Tisdag 8 december 2020 – sovit av och till, drömmer. Vill inte vakna, men gör det förstås runt sju. Nu har jag ätit frukost, fyllt på mat till fåglarna (måste köpa mera fågelfrö), fått fyr i spisen. Tagit in ved. Lite mera bett i luften därute idag, tre grader varmt. Blåst.

Vinleveransen kom idag vid tiotiden, i stället för igår. Inte med Bring, utan med Björkmans (som kör för Bring i Uppsala enligt systembolagets vänliga kundtjänst), de hittade hit. Så slipper jag vänta på den. Övrigt väntande pågår.

Halv två – mera ved intagen. Och, En förtjusande man är skittråkig. Får gå på spaning i bokhyllorna igen. Jag är pilgrimen av Terry Hayes, kan det vara något? Det är en tjock bok. Verkar välskriven. Får ingenting annat gjort.

Idag har det just inte varit ljust alls. Jovisst blir det svart snart, men grått hela dagen. Inombords också. Äggröra (eller omelett) och stekt rökt skinka till middag, valnötsbröd till. Ost. Och ett glas rött, Modello Masi, italienskt. Just nu favorit till rimligt pris, 79 kronor. Jans alkoholfria viner väntar på honom i kylen.

Jag byter ut ljusstumparna mot nya ljus. De brinner mest hela dagen numera. Jag behöver både ljusen och ljudet av vedspisen. Värmande på flera sätt.

Går upp och ner, flyttar på några ljusstakar i rummet (otända), tar undan en tavla och ställer den annanstans. Skapar nya stilleben i rummet. Rastlös. Det blir inget vettigt av någonting. Om jag trodde att det skulle fungera, så önskar jag mig en glest befolkad Finlands-färja, god mat och dryck, sömn. Glömska en stund. Men, ”vart jag än går har jag mig med mig”. Så det fungerar inte.

Det finns inga befriande kryphål, det finns bara det som är. Varje ögonblick, varje stund av väntan på något. Och innan detta något blir känt förblir väntan just väntan. Och för min del ingen glad förväntan, jag törs inte riktigt tro att Jan ska orka ta sig tillbaka efter den här pärsen. (Vilket ord, varifrån? Franska ”peur” – rädsla?)

Har talat med ena syrran som pratat med dietist idag. Förmodade gallproblem, goda råd. Hon har till exempel inte druckit en droppe vin på snart tre månader (men det kommenterade dietisten inte)… Jag har lovat, när omständigheterna så medger, att jag ska bistå med att tömma hennes förråd av vin och annan alkohol.

Klockan är halv fyra. Jag kollar om sonen ringer idag, till sjukhuset. Ytterligare 133 människor har dött i covid19 i Sverige sedan igår.

Nyss insåg jag varför jag bara hatar detta väntande. Det påminner mig. Jag väntade också när jag var barn, väntade på vilken pappa som skulle komma hem. En glad, och lite småfull pappa – eller den som var alldeles nykter och satte igång att laga god middagsmat. Var det en full (berusad sade man aldrig) pappa, handlade det om att få honom att gå och lägga sig (i förhoppningen om att han därmed skulle sova bort sitt rus). Han var sällan redlöst berusad, men hade ibland varit på ölhallen i Avesta innan han kom hem. Och mamma jobbade, på Stadshotellet. Hon borde få slippa veta att han inte var nykter när han kom hem. Jag var storasyster, därmed den som försökte ta ett ansvar jag inte kunde ta. Hatar fortfarande att vänta och inte veta. Alltid bättre att veta, då kan jag kanske göra något – eller resignera inför att jag inte kan.

Pappa, jag ska inte lägga ut detta för allmänt beskådande, det får vara vårt. Eller kanske ändå. Vill jag att mina barn ska veta detta? Du var så kärleksfull, så känslig, och jag kommer aldrig att glömma hur du försökte ta hand om din mamma, vår farmor. Där var mormor en bromskloss. Hon gillade inte farmor – det var kanske ömsesidigt – men jag har en känsla av att jag skulle tyckt mycket om farmor, om jag bara hade förstått att det var möjligt. Trots mormor. Jävlar, dessa längesedan döda kvinnor, ni spökar fortfarande för mig. Jag skulle vilja vet mera om era liv. Kan bara fantisera, och kanske någon gång lyssna till syrrans intervju med mormor. Undrar varför jag (och syrran) hittills undvikit det… Hoppas jag aldrig blir den sortens spöke som jag idag upplever att de är.

Jag sätter pappas silvervaddetnukankallas – jag använder den lilla saken som saltkar – över   brännmärket på köksbordet. Och avskyr ett företag, Avesta Jernverk, som använde en människa ett helt liv och gav honom en pytteliten silversak som tack. För ett liv.

Erik har pratat med sjukhuset. Jan behöver mindre syrgas, men de verkade bekymrade över att han är så trött. Status quo. Kanske bra nog. Erik tar hand om att sprida informationen. Jag är tacksam, min ork finns inte längre.