”… barndomen är den dröm där man förstår det man inte vet”

Agnes inser att hon behöver en partner. Någon att samtala med, inte nödvändigtvis annan sort. Idag får hon sina intryck från tidningar och böcker, från Facebook, från reaktioner på bloggen. Det räcker inte, det blir för torftigt. Hon saknar både allvar och trams, direkt från en källa till henne själv. Visst pratar hon med fd maken och han med henne, men samtalen begränsas både av störande dövhet på bådas sida, och av att de känner varandra för väl. Där finns inte längre någon nyfikenhet, inte längre någon förvåning, inga överraskningar. Båda kan förutsäga den andras reaktioner.

Livet är ensamt, också när en annan människa finns i rummet. Kanske är liv alltid ensamt? Döden är det, tror Agnes, hon vet ju inte. Ingen kan dela döden med den som dör. Det är svårt nog att prata om döden med de som ännu lever och har liv kvar. Agnes döda har inte ”gått bort”, de har dött. Och hon pratar och skriver om dem, minns dem och låter andra minnas dem, vare sig de vill eller inte ibland.

Hon kan inte säga att hon fascineras av döden, men den är med henne i någon form hela tiden. Naturligt nog kanske  ju äldre hon blir, men också tidigare i livet. Hennes egen död blir mera konkret numera, förr hade hon nog en icke uttalad föreställning om evigt liv. Om så bara för just henne. Den har gått över. Nu vill hon ha en snabb och helst smärtfri död, något som inte är så vanligt, tror hon sig veta. Hon vill inte hamna i en säng på en institution för gamla och långsamt döende. När det är dags skulle hon vilja ha hjälp att dö. Inte enbart slippa ”livsuppehållande åtgärder” som det visst kallas när man kopplar bort slangar och apparater… Hon har varken mod eller ekonomi att åka till Schweiz och få den hjälpen – så det får väl gå som det kan.

Agnes bjuder grannen på smulpajen med rabarber till en kopp kaffe ute i nästansolen.

Vimsan har varit ut en vända, men är nu inne och äter sitt knastrande torrfoder, fortfarande den mat hon tycker bäst om. Agnes går ut och in, allt efter hur molnen döljer eller släpper fram solen. Nu ska hon fortsätta läsa ”Alvernas liv” av Muriel Barbery (som skrev om igelkottens elegans), en sagoskimrande berättelse där varje sida är en glädje att läsa. Åtminstone hittills, hon har hunnit till sidan 123 och mött både den pianospelande Clara och Maria.

Agnes far hit och dit idag, kan inte landa i någonting, och vet inte riktigt varför hon är så rastlös.

Varför fortsätter hon försöka skriva när det ändå inte fungerar längre. När hon började hjälpte skrivandet henne att få ro i själen, nu ökar snarast frustrationen allteftersom hon inser att hon inte har just något att skriva om. Det handlar inte om någon ”litterär skrivkramp”, hon bara kan inte fånga in sig själv. Kan inte sätta sig och låta fingrarna dansa över tangenterna och skapa meningar som ibland har mening.

Fötterna sprattlar och benen vill gå någonstans, utan att Agnes vill det. Hon lägger benen i kors och sitter kvar vid datorn, envist. Varför i all världen gör hon det? Vad hoppas hon ska ske? Ska hennes spärrar raseras av pur leda, och hennes självkritiska sinne dö en plötslig död? Knappast. Ingenting har stärkt hennes självförtroende på sistone.

Hon har noterat att hon inte längre dagdrömmer som förr. Kanske därför att drömmar nu ter sig precis så verklighetsfrämmande som de förmodligen alltid varit. Förr kunde de också ge själen lisa, och hålla ångesten på avstånd, om dagarna. Ångesten är inte alltid närvarande, men den överrumplar henne ibland om natten, runt tre, när hon vaknar och tror att hon inte kan andas. Då handlar det inte om att ta till något dagdrömmeri, men kanske gå en sväng i det sovande huset, dricka lite vatten, och framför allt prata med sig. Tala om att det går bra, använda det mantra som för det mesta fungerar, fortsätta andas och försöka slappna av i kroppen. Hittills har hon överlevt ångestangreppen. Och fortsatt att andas.

Fd maken ser på teve, ett program från Yellowstone om vargar – och plötsligt smyger Vimsan fram mot teven, platt och mycket vaksam, helt fascinerad. Hon sitter sedan och stirrar på teverutan och vargarna länge. Agnes trodde inte att katter ser på samma sätt som människor, men något ser hon uppenbarligen. Något som fångade henne, och fick henne att gå ner i attack(försvars-)ställning. Nu är programmet slut, har avlösts av nyheter och terrorn i London – och det intresserar inte Vimsan det minsta. Hon ligger lugn på sin stol igen.

Citat ur ”Alvernas liv” – ”… att barndomen är den dröm då man förstår det man ännu inte vet”. De orden talar till Agnes, hon förstår vad de säger utan att begripa vad det är hon förstår. Orden fick henne att ta upp datorn igen, och skriva meningen. Spara den för att påminna sig.

 

2016-06-03 14.28.50

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

”Steg för steg till ett perfekt manus”

Sissel Myrup har skrivit boken ”Steg för steg till ett perfekt manus”, producerad av Whip Media och Publit i april 2017. Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och CDON för ca 150 kr.

Det är en liten och behändig bok, full av kunskap och mycket konkreta tips om hur ett utkast eller manus så småningom kan bli en bok. Formatet gör den lätt att använda, det finns utrymme för egna anteckningar, och du får till exempel veta att en typisk boksida omfattar ungefär 400 ord eller 2 300-2 400 tecken inklusive blanksteg.

Med Sissels bok kan du ta just de steg du behöver ta, du kan backa och kolla igen – och du får många genomtänkta klokskaper på vägen. En oöverskådlig mängd ord blir så småningom ett strukturerat och fungerande manus. (Den som inte tycker om Excel-ark behöver inte befatta sig med dem, jag hoppar över just det avsnittet i slutet av boken, för andra kan det vara precis det de behöver.)

(Jag saknar möjligen information om vilken typ av manusmall som är lämplig för sättning i InDesign till exempel, kommentar kring att (kanske inte) använda tabulatorn för indrag, vilka skrivprogram som fungerar bättre än andra för olika typer av texter. Det är möjligt att det blir alltför omfattande i en praktisk handledning som den här. Och om du kommit så långt som till ett utkast till manus har du förstås redan hittat din mall.)

Sissel Myrup har tänkt, hon har använt sina tankar i egna bokprojekt och nu delar hon med sig. Det tackar jag för. Kanske kan jag till och med komma igång med redigeringen av egna skrivprojekt, som hittills känts alltför överväldigande. ”Elefanter” ska som bekant tas en tugga i taget för att alls kunna hanteras. ”Steg för steg till ett perfekt manus” gör att ditt utkast till bok, oavsett genre, blir den bok du vill få utgiven eller ge ut själv.

20170601_135819

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Hurra!

Klockan elva på förmiddagen har Agnes städat huset. Hon har flyttat den stora blomkrukan ute till ett mera skyddat läge, det blåser idag och pelargonerna svajar. Krukan var för tung att lyfta, så hon vickade den över altangolvet – med åldern lär hon sig nya sätt att fixa det som behövs.

Äldste sonen fyller år idag, hon har ringt för att gratulera men han jobbar och kan inte svara. Hurra för honom!  Yngste sonen var och tittade på en liten lägenhet häromdagen, han är nr två i kön och hoppas på att få den. Det vore skönt för honom (och oss) att slippa oron för var han ska bo när hans hyreshus i Sundbyberg övergår i annan ägo så småningom. Nu ringde han nyss och talade om att han får lägenheten! Han och vi är glada! Och hurra för honom med!

Igår läste hon ”Bettys värld” av en debuterande författare, tillika journalist, Marie-Louise Marc. Lättläst, så kallad feel-good roman om relationer och förvecklingar. Den sortens böcker tar slut för fort för Agnes, hon läser för snabbt. Kanske är det också därför hon just inte minns mycket av boken. Kul att Johanna Wistrand stod nämnd bland de som tackades, hon har varit skrivcoach. Och på försättsbladet talade man om att Pernilla Rosenlind korrekturläst. Det gillar Agnes.

Älskade knäppgök

Och hurra för den här ”älskade knäppgöken” – fick bilden idag från okänd avsändare…

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Aldrig, alltid, borde

Agnes hittar inget att läsa. Nyss fick hon ett getingstick i foten, hon var barfota och getingen kröp på golvet… Den är numera död. Hon släpper ut dem när hon kan, men inte när de sticks.

Hon är tacksam över vinden som ger en skön svalka idag, temperaturen i skuggan är drygt 25 grader.

Långsamt börjar Agnes inse att hon nog aldrig mera kommer att smekas av en man hon älskar och smeker tillbaka. Aldrig mera vara en annan människa så nära som i en ömsesidig kärleksstund. Aldrig mera kyssas som förr.

Vilket jävla trist ord ”aldrig” är, och hon som för det mesta försökt undvika både ”alltid” och ”aldrig”. Hävdat att inget någonsin är vare sig det ena eller det andra. Men nu är hon nog beredd att rucka på den övertygelsen.

Flera aldrig – jogga (enbart skönt att slippa), hoppa över diken (hon skulle hamna mitt i), sjunga snapsvisor. Aldrig mera allt annat som kroppens förfall gör omöjligt, gå flera mil, cykla i timmar, simma långt, gå i svampskogen en hel dag utan att gå vilse (har för all del inte bara med kroppen att göra, något med lokalsinne också). ”Fortfarande” är möjligen ett roligare ord att utforska – fortfarande är hon nyfiken på livet och vart det tar henne, vill älska, vakna glad, tacksam för en dag till.

Tja.

Hon påminner sig om tacksamheten som är så lätt att försumma. Agnes vet med förnuftet att hon har mycket att vara tacksam över. Både i det liv som var och i det som återstår. Ändå är hennes hjärta ledset, eller om det är hennes tjatiga hjärna som envetet gör henne sorgsen och tung till sinnes. Också nu i det som plötsligt blev sommar omkring henne där hon sitter mitt i naturen. Hon får slåss med orden, leta efter dem, försöka begripa vad de säger henne, vad de vill förmedla. Vid det här laget – så gammal som hon är, så död som du varit i över ett år, etcetera – borde hon vara klarare över det mesta än hon är.

”Borde” är ett annat ord som borde förbjudas. Det både ställer krav och antyder att det som ”bordes” samtidigt aldrig kommer att ske. Absurt. En frisk, ännu levande sjuttiofemårig kvinna borde vara nöjd, borde stilla sig, borde vara mera farmor än hon är, borde vara snäll och tålmodig. Hon borde dessutom inte gilla Dry Martinis, dricka vin till vardags, köra bil för fort, läsa det mesta (alltså både litterära böcker och chic-litt /väninnans nedlåtande ord om en bok Agnes läste häromsistens/. Hon borde veta vad hon ska bli när hon blir stor – även om hon kanske börjar misstänka att hon aldrig kommer att nå det stadiet i sin utveckling.

Hon borde vara glad. Det blir hon kanske i höst när hon hittar sådana här!

20160911_143008[343462]

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

En närvarande frånvaro

Fredag kväll, efter en varm dag. Har suttit i solen lite mer än jag kanske borde… Skönt dock. Måste nog åka till biblioteket här i byn i morgon, har ju numera kort så jag kan komma in när jag vill, också när det är stängt. Kallas för ”meröppet”, en förnämlig funktion för en snabbläsare som jag. Just nu läser jag om gamla redan lästa böcker, men de räcker inte över hela helgen.

Läste nyss ut ”Miss Queniee´s sällsamma kärlekssång”, en fin bok om en döende kvinnas uppgörelse med sitt eget liv. Fylld av kärlek och glädje, liksom av sorg över allt som aldrig blev, men ändå var. Harold Fry var en ständigt närvarande frånvaro, ett uttryck som fastnade hos mig. ”En närvarande frånvaro” – det är precis det du är, älskade min. Varje dag, inte varje stund, men flera gånger om dagen och om natten. Mera sällan om natten, drömmer om andra människor men mera sällan om dig. Saknar dig nu och saknar dig då.2013-05-15 11.19.54

Fjolårets enda kungsängslilja, i år är de tre!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Dig som jag älskat kanske mest…

Jag läser om Queniee och Harold Fry, han skickar vykort som säger ”vänta på mig”, hon ligger och dör långsamt på ett hospice någonstans i England (Rachel Joyce, Miss Queniees osannolika kärlekssång).

”Vänta på mig”, du väntade inte på mig, jag väntade kanske inte på dig heller. Du dog. Men det lilla jag läst i boken gör ont. Vem kan förväntas gå igenom halva England till sin döende en gång älskade (min förmodan, har bara läst lite) – vem skulle kunna älska så? Inte jag, inte du.

Getingarna tar sig in via kattluckan idag, jag släpper i bästa fall ut dem via fönstren. Tror kanske att någon av dem fortfarande finns inne i huset.

Blir ledsen i hela kroppen och i hela själen (i den mån den finns) när jag råkar se ett inslag i nyheterna på teve, om åldersbestämning via föråldrade och aldrig någonsin humana metoder – de används fortfarande, och syftet är att skicka iväg ungdomar. Tillbaka  till Afghanistan till exempel, till ett liv som är ännu sämre än det vi i Sverige skulle kunna erbjuda. I den mån vi erbjuder något alls. Jag mår illa.

Nu sitter jag för resten av kvällen i min stol, vägrar att ens slänga en blick på teven. Vill inte se, vill inte ta del av spekulationer, gråtande föräldrar i Manchester, drunknade barn i Medelhavet utanför Grekland. Vill inte. Frågan är vad jag vill?

Jag har svårt att faktiskt förstå att ditt och mitt, vårt emellanåt, liv är färdigt. Jag finns fortfarande åtminstone någotsånär, du finns inte alls. Eller bara hos mig, i mig. Hur gick det till, när borde jag ha förstått att det inte skulle vara alltid? När borde jag ha tagit till mig det jag förstod? Kanske var det bra att jag inte gjorde det, kanske kunde vi därför fortsätta leva, fortsätta säga att vi skulle fira din födelsedag ända tills du dog? Utan att jag därför blev särskilt förvånad när du dog…

Förmodligen kommer jag aldrig att förstå mig på livet och allt det består av. Jag kommer aldrig att fatta hur liten jag är i det hela, jag som är universums mittpunkt för mig själv. Det är vi nog alla, utan att vi alltid står för det – ingen utom jag själv är mitt viktigaste uppdrag, mitt liv är det största och det enda jag kan ta del av. Alla andras är sådant som ingår i mitt, men inte lika obegripligt avgörande, inte lika livsviktigt. Betyder det att din del i mitt liv var mindre viktig än min del i mitt liv? Jag tror att min del i ditt liv var mindre viktig än din del i det? Men det kanske enbart var min vanliga kvinnliga förminskelsevana? Du sade en gång ”dig som jag kanske älskat mest” och det var i ett sammanhang där du var besviken och ledsen på mig… Om jag vill kan jag betvivla min kärlek till dig, din till mig. Det finns ingen som kan säga emot mig, eller någon som talar för mig heller. Och så lär det vara tills jag också är borta.

DSC01378

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Funderingar

Nu har Agnes kollat mejl – inga nya, men hon skickade ett till ena syrran. Hon har varit inne på Facebook, tämligen ointressant. Läst tidningarna, soduku (eller hur det nu stavas och vad det heter i pluralis törs hon inte ens fantisera om) återstår som möjlig kvällssysselsättning. Banken har inga roligheter att berätta om, de betalningar som bör göras får vänta lite.

Hon och fd maken har satt upp nya ”persienner” i rummet här på landet, borrat och dragit skruv och fått ihop hela IKEA-paketet efter diverse huvudbry. ”Vimmelvals” eller så heter produkten, känns relevant. Nu sitter de (gardinerna) där om någon vill stänga ute världen någon gång. Varken Agnes eller fd maken hade klarat detta på egen hand, men tillsammans gick det till slut.

Hon har ätit glass också, efter middagen, och pratat med yngste sonen. Så vad ska hon nu göra? Sitta still och mantra i sin fåtölj, med hörapparaterna urtagna och fd maken tittande på teve som hon slipper höra. Tja, det är en möjlighet. Hon kan läsa, Sarah Water´s ”Livstråden” ligger på bordet bredvid henne. Eller hon kan gå till sängs, men ännu är klockan bara nätt åtta. Om hon går och lägger sig nu kommer hon att vakna vid femtiden i morgon bitti, alldeles för tidigt. Och osäkert om hon då kan somna om.

Fundera kan hon göra, om hon komme på några kloka funderingar. Det gör hon inte. Hon försöker tala om för sig att bilen behöver tankas innan hon far iväg igen på någon aningen längre utflykt. ”Kom ihåg”2014-12-03 15.45.19 heter det, och det tycks bli allt mera osäkert. Men, i helgen hos vännerna som firade gemensam födelsedag insåg hon att hon nog minns mera än hon minns… Namn på gamla vänner från samma arbetsplats till exempel. Men bridge kan hon inte spela och är hon otroligt ointresserad av att försöka förstå sig på. God mat och god dryck och hemfärd på förmiddagen dagen efter passade perfekt.

Tankar som infinner sig: vänskap förändras, människor förändras och förändras inte – båda delarna kan vara knepiga att förhålla sig till, för Agnes åtminstone. Dessutom hör hon sämre i ett uterum (som blir ungefär som att befinna sig alldeles utomhus) och det gör henne tystare. Inget någon beklagar sig över förmodligen, men för egen del känner hon sig vid sidan av det som kanske pågår. Och hon noterade (lite småelakt) att mannen i huset genast bytte samtalsämne när hon började säga något om mannen sin och hans frånvaro. Han och ännu en av ”våra” män är inte längre med oss, men det var bara hon, och senare även värdinnan, som skålade för de som saknades…

Det är en fundering – varför kan vi inte prata om de av våra kära som dött? Är det för att den egna döden är så inom räckhåll? Vi är alla i åldrar mellan drygt sjuttio och åttio – och har rimligen kort framtid. Eller är det så att det är enbart respektive närstående kvinnor (i det här fallet) som är intresserade, som saknar? Agnes har inga svar, men hon låter sig irriteras. Mannen i sällskapet assisterade henne dock med att köra in bilen genom en smal infart, och ut när hon skulle åka hem. Det var tacknämligt. Köra in kanske hon fixar, men backa ut är mera tveksamt.

Kanske en bild av hennes tillvaro – köra in går hyfsat, men backa är svårare?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar