Någon fick spatt häromdagen på FB, det var länge sedan jag hörde det uttrycket. Idag känner jag mig på väg att få spatt, så tacksam jag än talar om för mig att jag är (apropå att hålla depressioner ifrån sig). Vädret, utlästa böcker, inget roligt i sikte, inte ens betalt för sålda (inte skickade) Bokbörsen-böcker. Jag har städat, har tvättat, frukostdisken är undanplockad, det som skulle fram ur frysen till middagen är framtaget. Och en hel dag, eller åtminstone drygt en halv, ligger framför mig.

Agnes drog i luggen som behövde klippas. Den växer för fort, den och de tre skäggstråna på hakan som tycks återuppstå över natten. Varför ligger pincetten alltid i botten på väskan där hon har sitt ”smink” – en nagelsax, nagelfil, munsårssalva ifall att, huvudvärkspiller, en sällan använd underlagskräm, ett ofärgat förmodligen hoptorkat nagellack, tandpetare, tandborste, ögonbrynspenna och fransfärg, ögonskugga, läppstift (ett fått av syrran som är lite för blått, ett närmast ofärgat eget). En vacker sten som hon alltid har med sig, hon har en i datorväskan också. En stor påsklämma till håret, hårborsten får inte plats i väskan. Hon gräver fram pincetten som hon nästan glömt att hon letade efter. Resten behöver hon inte just nu.

Varför hade ingen berättat för henne hur det är att bli gammal? Om någon försökt skulle hon antagligen inte ha lyssnat, eller tröstat den pratande med något dumt ”så farligt är det väl inte”. Och farligt är det inte, dö kan vi alla göra när som helst. Men allt annat, skäggstrån, stelbenthet, en mage där all god mat och dryck numera syns utanpå, gamla fläckiga händer, dåliga öron – i och för sig blev de klena redan när hon var runt 40 – dålig kondition som möjligen inte enbart har med ålder att göra… Allt flera döda människor omkring henne. Nätter där sömnen inte vill. Nätter där hon måste vakna för att gå upp och kissa, och sedan inte kan somna om igen.

Agnes har ganska klart för sig att hennes glädjetomhet inte bara handlar om ålder. Hon har nog aldrig varit särdeles glad av sig. ”Mannen hennes” fick henne att leka och skratta, likaväl som sörja och gråta. Nu står han enbart för saknad och ensamhet. Han finns inte längre i sängen bredvid hennes i sovrummet. Och hon sover inte längre där, har flyttat in till den bredare sängen i sonens gamla rum. Hon funderar på att slänga ut den ena sängen av de två, göra sovrummet till gästrum för en person. Då kanske hon inte saknar honom lika mycket.

Hur skapar en ensam kvinna sitt liv? Agnes har distraherat sig från de här tankarna under sommaren, när hon varit tillsammans med fd maken i sommarhuset. Nu längtar hon tillbaka till sitt tomma hus, sommaren är slut. Snart flyttar han hem till sin lägenhet, och hon kommer att hälsa på men inte bo, som nu.

Tanken på att vara helt ensam, utan någon att ägna vare sig omsorg eller tankar eller förväntningar, känns overklig. Visst, hon kommer att ha kontakt med fd maken och köra honom dit han behöver köras, sönerna och barnbarnen finns, vänner likaså. Men hon kan inte längre glädjas åt att ”mannen hennes” finns ett telefonsamtal bort, att han kommer ut med bussen och är fullastad med gott vin och ostron eller annat läckert. Att han tänker på henne och bryr sig om. Att de snart ska spela canasta och prata och tramsa, eller morra om så är. Älska. Det är tomt.

Agnes liv är inte slut. Än pågår det också när hon inte riktigt är helt närvarande i det. Så hon har något att förvalta, något att ta väl hand om. Någon att ta väl hand om. Sig själv. Nu har hon hela det utrymmet för egna behov. Ovant kanske, men inte omöjligt. Att hon får disponera fd makens bil underlättar onekligen tillvaron rent praktiskt. Hon kan faktiskt göra vad hon vill. Det gäller bara att vilja något. Våga vilja något. Tala om det först för sig själv, och därefter för andra människor om det har med andra att göra.

Fingrarna stillnar på tangenterna. Numera har hon förlikat sig med att de där händerna är hennes, inte hennes mammas. Hela hon är hennes, med alla de döda gömda i generna. Finns drömmarna också kvar i generna? Agnes vet för lite om sin mammas drömmar, hon vet inte ens om det någonsin rymdes några drömmar i vardagen med arbete och familj. Hennes pappa fick kanske utlopp för några drömmar när han odlade allt som fick plats på kolonilotten. Ibland kan Agnes få för sig att föräldrarna bara slet och släpade för att försörja sina fyra barn, och så småningom sökte tröst och flykt i alkoholism båda två.

De generna har också gått i arv. Beroendegener kallade någon dem – Agnes har själv varit spelmissbrukare och är väl fortfarande spelberoende, i den meningen att faran är konstant. Synapserna i hjärnan är tränade. Alkoholist är hon kanske inte, men skulle nog kunna bli. Känns inte som om det spelar så stor roll nu när hon är så här gammal. Hon far inte omkring berusad, hon kör aldrig bil om hon druckit ett enda glas vin. Hennes döde son var intensivt olycklig och alkoholist. När han dog i en olycka var han ironiskt nog inte berusad… En svåger och en kusin till barnen har avlidit i alkoholrelaterade sjukdomar, en syster likaså.

Just nu blir det lite ljusare ute, solen talar om att den finns där bakom molnen. Regnet har upphört, vinden avtagit. Nu behöver Agnes frisk luft.