En kär vän är död. Vi har aldrig träffats annat än på Facebook, men vi tyckte om varandra. Nu är Kerstin Svea Dahlén död, och jag tänker på hennes Simon. Och på katten hennes. Och resten av hennes familj, barnbarnen – alla andra som också saknar henne. Nu skriver hon inte längre, hon målar inga fler ikoner, spelar inte teater.
Jag minns något hon skrev, i höstas tror jag, är inte säker på tiden och det exakta ordvalet, ”ge mig något att skriva om, jag vill leva ett tag till”. Vila i frid, Kerstin Svea – du är saknad.
