt att bara gå på tomten med hundarna sista gången för idag. Kanske har en del is regnat bort till i morgon. Hundar med för mycket energi i kroppen är inte roliga att ha inomhus för länge.

Ikväll är jag trött, hoppas få sova hela natten småningom. Ännu är klockan bara 8, så jag får vänta ett par timmar.

Jag lyssnar till ”The Ashkovan Farewell” med Ungar/Mason på Spotify. Jag har ingen aning om vem musikanten är eller vad ”Ashkovan” betyder – men den är melankolisk och tonerna får mig att tänka på en sång som Joe skrev ihop och sjöng och spelade på sin lilla harmonika när vi var ett gäng kvar på encounter efter en Human Element-update för länge sedan. Minnen, goda minnen. Musik får mig ofta att gråta, eller åtminstone får den mina ögon att tåras. Jag kan inte alltid förknippa musiken med konkreta minnen, men den gör något med mig. Något i mig minns, eller känner igen, eller längtar efter just den musiken just då.

När jag googlar Ashkovan inser jag att det möjligen är filmmusik? Jag rekommenderas att lyssna även till ”figlio perduto” (den förlorade sonen?) av Beethoven. Lägger in även den i biblioteket, men behöver snarast skaffa ett par bra hörlurar för att musiken ska fungera för mig.

Just nu retar det mig att jag inte kommer på namnet på ranchen där så många updates och encounters ägde rum, medan Will Schutz ännu levde. Sådana här smärre minnesglapp inträffar allt oftare, eller så märker jag dem eftersom jag mer eller mindre förväntar mig dem, jag är ju så gammal. Kvällstidningarna har annonser med kända personer som ser glada ut och håller upp testformulär som ska tala om för dig om du ”bara” är glömsk eller om du håller på att bli senil. Jag föredrar att inbilla mig (utan test) att jag enbart är normalt glömsk, så länge jag inte motbevisas av verkligheten.

Apropå verklighet – kungen skulle besöka daghem någonstans utanför Stockholm, och då fick flera av barnen tillsägelse att stanna hemma, så att det inte skulle bli för stökigt för kungen … Någon i personalen muttrade att det handlade om att det räckte med ”ett, stort barn”. Jag vet inte vad som är galnast, att visa upp ett städat daghem utan barn, eller att vi faktiskt kallar kungen för ”ett stort barn”.