beskrivarblogg

Söndagskväll, varmt i huset, Molly sover efter att ha varit ute och hittat ännu ett äckligt ben… Kyckling med ris och curry till middag för oss tvåbenta, gott. Nu har fd maken diskat och torkat och diskbänken är härligt tom. Tvätt hänger på syrrans torkställning i det andra rummet, ljusen brinner på köksbordet, vedspisen knäpper emellanåt. Resterna av en Dry Martini i mitt glas bredvid datorn. Fd maken kollar på SVT/play i brist på teve.

Ingen promenad för hans del idag, orken fattades.

Nu tog jag bort hörapparaterna för att slippa ljudet från paddan.

Det är svårt att förklara att paddan och teve inte är lika vad gäller växling mellan program. Just nu tittar fd maken på Kunskapskanalen, men vill förmodligen se något annat – eller zappa mellan programmen som han brukar därhemma på teve… Och det är svårt att förstå att han inte förstår, längre. Jag blir otåligare än jag borde, och han blir inte lugnare av mitt sätt. Livet är knepigt just nu för oss båda. Vi finns i en verklighet som ingen av oss kunde föreställa oss för bara något år sedan. Nu tar vi en dag i sänder, och nätt det. De nätter jag sover utan att vakna vid 3-4-tiden är en lisa. Molly vill som tur är inte ut förrän vid 8-tiden på morgonen, speciellt om det regnar. Jag är tacksam för hennes värme mot ryggen när hon lägger sig till rätta bredvid mig.

Ibland skymtar jag fd makens  gamla humor, och ser hans leende – ofta ser han bara ut som om han inte riktigt begriper vad som pågår. Det gör han kanske inte heller, och jag förstår inte vad han förstår. Minns en arbetskamrats ord om sin hustru med någon form av demens – ”hon sitter och ser på våra tavlor och hon ser nöjd ut” – det räckte för honom. Hur det är idag vet jag inte, men på något konstigt sätt tröstar hans ord mig. ”Hon ser nöjd ut” är tillräckligt bra – problemet är bara att fd maken just inte ser nöjd ut, han har alltid haft något som kanske kan kallas en missnöjd min. När jag påpekar det, säger han att han inte är missnöjd… Tror inte att han är det heller, eller väljer att tro det för min egen sinnesfrids skull.

Idag fick han både diska och torka disken. Jag lagade maten. Och motstod impulsen att hoppa upp och börja torka när han diskat diskbänken full (har slängt ut diskstället för att få bättre plats på diskbänken). Vi överlevde båda.

Lördag 8 december, på Addarsnäs i regn. Molly lyckas hitta slaktavfall (ben) som hon stolt kommer hem med och jag tar och slänger i soporna. Är inte säker på att hon förstår varför jag tycker det är äckligt… Letar böcker i mina bokhyllor, hittar två, men inte den tredje beställda på Bokbörsen. Vet att jag har den, men inte var. Någon dag ska jag gå igenom alla böcker och ställa dem i bokstavsordning, inte som nu bokstavsordning per bokhylla, och dessutom i dubbla rader.

Eldar i vedspisen, det blir långsamt skönt varmt i köket. I fd makens sovrum står värmefläkten på. Han tog en mycket kort promenad idag, orkar helt enkelt inte gå många steg – tror hans hjärta inte fungerar som det ska på grund av flimret. Väntar fortfarande på att remissen ska bli en kallelse för kontroll.

Bilen blev inte klar i fredags. När de bytt givaren till ABS-systemet lyste varningslamporna fortfarande – ny tid i slutet av januari för koll av elektriciteten. Trist, men inte farligt, det går bra att köra ändå. Och eftersom bilen är nybesiktigad är det inga bekymmer med det heller. Låter dyrt dock.

Äldste sonen har varit här med ved. Den är nog fortfarande blöt efter att ha legat i hans släp och blivit regnad på, men torkar småningom där den nu ligger under tak i vedboden. Och i källaren har jag fortfarande ett par backar med torr ved, liksom inne i vedkorgen vid spisen.

Det är välsignat tyst här.

”Var är Agnes”, undrade min vän när vi festade på ostron igår kväll. ”Hon har nog semester.” Orden for ur min mun innan tanken hann med. Är det så, har hon tagit ledigt – eller har hon försvunnit för gott? Det känns som om hon är väldigt långt borta.

Att alls skriva kostar på numera. Varken huvud eller resten vill riktigt. Jag kan hitta förklaringar – hushållssysslor, stress ö h t, snart jul (usch), mörkt och kallt. Sant alltihop. Molly som behöver komma ut titt och tätt. Just nu en blodtrycksmanschett som klämmer åt hårt på vänsterarmen var tjugonde minut för dygnsmätning av blodtrycket. Bilverkstad i morgon efter att ha varit fram och tillbaka in till stan med blodtrycksutrustningen. Snart snö och halka. Etcetera.

Agnes har kanske återvänt dit varifrån hon kom en gång. Jag vet inte var hon hör hemma när hon inte är med mig. Vet faktiskt inte om hon hör hemma någonstans alls. Kanske behövs hon inte längre. Och inte kan jag fråga henne, hon svarar inte på mina ”anrop”.

Kvällen igår var fin, det var gott att minnas vänner från förr, att prata om mannen min, och mycket av det som hänt både min vän och mig under de år som gått sedan vi sågs senast. Många år att sammanfatta på några timmar, goda timmar. Maten var perfekt, drycken likaså – champagne till ostronen (sex var) och vitt gott vin till fisksoppan/-grytan. Det enda jag möjligen skulle klaga lite på var ljudnivån, alla gäster hade högljutt trevligt. Bra service  också på Wasahof Bistro.

Samvaron fick mig också att inse hur sällan jag är utanför mitt eller fd makens hem. Hur sällan jag ser många andra människor, låter mig störas av stressen och skyndandet jag upplever att barn och vuxna ägnar sig åt. Och så här års, allt jultingeltangel och all julmusik, alla propåer att köpa och konsumera. Det mesta av allt det här vill jag inte ha, men lite stimulans från omvärlden behöver även jag. Kanske också Agnes – möjligen markerar hon att hon tröttnat på att bara vara tillsammans med mig.

Det lär visa sig så småningom. Jag tar en titt i en av de där gratisböckerna från Amazon, men inser att jag inte ids läsa ännu en roman som liknar de flesta andra som bjuds där. Namnen är olika, geografin också, men ingredienserna är förskräckligt enahanda och repetitiva. Får ägna mig åt ”Mannen i skogen” – Vilhelm Moberg – i stället en stund medan fd maken ser på teve. Molly är nöjd att vara inne ännu ett par timmar.

Kanske är det Agnes som dansar där på spiselkransen hemma i ”mitt” hus när jag inte är där?

Jag tittar på statistiken för bloggbesökare och visningar. Inte så många besökare varje dag, men på sistone många visningar. Geografin är också intressant – de flesta från Sverige, men varje dag någon från Frankrike, USA, Finland, Cypern, ibland England. Eftersom jag inte vet vilka besökarna är – jo, jag tror mig veta att vännen Lena på Cypern kollar – så kan jag fantisera om resten och glädja mig åt mina fantasier. Och jag undrar så vem Angeli är, som har en blogg utan inlägg och som nästan alltid gillar mina texter…

Det här är kanske ett sätt att hantera sina tankar. Att fantisera och vända dem till något trevligt obekräftat, när man ändå inte vet vad det handlar om, eller vad som kommer att hända. En klok person sade en gång att rädsla alltid är framåtriktad, mot något som ännu inte inträffat. Kanske är det så, och då är det ju tämligen onödigt att vara rädd (många gånger, säkert är rädsla ibland otäckt befogad i nuet).

Svårt hur som helst.

Tycker inte om mina händer numera. Efter att ha gått ner 7-8 kg i våras/somras är de magrare än någonsin, med stora ådror och fläckar både här och där. Naglarna är som alltid hopplösa, går sönder så fort de kan även om jag klipper dem korta. Här i stan är jag i alla fall inte sotig om händerna, hemma hos mig sotar vedspisen ner mig varje gång jag tar i den. Och det gör jag ofta så här års. Sonen var snäll och lämnade ett lass ved i vedboden häromdagen, jag är glad och tacksam för hans omtanke. Och i källaren har jag torr ved, sådant jag packade i bilen i somras och körde hem från vännens ställe där man fällt diverse träd. Jag kunde förstås bara ta de minsta grenarna, och den färdighuggna veden – men det blev en hel del när jag fyllde bakre delen i bilen. Kapade det som behövde kapas senast jag var hemma.

Håret behöver klippas, men jag försöker stå ut och låta det växa lite till. Den senaste frissan klippte upp det alltför mycket, framför allt över öronen – och jag gillar det inte. Kapade luggen lite igår, så att jag åtminstone ser.

Nu ska Molly och jag gå ut igen.

Tisdag 4 november – runt Lötsjön idag med, och in på kyrkogården till Mats grav. Idag hade jag en tändare med, men ljuset som stod där hade brunnit ända ner… Tog bort det, får ta dit ett nytt nästa gång. Bänken som brukar stå nära är intagen för vintern, jag hade velat sitta en stund. Fick prata lite med honom ändå, samtidigt som jag höll Molly i strama tyglar. Hon gillade inte att bli duschad när vi kom hem. Hon, jag och badrummet var ungefär lika blöta när duschandet var klart.

På vägen hem går vi förbi en förskola där barnen är ute. Ljudnivån skär i mina apparatförstärkta öron – och jag tänker på julmusiken som är en plåga för butikspersonal så här års. Förskolearbetarna har barnens ”musik” i öronen varje dag, hela året.

Har idag tyvärr lärt mig ett nytt ord, ”twerka”. Betyder om jag förstått det rätt ”vicka på höfter och rumpa” – en svensk ”Ballon d´Or”-vinnande kvinna fick frågan av en fransk prisutdelare – apropå mansgrisighet och kvinnor som utsätts för den. Det är lång väg kvar.

Middag idag? Har ingen aning, har inte öppnat frysen. Tänkte laga middag till i morgon (renskav) eftersom jag ska äta ostron med en kompis. Yngste sonen kan äta med sin pappa, innan han går ut med hunden. Men idag? Gårdagens linssoppa var intressant, kan förmodligen förbättras med lite övning, och kommer definitivt att upprepas. Pasta kanske, det finns ”torr” spaghetti i skafferiet och något som ser ut som köttfärssås i frysen (måste börja skriva upp vad burkarna innehåller!). Så blev det.

Kvällspromenaden företogs i snöväder, flingor stora som vantar blåste över oss därute. Vi blev blöta. Nu hjälpligt avtorkade och i värmen inomhus. Förmodligen en vända till om ett par timmar, om ingen olycka ska ske i natt – jag avser Molly, hund.

Det är konstigt att leva och veta att du är död. I min hjärna, om det är där mitt förstånd finns, är det som om en barriär hindrar mig från att helt omfatta och ta till mig att du inte finns längre. Eller snarare att du finns enbart i mina och andras minnen – som inte liknar varandra. Jag är ganska säker på att många saknar dig, men det är bara jag som saknar dig på mitt vis.

Kanske är det den här årstidens mörker och stundande helghysteri som gör att du fattas så påtagligt. Det blir inga fler julklappsrim för min del, vare sig av mig mödosamt hopkomna eller de du skapat med viss vana vid sådant. Inga fler tokiga julklappar, ofta småsaker som fick oss båda att le. Aldrig mera den närhet vi hade om nätterna, när någon av oss kunde sträcka ut en hand och veta att den andra mötte den, också sovande. Och inte någonsin igen den kärlek och de smekningar som fick mig att gråta när jag släppte taget och gav mig hän.

Ibland, de få gånger jag befinner mig bland många människor – i stan till exempel – kan jag få för mig ett ögonblick att du kommer där. Någon har samma sätt att röra sig, är ungefär lika lång som du, har en knäpp hatt eller mössa. Men det är inte du. Ändå gläder du mig i mitt minne sådana stunder, också. Tror det skulle glädja dig med.

Liksom det faktum att jag ska äta ostron på onsdag kväll tillsammans med en gemensam vän. Det skulle du gilla, fast du skulle förstås vilja vara med. Du kommer att vara med, jag tror inte ett ögonblick att vi inte kommer att minnas dig och prata om dig. Du har en plats även i mitt fortsatta liv, utan din levande närvaro.

Och när det åter blir kallt nog ska jag göra en islykta, som du brukade göra.

Måååndag morgon. Men det är inte enbart huvudet som är trött, hela jag. Svårt att somna, vaknade och gick upp vid fyra-tiden för att gå till sängs igen halv fem. Måste ha somnat eftersom jag och Molly vaknade halv åtta och gick ut. Jag klädde på mig först.

Och nu tänker jag fixa frukost, även om fd maken fortfarande ligger i sängen. Han kom upp, hörde förmodligen hur jag höll på. Nu diskar han.

Molly tar igen sig i sin bädd framför mina fötter. Möjligen snodde hon en tappad D-vitamin under frukostbordet, jag hittade den i alla fall inte. Den lär inte göra vare sig skada eller nytta.

Inget regn just nu, men mycket tidigt i morse var fönsterrutorna våta. Nu blåser det lite, men är plusgrader. Långkalsongerna får vänta på kallare tider. Dagens första sudoku avklarat. Nu vad?

En promenad runt Lötsjön även idag. Och småningom middagsfunderingar.

Jo, det blev linssoppa. En stor gryta har just puttrat färdigt – potatis, lök, vitlök, morötter, squash, aubergine, buljong – och röda linser. Hade inte riktigt rätt kryddor hemma, saknar något som sätter lite mera sprätt på soppan/purén, men gott nog. Tog med mixern förra gången jag var hemma hos mig, borde ha tagit t ex Sambal Oelek eller liknande också. Räcker för ett helt kompani, det blir många påsar (?) i frysen. Kul att prova något jag aldrig gjort förut, tack syster B för inspiration via din linssoppa!