Nu är det jag som skriver, inte Agnes. Hon har dragit sig tillbaka för kvällen. Jag är också trött, men mest ledsen över att världen ser ut som den gör idag. Såg nyss en glimt på teve av en syrisk kvinna som sade det alla kloka människor vet – att bomberna inte hjälper, de förstör landet och det är barnen som skadas mest, de som överlever i stunden. Många dör och slipper resten. Här hemma blir det ännu värre att vara ensamkommande asylsökande, som en politiskt opportun reaktion på dådet i fredags.

Vi icke-politiska sysselsätter oss med Facebook och andra media, med eller utan källkritik, med eller utan så kallade sanningar. Vår statsminister blir allt luddigare i konturerna, hans ministrar likaså. JÅ försöker återta något av det mediautrymme han förlorat genom att tala om skandal hit och dit. Och springarpoliser klagar. Övriga poliser sköter i de flesta fall (undantag en springare i Göteborg) sina jobb med den äran, och har fått heder för det de senaste dagarna.

Världen är skev, våren är kall. Månne det blir varmare snart, inte bara temperaturmässigt utan också fortsättningsvis i allas våra hjärtan – det verkade så vid demonstrationen efter dådet. Eller så blir det som vanligt, vi glömmer fort, vi gömmer oss och slipper agera eller reagera, kan reta upp oss på någon småsak i stället för de stora svåra ohanterliga frågorna. Någon sätter sig och räknar ut vad den misstänkte från i fredags kommer att kosta ”oss skattebetalare” när han väl hamnar i ”ett bekvämt svenskt fängelse”. Hur alternativet skulle se ut hade denna någon ingen hypotes om…

Jag tror jag gör som Agnes, tidig kväll. God natt.