beskrivarblogg

De bor nog allihop i ett hus där de bott länge, ett hyreshus där lägenheterna ännu inte förvandlats till bostadsrätter. Flera flyttade in när huset var nytt, för ungefär femtio år sedan. De som bor här har just aldrig utvecklat någon gemenskap, annat än att de har samma postadr

Huset börjar bli slitet, stambyte måste ske, värden vill passa på att genomföra andra renoveringar också. Hyrorna som hittills höjts måttligt varje år, kanske nu kommer att bli väsentligt högre. Och kan vi bo kvar under stambytet, det verkar krångligt. Renoveringar behövs inte, standarden duger menar de flesta av oss. Oron växer.

I det här granngänget ryms också jag, med mina ibland sura funderingar, som jag har svårt att låta bli att sprida. Jag är nog äldst, och de yngsta är några just pensionerade ”ungdomar”, som bara bott i huset ett tiotal år.

Undrar hur vi gör när någon av oss dör? För det händer ju emellanåt. Inte alla är med på att samla till en krans, bara några få deltar i begravningshögtiden. Vi är inte så intresserade av att påminnas om vår egen snara hädanfärd. Den skojar vi ibland om, när vi äter gemensamt julbord på krogen längst ner i huset – jo, det finns en krog där. Den besöks ofta av de flesta av oss. Bra mat, och hyfsade priser. Det är nog bara fröken Berg på fyra trappor, som inte sätter sin fot där – varför vet ingen av oss. Hon är aldrig med på något gemensamt. Ingen av oss kan säga att vi känner henne, eller för den delen varandra. Trots att vi varit grannar i så många år.

Någon läser spanska i en gratis kurs på nätet som heter Duolingo, vill kunna beställa mat åtminstone när hon åker till Teneriffa. Andra lär sig spela schack, eller bygga komplicerade Lego-skapelser. De flesta gör någonting för att få tiden att gå. Några bara sitter innanför sin låsta ytterdörr, och verkar vänta på något eller någon. Döden? Eller de där vuxna barnen som sällan kommer?

En del är rörligare än andra, till kroppen, men också i huvudet. Någon misstänker att fru X nog börjar bli lite dement, men pratar inte med någon om det. Hon är med i bridgegruppen som spelar varje tisdag, men det börjar bli ohållbart. De andra ser till att hon på något sätt ändå behövs, hur länge det kan fortgå vet ingen. Någon i bridgegänget har försökt prata med fru X´s söner, som helst inte vill höra talas om några problem. De har ju nyligen ordnat med en ny kyl och frys till henne, och då märkte de inte att hon var annorlunda. ”Hon var ju som vanligt.”

Hum, fnyser jag, hur skulle de se någon skillnad? De träffas inte särskilt ofta. De kommer när fru X själv eller någon nära granne larmar om att någon insats behövs. Annars har de fullt upp med sina egna liv – som de flesta av grannarnas numera mycket vuxna barn tycks ha. De flesta har dessutom barnbarn, några till och med barnbarnsbarn. De är inte heller så ofta på besök hos sina ”äldre” släktingar. Och de gamla är sällan på besök hos de yngre. Det är som om generationerna inte ryms på samma ställe mer än någon sällsynt gång, kanske vid en jämn födelsedag eller storhelg, som jul.

Några använder plattor eller paddor, och kollar både filmer, serier och annat på internet. Andra skriver fortfarande brev för hand, och frankerar med frimärken. Suckar över Postnord och dyrt porto, men skickar både jul- och påskkort till de få vänner som fortfarande lever. Eller till de adresser de har. De får hur som helst inte något besked om att ingen mottagare längre finns. Och sällan några julkort tillbaka.

En granne, högst upp i huset, har just kommit tillbaka från sin sjätte utlandsresa i år. Han tycks inte kunna hålla sig hemma mer än någon månad, innan det är dags för ett nytt resmål. Och det är hela tiden nya länder, nya platser. De som varit hemma hos honom har berättat att han har en stor världskarta i köket, full med nålar som markerar var han har varit. Han kanske är så berest, att han glömmer bort det annars?

julfrid

Gick till Punta Brava, och satt en stund, om jag inte går för fort så tar det lite drygt en halvtimme dit. Så kom äntligen Palmyra, på väg till sin svägerska som bor runt hörnet. Vi kramade om varandra, hon kunde berätta att någon med två barn och ett tredje på väg, numera hyr åtminstone den ena lägenheten hos Asia. Kanske var det en mening med att jag inte hyr där den här gången. Nära små högljudda barn vill jag inte bo.

Vi babblade på, båda lika glada att ses. Hon talade om att Casa Canaria höll på att reparera taket, och därför var stängt. Såg ju igår att något var på gång. Så efter en stunds prat gick jag tillbaka längs stranden, glad till sinnes. Gott att veta att hon mår bra, och att hon för det mesta går sina promenader, inte häromdagen, ”då regnade det ju”.

Det blev en cortado på vanliga strandcaféet, brödinköp på El casa del panadero på Calle Hoya, gott bröd med valnötter. På en pastelaria köpte jag en hojaldre de manzanas, en wienerbrödsliknande bit med äppleskivor, godis till kaffet när jag väl var hemma igen.

9 700 steg som känns i kroppen. Och jag är stolt över att jag orkar, och går ändå. Nu är det skönt att sitta i soffan.

Har gjort Duolingo, jag far fram och tillbaka i rankingen, just nu tror jag att jag är nr fem i någon sorts ädelstensliga. Många nya ord idag, och en del nygamla. Cuchillo t ex är kniv, A Luisa gusta mucho – Luisa tycker mycket om att… Det där versala A före namn, eller benämning på personer (bara personer?) är nytt för mig, och något jag inte riktigt begriper. Kanske klarnar det så småningom. Verkar vara en förstärkning av namnet – Luisa, hon gillar verkligen…

Wordfeud? Syrran har 402, jag 230 – det är min tur och inga brickor kvar, inga nya bokstäver.

Pratar med yngste sonen, som var på väg hem från jobbet. Han ser fram emot jul- och nyårsledigheten, första gången på mycket länge som han inte jobbar någon av helgdagarna.

Jag får årets siffror från Avanza, och har faktiskt enligt rapport idag varit lite duktigare än genomsnittet. Mera tur än skicklighet tror jag. Sparar regelbundet, har sålt en del och flyttat de pengarna till bankkonto. Därmed är de snabbt tillgängliga, t ex när jag skulle betala dubbel deposition här på Teneriffa, innan kontraktet kunde bli klart för hyra av lägenheten. De pengarna får jag tillbaka när jag flyttar ut, i mars nästa år (utan ränta).

Min ränta hos Avanza har under året legat på drygt 7 procent, mer än någon bank. Å andra sidan kan börsen svaja, och förluster har jag också gjort. Börjar lära mig att skiljas från aktier som har någon konstig sorts känslomässigt värde, mera än ekonomiskt. Jag är inte någon stor kund, men tycker det är kul att försöka hänga med. Och jag är inte alldeles säker på att jag förstår det där med ränta och tillväxt. Än har jag inte förlorat mer än jag klarat av.

Kvart i tre. Och det är torsdag idag, har kollat.

Det här är definitivt inget romanmanus. Det är plotter hit och dit, dagbok och antagligen väldigt trist läsning för andra än de närmaste – som tål tråkighet från mig. Ingen lär vilja betala för att läsa det här.

Det är ingen större skillnad på den här texten jämfört med mina blogginlägg. Hur ska jag ta mig ifrån bloggstilen till något som mera liknar ett bokmanus? Hur skapa en dramatisk kurva – något som alla skrivcoacher pratar om och försöker beskriva? Någon sorts ökning av spänning och konflikter, tills de antingen far iväg åt Häcklefjäll, eller börjar lugna ner sig och lösas upp mot slutet.

Det är jag som är huvudkaraktären i den här berättelsen. Mina dilemman, konflikter, problem är de som skildras, utforskas, blir större eller mindre, lösningar testas och någon kanske fungerar till slut. Dramatiskt, tja – för mig förmodligen, men att läsa om för någon annan?

Att bli gammal, och vara gammal – liv med dilemman och problem som jag inte påtagligt kan göra mycket åt. Jag kan inte hindra mitt åldrande, bara försöka jobba på att fortsätta vara ”frisk för min ålder”.

Livet på gamla dar är ett emellanåt obekant liv, med hittills inte upplevda inslag. Och så är väl livet hela tiden, varje dag är ny, även om den kanske känns som om den är lik gårdagen.

Men på något sätt är det så många nyheter i det här gamla livet. Mycket som jag inte känner igen, inte är van vid. Kroppsliga funktioner som inte är desamma som för några år sedan. Känslomässigt och mentalt annorlunda liv. Lust som inte ger sig tillkänna längre. Noll sexliv. Ensamhet. Nyfikenhet som kanske sakta övergår till likgiltighet.

En positiv förändring för min del är att jag inte är deprimerad. Jag har tröttnat på att vara deprimerad, föredrar inte längre att känna igen mig i deppigheten. Och det är så skönt. Inte så att jag skuttar omkring och tjoar av glädje, det har jag nog sällan gjort. Men det tunga har på något sätt blivit lättare. Sorgen har inte försvunnit, men den är lugnare och snällare i mig numera. En ständig följeslagare, som inte längre gör mig desperat, paniskt förtvivlad, ångestfylld. Fortfarande kan jag behöva ”mantra” för att jaga oönskade tankar på flykten, men inte lika ofta som förr. Kanske handlar det bara om att katastroferna i mitt liv inte är några katastrofer längre. Kanske har de där kloka orden som ofta citeras, på engelska, landat i mig – This too shall pass. Det här går också över.

Måhända är vi skapta för att med tiden acceptera att det är så här livet ser ut, ska se ut – innan det tar slut och gör plats för andra, nya liv för de som ännu lever.

Många filosofer har säkert uttryckt detta klokare än jag förmår. Vill bara säga att det är ganska kul att vara gammal, också.

Så kommer workshopen, med lite teknikstrul och med Jeanette som föreläsare om det här med att vara en skrivande människa, en författare – och allt som Bokskrivarakademien och Skriv – en skrivfamilj omfattar. En och en halv timme, jag är snurrig i huvudet, där fanns så mycket bra. Allt har inte landat. Idag utbyte enbart via chat, och det var inte fel.

Jag märker hur jag tappar lust när det blir för mycket, när goda råd kommer i en strid ström, när jag inte alltid hänger med. Det är något jag behöver ta mig ifrån, inte låta det ta min skrivlust. ”Mindset” har säkert mycket med det att göra, vacklande självförtroende, less på min egen berättelse om mitt liv idag. Och mitt liv då.

”Skriv det som brinner/bränner/bränns” – vad brinner i mig numera? Mitt drickande, det förekommer i olika skepnad i det här dokumentet, jag vill låta bli – men gör det inte. Det bränns. Och lusten att skriva om det är ungefär lika liten som lusten att skriva om mitt spelberoende en gång var. Till slut hjälpte mig skrivandet då att sluta spela, kan skrivandet nu få mig att sluta dricka mina Dry Martinis, och ibland vin? Får fortsätta bearbeta den frågan på de sätt jag kan, skriva det jag skriver, låta bli det jag låter bli.

I två månader lät jag all alkohol vara där den var, jag hade vin och annat hemma – drack ingenting. Tror att det som sporrade mig då var provtagning inför läkarbesök och koll av mitt blodtryck. Jag hade varit yr, och det visade sig att jag hade lite för högt blodtryck. Fick medicin, ett piller om dagen – och skulle tillbaka efter två månader för nya prover och ny koll. Jag hade inga problem med att låta bli att dricka, det gick lätt som en plätt. Ingen vånda, ingen längtan. Mådde dessutom bra, såg bättre ut enligt en vän, sov lite bättre. Gick ner 4-5 kg i vikt, vilket också var glädjande. Magen blev lite mindre rund.

Nu är jag tillbaka i längtan efter en drink sen eftermiddag. Och längtan övergår ofta i att jag blandar en drink.

Jag vill inte gå från att vara spelmissbrukare till alkoholist, vill inte byta ett beroende mot ett annat (även om jag nog gjort det). Eftersom det är svårt att låta bli, så är jag beroende. Punkt. Vill jag vara det? Nej. Då så. ”Det är väl bara att låta bli”, sade min mellanson om mitt casinospelande. Han som senare visade sig vara mera alkoholiserad än jag förstått, och som kämpade. Han dog innan han vare sig lyckades eller misslyckades med att ta sig ur sitt missbruk. I en bilolycka medan han försökte. Hans liv gör ont, hans död gör ont. Men hans historia är inte min att berätta. Det räcker med min egen.

Kommentar från Hanna, till bloggen där jag lade ut lite av texten om ”feelgood för äldre”

Hanna Lans

Du har säkert allt stoff du behöver både i ditt huvud och i din omgivning! Det kan starta med en äldre kvinna som promenerat t affären för att köpa mat med sin dramaten, men får ont i knät o tar bussen hem. Vagnen trilskas o en äldre herre med käpp hjälper henne. Så språkas de på bussen o som av en händelse gör hon samma resa varje dag vid samma tid o som en händelse gör han det också. Det ena leder till det andra. En dag följer han henne hela vägen hem, men hissen är trasig o ingen av dem kan ta sig upp till lägenheten. Då tar de sig in i förrådet som ligger i gatuplan o hånglar lite. 

Jag fick mig ett gott och tacksamt skratt – kanske kan det bli något!

Mitt drickande är lika mycket en vana, som ett alkoholberoende. Ungefär som rökandet var en syssla för händerna, kanske mera än längtan efter nikotinet. Kan jag fylla glaset med något annat än gin och vermouth, något som ändå är gott – bubbelvatten såg jag någonstans. Skulle det få mig att inte längta efter en DM?

Hur mycket har jag gjort den drinken till ett varumärke för mig? Lite tjusigt så där som Jane Fonda i filmerna Grace och…, där hon har ett martiniglas i handen för det mesta. Som mina Rillo en gång var, eller mitt hennaröda hår – jag kunde lämna båda utan vånda, en dag. Försökte sluta röka många gånger – och så den sista gången gick det. Kan jag hoppas på samma sak när det gäller drickandet?

När hennarött övergick till orange, tack vare allt grått hår – så var det lätt att också sluta med färgandet. Något påtagligt som jag inte kunde acceptera, något som gjorde det enkelt att sluta. Vad skulle vara samma sak när det handlar om mina drinkar?

Jag har ju en svag känsla av att jag börjar tröttna. Tröttna på att handla och bära hem, och bära bort tomma flaskor, tröttna på att ha is i ett frysfack här som är för litet, tröttna på att dricka ur fula glas här och nu. Tröttna på att inte hitta Marezzo, kanske kan bristen på bra vermouth få mig att lägga av?!

Vill inte att jag ska gå från att vara den där gamla kärringen som skrev om sitt spelmissbruk, till att bli den där ännu äldre kärringen, som nu skriver om sitt alkoholmissbruk. Från spelmissbrukare till alkoholist – inte några kul etiketter. Vill inte vara vare sig det ena eller det andra, är inte det ena numera, men kanske det andra.

Här tog sig Emilia in från havet

Halkrisk, jag sitter i soffan

Jag känner mig lite kulen, hoppas det beror på vädret och att jag inte håller på att bli förkyld. En filt runt benen värmer, jag glömde ta med mig varma sockor den här gången. Hur många listor jag än gör så missar jag något.

Det är lite festligt och väldigt skönt, att läsa om och se allt ”juligt” på nätet, och då veta att jag inte behöver bry mig om något annat än att ha god mat och dryck hemma. Uppskattar att vara julbefriad.

Den här lägenheten har vackra och sköna, tunna filtar, i fina färger och behagligt material. Skön soffa, med fint överkast. Sängöverkastet använder jag inte, men det är också fint, tungt, i bomull. Nu pryder det soffryggen, lite nonchalant ditslängt. Det mesta är smakfullt, och passar även mig. Har plockat undan några kuddar som jag inte använder, och keramiksaker som jag inte behöver. Sovrummets konstiga virkade ”snören” på väggen bakom sängen tilltalar mig inte heller, men de får hänga där. Ser dem ändå inte när jag sover, och annars är jag just inte där. Har sett liknande i hantverksbutiker, de betyder något för folk här. Jag förstår mig inte på dem.

Vet att ön har en tradition av spetsvirkande, såg fantastiska bilder i ett märkligt hus med många trappor i Garachico – var det väl? Mitt geografiska minne är bristfälligt. Men den sortens virkade saker som hänger på min vägg är något annat än de skira spetsar bilderna där visade.

Tacksam att det inte finns några tavlor på väggarna. De jag hittills sett i mina hyrda bostäder här, har inte varit så kul. Här finns bara ett inramat tryck bakom soffan i vardagsrummet, och det tycker jag mig känna igen som något skapat av känd fransk konstnär. Blå blomster i blå vas. Mina kunskaper om konst är klena, men jag brukar veta vad jag tycker om. Den här är lugn och lågmäld.

Körde en tvättmaskin i förmiddags, och hängde en handduk och några trosor på ställningen utanför sovrumsfönstret. Den tvätten lär inte torka i brådrasket. Några T-shirts och trosor fick plats på en liten hängare i badrummet, torkar kanske till i morgon. Lakanstvätt får vänta tills det blir bättre väder, möjligen på tisdag eller i slutet av veckan. Regnandet ser ut att hålla i sig. Och det behövs antagligen, liksom snön däruppe i bergen.

Det modernistiskt formgivna lokala badhuset öppnar officiellt i morgon. Tror att många, både turister och lokala invånare, har väntat länge på det. Jag har sett det stängt, och förundrats, under de år jag varit här. Kanske blir det några simturer, enklare och säkrare än i havet. Har ju min oanvända baddräkt i byrån i sovrummet. Bra motion desssutom, snäll mot knäna. Ska kolla öppettider och kostnader under veckan som kommer. Var in på det stiliga badhuset, hade inte passet med mig så jag kunde inte boka något – men fick veta att ett dagspass kostar 8 euro för oss gamla, en månad med fyra dagar per vecka 24 euro. Går tillbaka och bokar en försöksdag, för att testa hur det känns.

Mycket ”skriv ändå” – men vad göra när jag inte hittar något som bränner, bränns eller brinner… Inte för att jag letar.

Läser om Joseph Campbell och The Hero´s Journey – en bok jag nog har hemma i bokhyllan, men aldrig riktigt begrep mig på. Nu ser jag den kortfattat beskriven som modell för berättande – The Call; The Refusal; The Crossing; The Trials; The Transformation; The Return. Star Wars (som jag aldrig sett) lär vara byggt enligt den här modellen. Förstår jag Campbell´s storhet bättre? Vet inte – än. Behöver försöka tänka. Vet att många författarcoacher refererar till honom, har läst om hans eget liv, beskrivet enligt ”modellen”. Jag har nog fortfarande ljudkassetter därhemma (utan något att spela dem på) med hans eget återgivande av Hjältens resa.

Anders Nyman på Whip Media har skrivit en bok som just är på väg ut i handeln. Snabbguide till ChatGPT – ska finnas överallt där böcker kan köpas. Rabatt 10 procent fram till julafton för alla, därefter och under januari månad ger Anders mig möjlighet att ge mitt nätverk 10 procent via koden mb26.

Köp boken, testa och lek med AI, vi kommer att få leva med AI oavsett om vi gillar det eller inte (själv är jag inte förtjust i AI-skapade bilder), men att ställa relevanta frågor och överväga svaren är faktiskt roligt. Och det är något jag behöver träna på, ställa frågorna och bedöma svaren. Ta till mig det som verkar vettigt, strunta i resten. Det är jag som bestämmer. På Bokus t ex kostar boken 183 kronor, minus 10% enligt ovan, kolla koden och bevaka boken, så får du ett mejl när den är tillgänglig, efter första januari nästa år. ISBN 9789190078235. Jag har ingen bild, ni får googla och se själva.

Feelgood för oss gamla, hur skulle det se ut? Vilka karaktärer skulle finnas med, vad skulle de vilja, hur skulle de se ut och vad skulle de göra? Vilka drömmar, vilken sorg?

Gammal eller äldre?

Rynkiga, den manliga rumpan är ofta väldigt platt, den kvinnliga fortfarande och ofta rund.

Grått hår, i den mån det finns alls, många män saknar numera huvudhår – och har ibland anlagt mustasch och/eller skägg.

Skröpliga ben och kroppar ö h t, dålig hörsel, klen syn, dreglar ibland utan att själv märka det. Säger samma sak flera gånger. Använder inte sina hörapparater. Ibland använder man heller inte sin rullator, som så väl behövs.

Betalar med pengar, inte med mobil, inte ens med kort. Om kort, så glömmer man ofta pinkoden.

Tänderna är i Sverige för det mesta hyfsat omskötta, i Spanien är det vanligt att det fattas en eller flera tänder.

Ensamhet – gissel eller paradis?

Någon, förmodligen en kvinna, skriver varje dag något som hon hoppas ska bli en bok. En man skriver sina memoarer som relativt känd politiker. Flera tittar mycket på teve, några tittar inte alls på teve. Någon går på konserter och teaterföreställningar, och är stolt över sitt kulturintresse. Andra har inte sett insidan på ett konserthus i hela sitt liv.

 Flera besöker biblioteket varje vecka, läser tidningar, lånar böcker, hittar någon bok de vill ha i omloppshyllan. Ingen köper just böcker, det är för dyrt och de har redan så många – eller inga alls.

Bland männen finns några som både tycker om och kan laga mat, baka matbröd och uppskattar ostron, sniglar och andra lite udda maträtter. Men, de flesta av männen köper färdiglagat i enportionsförpackningar, trist, men de fixar inget annat. Kvinnorna kan laga mat, men är trötta på det efter ett liv som matlagare, professionellt eller enbart därhemma. De uppskattar de matlagande männen.

De flesta gillar vin, och en drink emellanåt, någon har problem med alkohol och har förmåga att avstå, andra borde låta bli, men kan inte.

Ekonomin ser väldigt olika ut, för män och kvinnor, men också bland männen respektive bland kvinnorna. Tumregel – gifta par har bättre ekonomi än de ensamstående, framför allt de ensamma kvinnorna. En del män har mycket god ekonomi, andra har precis så de klarar sig. Några har barn och barnbarn med svag ekonomi, och försöker bidra. Några sparar in på sina egna ”förlustelser” för att kunna lämna ett bra arv, ibland till barn och barnbarn som själva har gott om pengar. Några smygsäljer ägodelar på Tradera, andra säljer öppet böcker på Bokbörsen, och gläds åt några hundralappar emellanåt.

Vad har de här ”äldre” gemensamt (mer än relativt hög ålder), hur kan de mötas och vad kan de råka ut för?

Frukostbild från en av husets lägenheter

En av hyresgästerna har just tagit skydd från skyfallen utanför varuhuset

Hon hann bli rejält blöt…

Fick en kommentar idag från en annan kvinna i skrivgruppen – ”vi är inte gamla, vi är äldre” ungefär, hon ville inte se sig som gammal. Jag vill inte se mig som gammal heller, men det är svårt att låta bli. Jag är gammal. 83 är gammalt, inte lite lättsamt äldre, eller ”+någonting”. Och jag pratar om att bli och vara gammal, och allt okänt liv det faktiskt medför. Så länge det är liv, resten är för all del också okänt, men inte liv.

Diskbara flip-flops i all ära, märke Birkenstock därtill – men fötterna blir svettiga i dem. Oskönt. Och eftersom golvet inte är rent, är det också oskönt med bara fötter. Men just nu är det ett bättre alternativ än flip-flops på.

Så jag läser någon sida med bara fötter, boken är inte så fängslande att jag läser mycket, fort och länge. Skriver någon mening som faller mig in. Tar en klunk av den utspädda drinken, eller rent vatten. Slänger kolapapperen så att jag inte påminns om att jag ätit flera. Och nu, drygt halv sju, är det svart utanför mitt lilla fönster.

Hur kan jag skriva om mitt liv som gammal kvinna, äldre, 84-åring eller vad sjutton jag nu är, på ett sätt som inte tråkar ut en läsare. (Helst flera icke-uttråkade läsare förstås.) Hur kan jag återge det här livet, och få det att både visa hur ensamt och trist det kan vara, och hur det samtidigt kan vara nyfiket, ibland roligt eller i alla fall roande. Ovant, och nyupptäckt, glädjande, tacksamt. Spännande. Är det möjligt, kan jag?

Det är omöjligt att veta, innan jag försökt. Så det är väl det jag gör nu, försöker. Jag sitter här i Puerto de la Cruz på Teneriffa, något inte alla som är lika gamla som jag, kan. Vet att jag är privilegierad som kan vara här, den här gången i fem månader. Och ändå ha ett hem att återvända till i Sverige. (Även om jag ibland fantiserar lite väl livfullt om alla möss som invaderat huset och vad där är medan jag är annanstans.)

Är det pretentiöst att skriva om mitt liv, det som inte är allas? Det är ju fult att vara pretentiös. Det är inte politiskt korrekt, och just det är väl något som framhålls och belönas därhemma numera. Bör jag skämmas som har råd, särskilt efter mina ekonomiska fadäser under tiden med spelmissbruk? Kan jag få de som då elakt morrade om ”skattepengar som jag försnillat” (det sades inte rakt ut så tydligt, men meningen var klar) – kan jag få dem att lugnas av att jag då också betalade skatt och fortfarande gör det som de flesta andra. Hyra här och där, och allt annat. Mina pengar, som jag använder för att leva det liv jag just nu kan ha, och vill, ha.

Kanske är det lätt att strunta i om mitt skrivande är pretentiöst. Vad gör det mig, om/att någon uppfattar det så? Ingenting. Det får mig inte att sluta skriva, det förändrar ingenting i min tillvaro. Jag kan låtsas att det inte finns. En vältränad förmåga sedan många år.

Nypedikurerade fötter, sköna fötter

Vad är det jag skriver? Dagbok?

Kan jag blanda in fantasier i det som mera är fakta, uppräknande av det som sker varje dag? Klart det är möjligt, så jobbar väl de flesta författare – blandar det de berättar med inslag från de egna liven. Men här blir det mera av det egna livet, och färre inslag av fantasi. Och vilken sorts fantasi vill jag stoppa in (om någon)?

Jag äter min mandarin och klär av den alla trådar, som Helmer i den holländska boken the TWIN gjorde åt sin gamla pappa. Den boken har väldigt lite dialog, Helmer är tyst och inåtvänd, pappan är nog likadan, och befinner sig hur som helst på övervåningen. Han ropar enstaviga ord när han vill något.

Det som skildras är yttre miljö, och Helmers tankar. Att han målar om på nedervåningen, när han burit pappan uppför trappen och monterat ihop hans säng i rummet däruppe. Det rum som var den döde tvillingbroderns. Längre än så har jag inte läst. Men det är mycket innehåll i de få kapitlen.

Kanske jag skriver något liknande. Helt annan miljö förstås, men väldigt lite dialog, en huvudperson med mycket tankar och funderande (jag och Helmer är nog lite lika). Två ensamma människor. Av bokens baksidestext förstår jag att Helmer och hans pappa får sällskap av den döde broderns partner, med son. Här hos mig kommer inget sådant att hända. Men kanske något annat?

Varför försöker jag hela tiden vara så verklighetstrogen? Det är inte nödvändigt, det blir förmodligen väldigt onödigt detaljerat och tråkigt. Ingen kan säga att något inte stämmer, jag är ensam om mina upplevelser här. Martti är med på ett hörn här och där, men lär aldrig läsa något jag skrivit. Personal på diverse caféer och matställen är lika ovetande, och lär inte bry sig. Ingen kan protestera, vad jag än berättar härifrån. Tänker på dokumentären i teve om Jocke Lundell, där sanningshalten i hans minnen nu debatteras.

Ändå har jag svårt att kliva ur mig själv. Kan inte låta någon annan, något annat, ta sig in i min berättelse och spela någon sorts roll. Förändra något, kanske förvärra, eller bara titta in ett ögonblick och försvinna. Eller stanna för gott. Vad som helst kan ju få ske, när det bara är fantasier. När det inte är verkligt, inte händer på riktigt.

Det får nog även fortsättningsvis vara miljösnuttar, matglimtar, hav, drinkar, cañas, cortados, Martti, ingen Palmyra, Casa Canaría, antal steg. Duolingo, wordle, sudoku, wordfeud, en syrra eller två, en son eller två. Kanske längtan, kanske sorg och saknad, och oro inför en framtid som ännu inte existerar. Framtid gör ju inte det. Den finns inte förrän den är något annat.

Så varför oroa sig inför det som inte finns? Min oro är inte överväldigande, men den ligger där och tickar i huvudet. Kräver just nu inte att jag gör något, jag behöver inte hantera någonting. Inte härifrån, inte nu. Men…

Fundersam

Någon tanke hade jag om att försöka hitta ett vackert glas för mina så kallade Dry Martinis. Det glas som finns här i lägenheten är trist, ett sånt där lätt ett, som glas av noll kvalitet är. Tycker mig förstå att det är svårt att hitta vackert glas här, det är inte som i Sverige. Kan handla om att den vackra sortens glas var lyxvara, och inget för ”gemene man” här, men det var det väl också därhemma? Betyder det att jag aldrig varit ”gemene man”, eftersom jag alltid har sett till att ha vackra glas, också när jag inte haft råd. Gamla, nyare, men vackra, och ofta dyra.

Vill ha sådana även i fortsättningen, och får väl göra nästa gång som förra resan hit – ta med ett DM-glas. Det jag hade med då for tyvärr i golvet, och gick förstås sönder. Därför tog jag inte med mig något den här gången, ångrar mig nu. Loppisen däruppe ovanför mercado municipal kanske kan ha något dugligt i morgon.

Så vet jag vart jag ska på förmiddagen. Jag kanske till och med hinner dit i tid för att köpa lite av den färdiga pulpos-salladen. Den brukar vara slut när jag kommer. Men ostron ska jag inte äta där igen, senast, förra gången, var ett inte bra – och det märkte jag efteråt.

Börjar inse att det är Dino av någon sort som har pulpos i kyldisken, varken Super Coor eller Alteza har dem. Och så stället högst upp i mercado municipal på lördagar. Om jag vill ha den rätten på annat sätt, får jag kanske åka tillbaka till La Caleta de Intérian, och det mycket lilla matstället där. De gör den salladen till bland det godaste jag ätit här på ön. Men i morgon åker jag inte dit.

Den indiska restaurangen är också ett alternativ, jag vet ju att de är bra. Och ganska nära nu när jag bor mitt i Puerto. Det handlar bara om att jag ska idas gå ut igen, efter att ha gått mina steg, och gjort det jag behöver, kommit hem, bytt om till min Yasuragi-rock och satt mig i soffan. Och slappat, eller läst, eller skrivit.  Så ska jag upp igen och klä på mig något annat, borsta håret och tänderna, pudra näsan och sätta i hörapparaterna. Och gå ut. Det låter sig inte göras så enkelt… Någon dag kanske, eller snarare kväll.

Men inte denna lördagskväll, för jag har handlat pulpos och gör en sallad till middag. Gick ut och upp till stället ovanför mercado municipal, och de hade kvar av det jag ville ha när jag kom. Dyrt, jag köpte pulpos, vita bönor och en sallad av okänt slag – 16 Euro. Tog mig också en cortado med en rejäl bit cheesecake på det ställe jag brukar frekventera på lördagar – gott, mättande, kostade 5,50 Euro. Hittade även en pocket på engelska för 1 Euro, utgifterna jämnar ut sig. Det ena dyrt, det andra billigt.

Var trött i kroppen när jag väl var hemma igen, vid ettiden. 5 500 steg känns som flera. Nu kör jag en tvättmaskin och får kanske gå upp och hänga på taket. Tvätten får nog inte plats på min lilla hängare utanför ett fönster. Den fick plats, min Yasuragi-rock hänger på en hängare vid ett fönster. Hissen går visserligen upp till våningen under takterassen – men den sista trappan upp är lite lång för trötta knän. Skönt att jag slapp.

Gick inte ner till havet idag, hade för mycket att bära på, en kasse på vardera axeln.

Nu spelar jag wordfeud med syster min, som förstås leder rejält. Men än är vi inte färdiga. Och jag har gjort Duolingo, wordle och sudoku. Halkar lite upp och ner i rankingen på Duolingo, begriper inte hur det går till, gör inget. Lite nya ord och repetition av tidigare känns fortfarande bra. 112 (tror jag) dagar i en följd. Något att fira, liksom att jag ju skrivit i det här dokumentet varje dag sedan jag antog utmaningen om att skriva minst 600 ord per dag. Det blev betydligt många fler, nu 12 000 ord. Många försvinner om jag ska redigera texten – och det har jag inte bestämt än. Vet idag inte vad jag vill göra med alla orden.

Den här damejeannen (?) står på golvet under mitt lilla fönster – den är vacker och om jag vrider lite på den så ser jag något annat

Onsdag, bryr mig inte om att försöka hitta till engelska biblioteket idag. Betalar hyran, euron aningen dyrare idag. Äter min frukost i lugn och ro. Ska fortsätta gå igenom kundmanus, har ungefär hälften kvar. Läser det jag skrev igår kväll. Det väcker en fråga i mig – en förläggare gav nyligen rådet ”var personlig, men aldrig privat”. Jag begrep inte riktigt vad som är vad när jag såg det, och jag begriper inte nu. Var går den gränsen? Vad är privat idag?

Nu disk och därefter promenad. Mobilen säger ”lätt regn”, jag ser inga spår av regn på fönsterbrädorna. 20 grader. Om det regnar går jag in igen.

Jag gick ut och det regnade inte. Bara 3 500 steg idag, gick bort till Skandinaviska turistkyrkan för kaffe och god bulle, och några böcker på engelska! Så nu har jag läsning några dagar. Jag gick hem och gjorde färdigt redigering och koll av min författande kunds manus. Skickat det korrigerade manuset och faktura, känns skönt.

Nu är jag mör i huvudet och rumpan, trots att jag suttit i soffan och inte på hård stol. Behöver röra på mig igen, så jag går nog ut en vända till. Klockan är bara kvart över fyra, middagen är samma som igår. Den bara väntar i kylen, inget extra jobb.

Vändan ute blev kort, det blåste kraftigt. Men 5 400 steg totalt idag ändå. Bra. Har duschat och tvättat håret, börjat läsa en av böckerna från kyrkan. Tyvärr är det en sån där som skriver ”nu” i några kapitel, och därefter går tillbaka ett antal år till en annan tid och plats. Gillar inte det greppet, så nu ska jag testa en annan av böckerna.

Har ätit några chips med salsa, och gjort mig en DM, spädd med vatten. Vermouthen från Bordeaux är lite för blommig för min smak. Ska värma middagen om en liten stund.

Hällde på lite grädde och riven ost, lite salsa – och värmde i mikron. Gott idag också, och nu är jag väldigt mätt. Har just fått betalt för mitt redigeringsjobb, har aldrig upplevt någon som betalar så snabbt som denna kund. Uppskattar det!

Läser lite i en annan av ”kyrkböckerna”, duglig so far. Två kolor som efterrätt. Mera kallt vatten i resten av min DM, duger bra det också.

Det här växte mitt i ruinen från häromdagen – liv!

Söndag, den sista i november och den första i advent. Här känner jag inte av någon julstämning eller julstress – temperaturen håller sig över 20 grader varje dag, även om det också är lite molnigt. Jag inser att jag behöver blogga någon gång emellanåt, om jag ska behålla de trogna som prenumererar på bloggen.

Idag tog jag fel på svensk och spansk tid igen, trodde det var en träff i Ewa Å´s grupp om bokutgivning klockan 14 här, det var 14 där – och 13 här… Då var jag fortfarande ute på stranden och såg på havet i sällskap med Martti, som bjöd på en caña. Martti kunde också peka ut riktningen mot Tauro, motsatt mot den jag trodde igår. Ibland är det inte mycket som blir rätt. Ingen katastrof varken det ena eller det andra, tror frågestunden filmas så att jag kan titta efteråt. Och Tauro ligger kvar, kanske jag försöker hitta det där engelska biblioteket igen.

Har lyckats få till det med app för att läsa böcker från biblioteket i Norrtälje. Så nu kan jag låna där, när jag nu inte hittar andra böcker.

Har gjort Duolingo för idag, tagit mitt piller i morse till frukosten. Klarat wordle och sudoku också. Kollat vikten som ligger still runt dryga 65 kg, det är jag nöjd med. Och jag har läst och redigerat i mitt kundmanus, har bara börjat – men det lovar att bli spännande. Uppskattar en kund som litar på mitt omdöme så till den milda grad att jag får ändra direkt i manus. För säkerhets skull markerar jag mina ändringar med rött, så att författaren ser vad jag gjort.

A menudo betyder ofta på spanska. Och el retrato är porträttet. Vissa ord har svårare att fastna i mitt huvud än andra.

Funderar på om jag ska orka gå ut igen, och besöka den indiska restaurangen som ligger ganska nära. Sondotter Sofia och jag var där när hon besökte mig i vintras, och de var både trevliga och serverade god mat. Annars blir det sallad här hemma, kanske med tonfiskröra och ägg. Känner jag mig själv rätt stannar jag inne. Men än är klockan bara halv tre, här. Har just messat sonen Anders och gratulerat på namnsdagen. Råkade se att det är idag, när jag ögnade igenom Aftonbladet. Namnsdagar är annars inget jag kommer ihåg.

Häromdagen var jag in i kapellet på den stora kyrkogården som ligger i närheten. Vackert, med fräscha blommor. Inte så där överdrivet ”guldigt” som kyrkor här ofta är. Jag sätter mig ibland på en liten bänk där utanför, och bara vilar i lugnet omkring mig. Gravarna sköts om, blommor vattnas och byts ut. Ibland av anställd personal, ibland av människor som på något sätt hör ihop med den eller de som ligger i gravarna. Många har stora och påkostade monument över sin grav, sällan anspråkslösa gravstenar. Många finns i väggarna, med porträtt och blomsterutsmyckningar.

Nästa vecka ska jag ta mig an en skrivutmaning – minimum 600 ord varje dag i veckan blir 3 000 ord på fredagen. Första kapitlet i min bok. Jag får redigera kundmanus på morgonen och ta en havspromenad därefter, innan jag börjat mitt eget skrivande. Förmodligen finns det också möten i skrivgruppen under veckan, men det har jag inte kollat ännu. Ibland känner jag mig nästan som om jag fortfarande är anställd och har möten och saker att göra, ofta. Samtidigt är det kul, det får igång mig, väcker mig ur den letargi som ibland tar för stort utrymme. Och jag bestämmer själv hur jag använder min tid.

Än kan jag fatta mina egna beslut, än är jag så oberoende som jag vill vara länge till. Samtidigt som min hjärna påminner mig om att det kan bli annorlunda, fort. Oväntat kanske, eller mera som en konsekvens av ”normalt” åldrande. Ingen vet när och hur, och det är nog bra.

Kontrasterna är stora…