Agnes, nu får du kvickna till. Kom igen, göm dig inte. Vill du bli utsläppt i bokform eller som ljudbok? Vill du bli frisläppt alls? Vi får ta ett rådslag, spåna om vad vi båda vill och inte vill, och hur det vi kanske vill i så fall ska bli verklighet.

Vi är ju många som idag vet ganska mycket om Agnes – hon har varit med ett tag. Om inte annat så syns hennes liv på händerna och i ansiktet, kanske hörs det också i hennes röst. Där har jag ingen klar uppfattning.

Hon är just nu 77 år. Singel låter som ett ord som passar bättre på en yngre människa, men i meningen att hon inte har någon partner idag, stämmer beteckningen. För närvarande bor hon mesta tiden med sin före detta äkta man, som behöver hjälp. Och hon är fodervärd åt Molly, cockertik, elva år, rödbrun, lockig och vacker. Dessutom vet alla som någon gång läst något om Agnes att hon skriver, helst någonting varje dag. Hon har ett förflutet som spelmissbrukare, skrivandet var hennes terapi då och hon fortsätter skriva nu. Men inte spelmissbruka.

Mannen hon svek med sitt spelmissbruk för nu tio år sedan, är död sedan tre år. De fortsatte älska varandra, ibland mera och ibland mindre under åren efter att deras relation brutit samman. Och hon talade med honom samma kväll som han dog i en hjärtinfarkt. Han fick sin granruska och en röd pion på cowboykistan vid begravningen. Fortfarande fattas han, allt det som var han. Det hon tyckte om och det hon ogillade. Idag är Agnes ensam, även om hon finns där i sin gamla säng i det före detta gemensamma hemmet bredvid före detta äkta maken.

Det här vet ju mina bloggläsare redan. De vet också att hon gärna skulle vilja möta en man igen, i kärlek och närhet. För samtal, god mat och dryck, kanske resor, och förstås sex. Även så gamla människor som Agnes vill ha sex, i de former som ålder och kropp medger. Hon har aldrig varit särskilt övertygande när hon prövat att tillfredsställa sig själv. Och när hon läser om tryckluftsvibratorer blir hon nästan rädd, de verkar mera plågsamma än njutbara. Men hon vet inte. Har alltid föredragit en levande, öm, smeksam man som älskar sin kvinna.

Det är nog vardagsnärheten Agnes saknar mest. Att småprata om vad som behöver göras under dagen, vem som ska laga middag, något någon av dem läst någonstans, något de ska komma ihåg… En hand om nacken när den andre går förbi. En hand som finns där när det är dags att somna om kvällen. Som finns där att hitta också på morgonen. Någon som ibland går upp och eldar i vedspisen så att det blir varmt i köket till frukost. Som gärna är praktiskt händig, problemlösande och påhittig. Och inte alltid stramt seriös… Han måste också älska ostron och kunna öppna dem utan att de blir fulla av skalsmulor.

En man som också har behov av att vara ensam emellanåt, som vill göra saker utan Agnes. Som hon utan honom. Nu är hon ensam hela tiden, även om hon har sin före detta make i närheten. Hon är hushållerska och annat som kan underlätta tillvaron för den som försvinner mer och mer i en otillgänglig värld. De älskar varandra, men älskar inte med varandra. Båda är snälla (för det mesta), båda gör vad de kan för att tillvaron ska fungera. Än går det.

Nu tar både jag och Agnes en paus. Det visar sig vad som händer framöver. Den sista oktober ska jag och en tidigare arbetskamrat och fortfarande vän äta ostron – tack för tips om Oyster Bar Storgatan i Stockholm. Wasahof var för bråkigt, ljudnivån alltför hög.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Inte varken den ena restaurangen eller den andra – förmodligen någonstans i Frankrike.