Dag 5 i november – jag borde ha 5×1667 ord i ett manus vid det här laget. Det har jag inte.

Vid köksbordet sitter en gammal kvinna. Hon skriver på sin dator, det syns att hon kan fingersättningen, för det går fort. Glasögonen på näsan nästan hoppar av fingrarnas aktivitet. På andra sidan datorskärmen ligger en alldeles svart liten katt hoprullad på en dyna. Just nu sover katten. Småfåglarna flyger, kanske vet de att katten för ögonblicket är inomhus.

Den där gamla kvinnan är jag. Hon är jag. Det behöver jag tala om för mig själv flera gånger om dagen. Ändå är det knappt att jag tror mig. Jag tittar på min spegelbild, på rynkor och grått hår. Brösten är dekorerade av födelsemärken, som antagligen borde tas bort. Stela leder syns inte i spegeln, men känns. Att sitta på huk är det inte längre tal om. Skäggstråna är på väg tillbaka på hakan, de behöver dras med pincett ungefär varannan dag om andra ska slippa se dem.

Låter det trist? Det är det ibland, framför allt att kroppen inte längre alltid vill det jag vill. Eftersom Viveka Lindfors alltid varit något av ett skönhetsideal för mig, är inte skrynklorna något stort bekymmer. De är där och de bär vittnesbörd om mitt liv. Tolkningen får var och en som ser dem stå för.

Jag kan känna en viss ångest inför vissheten om att min framtid är kort. Rimligtvis blir jag inte äldre än 100 år – många tycks numera orka leva dit, men inte längre. Jag har fantasier om att kanske hälften av de tänkbara ytterligare trettio åren blir svåra.

Igår kväll talade jag och mannen min om att dö. Inget konstigt samtalsämne när man är i vår ålder, han fyller 80 nästa år och jag 71. Han vill absolut inte hamna på långvården, han minns sin pappas sista år som eländiga efter en stroke. Helst vill han ta ett piller och bara inte vakna igen. Ett ”dödspiller”.

Då går jag igång, och talar om att även om han skulle hitta ett sådant, så kommer han säkert inte att vilja ta det när det väl skulle kunna vara dags. Eller kanske vänta så länge att han inte kan ta det. Och jag tänker inte hjälpa honom.

Jag tror vi började diskussionen med att han tackade mig för att jag ”tar hand om honom” – varpå jag svarade att det lät som om jag var någon från hemtjänsten som gjorde det han behöver i form av matlagning och tvätt. Ett hjon. Det gillade jag inte – och det var förstås inte vad han avsett. Han tackade helt enkelt för den hjälp han får, med sådant som han behöver hjälp med numera. Det mesta klarar han alldeles utmärkt på egen hand.

Därifrån till dödspiller, lektioner i självmord på nätet, påsar att krypa in i och andas sina sista andetag (eller hur det nu var någon i Australien lärde ut). Det perfekta vore ju om dödshjälp vore tillåtet, men den debatten blossar upp och dör och ingenting nytt händer. Just nu verkar det stendött på den fronten. Är jag för rolig nu?

Någonstans i det här pratet fick vi nog, och gick över till kärlek i stället. Pratkärlek. Han läser med förtjusning Simona Ahrnstedts ”Överenskommelsen” och har just avslutat hennes föregående bok, ”Betvingade”. Båda var vi överens om att det är lättlästa böcker, bra skrivna. Ingen av oss begriper sig riktigt på titeln ”Betvingade”, jag slog upp det på nätet, men blev just inte klokare. Tyskt ursprung, betyder tilltvinga sig, tvinga någon, undertrycka …

Jag tycker det är kul att också en man gillar att läsa den här typen av böcker, ”romance”, som presenteras just nu som något nytt inom litteraturen. Min bild är att den sortens böcker funnits länge, i lite varierande, tidsanpassad form. Sigge Stark och Alice Lyttkens är svenska företrädare för genren, Jackie Collins, Barbara Cartland  är andra.

Min fördomsfulla hjärna klassade detta som typiska kvinnoböcker, mannen min visar mig på något annat.

Nyss såg mina gamla ögon en trädkrypare som småsprang upp efter trädstammen utanför köksfönstret. Den har jag inte sett här tidigare.

Det är förbryllande att försöka inse att jag är gammal. Inuti tror jag nog att jag fortfarande är runt 40. En kroppsligt betraktat bra ålder, jag bortser från alla bekymmer jag trodde att jag hade. Eller faktiskt hade. Ett antal år som 60+ vill jag också bortse från, av andra orsaker. Där var några år som jag nätspelade bort. År och pengar och hus och hem och man.

Mannen är tillbaka i mitt liv och jag är glad och tacksam. Pengarna är borta, skulder i stället. Och varje dag en fight med lusten att ändå satsa av det lilla jag har och nätspela igen. Lite smart var jag när jag klippte bankkortet. Det är obekvämt, men det hindrar mig från att spela.

Skrivandet gör att jag tittar på mig själv utifrån. Det gör att jag inte spelar, varje ord hjälper mig att skapa ett liv utan casinospel. Ett nytt liv sent i livet. Ett gott liv. Med en åldrande kropp, och tack och lov en fortfarande fungerande hjärna. Hyfsad mental balans, jag är inte deprimerad som många gånger förr. Novemberskrivande håller depressionen stången.

En sak till, kanske flera – jag ska helst inte nysa när jag är kissnödig. Detaljer behövs inte för förståelsen.

Än har jag inte börjat skriva lappar, annat än när jag skriver upp vad som behöver handlas (och oftast glömmer lappen hemma). Men det händer att jag behöver stanna och gå tillbaka dit varifrån jag började röra mig, för att minnas vart jag var på väg, vad jag skulle hämta eller så. Om detta sker oftare numera vill jag låta vara osagt, jag vet inte.

I många år har jag hört dåligt och haft hörapparater. Länge räckte det med en, just nu har jag bara en, eftersom den andra försvunnit. Det fungerar inte bra, jag behöver två. Dags alltså att besöka audiologen inne vid sjukhuset, och betala för den borttappade. Någon gång när jag bokat tid som passar för den som får äran att skjutsa mig, jag har inte riktigt fått till det där ännu. Samtidigt bör jag passa på att influensavaccinera mig, gratis för gamlingar.

Nya glasögon är på väg i posten, enligt mejl från leverantören i helgen. Det blir bra, de som var nya i somras blev totalrepiga när jag drullade av cykeln och landade på glasögonen. Och de gamla håller på att ge upp, behöver nypas ihop (grejen över näsan, med glaset) titt och tätt. Irriterande.

Jag läser med glädje vidare i boken ”Eat, Pray, Love” av Elizabeth Gilbert. Just nu läser jag de avsnitt som handlar om bön och meditation. Och jag lovar mig själv att börja meditera igen, än är det bara jag som hört tanken. Kanske t o m idag, nu när mannen min har åkt hem till sitt, eftersom han ska till sjukhuset i morgon.

Läser vidare i boken om den pytagoreiske filosofen Sextus som sade något som är klokare än det i förstone kanske verkar: ”Den vise är sig alltid lik.”

Läs sakta, läs för att förstå och inse vad han sade – den vise är sig alltid lik. Är alltid sig själv lik – är alltid den han eller hon är. Gud (alla sorter, allas) i dig, som dig. Du är det du eftersträvar redan, du behöver inte göra om dig, anta en annan personlighet. Den vise är sig alltid lik. Det jag kan göra är att söka de förändringar och kanske förbättringar som krävs inom det som redan är jag.