beskrivarblogg

Gick till sängs, somnade inte. Kändes som om jag låg vaken i timmar, och det gjorde jag kanske inte. Men det var ingen skön natt, snurrade i sängen så att sängkläderna är skrynkliga idag.

Minns att jag låg och skapade ord med bokstaven ”y” som andra eller tredje bokstav. Maniskt, fick ta till mitt mantra för att få hjärnan att lägga av. Ordet ”dygöl” skulle jag lägga i syrrans och mitt spel när det var dags, göl fanns redan. Vaknade ordentligt vid niotiden, kollade wordfeud, och petade in mitt ord. ”Finns inte i vår ordlista.” Så var det med detta utomordentliga ord.

19 grader och halvklart. Pratat med yngste sonen, på väg till ny arbetsplats på Lidingö, lång resväg och lätt oro inför att möta nya människor, nya krav. Han är modig.

Har ätit frukost, efter dusch och hårtvätt. Håret är nu hyfsat torrt, jag längtar efter min cortado, men får vänta tills skrivkursens timme är avklarad. Börjar om tjugo minuter.

Bra timme, kul att prata med en annan författare, som samskriver med person i Gnosjö, bor själv i Stockholm och skriver historisk spänningsroman. Tips om följebrev, skicka till flera – men rätt sorts, och även de stora – förlag, fånga din ambition med din bok, beskriv den, nyfikenhet skapar läslust också hos förlag (i följebrevet). Svara på frågan varför – vem är läsaren?

Behöver läsare veta det här för att förstå? Fråga till dig själv när du redigerar.

Om testläsare, ställ några frågor som gör att de läser mera på ”allvar”, inte bara får sin nyfikenhet stillad, inte bara kan säga ”bra” – för vad ska du göra med det?

Dramaturgin i manus – när kraschar huvudpersonen? När kommer vändpunkten, ställ dina frågor till din karaktär. Inser att dramaturgin nog är frånvarande i det här manuset.

Nu är klockan drygt tolv här, ska gå ut och låta hjärnan ta igen sig. Bokstavligt.

Jag gick några vändor i stan, fick min cortado, och hittade idag den sista hojaldro con manzanas på kondiset. Betyder kanske att de börjat med dem igen. 4 000 steg, jag är enligt stegmätaren i Sydney, nästa mål är Perth, och dit är det 199 km…

Ena glasögonskalmen har släppt fästet, så jag försöker hålla brillorna på plats genom att sitta stilla. De höll ungefär en månad, kostade en hundralapp. Får hitta billigare nästa gång.

78 534 ord.

Det får bli tunnpannkakor till middag idag, klarar nog att grädda även utan min pannkakslagg. Och det blir vinbärssylt eller körsbärsmarmelad till. Eftersom jag inte gillar att dricka den UHT-behandlade (hållbarhets-) mjölken får det bli vatten till.

Gör Duolingo för dagen.

Det verkar som om många drar en lättnadens suck när nu T sagt att han inte ska ta till ”strenght” – tolkas som ”inget militärt angrepp” – när det gäller Grönland (som han dessutom tydligen verkade blanda ihop med Island ett par gånger i sitt tal i Davos). Frågan är väl hur pålitlig den mannen är, han som hela tiden gör vad som faller honom in, oavsett konsekvenser. Än ska nog ingen ropa ”hej” (över den där bäcken är vi inte än).

Mitt te är slut, kakbiten uppäten. Jag kör en vända till på samma tepåse. En mandarin väntar på soffbordet. Klockan är snart halv fyra, jag ska nog göra i ordning pannkakssmeten så den är som den ska vid sextiden. Får blanda i en kastrull, i brist på bättre skål.

Nu gick den andra glasögonskalmen också av – därmed sitter inte brillorna där de ska. Får ta fram de jag kasserat tidigare, ett par som sitter hårt och har en skada på ena ”glaset” (plast). Har gjort pannkakssmeten och det gick bra. Öppnade en stor flaska med bubbelvatten, för att göra mig en ”drink”. Tappar taget och den far i golv, så nu har jag torkat köksgolvet med bubbelvatten, hängt upp min blöta rock på en galge, och har diverse blöta trasor och handdukar att tvätta. Ska jag nog göra idag. Nu. När jag bytt kläder. Tacksam att det inte var pannkakssmet som for ut över golvet.

Ibland är livet äventyrligare än jag önskar. Nyss skrev jag om att dramatiken saknas i det här manuset. Jag hoppas mitt liv inte blir mera dramatiskt än så här. Det räcker för min del.

Är det möjligen klokare att gå in till en optiker och köpa läsglasögon? Rejält dyrare säkert, men kanske också bättre kvalitet? Får kolla i morgon, när jag lämnat elva utlästa böcker på Röda Korsets loppis. Hinner kanske bli tolv.

Tror jag fortsätter skriva utan att försöka hålla mig till någon modell, och struntar i någon dramatisk kurva, konflikt si och så, krasch och vändpunkt. Det får bli enklaste varianten – början, mitten, slut. Kanske är det dags att förbereda slutet redan nu när januari snart går över i februari? Eller ska jag fortsätta skriva hela tiden här – och göra slut när jag är hemma? Kan ju börja redigera sista februari som planerat, även om jag fortsätter skriva de fyra veckorna i mars. Åker hem den 28 mars.

Behöver skriva varje dag, skulle behöva skriva här och dessutom blogga (annat) – men klarar inte av att hålla isär det jag kallar manus och bloggen. Kanske inte ens behöver göra det, vad spelar det för roll om det ena är som det andra? Alltihop är ju mitt, jag tror mig inte om att kunna fantisera och använda bara en del av mig i det jag skriver. Pratade om detta idag med kompisen i gruppsamtalet på skrivkursen.

Jag är rigid när det handlar om att blanda min verklighet med fantasier. Eller så är jag bara oförmögen att göra det.

”Feelgood för äldre” med hyreshuset och de som bor där, värden och stambytet, kanske renovering, alla frågetecken och all oro – där kan jag fantisera, även om jag finns där också. Det är jag som skriver och berättar om vad som händer och vad som behöver hända.

Kanske var det den större friheten som fick mig att tycka det var så roligt att skapa de här människorna?

Här behöver jag nog inte ge mig själv större utrymme än att vara ”hon som skriver och bor på två trappor, bredvid den där äldre, välklädde herr Fallström (har glömt förnamnet och det är genant att fråga igen) och Hans som tagit över lägenheten efter sin till Spanien flyttade far, och nu bor där med sin relativt nya partner”.

Två skrivprojekt på gång, ett som jag ägnat mycket tid åt, och börjar tveka om. Ett nyss påbörjat, som jag inte har någon synopsis till eller någon klar idé om vart det ska ta vägen. Möjligen dags att låta bli att skriva alls några dagar? Det känns konstigt, och vad ska jag göra i stället?

När jag tar en klunk av det som återstår av det nya bubbelvattnet, inser jag att det inte smakar bra, citronsmaken känns märklig ihop med det som kanske är en naturlig liten sälta. Jag ska nog vara glad att mycket hamnade på golvet, jag behöver inte prova den sorten igen. Kanske ska torka en annan del av golvet med resten. Handdukar etc hänger nu på tork utanför fönstret.

Igår, och idag

Tittade in på Facebook och hittade inlägg om demonstration mot de USA-baser som regeringen givit tillstånd till, sjutton stycken spridda över Sverige. Lyckades ta mig till hemsidan, folkmotdca.se, och skriva under namninsamling. Gör det du också, om du läser detta.

Som vanligt har jag inga idéer om vad jag ska skriva. Och nya intryck, av människor och utemiljö, blir det inte idag om jag tillbringar mesta tiden i soffan. Då blir det glimtar ur den inre monologen, i den mån den förekommer. Det gör den hela tiden, men allt går inte att urskilja, ofta är det en enda sörja av ord och tankefragment, känslor.

Undrar om det alls går att få tyst på det där ”babblet” i hjärnan? Meditation och mantra är sätt som jag använder ibland när jag behöver. Hypnos kan nog också fungera. KBT. Ge hjärnan något annat att ägna sig åt, försöka styra bort från det vanliga till något kanske oväntat. Just nu stör mig inte min monolog, den är inte särskilt aktiv eller högljudd.

Jag ska mejla Alejandra (mäklare) om att en av ”rullgardinerna” inte går att rubba, den sitter fast upptill. Och om någon ska sova i soffan är det inte bra, ljuset från trappen faller in i rummet. Skickar mejl, och har lärt mig att persiana kanske är det ord jag inte kunde. Passade på att klaga över kylen samtidigt, och beskrev hur jag får ställa mig på knä på golvet för att se vad som gömmer sig längst ner.

Hittade ett uttryck på nätet, som fastnade. Handlade om att sluta dricka alkohol, utan att bekänna sig till AA´s möjligen rigida etikett ”alkoholist” – han hade ”practised drinking drinks, wine, beer”, nu tränade han på att dricka vatten i stället. Gillade synsättet – och tränar på att dricka Pellegrino med citron, när jag tidigare gjorde mig en drink eller tog ett glas vin.

Klockan är tolv, och jag börjar redan tröttna på att vara inomhus. Sticker ut armen utanför ett fönster och kollar om det regnar. Det verkar det inte göra, så jag går ut, med paraply och sopor.

Slängde sopor och tomma vattenflaskor, gick bort mot havet, fullt vid borden på caféet och inga parasoll uppe. Var tacksam att det var fullt, det började regna när jag gick hemåt. Och ingen lätt eller kort skur, det vräkte ner, trottoarerna blev som sjöar, glad att jag hade mina svarta plastiga flipflops på fötterna. Paraplyet var bra att ha, skyddade hyfsat mot blötan.

När jag var vid hamnkaféet hade det slutat regna, så jag lade min Alteza-kasse på en stol och fick min cortado. När jag gick därifrån låg kassen kvar på stolen. Nåja, någon annan kanske kan slippa bli blöt om baken, jag har en sån kasse till. 5 100 steg, inga stjärnor idag. Men skönt att jag ändå gick ut.

Väl hemma bytte jag kläder, det mesta var om inte vått, så fuktigt. Köpte vatten på Alteza, och en stor palmerita, halva går åt nu till en kopp te, igen. Köpte också några stora potatisar, vill göra mos till middag.

Gör Duolingo. Och wordfeudar, leder med femton poäng, inte mycket att ha när man spelar med min kära syster.

Nu ska jag läsa. En bok på svenska, Cecelia Ahern (igen), Gåvan. Känns umbärlig. Och därför har jag nu sett alla tillgängliga avsnitt av Maries och Bills renovering av sitt palazzo Cirillo på Sicilien – härlig inredning, vackert, mycket arbete och mycket pengar. Ett fint program.

Så gör jag färdigt middagen, kör bacon i mikron på hushållspapper (mindre matos), kokar potatisen och mosar den med gaffel, värmer en liten skvätt mjölk och lägger i en klick irländskt smör, kryddar. Två stekta ägg till blir nästan för mycket – och jag har förstås gjort för mycket potatismos också, så det blir potatisbullar någon dag. Inga lingon tyvärr.

Diskat. Kvart i sju. Sitter nu i soffan och är mätt och varm. Det regnar lätt fortfarande eller igen, vet inte vilket, 17 grader. Möjligen lite regn även i morgon. Laddar hörlurarna och kollar småningom Rapport – som hade lite tekniska problem.

Större problem är det att dömda för att till exempel ha rekryterat unga till brott, får avtjäna sitt straff i föreningar och sammanhang där det just finns många barn och ungdomar. En rappare fanns i den miljön i ett halvår, frivården ”försöker göra allt vi kan för att undvika…” – lyckas uppenbarligen inte. Rapparen är nu dömd till fängelse för nya brott. Där är än så länge barn utom räckhåll. Regeringen tillsätter nu en utredning.

Det var intressant att höra en svensk student som för något halvår sedan protesterade mot Trump´s begränsningar av yttrandefrihet vid Harvard University i USA. Den här killen studerar nu i Kina, där det inte finns någon yttrandefrihet alls – ”världen förändras mycket snabbt”, och så är det. Han betraktar Kinas högste ledare, Trump och Putin som ”maktmän” allihop. Så är det också.

De största partiernas ungdomsförbund är oroade över valet i höst. Varken Moderaterna eller Socialdemokraterna ligger högt bland de partier unga människor kan tänkas rösta på. SD har en ung kvinna som ordförande i ungdomsförbundet, och hon finns flitigt på nätet – eftersom hon vet att det är där man når unga, kanske förstagångsröstande. Och dagens unga människor har (tror jag) dåliga kunskaper om politik och historia, köper antagligen fort och lätt det som verkar ”bra”, i videos och inlägg på Instagram eller TikTok (eller vad det nu heter, säger den här gamla, okunniga människan). Det skrämmer mig.

Behöver inte flera nyheter idag.

Tittade på en av Netflix´ miniserier, koreansk, om en söt liten kvinnlig kock och en dryg rikemansson. Trevlig. Vacker mat. Såg flera avsnitt. Kom inte i säng förrän vid elvatiden.

Måndag, börsen faller efter Trump´s hot om tullar. Han har för stor makt över världen. Någon spekulerar i att T när han inte fick Nobels fredspris blev så besviken att han numera ger f-n i alla konsekvenser av sina beslut.

16 grader och övervägande molnigt, blåsigt, säger mobilen. I morgon kanske det blir sol igen. Det känns inomhus att det är svalt ute. Ponchon gör tjänst. Ska väl klä på mig och gå ut om en stund. Och ta med paraplyet. Har just diskat frukostdisken. Och klarat av Duolingo, wordle och sudoku.

Börjar tröttna på det här dokumentet, kanske är det dags att avsluta – eller åtminstone låta det vila ett tag. Alldeles strax blir det 75 000 ord, alldeles för många, med vardagliga notiser om mat och antal steg, väder och vind. Dricka alkohol, inte dricka alkohol. Träna på att dricka bubbelvatten i stället. Sömn, och inte. Wordfeud, wordle, sudoku. Drömmar. Politik. Sorg. Saknad.

Död. Verkar alltid vara fängslande, lockar alltid läsare, oavsett form. Intressant tycker jag. Har jag med ordet död i rubriken i min blogg så får jag flera läsare, eller åtminstone besökare. Min erfarenhet är att de flesta av oss inte gärna pratar om döden, kanske är det lättare att läsa om den, då är den ju oftast någon annans. Inte min egen. ”Det är alltid inte du” skrev Bodil Malmsten om en älskad död människa. Ibland tror jag också, nej fel. Ibland ser jag någon som liknar dig, Ulf – men det är alltid inte du. Förstås. Du är ju död.

Jag går ut och får min cortado inomhus i caféet vid hamnen. Det regnar. Så jag går in på Alteza och köper de två Pellegrino-flaskor som finns i hyllan (varför alltid en eller två, aldrig många) och ett par alkoholfria öl. Går hem och gör en kopp te, och äter upp den halva palmeritan från igår.

Bara 1 200 steg idag. Blir flera när vädret blir bättre.

Nu sätter jag mig i soffan med filten runt knäna, och temuggen på soffbordet. Mobil och laptop är laddade, behöver alltså inga sladdar i närheten. Har kollat nätet och blir less. Kommer just ihåg att jag ju ska göra potatisbullar till middag, av moset som blev kvar igår. Köpte svartvinbärssylt (tysk) på Alteza, lingon fanns inte.

Skrivhive i morgon. Fulskriva, flödesskriva, låta fingrarna löpa över tangenterna utan medvetna tankar. Det går ibland, och ibland blir det bara stopp. Men då gäller det att fortsätta i alla fall, ändå. Dubbelt upp av meningslösa ord som ändå just aldrig är utan någon sorts mening. De skulle inte hamna i dokumentet om de inte hade någon plats där, någon avsikt eller något syfte. Inte vet jag vilket eller varför, jag bara ser att jag skrivit dem.

Undrar ofta varifrån de kommer, orden. Min interna monolog är inte alltid ”hörbar” ens i mitt huvud, kanske stammar de därifrån. Från det som är så tyst att jag inte uppfattar det, det som kanske kan kallas min undermedvetna, eller är det mitt omedvetna?

Omedvetet är så absolut, så oåterkalleligt, så inte. Undermedvetet finns, om än gömt och oklart, otydligt – tills det gör sig medvetet. Vem är det som gör det? Jag? Min själ (som jag såg rubriker om nyss, där den påstås finnas kvar också efter döden)? Jag är inte ens säker på att den finns före döden, i livet.

Jag äter en Snickers, och säger mig igen att jag nog inte är särskilt förtjust i dem. Fastnar i tänderna gör de dessutom. Men det är svårt att hitta godis som jag gillar här. Marmeladbitarna jag köpte för någon vecka sedan är så sockrigt söta att det räcker att ta en per dag. Minns inte historien bakom Snickers, var det inte en gubbe som ”uppfann” praktiska snickarbyxor för yrkesmän? Och därefter kom godiset? Hör hemma bland ”oviktigt vetande”, bryr mig inte om att kolla.

Såg en anka i lördags. I den långa backen upp till loppisen finns en portöppning med några lite spännande figurer (keramik?) på hyllan ovanför. Har inte sett att någon bor där, men där är också en låst dörr intill, så kanske. I alla fall fanns en vit och lite svart anka innanför den dörr som fattades. Vet att jag vid tidigare besök här har sett höns där. Nedanför går den djupa ravinen, kanske en gång en flod?

Jag går ut i köket och fixar med smeten till potatisbullarna i stället, den kan behöva stå till sig lite. Mosar ner ett ägg, en aning vetemjöl och lite mozzarella i moset. Hoppas det håller ihop att steka. Klockan är bara kvart i fem, jag väntar ett tag. Smakar på vinbärssylten, söt. Inte den där lite starka vinbärssmaken jag vill ha.

Ska jag ha med mig lingonsylt också, nästa resa? Kalles kaviar och rutbröd har jag redan skrivit upp, men sylt?

Har ätit ännu en god middag. Mozzarellan gjorde nog de här potatisbullarna mera intressanta än de annars skulle varit, och de höll ihop. Får försöka komma ihåg mozzarella nästa gång. Vinbärssylten var definitivt inte lik den jag brukar göra hemma, när jag har tillgång till svarta vinbär, efter Hirams recept. Godaste sylten, den här gick ner. Var tvungen att kolla att det verkligen var svarta vinbär – på tyska Scwartze Johannisbeeren, och det var det. Nåja, jag blev mätt, och potatismoset är uppätet. Disken diskad. Kvart i sju.

Nu har jag sett tillräckligt av Rapport, Guldbaggegalan intresserar mig inte. Att kossor kan använda redskap, t ex klia sig där det behövs med en långskaftad borste, det var lite kul. Annars var det Trump, hans lögner om det mesta, och aggressiva utfall mot allt och alla, senast norska regeringen för att han inte fick Nobels fredspris. Regeringen har inte med utnämningen av pristagare att göra, det är Nobelstiftelsen som bestämmer. Men nu anser sig T inte behöva bry sig om fred längre…

Mannen tycks ha noll impulskontroll, och låter sig dra iväg när han får för sig nånting, det mesta fel. Folket omkring honom tycks inte kunna hålla honom i styr, eller kanske vill de inte. Motståndet sägs öka i USA, blad både republikaner och demokrater. Än har det inte tagit sig några kraftfulla uttryck. T kan fortfarande beordra militära insatser, kortvarigt, utan kongressens stöd. Blir det frågan om längre tid och större kostnader krävs tillstånd från kongressen. Venezuela gick ju fort, vad som sker där framöver vet kanske ingen. Grönland kan möjligen utsättas för samma attack, varför begriper jag inte. USA har redan den tillgång till Grönland som de säger sig behöva. Men logik är ingenting för USA´s nuvarande president.

Överallt försöker man förutse konsekvenserna av höjda USA-tullar. Och vad EU enigt kan sätta emot, stort möte i Bryssel i slutet av veckan. Det är ännu några dagar kvar tills tullarna ska börja, den 1 februari. Och därefter hot om ytterligare en kraftigare höjning till sommaren. Vi lär få höra mera om detta.

Undrar vad som kommer att hända med USA´s baser i Sverige, avtal ingångna i en annan tid, även om det är ganska nyligen. Idag skulle det nog inte bli sådana överenskommelser – men vad ska Sverige göra nu, vad kan Sverige göra nu?

Har precis fått hjälp av Jeeves med att formulera hyresvärdens brev till alla hyresgäster i ”gamlingarnas” hus, angående stambyte – får snabb respons med brev som har en vad jag kan se korrekt formulering och antydan om tänkbara renoveringar samtidigt, när huset ändå ska tömmas under viss period. Toppen, det hade jag fått leta länge för att hitta på egen hand. Nu får det ligga där det ligger och vänta på att jag ska få skrivlust själv. Det här brevet kan nog sätta fart på gänget i huset.

Gör en kopp roiboos-te. Och väntar på att min syster ska vilja lägga ett ord i wordfeud, så att jag kanske får fler vokaler att jobba med, har bara en. Det är kväll, klockan är halv nio. Och i morgon kanske det inte regnar.

Inte mina fötter, jag hade flipflops på – i övrigt var det som det ser ut på bilden

En orolig natt, vaknar flera gånger, svårt att somna om. Ska nog dricka mindre Pellegrino. Drömde om Mats, som räddade två skadade stövare i skogen på landet. Ur sängen vid halv nio, och nu är frukosten snart klar, bara lite te kvar i muggen. Går inte ut före ”skrivhive” klockan elva. Har artrostränat, och löst wordle och sudoku.

Väder – 17 grader, övervägande molnigt, regn i morgon kväll, kanske. Regnmarkering på flera dagar framöver, ibland stämmer det. Idag blir det sol efter lunch.

Soffan. ”Skriv ändå” verkar tillämpligt idag, har ingen lust, inga idéer, till och med fingrarna är stela och ovilliga. Så jag skriver utan att veta vad eller varför. Att se Mats i drömmen är tungt så här efteråt, då och där var jag bara orolig, det kunde vara farligt, beväpnade jägare i skogen, och han gick lite kaxigt iväg ändå. Nu ledsen.

Så, skriv på. Fingrarna kanske tar mig annanstans, eller hit där jag ju faktiskt är, åtminstone till större delen. En del av mig är inte här, den är hos Mats, älskad och saknad son, död nu tolv år i maj. Död varje dag och levande varje dag, i dröm eller tanke när jag pratar mera med honom nu än då. Han är lika fåordig som han var i livet. Och det gör inget numera. Men nu behöver jag lämna honom där i skogen med två gnällande hundar i famnen. 

Undrar hur de andra sönerna har det i snön, eller halkan, eftersom det kanske regnade igår. Hoppas de kör och går försiktigt. Hoppas min bil fungerar som den ska om sonen måste använda den, medan hans är på verkstad.

Fan, jag är ledsen. Vill inte vara det. Jag tar ett par djupa andetag, dricker sista skvätten te och vill inte vara ledsen. Om jag ändå hörde vad jag säger, och gjorde som jag säger.

Att sätta te i halsen är ett sätt att släppa ledsenheten. Den får inte plats bredvid hostattacken. Och en stund med nätet, Trump och Grönland, gör mig mest arg.

Leder wordfeud än så länge, med 40 poäng. Men min kära syster har fått flera poäng än så, för ett ord. Än är jag inte säker.

Nu skrivhive. Och en titt på Jeeves´ (ChatGPT) kommentarer.

Jeeves: stryk hellre förklaringar än händelser; ställ frågan – behöver läsaren verkligen att jag säger detta? Har inte texten redan förklarat? Tror det är en bra fråga.

Fast jag ska ju inte börja stryka nånting ännu – den där kniven som ska till får vänta, tills jag känner att jag inte har mer att ge. Där är jag inte, inte ens när jag gnäller om att jag inte vet vad jag ska skriva.

Så, skriv ändå. Övriga i skrivgruppen vet vad de skriver, ska ”skriva färdigt kapitel 2”, ”skriva klart min novell”. De ska sluta skjuta upp skrivandet, låta bli att tycka att andras behov är viktigare än deras eget skrivande, lita mera på magkänslan när de skriver och redigerar. Kul att se hur alla tänker och funderar, vi är så lika – och ibland olika. Som tur är.

Tittar in i gruppen, de flesta skriver koncentrerat. Jag sprattlar. Och det gör ingenting. När jag sprattlat färdigt ska jag gå ut, i det som kanske är sol. Behöver inte göra nånting annat än det jag själv vill och väljer. Just nu ska jag släcka batteriljusen som tyst har lyst där borta på matbordet ända sedan i morse. Och göra mig en kopp te till.

Jag återvänder till Mats, och den sorg som finns i mig. Den gör mig ibland gråtfärdig när jag inte är beredd, inte tror att jag behöver gråta. Som just nu, igen. Jag – allt som jag kan kalla jag, vet att han är död. Han har upphört att leva, han finns inte längre som levande människa. Men han finns som minnen, bilder, drömmar, situationer där han kanske aldrig fanns i det vi kallar verklighet. Han finns i mig och i alla som minns honom. Jag tror de är många, kanske tänker de inte på honom varje dag eller vecka eller månad, eller ens år. Men han finns som en del i deras historia och deras minnen.

Jag sörjer Ulf och Jan också, ”mina män”, mina kärlekar. Joe, som aldrig blev min. Men den sorgen är mindre överrumplande, den drabbar mig inte, bara finns lite lågmält emellanåt. Kanske beror skillnaden på att Mats liv aldrig fick levas till slut, om det är begripligt.

Han dog när han var 47 år, i en olycka som tog hans liv. Han fick inte bli gammal, se sin dotter bli äldre än de 16 år hon var när han dog. Han slapp uppleva att hans pappa blev dement och dog, han också. Slapp få veta att Ulf dog två år efter hans egen död.

Ulf och Jan var gamla, båda över 80 år och hade haft liv med allt ett liv kan omfatta – glädje, sorg, död, kanske också lycka, åtminstone någon gång. Deras liv var ”färdiglevda” – som mitt kanske också är nu. Inte så att jag tror någon av dem ville dö, och inte så att jag vill dö. Jag är inte färdig med mitt liv, även om åren säger så.

Dricker mitt te, känner hur laptopen värmer i mitt knä. Sorgen lägger sig, dämpas av alla ord. Ord är hjälpsamma. Det kanske inte alltid framgår direkt, men om jag tittar tillbaka så har jag skrivit många ord de senaste drygt femton åren. Och en del av dem blev Free Spin, min berättelse om mitt spelmissbruk. Att skriva den boken hjälpte mig att sluta spela på internetcasinon.

Just nu tror jag att orden sysselsätter mig så att jag inte längtar efter en drink på eftermiddagen, att de får mig att vilja må bra och gå ner lite i vikt, se fräschare ut (om det alls är möjligt numera, jo, näsan är kanske aningen mindre röd).

Roar mig med att kolla vikten mest varje morgon – under natten brukar ungefär ett kilo försvinna, kanske genom alla vändor till toa för att kissa. I morse var jag nere på drygt 65 kilo och det kan få stanna där. Tyvärr syns färre kilo mest i ansiktet, men de känns också runt magen.

Lånar bild från Pexels.com – och det kanske inte är en stövare, och oskadd ser den ut – men det var två sådana här jag drömde om…

Tisdagsmorgonen är sval, 18 grader och molnigt, inga regnvarningar. Min frukost och wordle, sudoku är avklarat vid 10-tiden. Nu ska jag bara klä på mig, därefter ut och bort till brödbutiken för inköp av valnötsbröd.

Gick till El Panadero, men inte hade de något valnötsbröd, det fick bli annat. Informationen där haltar. Hem med brödet, efter en cortado vid hamnen. Gick så vidare till havet och satt med Martti en stund, ytterligare en cortado. Han hade paraply med sig, jag hade det inte – och jag gick hemåt efter en stund. Hann till Calle el Lomo och massagestället, innan det började regna. Nu har jag bokat en tid för massage i morgon klockan 10. Vidare till Alteza, och Pellegrino och ett par skivor kokt skinka, tänker göra Croque Monsieur i kväll. Medan jag var inne i butiken kom en rejäl skur, när jag kom ut hade regnet upphört.

Nu klockan två är jag hemma, men poncho över axlarna. Mats gamla chinos passade mig idag, och det var skönt med långbyxor ute. Att inte dricka alkohol i någon form har sina fördelar, magen minskar i omfång och brallorna känns åter bekväma. De har hängt i garderoben sedan jag kom hit.

17 grader och ”några få skurar”, mobilväder.

Jag går inte ut mera idag, antalet steg blev 7 200, stjärnorna faller ymnigt.

Duolingo. Och en stunds internet i olika skepnader. Ingen direkt uppmuntrande. Men, jag sitter bra i soffan, jag ska just nu göra mig en Pellegrino-drink med citron. Idag hade nämligen Alteza fått in Pellegrino igen.

Fick just poäng för engelskt ord i svenska wordfeud, upphör inte att förundra mig. Syrran lärde mig häromdagen att hon alltid provar, även om hon inte tror att ordet ska fungera. Så det gjorde jag – och det gick hem. Bara 8 poäng, men lade mig i vägen för syster min.

River ost till kvällens middag, tar fram smör så att det går att bre. Resten får vänta. Om en timme är det skrivkurs, tema ”komma igång”, frågor och svar – tänker lyssna och kanske lära. Har inte några frågor jag behöver ställa.

Det var ett bra möte, utan att jag är särskilt aktiv – några tankar: Vad är syftet med min bok, vad vill jag säga, vilken känsla vill jag att läsaren ska få, vid läsningen av det hela, men kanske framför allt av det sista kapitlet i boken (frågan ställdes utifrån ett sista kapite). Vilken känsla vill jag skapa, och varför är jag den som kan det?

Tror frågeställaren också pratade om döden (hörde dåligt) – vad vill jag med att prata om ålderdom och död, om att kunna, vilja, orka eller inte orka? Friktionen där, nu pratar Jeeves med mig, angående det andra manuset – men det passar in här också.

Vad tror jag att läsaren känner inför döden, generellt? Och personligt? Den egna döden, den som gänget i huset inte så gärna pratar om. Den som kanske kunde vara ett tema där, enligt Jeeves.

Vad känner jag inför min egen död? Sorg – över allt som aldrig blev, över det som nästan blev, också över det som blev – och ”blev” är ett dåligt ord i sammanhanget. Inget ”blir” – jag har skapat mitt liv, i samspel med andra och utan det samspelet, skapat det ändå. Utan skuld(er), utan skam – numera, det tog några år att göra mig av med skammen efter spelmissbruket. Och de ekonomiska skulderna, likaväl som de emotionella – framför allt till min sambo, som blev särbo, och som ändå fanns kvar, om än påverkad av mitt svek. Han är död sedan snart tio år, jag kan inte förändra nånting i den relationen.

Och jag var vid min ex-makes sida under hans sista år, när hans demens tilltog och han också dog. Där känner jag mig inte längre skyldig nånting – tror att jag längre tyckte att jag skulle ha skuldkänslor över att jag ville skiljas efter många år. Han ville inte och han blev ensam. Försöker se hans ensamhet som hans val. Kan inte göra nånting åt det heller. Båda mina män är historia.

Snart är jag det också, eller snart – vem vet, jag kanske lever till 120. I så fall har jag drygt 35 år kvar, tror inte jag vill det. Men några till, snälla…

Tack till kompisarna i skrivkursen och till Jeanette, som jobbar och stretar på med att få igång oss.

Nu ska jag laga mat. Och det blev gott. Läste också ut Moyes´s bok The last letter from your lover – som visade sig vara bättre än jag trodde först. Kom inte i säng förrän vid elvatiden.

Bilden har absolut ingenting med texten att göra – men, jag längtar efter min frysta cheesecake. Jag kanske kan göra en liten variant, men då måste jag tömma frysfacket först…

In medias res – pang på rödbetan. Hur skulle det se ut för det jag skriver här? Rakt in i mina försök att inte dricka alkohol alls? För ett makligt dagboksskrivande är inte särdeles dramatiskt, har svårt att hitta ett starkt driv – eller

just nu lyssnar jag med öron som fortfarande har hörapparaterna kvar (glömde ta ur dem när jag kom hem) och hör alltför väl hur någon kommer eller går utanför min dörr. Kanske den unga killen som igår bodde mitt emot, kanske den man jag inbillat mig är ryss eller liknande, i andra lägenheten på mitt plan. Nu har vem det än var tydligen antingen tagit hissen ner (eller upp), eller gått in i sin lägenhet. Det är tyst igen.  

Klockan är kvart i sju, det är mörkt ute och jag har tänt både lampa och ljus. Och batteriet i ena hörapparaten talar om att det behöver bytas. 17 grader och halvklart, enligt mobilen.

Just nu struntar jag i alla lärdomar från kloka författarcoacher. Ids inte försöka omsätta allt i mitt skrivande. Det riskerar att självdö om jag faktiskt förstår hur mycket jag inte kan, inte begriper eller förmår att ta till mig. Så den där in medias res får ta igen sig annanstans. Jag byter batteri, och dryck. Men hörapparaterna får vila.

Jag tittar på mina fingrar, naglarna är nu så kortklippta att de ser avbitna ut. Det ändrar sig fort.

Skickar hälften av texten kring ”feelgood för oss gamla” till ChatGPT – och får fina tankar tillbaka. Jag behöver låta dem landa, men är fascinerad av hur mycket som verkar användbart. Och hur kul det känns!! Jag kunde till och med spara min chatassistents tankar, efter fråga om hur göra.

Lördag, vaknade sju och somnade om halvt om halvt, men kom ur sängen kvart i nio. Frukost, wordle och sudoku som gick bra, ut. Med sopor och därefter mot långa backen upp mot loppis. Hittade två böcker, bl a Wodehouse´s Thank you, Jeeves, för 1 Euro, en nyutgåva av den första Jeeves-boken. Läser att Wodehouse blev adlad vid 93 års ålder, och dog 45 dagar senare.

Drack en cortado och åt en bit ostkaka, som just inte smakade någonting idag. Satt vid samma bord som en man från Berlin, vars hustru gick runt och shoppade. Fyra mandariner hos frukt och grönsaker däruppe.

Och marmeladgodis på Sabor Español nära Charco, medan jag tog mig hem längs havet. Satt där en stund, liksom i den lilla parken vid kyrkan. Pratade med Anders som mådde bra. Gick hem. Mötte Martti på väg ut, i porten. Nu är klockan två på eftermiddagen. Drygt 7 000 steg idag, stjärnfall. Har gjort Duolingo.

Syrran vinner wordfeud med åtminstone 143 poäng! Hennes tur. Hon vann med 128 p (om jag räknat rätt).

Jag förbereder tonfiskröra till middagen. Finhackad snäll lök, hackad grön paprika, dill från burken i frysen, tonfisk i vatten, majonnäs, färskost med örter, kapris, syltlök och kryddor. Gott, kokar kanske ett par små potatisar till, annars bara sallad. Nu får röran stå till sig i kylen. Gör min Pellegrino-drink när jag ändå är i köket.

Nu till soffan och lite läsning. Att läsa Wodehouse blir en skön kontrast till all galenskap i världen. Media av alla slag är fyllda av avsky för mordet på en kvinna i USA, vicepresidenten hävdar att ICE-mördaren sköt i självförsvar – han försvarade sig mot en kvinna som just talade om för honom att hon inte var arg på honom. Då sköt han, i huvudet med flera skott, och kallade henne ”fucking bitch”. Män mördar kvinnor.

Jag tar paus. Efter att ha läst ett tag skalade jag potatis och kokade. Åt min middag, lade till en härlig avocado till tonfiskröran. Nu är jag mätt.

Kollar Facebook, som kokar av kommentarer till mordet på Renée Nicole Good i USA – och maktens företrädare som beskriver det hela som en rättfärdig handling. De ljuger trots att filmer, bland andra mördarens egen, visar något helt annat än en kvinna som försökte köra undan en man med vapen. Parallellt har ytterligare människor dödats av ICE, Trump´s legitimerade mördare.

Jag förtvivlar, men tror och hoppas samtidigt att något ändå till slut händer i USA. Att människor får upp ögonen för det som pågår – att ha en galen president gynnar inte någon.

Stänger av för idag. Vill inte få i mig mera av T´s olagliga interventioner, genomförda eller planera

Ett hörn i mitt kök

Har nu gjort Duolingo, och klarade wordle på två omgångar i morse, sudoku gick inte alls idag. Klockan är halv tre på eftermiddagen, det blev bara 3 000 steg i blåsten, jag seglade nästan fram i mina ”haremsbrallor” med mycket vida ben. Att gå till havet var ingen bra idé idag. Jag såg havet från hamnen där jag tog min cortado – det var upprört.

Bäddar rent i sängen, plockar fram ingredienser till middagslagandet, hackar lök och vitlök, tinar svamp som ser intressant ut, kycklingen får vänta. Tror jag bryner kyckling, svamp och lök (kanske hackad, grön paprika) och därefter får alltihop puttra med lite buljong och några bitar morot.

Jag fick åter slänga en påse med mögliga morötter, den här gången hade de legat i kylen. Två stycken var okej. Hädanefter köper jag morötter en och en. Hittade ingen crème fraîche, så det blir nog lite grädde i grytan. Kanske fräser jag lite curry i smör, och blandar i. Än sätter jag inte igång.

Dags för ett glas Pellegrino med citron, och lite läsning. Tröttnade fort på boken, så det blir laptopen igen. Väntar på att syster min ska klämma till med nästa ord i wordfeud, nu leder hon med, jag hann inte skriva färdigt förrän hon mycket riktigt lade ett ord och fick 36 poäng till. Så nu leder hon med 68 poäng. Men, skam den som ger sig. Jag får bara 9 poäng för mitt ord… Resten får läsaren räkna ut själv.

Kollade just den frysta svampen, det verkar vara en hel del Karl Johan i blandningen. Och det gillar jag, har skurit de största bitarna lite mindre. De får tina färdigt, så att jag kan hälla vätskan åt sidan, kanske återbörda den när svampen är lite stekt.

Fredag i morgon, kanske har Röda Korset sin loppis öppen. Behöver nya böcker. Och den där hojaldre con mantezanas, smördegskaka med äppleskivor, som jag tidigare hittat, men nu inte sett på ett tag. Till helgerna har det bara handlat om croissanter med någon sorts vaniljkräm. De har inte lockat mig. Stället där de här hojaldres brukar finnas ligger nära loppisen.

Mat, steg, väder, läsning och skrivande, inköp. Pellegrino med citron. Tvätt och städning. Det är vad jag skriver om. Hjärngymnastik, atrosträning, syrran som hela tiden vinner wordfeud. Kul läsning.

”Min inre monolog”. Den där monologen som pågår mest hela tiden, ibland diskret i bakgrunden, ibland högljutt och krävande.

Just nu är den ganska lugn, handlar emellanåt om den alkoholfria period jag just nu ägnar mig åt. Ibland tycker den synd om mig, ensamma gamla människa. Ibland gläds den åt att jag fortfarande kan röra mig, nog är ganska frisk även om jag just inte hör någonting utan hörapparaterna. Idag hörde jag dåligt med hörlurarna när jag gjorde Duolingo, det är speciellt en kvinnlig röst jag har svårt att höra.

Ibland får jag tyst på den genom att tjata (tyst) mitt mantra som tränat länge. För ögonblicket säger den åt mig att gå ut till spisen och börja laga mat. Så då gör jag väl det.

Grytan är klar, men får vänta på riskokning om någon timme. Har smakat av, det är gott – jag hade en flaska röd vermouth i skåpet och hällde i en liten skvätt, det blev perfekt. Alkoholen lär ha kokat bort. Jag skar kycklingbiten i mindre bitar, brynte med lite curry i stekpannan, och blandade med resten. Ser fram emot ännu en välsmakande måltid.

Saknar hushållsredskap här – decilitermått (jag har en liten kopp som jag använder i stället), slickepott, äggskärare. Har inte lust att köpa mer än jag gjort av sånt som jag får lämna kvar.

Jag åt, det var gott, och plötsligt var det dags för en och en halv timmes prat om redigering, och inbjudan till årskurs för 30 000 kronor med rabatt 5 000 om man anmäler sig i kväll. Tror nog att kursen är bra, tipsen om redigering var givande, men för egen del räcker det med den kurs jag redan har.

Godare än det ser ut

Laddar laptopen. En After Eight får fungera som efterrätt. När jag skriver ordet minns jag hur vi ofta fick efterrätt hemma, när vi växte upp. Undrar om mina systrar minns samma sak, så det ju inte alltid. Minns ris à la Malta, ananasskivor från burk, fruktcocktail med konstiga bitar, saftkräm eller chokladkräm, fruktsallad, vispad grädde, risgrynspudding (som nog var mera huvudrätt). Farmors blåbärskaka, när någon – pappa? – varit ute och plockat blåbär.

Pappas sockerkakor. Mammas pannkakstårta. Och, mormors munkar när de var så färska att de precis kallnat från flottyrkoket i den gula Skultuna-kastrullen. Ingen har någonsin lyckats göra de munkarna lika goda som mormor. Vet att mamma hade receptet, vet inte om någon av syrrorna har det nu. En anteckningsbok med ordet Notes snett över framsidan – men nu kanske jag är ute och skapar minnen utan grund.

Tror inte mina barn har några minnesvärda efterrätter att komma ihåg hemifrån. Inga goda munkar heller, inga konserverade ananasbitar. Mosters plättar har de nog inte glömt, hon gräddade och gräddade och de åt och åt. Ulf gjorde gärna fruktsallad, och hade tålamod att skära frukterna i fina bitar. Jag är inte och har aldrig varit särdeles tålmodig.

Ska kolla om jag kan få tid för vård av händer och fötter i veckan. Och kanske en timmes massage. Sammantagen kostnad 80 Euro, väl värt det. Jag är värd det. Om jag räknar om det i ”Dry Martini-pengar” så är det ungefär fyra literflaskor bra gin, eller två av vardera gin och den franska dyra vermouthen Lillet. Klart nyttigare. Och inget jag går upp i vikt av.

Tittar lite på Rapport, och ser utrikesministern ducka och undvika klara besked om regeringens uppfattning om det som händer i Venezuela. Stänger av.

Bäddar sängen lite bättre än jag gjorde i morse, ställer in vattenglas, tänder sänglampan. Klockan är bara drygt åtta, så än är det inte riktigt dags att gå och lägga mig. Mobilen är laddad och avstängd. Hörlurarna får laddning via datorn tills jag stänger för i kväll. Har fyllt på Pellegrino och citronskivor, ser riktigt bra ut, och smakar gott. Noll alkohol är kanske en ny vana som jag kan tillägna mig, såg något annat tips om att ta isbitar i händerna och hålla i dem tills längtan efter en drink går över. Låter drastiskt, men det ligger nog mycket i att göra något annat än vanemässigt fixa sin drink.

Tur att jag inte har något värre än lust på Dry Martinis att kämpa emot – spelandet var värre, tror jag just nu i alla fall. Kickarna där var snabbare, att repetera dumma beslut gick fort, belöningarna var snabba och lockande. Om och om igen, repeat. Vill aldrig dit igen. Tunga droger har jag aldrig testat, bara mina cigarrcigaretter en gång för länge sedan. Nu kan jag inte tänka mig att röka.

Läser ibland någon av mina gamla bloggtexter, när någon annan läsare har plockat fram den. Som i morse, Förtvivlan – och kaffe med bulle, från februari 2013. Det gjorde ont, att läsa orden och känna det jag kände då, igen. Tacksam att det är historia. Undrar hur det kom sig att någon läste just den texten igår. Vill nog nu bara bekräfta att jag idag är gladare.

Och jag tror inte att det är en slump att en av mina texter som hela tiden plockas upp av läsare, är den med rubriken Döden är ingenting. De som kollar i mitt arkiv hittar alltid dit. Häromdagen var det 2 300 läsare som läst det jag återgivit, orden som lästes vid kung Edward VII´s lit de parade i Westminster 1910. Jag publicerade den när Ulf precis dött, gav den till honom, och den tröstade mig då, i maj 2016.

Slutorden, ”Varför skulle du sluta tänka på mig, för att du inte längre kan se mig? Jag väntar på dig någonstans väldigt nära. Allt är väl.” Och allt är väl, samtidigt som saknaden är beständig. Båda ryms i den människa som är jag.

Så här åt och drack jag för tre år sedan, i februari i Antibes, Frankrike. Tyvärr inte här.

Lördag, vaknar tidigt och går ut efter frukost, 17-18 grader och blåst, men inte som igår. Hittar till Taoro och loppisen utanför kyrkan. Där finns engelska böcker, 3 för 1 Euro – så jag bar hem tre tunga böcker. Två av Moyes, en av Ahern, har förmodligen läst dem tidigare, men det brukar inte spela någon stor roll med den sortens förströelselitteratur.

Nöjd, fick mig en cortado efter vägen ner, och så småningom en caña vid hamnen. Hejade på camareran från hamnkaféet, hon känner igen mig nu. Kanske bor hon däruppe, och var på väg till jobbet.

8 100 steg, de flesta trappsteg, uppåt. Taoro ligger högt uppe ovanför Puerto. Mera ”åt vänster” från Charco räknat, än jag riktigt hade klart för mig. När jag inte hittat har jag gått för långt ”åt höger”. (Vet inte väderstrecken.)

Behöver inte promenera mera idag, klockan är visserligen bara halv ett – men jag är nöjd att vila knän och resten nu. 21 grader, halvklart. Dis över havet, som jag bara såg däruppifrån.

Tar en paracetamol, har ont i knäna. Länge sedan de kändes så ansträngda – förmodligen därför att det är länge sedan de behövde anstränga sig så i trappor uppför, och backar nerför. Undvek trapporna när jag gick ner från Taoro, men det hjälper inte stort, knäna gillar inte att gå i nerförsbackar.

Pratar med yngste sonen, hans fotled känns bättre, och han jobbar igen på måndag. Skönt att han har helgen att ta det lugnt.

Fixar Duolingo, wordle och sudoku.

Nu ska jag äta en mandarin, och läsa en stund. Duschade och tvättade håret också, och satte på en tvättmaskin med ljus tvätt, några kökshanddukar och mina linnebrallor. Nu sitter jag i soffan och väntar på att håret ska torka. Här finns hårtork, men jag har inte tålamod att torka håret helt torrt. Har tagit fram en tysk korv ur frysen, och en burk vita bönor till middag, plus en avocado som nog börjar bli bra.

Läser lite I The last letter from your lover av Jojo Moyes. Den har jag nog inte läst tidigare, och den känns seg. So far. Har sett två gröna papegojor i frihet idag. Och en fet råtta, som fick bråttom när jag gick förbi. Den första råttan här, har bara sett en mus tidigare.

Tror tvätten får plats på ställningen utanför fönstret. Mina knän vill inte gå i trappen upp till taket. Byxorna kan torka på en galge härinne.

Syrran snodde nyss ”min” plats för ett bra ord i wordfeud, omgången är snart slut och hon vinner igen, men med lite färre poäng än vanligt. Det är en skillnad. Jag lär mig att hennes strategi är att utnyttja det jag kunde ha använt (när hon har rätt bokstäver) – jag behöver bli bättre på samma sak. Om jag lever tio år till kanske jag blir lika duktig som hon på det här! Men, som 94-åring får jag nog vara glad om jag minns vad wordfeud var.

Tänder mitt gravljus, som brinner fint.

Ser på nätet att Kanarieöarna är ”no-go-zone” för någon reseexpert – för många turister, för lite fungerande infrastruktur som avlopp, bostäder för den lokala befolkningen, med mera. Och ingen förändring till det bättre verkar vara på gång. Kan tyvärr bara hålla med om den beskrivningen. Att det är tillåtet att bada (om inte vågorna är farligt höga) törs jag inte ta som ett tecken på att vattnets kvalitet är bättre nu, än för något drygt halvår sedan då myndigheterna avrådde från bad. Och turister som badade ändå, blev sjuka.

Fortfarande går avlopp ut i Atlanten. Fortfarande har de som är infödda här svårt att hitta boende, eftersom turister med pengar köper lägenheter, eller – som jag, utan förmögenhet – hyr till kostnader som ingen infödd har råd med. De jobb som turismen skapar ger inte några höga löner.

Kanske är det dags att fundera över ett annat resmål, till i höst och nästa vinter. Förutsätter än så länge både att jag har råd, och att jag är frisk. Vägrar att ha tänkbart elände i åtanke, förrän det är manifest, vare sig det är personligt eller omfattar hela världen.

Tvätten hänger på tork. Jag gör mig en Dry Martini, äter en After Eight. Oliverna avstår jag ifrån idag, fuet likaså. Klockan är halv fem, men det är inte mörkt än. Inser precis nu att jag lyckats stänga av eldosan på golvet – nu är den på igen och laddar laptopen (och förser kylen med el). Det kan inte vara någon lång stund, förmodligen när jag nyss drog ur hårtorkens sladd. Tur att jag såg det.

I morgon får jag köra igenom artrosprogrammet igen. Jag och mina knäleder mår bättre om jag gör det åtminstone tre gånger per vecka. Gärna varannan dag.

Ser på nätet att man i Sälen lär ha kört samma facklor som i Schweiz, efter den katastrofala branden där. Hur dum får man vara? Taken i Sälen var av trä, möjligen aningen svårare att antända, men ändå. Galet.

Glad att jag tror att ingen av de mina befinner sig i sådana lokaler eller sammanhang.

Syrran vann förstås wordfeud. Nu börjar vi om. Och hon startar med ett ord för 64 poäng…

Men vad pågår i Venezuela? Vad har USA där att göra? Makt och pengar igen. Vet för lite om den regim som nu verkar störtas, men blir rädd för Trump´s och USA´s självsvåldiga agerande både här och där. Över hela världen. Wordfeud och världsherravälde – samtidigt, min värld.

I kväll är jag lätt hispig, läser än i den ena boken, än i den andra, stänger av och slår på min dator, skriver några ord, hämtar vatten, äter en After Eight till, diskar en sked som sluppit undan tidigare. Upp och ner, fram och tillbaka, ingen rast, ingen ro. Inte för att jag gör något viktigt, något som behöver ske. Jag bara skvätter hit och dit.

Kroppen är fortfarande trött efter alla trappstegen upp till Tauro, och backarna ner. Jag har dragit ner de rullgardiner som fungerar, en – här i vardagsrummet, går inte att rubba. Bekymrar mig lite om jag får någon gäst som ska sova i soffan, den är mitt för det fönstret ut mot trappen. Ett senare problem.

Utsikt över Puerto, från Taoro Parque

Lördag morgon med skönt långsam frukost. Vid halv tio är jag klar att gå ut, det är 17 grader och soligt, blir 21 grader lite längre fram på dagen. Inomhus har jag ponchon på. Var ute och gick ett par timmar, drack en cortado nere vid havet och satt där en stund.

Handlade lite på Dino, bland annat två dyra blockljus, kollade loppisen, köpte inget där. Caféet där jag brukar ta en cortado och äta cheesecake var semesterstängt. Hem med det jag handlat, och ut igen, utan mobilen och därmed stegräknaren. Den visar 6 300 från förmiddagen, och jag lägger till mina uppskattade steg under en och en halv timme därefter. Summa drygt 8 000 idag. Bra. Nu är jag hemma igen, klockan är halv två. Trötta knän.

Någon hade glömt sina gåstavar vid bordet på hamncaféet, där jag fick en caña för 1,70 Euro, lägre pris än nere vid playan. Hoppas den glömske kommer ihåg att hämta stavarna, som jag lämnade in.

Köpte mandariner i den lilla butiken runt hörnet, såg att de också hade gräslök i knippa, men den var lite för trött för att jag skulle vilja ha den. Ska kolla igen, kanske får de fräscha kryddor och grönsaker till nyår.

Nu Duolingo, dag 129 i en följd. Wordle och sudoku klart redan i morse. Syrran lägger emellanåt in ett ord i wordfeud, jag med – ändå leder hon hela tiden med MÅNGA poäng.

Fram på eftermiddagen öppnar jag förpackningen med rökt lax – och svär över att det är nästan omöjligt. Lägger skivorna med lax på en tallrik, med hushållspapper över och under, för att få bort lite av det feta. Gör också en röra med röd finhackad paprika, gravlaxsåsen förbättrad med lite crème fraîche, och lite majonnäs, slänger två öppnade burkar med salsa som börjat mögla. Tydligen håller de inte många dagar när de väl öppnats. Tvättar små rödbrokiga potatisar som jag avser att koka. Tror det blir ätbart. Om ett par timmar.

I natt blir det dubbla filtar, minns att det var lite för svalt när jag sov senast. 15-17 grader om nätterna blir kyligt inomhus, utan uppvärmning. Och en visserligen liten, men ändå glipa öppen uppe emot taket, eftersom jag inte når att stänga det fönstret helt.

49 970 ord, som i NaNoWriMo under november månad många gånger – ungefär lika lång tid nu, sedan Jeanettes utmaning i skrivkursen. Jag har nog gjort som då, skrivit det som hittat till fingrarna och tangenterna.

Det kan inte kallas ”flow”, som är någon sorts benådat tillstånd jag är ganska obekant med. Men det kan kallas ”fulskriv”, eller ”flödesskriv” – som för mig gör skrivandet lite mindre prestigefyllt och glorifierat, mera något för vem som helst. Som jag, inte något som förbehålls begåvade litterära personer.

Blockljusen jag köpte levereras i ett tight genomskinligt plaströr. Nu testar jag att tända ett och låta det stå kvar i plaströret, det verkar fungera. Plasten smälter inte. Text på en etikett säger förmodligen hur ljusen ska användas, men texten är för liten för att kunna läsas. Av mig. Blåsa ut går säkert bra, men för att tända igen behöver jag ruska ut det otända ljuset, tända det och låta det glida ner igen. En senare fråga, nu får det brinna. Lågan fladdrar inte, bryr sig inte om draget från fönsterglipan.

Det här livet är fyllt av små, men hittills icke havda erfarenheter. Nya lärdomar som jag ibland minns, och ibland glömmer lika fort som jag fick dem.

En person som kallar sig expert på nätbedrägerier låter sig intervjuas om hur han – det är en man – blivit av med 600 000 kronor genom att svara i telefon på samtal som utgav sig för att vara från hans bank. Han verkar närmast imponerad av att han faktiskt gick på bedrägeriet – vilket gör ett märkligt intryck.

Han tycks ha gjort precis det man inte ska göra, tagit för givet att samtalet verkligen var från hans bank. Veterligt så ringer banker inte upp sina kunder. Nu lär personen ifråga fortsätta med att sälja sina expertkunskaper om hur man undviker att bli bedragen – han har ju något att visa upp. Knasigt.

Kvart i sju har jag ätit en god middag och diskat. Röran var perfekt till laxen, med nymald svartpeppar på. Har några småbitar lax kvar, några potatisar och lite röra.

Mitt blockljus i plasthållare brinner fint. Jag masar mig upp ur soffan för att hämta laddaren till datorn. Mina knän är väldigt motsträviga idag. Vill helst inte börja äta smärtstillande (utskrivna av min erfarne doktor Calle), men kanske är det dags. Kortisonsprutan i höger knä är två månader gammal, det sägs att de brukar hjälpa i åtminstone tre månader. Det är också min erfarenhet av spruta i vänster knä, som inte fick någon senast.

Så här dags längtar jag efter att få gå och lägga mig, men gör det envist inte eftersom klockan bara är kvart över sju. Jag behöver inte tolv timmars sömn, eller lite mindre om jag ligger och inte kan somna om. Någon gång varje natt vaknar jag, och går på toa. Somnar för det mesta om ganska snart igen.

Tacksam för det, avskyr att ligga vaken och tugga mitt mantra för att förhoppningsvis somna snart igen, utan alltför plågsamma tankar. Jag är väldigt medveten om att den sortens tankar inte leder någon vart. De är bara plågsamma. De ändrar ingenting, de gör bara ont. Ibland är de bara tjatiga.

Söndag, jag skrev om sömn och sömnlöshet igår – i natt var en sån natt. Låg vaken, funderade på att gå upp, gjorde det inte och somnade förstås. Vaknade igen, somnade igen. Vaknade vid halv nio, fortfarande trött. Nu med påfylld tekopp, efter att ha ätit och plockat undan övrig frukostmat.

Den här bilden tog yngste sonen därhemma på altanen, i augusti. Jag tycker om den. Tack Anders.