Har nu lagat en potatis- och purjolökssoppa med hjälp av Inga-Maris fantastiska purjolök, tomaterna jag fick direkt från växthuset är uppätna, mangold blir det i någon form i morgon, liksom inläggning av gurkor. Tack min nyfunna vän, och din växthusjobbande make T!
Ni bor så vackert vid älven, jag önskar att jag vore x antal år yngre och kunde flytta dit, någonstans i trakterna av Näsåker. Naturen ger mig ro och glädje, och människor som ni två. Tack.
Hemma igen, eller ja, hemma hos fd maken igen, efter en natt i ”mitt” hus för ombyte av kläder mm. Har haft en på många sätt omtumlande vecka i Näsåker, på skrivretreat. Fem deltagare, plus värdinnan Johanna Wistrand som stod för de mest fantastiska frukostar jag ätit på länge. Riktig långfil, seg så den vänder och lämnar skeden blank – har inte sett sådan sedan jag var liten. Och jag har börjat äta havregrynsgröt igen, och tycker det är gott – tillbehören gjorde inte gröten sämre: hjortron, blåbärssylt, paradisäppelmos… Nu ska här ätas gröt framöver, något jag inte gjort sedan barnen var små och ”skulle” ha gröt.
Har nu rett ut ett par småsaker som oroat fd maken under veckan, och i morgon ska han ta bort ett födelsemärke, och på tisdag skiktröntga hjärnan – hans glömska blir allt mera omfattande, särskilt om han blir orolig eller stressad av att något inte fungerar som det ska. Fredag är det dags att besiktiga bilen, och nästa vecka har han ett läkarbesök igen.
Någonstans i allt det här får jag själv antagligen en kallelse till gastroskopi på Huddinge – efter strul med vikarierande läkares remisser hit och dit… Har bokat av Sophiahemmet, tror Huddinge är duktigare – och det instämde min läkare i när jag äntligen fick prata med henne och inte någon av vikarierna. Skiktröntgen visade förändringar i gallgångarna – första beskedet var att de var elakartade, men efter en kvart kom ett nytt samtal som ändrade på den utsagan – röntgen hade visat att de inte var elakartade. Jag väljer att tro på det.
Allt det här bidrog till att det just inte blev något skrivet däruppe i fina Näsåker. Men jag läste igenom mitt ”gamla manus”, det som handlar om spelberoende, -missbruk, kärlek och inte kärlek, försöken att få samhällelig hjälp utan att lyckas, stödet från familjen. Mödosam läsning, sorglig, ibland lite lustig, ofta bortglömda texter. Det kan nog bli något…
Kanske får sonsonens kommentar i SMS till mig när det var som svartast bli titeln – ”Farmor, det här fixar du”. Det meddelandet fick mig att storgråta, inte för att jag var ledsen, men för att jag blev så innerligt glad.
Och så är det val, ett skrämmande val, ett som också bidrar till olust och oro. Men, vi – alla vi som vill leva i ett gott Sverige med utrymme för människor från många länder, i frihet – fixar det här. På något sätt. Nu är Molly här hos mig igen, hon är klappad och kramad och för ögonblicket alldeles nöjd med att ligga bredvid stolen. Under stolen är en korrektare lägesbeskrivning.
Klass. En resa till lunchen.
Läser just nu spridda stycken i en bok som heter ”Vi åt aldrig lunch” av Lilian Ryd. (Hon har också skrivit Kvinnor i väglöst land.) Vi åt heller aldrig lunch, hemma, när jag var barn. Vi åt middag mitt på dagen oftast – åtminstone i mitt minne. Spännande att reflektera över klass, också skrämmande att så lite tycks ha hänt med de klasser och klasskillnader som jag någon tid i livet trodde var mera utsuddade än de uppenbarligen är. Numera är jag införstådd med att ”ränderna” förmodligen aldrig går ur. Mina ränder går aldrig ur.
Jag sörjer inte över det, men det här uteblivna klassutsuddandet gör mig vilsen. Var är mitt hemvist? Behöver jag definiera det, ens för mig själv? Börjar sent i livet tro att det nog är nödvändigt. Världen omkring mig också i det här landet förändras alltför snabbt, och inte till det ”bättre” vilken vi trodde att den gjorde länge. Vi som är fyrtiotalister och nu börjar bli gamla, med andra krav på världen och samhället än de vi hade för bara tjugo år sedan.
Det finns en tidskrift som heter just Klass – den ska jag nog börja läsa ordentligt! hemsida KLASS – Arbetarskrivare är möjligen en adress som fungerar för den intresserade.
Ännu rör hon sig nästan som hon alltid gjort. Ännu fungerar minne och tidsorientering, hyfsat. Ibland blir Agnes dagvill, men det förklarar hon med att hon har för lite att hänga upp dagarna på. Ännu tycker hon om god mat och gott vin, och ser fram emot att äta ostron åtminstone någon gång i höst. Om hon så ska åka Finlandsfärja ensam när de har skaldjurstema.
Hon har ingen ”bucket list” med viktigheter, men hon läste idag om en kvinna som hade en önskan, att bo vid havet. Den drömmen delar Agnes, hon har alltid trott att det en gång ska bli så. Numera verkar det inte särskilt troligt, men drömmen behåller hon ändå. Det vore synd att låta ålder och andra realiteter begränsa drömmandet.
Samtidigt går det inte att blunda för det där som ibland benämns ”bara en siffra”. Ålder. På Facebook talar många inte om hur gamla de är, och många andra gör det. Båda ställningstagandena står säkert för mera än den aktuella åldern. Hennes är 76, obegripligt gammalt. Innebär förstås olika saker för olika människor. Hon är lyckligt lottad som är frisk, åtminstone vad hon vet. Hörapparater har hon haft i många år, om ett par veckor är de nyligen utprovade klara för leverans. Nya glasögon behöver hon skaffa i höst. Ny höft fick hon för några år sedan, och den fungerar utmärkt. Konditionen hoppas hon ska förbättras när hon börjar promenera ordentligt med Molly bara det blir lite mindre varmt.
Efter sommarens lunginfektion har doktorn förklarat henne vara ”hjärtfrisk”, ett gott ord. Lungorna är också friska igen. Och än hänger huvudet med. Hon kan nästan dessutom glädja sig åt att hon inte längre deprimerar sig lika tungt som förr – eller så inbillar hon sig bara. Det lär visa sig i november…
Fortfarande tänker hon ofta på döden, på alla sina döda. Varje dag finns sonen där, i någon form. Varje dag också mannen hennes – och saknaden, att han fattas så. Mera än sonen, som inte var hennes på samma sätt när han dog, honom sörjer hon mer än saknar. Och hon börjar inse, faktiskt nästan begripa, att det snart är också hennes tid att dö. Att också hennes liv kommer att ta slut. Men det känns lika obekant som siffran 76.
Värmen kan användas som förklaring. Den egna energin är låg.
Agnes sitter i fåtöljen med datorn i knät, har försökt ordna korsdrag i lägenheten. Hon är hemma hos/med fd maken i staden, om några timmar ska han äntligen få komma till en läkare på vårdcentralen. Förhoppningsvis ska han därmed slippa allt krångel med att förnya sina recept. Kanske kommer han att prata om hur stressad han blir när ”saker” inte fungerar – som med recepten nu i sommar, och ett par månaders väntetid för läkarbesök – och hur han har svårt att hitta orden, svårt att riktigt veta vad han håller på med ibland. Framför allt när han låter sig oroas orimligt utan att kunna släppa oron. Det här besöket ska han klara ensam, nästa gång kanske Agnes följer med.
Just nu sitter han i soffan och halvsover i väntan på att det ska bli dags att klä på sig och gå iväg. Numera sover han korta stunder ofta. Agnes noterar att han tycks ha slutat att läsa böcker, nyheterna på telefonen eller plattan kollar han. Och teve hela kvällarna, gärna Kunskapskanalen när nyheterna är avklarade. I morse satte han på fel platta för äggkokningen, Agnes såg det och rättade till. Fortfarande är det han som diskar för det mesta, Agnes står för handlande och matlagning, städning och tvätt. Här eller på landet där de varit mest hela sommaren. Snart är det höst. Då är det meningen att båda ska bo i sina respektive hem, Agnes kommer förstås att vara i staden kanske två gånger per vecka…
Igår läste hon ”Gröna fingrar sökes” av Annika Estassy, välskriven och engagerande, fort utläst. Nu blir det Elly Griffiths ”The House at Sea´s End”. Båda lånade på biblioteket i byn, Björkås på Djurö.
”Vi skriver den historia vi har att skriva varje gång, samma historia” – ungefär så läste jag häromdagen någonstans. Det är samma historia, men i olika tappning, med olika start och eventuellt slut. Olika tyngdpunkter, olika huvudpersoner. Men samma historia. Åtminstone för min del. Och ändå undgår mig den ”röda tråden”. En liten röd trådstump är barndomen, otryggheten, storasysterskapet. En annan är upplevelsen av att inte vara söt som man borde vara, inte ha lugg, ha alltför hög panna och alltför stort huvud. Mera positivt var att jag var duktig i skolan, vad det nu innebar – utom i matte.
Kanske var det en mera sammanhängande och efterhängsen röd tråd, det där att inte duga, inte vara riktigt som andra, samtidigt som jag skapade mig en bild av att jag definitivt visste om inte bäst, så mycket bra. Länge sedan.
Om ett par veckor åker jag på skrivretreat till Näsåker igen. Den här gången tar jag med mig det jag skrev när hela världen fallit samman omkring mig, när jag svikit mannen min och han lämnat mig, när jag inte visste var jag skulle bo och inte hade några pengar, när jag spelat bort vårt liv tillsammans. Och talat om det när han friade.
Jag har inte läst igenom allt det jag skrev åren efteråt, inte ordentligt, inte ens nu. En vän har hjälpt mig redigera för några år sedan och därmed skapa lite ordning i kaos. Nu har jag skrivit ut alltihop, och kanske gör jag något med det – annars är det läge för soptunnan.
Min värld ser åter annorlunda ut, en av våra söner är död, mannen min är död, jag tillbringar somrarna med fd maken i vårt (tidigare vårt) sommarhus. Det vi byggde tillsammans för drygt femtio år sedan. Vi är gamla nu. Och jag har en hund och fortfarande en katt. Molly och Vimsan.
Till helgen kommer äldste sonen och hans familj hit och fiskar kräftor i sjön tillsammans med grannen. Fd maken är här, själv rymmer jag fältet och bor i stan med katt och hund. Det blir för mycket med ännu en hund och kräftfiske etcetera. Yngste sonen och hans vän bor hemma hos mig i huset utanför Norrtälje, jag stannar i Sundbyberg över helgen, efter läkarbesök onsdag-torsdag, enbart undersökningar och rutinbesök för både mig och fd maken.
Och efterlängtad ensamhet ett par dagar.
Måndag morgon, 23 juli. Sol.
Har efter diverse knapptryckande blivit uppringd av vårdcentralen i byn. Jag behöver enligt audionomen få öronen spolade inför nästa veckas undersökning. Efter långrandiga förklaringar varför jag vänder mig till VC här, är listad i Gustavsberg, men bor i Norrtälje – så fick jag en tid nästa vecka. Men jag får bara komma en gång utan att vara listad där… Låt oss hoppas att jag inte behöver mer än denna gången.
Om jag vore en aning mera virrig än jag är skulle jag givit upp redan inför de sex val jag behövde lyssna till och göra innan jag fick besked om uppringning – som kom en halvtimme senare än sagt, Jag har förståelse för att vissa samtal kan ta längre tid än beräknat. Men det är stökigt med allt som ska ske innan man får den där rösten i telefonen.
Läser ett inlägg i en av tidningarna om hur gräsmattorna ”lyser smaragdgröna” i rika kommuner, medan torkan slår hårt i fattiga – men också hur katastrofer som bränderna nu skapar vilja att bistå varandra så gott det går.
”En tydligare illustration av grundtesen i de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinsonoch Kate Picketts ”The Inner Level”: att stora inkomstskillnader leder till själviskhet och noll samhällsansvar hos de allra rikaste, kan jag inte tänka mig.”
Ulrika Kärnborg i Expressen idag.
