Jag skriver, alltså är jag författare.

”Writer” på engelska är bättre, ”skrivare” på svenska låter töntigt. Engelska ”author” kopplar direkt till auktoritet, vilket inte orden på svenska gör – min auktioritet som beskrivare av mitt liv. Kanske just ”beskrivare” är ett bra ord för det jag gör ibland. Några visitkort är det ju inte frågan om, men en bättre etikett än ”pensionär”.

Jag blir så imponerad, och impotent, av alla duktiga skribenter jag möter på nätet. De jobbar på, de skriver och skriver om, de delar med sig av ord, liv, glädje och möda. Och de är disciplinerade.

Har kanske inga hundar som vill sitta i knät som ”mina” just nu. Eller sol som skiner mig i ansiktet och säger ”kom ut i stället”. Jag ska inte skylla min dåliga disciplin på hundarna, den är där dem förutan. Det är inte solens fel heller. Jag är lat. Och lättja går inte ihop med skrivande, det börjar jag inse. Det är bara att jobba på, skriva på. Dessutom är jag ganska feg, törs inte tro att det jag skulle skriva kan vara värt att läsa. Och så tar jag inte reda på det utan nöjer mig (!!) med att leva vidare i det trygga dåliga självförtroendet… 

Var det inte någon som sade att vi ofta väljer att stanna kvar i det trygga helvetet, hellre än att söka upp det okända?

Nyss träffade jag på Svea från Hönö. Hon är trött på alla feel good-böcker, och vill skriva en riktig anti-bok. Kul idé tycker jag. Fast det blir kanske tjatigt, och alltför mycket repetition av det som är tungt och trist och alltför igenkännbart för t ex mig!

Generositeten hos alla dessa skrivare gör mig glad! De delar med sig av det de lärt sig, oftast gratis, några lever på sina kunskaper och tar högst rimligt betalt för det, precis som alla andra gör i vilket jobb som helst. Men också när det är ett yrke finns det generösa med i bilden. Är det kärleken till orden och till att skriva som också skapar givmildheten? Glädjen över att flera älskar att uttrycka sig och berätta?