”Nån gång får det vara färdigskämt”, säger Nemo, numera nykter och stolt alkoholist. Apropå att jag fortfarande skäms över mitt spelmissbruk. Kanske lägger sig skammen ner och dör småningom, men än är den plågsam. Och jag börjar misstänka att min skam kanske plågar flera än mig. De människor som jag tidigare räknade till mina vänner och som jag aldrig hör av numera, kanske också skäms, å mina vägnar? Eller så dör vår tidigare eventuella vänskap i brist på näring, för jag hör ju inte heller av mig. Svårt att veta vad som är vad.

Några saknar jag. Kanske har jag ett konstigt förhållningssätt till vänskap. Jag har fortfarande en stark känsla av självklar vänskap, t ex med en studentkamrat som jag inte sett på drygt 30 år, men fått kontakt med igen via nätet. Andra har jag arbetat tillsammans med för många år sedan, eller ganska nyligen, och räknat som vänner även om vi sällan ses. Eller numera aldrig vare sig ses eller har kontakt på annat sätt. Samtidigt gläds jag åt vänner som jag aldrig har träffat i verkliga livet, bara på nätet – och åt en kär och värdefull vän som jag mött både på nätet och i verkligheten.

Jag har en vän som jag aldrig kommer att tappa bort, vad som än händer i mitt eller hennes liv.  Jag tror till och med att vi kommer att vara vänner i nästa liv, och på något sätt hitta varandra även bortanför döden. Det finns flera trogna, men ingen som hon. Relationen till mannen min är en annan, och till systrar och söner med familjer och fd man likaså.

Detta apropå ”färdigskämt”. Nog av för ögonblicket.

Just nu klämmer jag på frågan om jag verkligen ska skriva ut de 852 bloggtexter jag har på ”beskrivarblogg”. Jag har ingen som helst överblick, kommer förmodligen inte att känna igen eller tro att det är jag som skrivit flera av dem. Men det känns som om jag behöver dem på papper för att försöka få en uppfattning om alla orden och kanske redigera något där jag kan använda ett av de två ISBN-nummer Minsann förlag införskaffat.

Det känns nästan oöverstigligt, men det är förmodligen bara min prokrastineringsvana som lägger sig i vägen. Den här elefanten får väl tas i lagom munsbitar, kanske blir hen uppäten till slut, dvs alla texterna utskrivna och en hel del lagda åt sidan som alltför temporära. Några tror jag kan samsas och lämpa sig för utgivning på eget förlag, med rätt titel.