Idag

Borde inte sitta längre vid datorn, efter flera timmars jobb med ett kunduppdrag. Kroppen gillar inte att jag sitter så länge. Försöker komma ihåg att ta en paus efter någon dryg halvtimme – glömmer det oftast.

Mulet, blåsigt, åkte in till Norrtälje med beställda böcker. Det blev inga långa promenader idag heller. Kallt inomhus, ungefär sjutton grader. Fleece-brallor, dito tröja, raggsockor och poncho på, elementet i köket ger också lite värme. Vedspisen kan jag fortfarande inte elda i…

Vildsvinen har omringat mig – den stora välskötta gräsmattan bakom mitt hus har haft besök, liksom gräsytan på andra sidan vägen. Ledsamt för killarna som vårdar och klipper gräset mest hela tiden. Min gräsmatta har de inte bökat upp, ännu.

Inga bad den här veckan. Lönnarna i allén ner till badhuset ser bedagade ut. Det syns tydligt vilka delar av träden som inte lever längre, och vilka som gör det i rasande vackra färger. Ungefär som en dåligt make-up´ad gammal kvinna, med för mycket rouge på kinderna och glest hår på huvudet.

Jag använder aldrig smink. Så det kan inte vara mig själv jag beskriver. Kanske kan jag vara bedagad ändå, utan rouge? Vet inte, ingen här som kan tala om det heller. Skrivet med ett ord heter det ensam.

Numera uppskattar jag inte ensamheten på samma sätt som när jag saknade den. Gäller förmodligen mera och annat än ensamhet, något om kor och tomma bås försöker komma ihåg sig i mitt huvud. Men, om inte annat, så är det förbannat trist att mesta tiden vara ensam.

Ena syrran pratade om att skriva testamente. Jag instämde i att det var en klok tanke. Jan gjorde det och jag är evigt (tills jag dör, det är evigt) tacksam för det. Men inte har jag gjort det själv. Det är nog jag i ett nötskal (varifrån kommer det konstiga uttrycket?). Förstår och delar gärna med mig av klokskaper, men använder dem inte själv.

Vem ska till exempel ta hand om mormor Annas gamla kaffekvarn, eller stänkflaskan i aluminium (?). Mormors vävstol kommer att hamna på sopstationen när jag ids baxa in delarna i bilen och åka dit med dem. Ingen vill ha den, så vacker den än är – med allt som hör till intakt. Plus en låda mattrasor i vackra nystan, jag hade sparat den i Jans källare – kanske i en from förhoppning om att jag nog skulle väva en dag. Det ska jag inte.

Och vad ska jag göra med alla snapsglas, använder inte sådana längre. Sjunger inga snapsvisor heller, snapsandet dog med Ulf. Svärmors vackra 30-talsservis i benporslin? Alla bestick i nysilver? Mina ljusstakar i vitmetall, och två lysningspresenter i silver – men ljusstakarna vill jag använda tills jag inte kan längre.

Testamentsfunderingar, nej knappast. De ska nog vara lite seriösare, allvarsamma, döden, döden. För att tala med Astrid Lindgren.

Det får mig att tänka det som går förlorat när någon dör. Alla minnen, allt den människan minns (eller för all del, inte minns) från början till slut. Jag inser, men förstår inte, hur unga människor idag inte vet vilka Hasse och Tage var. Okej, Abba har gjort come back, och det gör säkert ett avtryck. Men hos vilka? Jag tittade i min bokhylla nyss på Bodil Malmstens bok ”Så gör jag”. ”Så gjorde du” for genom mitt huvud, du är ju också så förbannat död.

Och jag läser på Facebook en väns berättelse om sina reaktioner på att bli sjuk i cancer, behandlingar och kroppslig smärta och tankar. Det hon skriver är så befriande, hon berättar om sitt ”apkrig” – när cytostatika angriper cancern – och hur hon faktiskt inte längre är rädd. Hur hon hittar glädje i det som pågår, oavsett utgången. Det är viktigt, hon förmedlar sin  livsglädje till många, hur kort den glädjen än blir. Önskar mig den kraften när den behövs. Tack Måna.

Tittar på Netflix, nyligen införskaffat. Blir trött på Grace & Frankie, Outlanders, The chair, etcetera. För att inte tala om Lucifer. Det blir nog ingen lång prenumeration. Har sett början på film med Sophia Loren, La vie devant soi, boken skriven av Romain Gary under pseudonymen Emile Ajar. Den franska boken ligger på bordet, utlånad av syrran som kan franska. Jag kan det jag lärde mig i gymnasiet för några år sedan, och det lilla jag använde i Paris, också för några år sedan. Men jag gillar språket som i boken verkar tillräckligt ”enkelt” för mig, litterär och komplicerad franska är ingenting för mig. Kanske ser jag färdigt filmen, men vill helst inte blanda bok och film.

Blåser ut nerbrunna ljus innan de eldar upp ljusstakarna. På vedspisen står en munkpanna med värmesljus (fick leta i minnet efter det rätta ordet). Kan jag inte elda i spisen, får jag elda ovanpå den. Det är svart utanför fönstren, kanske är vildsvinen tillbaka på gräset bakom huset. Om de är det så ser jag dem inte.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Häromdagen

”Feelbad” skulle kunna handla om en kvinna som börjar förstå att hon aldrig ska älska med någon igen, aldrig smekas till orgasm, aldrig ligga sked med en älskad man. Aldrig mera vara så intimt nära en annan levande människa, hud mot hud.

En kvinna som trots sitt förstånd inte kan låta bli att tro på kärlek och sex. Hon är inte bitter, och hon lever inget osunt liv i sina minnen, hyllar inte sina män mer än de förtjänar.

Och hon är åttio år, levande åttio år. Skrynklig och stel, med en kropp hon inte längre är stolt över på annat vis än att hon är tacksam över att den fungerar. Hon var fodervärd åt Molly (cockerspaniel) ett par år och fick då regelbundna promenader. Nu är Molly död och hon lat, och promenerar inte mer än hon måste. Hennes simturer i sjön handlar om ett snabbt dopp, några simtag och upp igen via badstegen. Cykelturerna är korta, balansen har inte riktigt infunnit sig efter cykeluppehåll på flera år.

Fortfarande har hon också aptit på god mat, och god dryck. Inte särskilt feelbad. Det enda hittills är nog bristen på sex och närhet. Den etiketten, eller ”genren”, får därmed också utgå när det gäller hennes skrivande.

Hennes fantasi har utgått, den med. Hon förmår inte skriva om annat än sig själv, på ett eller annat sätt. Och det blir trist, tjatigt, utmattande tråkigt för alla. Inte för att många andra läser det hon skriver, ett antal läser bloggen, det är det enda. Hon törs sällan visa sitt skrivande för andra människor, är rädd för kritik som får henne att helt sluta skriva. Som om hon inte är den som bestämmer om hon ska skriva eller inte.

Som alltid efter en stunds skrivande börjar jag fundera på annat. Vad ska jag äta till middag idag, en dimmig dag i mitten av september? Något bör tas fram ur frysen. Eller, vilket jag just kommer ihåg, tvättmaskinen är säkert klar nu. Dags att hämta och hänga tvätten. Texas longhorn ribs till middag, med klyftpotatis. ”Done” igen.

Eftersom jag inte gillar att läsa böcker som kapitelvis växlar mellan personer, eller tidsepoker – så kan jag inte skriva om sådant heller. (Stannar upp inför ordet sådant, men väljer det till slut i stället för sånt.)

Vad återstår? En gammal kvinna och hennes vardag, där inte mycket är annorlunda dag för dag. Kanske också hennes nätter, som sällan omfattar sömn hela natten, ofta relativ vakenhet några timmar, ofta ett toalettbesök mellan midnatt och tidig morgon. Nattens drömmar där många från det förflutna dyker upp i annorlunda form. Enstaka recept? Något husdjur har hon inte längre, kanske kan hon ha en fantasikatt, eller en minneskatt.

Fågelmatare via fröautomater. Läser fortfarande mycket, om hon har tillgång till olästa (och lockande) böcker kan det bli en om dagen. Hon läser sällan i sängen. Lyssnar ännu inte till litteratur.

Hon pysslar med sina Bokbörsen-beställningar och inser att hon aldrig kommer att hinna sälja alla böcker som står i bokhyllorna. Åker och handlar (kör fortfarande bil) ett par gånger i veckan, ibland bara för att se lite folk eller för att besöka biblioteket.

Hon hittar inget syfte med sitt liv, mer än att fortsätta andas, fortsätta leva i någon mån. Hon sparar regelbundet i Avanza och Lysa. Hennes pension och arvet efter före detta maken gör det möjligt.

Häromdagen kollade hon Finlands-båtarna för att se om någon hade ”skaldjursfest” – det ena bolaget hade skaldjursplatå där man måste vara två för att boka, det andra skaldjursfrossa utan ostron. Båda hemsidorna var för krångliga för henne, det blev därmed inget bokat. Dagsturen till Åland och tillbaka hade skärgårdsvecka – inga skaldjur, mest olika sorters sill. Sill har hon i kylen.

Undrar vad hon heter? Inte Lisa, inte Agnes, inte Margareta – som vanligt många ”inte”. Det är svårt att hitta rätt namn, och jag har för mig att jag behöver veta innan jag kan börja skriva. Jag trivs inte med ett namn som någon av de mina har, eller något vänner och bekanta heter. Det måste ligga rätt i min mun. Gå att säga utan att det skär sig någonstans. Farmor hette egentligen Olivia, kallades Olga. Och mormor Anna. Nej. Namnet ska höra hemma i rätt tidsepok. Tror jag kan hitta något via Google om kvinnonamn från fyrtiotalet. Namnandet får vänta.

Var bor hon? Här i Roslagen, på landet i ett dåligt isolerat gammalt hus, där hon bara ibland ser de som är anställda på gården? I ett gammalt sommarhus på Djurö, där äldste sonen just har renoverat hälften, vardagsrummet återstår? I en liten hyreslägenhet i Rimbo? Inget äldreboende ännu i alla fall.

Det blir svårt att beskriva miljön runt denna kvinna, om jag inte ens kan bestämma mig för var hon bor. Och, jag behöver befolka hennes omgivning, så att hon har någon att prata med när hon vill det. Annars lär det bli klent med dialoger…

Ingrid Cecilia tycker jag om som namn, en gång svärmors. Hon skulle nog inte misstycka. Är de tillräckligt 40-taliga?

Såg någonstans att H&M nu ska samarbeta med 100-åriga amerikanska modeikonen Iris Apfel, en mycket färgstark kvinna. Kul och kan kanske inspirera någon att se oss äldre kvinnor som något annat än mer eller mindre sjuka och kravliga åldringar.

Hur kan Ingrid Cecilia bidra till att förändra bilden av äldre kvinnor? Måste hon skaffa sig instagram och lägga ut bilder och text varje dag? Tror inte hon ids det. För hon är nog lite lat hon med. Att bli och fortsätta vara en influencer verkar kräva sin kvinna – det slår mig just, kallas män också influencers? Är etiketten förbehållen kvinnor? Kändisar bland män finns ju, det vet till och med jag, men manliga influencers?

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Feelbad?

Det här är ett tomt dokument, att fyllas med ord av okänd valör. Jag vet inte vad som kommer att hamna här eller varför. Till att börja med kan jag konstatera att det inte kom något mejl norrifrån i morse, ett nog så tydligt svar på mitt mejl igår, där jag bifogade artiklar om det parti ”min vän” sympatiserar med… Kanske var det epitetet jag gav M-ledaren, ”kappsvängande”, som avgjorde. Fyra månaders dagligt mejlutväxlande, emellanåt nog så trevligt, tycks därmed vara slut.

Lika gott, vi har för olika grundläggande värderingar, också om vi delar mycket – läsande, språk, konst och musik, god mat och dryck. Ensamhet tror jag. Tråkigt, kanske mest för att mina vänner är få.

Så vad ska jag skriva här? Borde komma igång med någonting, och något annat än Agnes på Teneriffa – henne är jag trött på. Jag fixar inte feelgood.

Feelbad – vad skulle det vara? Att bli dumpad av någon man aldrig träffat och inte helhjärtat gillat per mejl heller – men ändå kommer att sakna. Av någon anledning har jag skrivit ut alla hans mejl och mina svar – kan jag göra något av det materialet? Inte tillräckligt feelbad.

Eller allt jag skrivit om demens, eller om Ulfs död, eller om Agnes tidigare? Det ligger utskrivna papper i drivor i mitt sovrum, sorterade efter någon sorts princip. Den senaste högen innehåller veckans bloggtexter, eftersom jag tydligen börjat blogga igen. Sextio besökare igår.

Jag är inte deprimerad (än, november är ett par månader bort), men jag är energilös. Lustlös, alla bemärkelser. Inte ens en Dry Martini sen eftermiddag lockar. Mat – tja, höll en paketerad krabba i handen på Ica och insåg att en krabba är för mycket för mig. Annars har jag ju lärt mig att avgöra vilken krabba som är fullmatad i förhållande till storlek.

Ostron är för svåra att öppna, blir för skräpiga när jag gör det. Jag och en tidigare arbetskamrat brukar äta ostron på krog en gång om året – men jag har just insett att jag inte längre har någonstans att bo efter en krogkväll i Stockholm. Ostron utan gott vin, går kanske det med. Richard Juhlins alkoholfria bubbel skulle möjligen fungera. Vi behöver hur som helst ses eftersom jag beställt en fårfäll från hennes släktingar i Dalarna.

Så här surrar jag på, med fingrarna och i huvudet. Ingen ordning alls. Inget mål, eller klart syfte (mer än att hålla mig sysselsatt en stund). Kanske är det tillräckligt.

Kommer på att jag kanske borde byta glasögon och använda de som är avsedda för datorskärmen, gör det och de känns vilsamma. Så länge jag inte behöver se annat än det jag skriver. Om jag ska röra på mig och gå omkring är de inte hjälpsamma.

Jag blir trött på mig själv. Har ingenting att klaga på just nu, ekonomin är bättre än någonsin, jag kan betala tandläkarräkningen i höst utan vånda. Att jag är gammal kan jag inte göra mycket åt, annat än möjligen faktiskt glädja mig åt att vara vid liv ett tag till. Där är jag slarvig, glömmer det alltför ofta.

Hur ser mina drömmar ut – och jag menar inte nattens drömmar, utan dagens, lite mera medvetna? En dröm är att faktiskt åka till Teneriffa och stanna i tre månader, över värsta vintern här hemma. Även om jag inte fortsätter skriva om Agnes och hennes resa dit. Just nu gör jag själv inte mycket för att det ska bli av. Hoppas bara på att Helen och Isaac ska hitta bra boende för sig själva, och kanske åt mig. Reaktiv, inte proaktiv. Har tappat farten jag hade i våras när jag beställde det där blå kortet från Försäkringskassan. (Hur länge är det giltigt?)

Vad tror jag om min framtid? Den är rimligen ganska kort, så kanske är det mycket som ska hinnas med innan jag inte hinner någonting mera. Ett besked om flytt här på gården vore bra, att göra mig av med allt jag kallar ”loppisprylar” och städa ur källaren vore också bra. Det är inte riktigt dags att avsluta min enskilda firma, även om jag inte får några fler uppdrag. Jag vill kunna dra av en del av Teneriffa-resan som research för författande.

Just nu handlar min framtid om att byta glasögon, hämta flugsmällan och mörda den där stora otrevliga flugan som surrar runt mig. ”Done” som det numera heter i swish-sammanhang.

Byter brillor igen.

Photo by Wallace Chuck on Pexels.com
Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Vad får vänskap kosta?

10 september 2021 – fredag, har just givit mina ögon varsin droppe någonting som ska vara bra för trötta ögon. Mina är trötta, men nu ser jag mindre än någonsin – det ger sig förhoppningsvis. Höll på att gå på en nit när jag anmodades betala en försenad försäkring hos Trygg-Hansa. Efter en stund insåg jag att jag inte har några försäkringar där.

Dagen idag är helmulen, inte ens molnig, allt är grått. Blåser, och är tyst och stilla. Runt femton grader ute. Bad? Tveksamt än så länge.

Har läst ut en bokomloppsbok från biblioteket och var på väg att lägga den i en låda för osäljbara böcker härhemma eller återbörda den till biblioteket nästa vända. Kollade på Bokbörsen, bara två exemplar, båda för 95 kr. Jag lade in den för 80, och hittade ett lämpligt hål i en bokhylla för den. (För den som är intresserad så lämnar jag också böcker där, och de verkar falla läsare på läppen.)

Vännen i norr och jag har nått någon sorts vägskäl i vårt dagliga mejlande, riktigt hur det går vet jag inte. Hans sympatier för ett parti som jag inte ens kan tänka mig nämna vid namn, hans motstånd mot att vaccinera sig eftersom ”mitt immunförsvar är intakt” – får mig att inse att vi inte har mycket gemensamt av grundläggande värderingar och viktigheter. Ledsamt. Politik och vaccin, farliga samtalsämnen…

Har ändå skickat artiklar om Gustaf Ekström, nazisten som var med och grundade partiet, om andelen brottsmisstänkta inom partiet, och Peter Robsahms inlägg idag på Facebook. Förmodligen läser vännen igenom materialet, han är plikttrogen…

Vad får vänskap kosta? Måste den kosta? Jag är inte rätt person att svara på de frågorna.

Har lånat ett par tjocka förmodat lättlästa tidsfördrivande böcker på biblioteket – Lucinda Riley´s Skuggsystern, och Rosie Walsh´ Dagarna med dig. Har dessutom tidigare lånat Elisabet Nemerts Älvornas kulle och Dina Sades Jag är Domina. Vad läsning beträffar är helgen nog räddad. Är för ögonblicket inte särdeles ambitiös i mitt läsande.

Avocado (köpta som mogna) och tinade stora räkor till kvällen, de sistnämnda ligger på Norrtelje tidning på diskbänken och tinar just nu.

Kollade med förvaltaren igår, igen, om han fått något besked angående min eventuella flytt – svar nej. Kanske skulle de talas vid igår, han och gårdsägaren. Eftersom jag inte hört något idag, så fick han inget klartecken igår. Vill inte själv gå direkt på min värd, har inte lust att ställa frågor om uteblivna elräkningar just nu…

Jag skulle behöva ett uppdrag just nu, korrektur eller redigering av någons manus. Inte så mycket för ersättningen, men för att ha något kanske viktigt att göra. I år har det varit glest med uppdragen, antagligen anses jag för gammal?

Efter att ha bläddrat i Skuggsystern inser jag att jag har läst den. Där försvann en stor del av de närmaste dagarnas tänkbara läsning, 574 sidor.

Har inte pratat med någon idag – jo, tackade nej till kvitto på Ica och sade ”tack” när jag lämnat bokpåsen till posten.

Nyss bytte jag till skärmglasögonen, kanske blir mina ögon mindre trötta av att slippa ställa om sig när jag ändå sitter stilla vid datorn.

För ögonblicket är jag inte yr när jag ska ur sängen, eller ner i den. Kristallerna har antagligen hamnat på rätt ställe till sist, den här gången krånglade de i nära tre veckor. Men mitt ena knä gillade inte cyklandet, överansträngde det antagligen den där första cykelturen. Eller så är artrosen där igen, den som jag kände av för flera år sedan, men som gick tillbaka (eller något). Jag tar det lugnt, både med gående och cykel några dagar. Ner till sjön och badhuset är det platt mark, så dit kan jag cykla om jag vill.

Ena syrran åker till sina döttrar och barnbarn i London, och det är ett vådligt testande både här och där. Dyrt blir det också, tidsramen är senast 48 timmar före avresa, och då blir det helgtillägg eftersom hon åker på måndag. Test även vid framkomsten, annars karantän.

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Hur länge är jag 70+? Resten av livet, om jag vill?

Den här ålderstigna kvinnan sitter vid sin dator och skriver. Ingen vet vad. Jag ser antagligen fundersam ut emellanåt, men fingrarna löper fort över tangenterna. En gång lärde jag mig skriva maskin, det kan jag fortfarande.

Ibland får händerna vila ett ögonblick, jag bara låter dem ligga stilla en stund. Jag tar bort ett fult blomblad på en av pelargonerna i köksfönstret. Och sätter på kaffevatten, plockar fram min ljusgröna kopp med rosor på, snabbkaffe från skafferiet, en sked och mjölkförpackningen ur kylen. Skriver en lapp om att köpa mera mjölk och kaffe nästa gång jag är i affären.

Klockan är tio minuter över tio en mulen och blåsig tisdagsförmiddag i september. Tvättmaskinen går borta i duschrummet, med en liten trasmatta, en sommarljus en som nu ska läggas åt sidan. Det är inte sommar längre.

Borde lägga på ”vintermattan” både i köket och i vardagsrummet, golven är kalla nu. Men det kräver en kraftfull insats, möbler behöver flyttas på – så det får nog vänta. Tills det blir kallare antagligen.

Kaffet är klart, inget kaffebröd idag. Jag är trött på köpebullar, men ids inte baka själv trots att jag har ett paket jäst som kanske duger fortfarande. Den impulsköpta ”food processorn” står på bänken, sällan använd. Dyr impuls.

Ändrad tandläkartid, flyttas tre veckor fram, tandläkaren ska ha lite semester. Tur att jag svarade i telefonen fast jag inte kände igen numret.

Jag är kall om händerna, det är runt 18 grader i huset och 14 därute. Badade i sjön igår, gör det kanske även idag. Det verkar beroendeframkallande, detta med tämligen kalla bad. Går snabbt, och är skönt efteråt.  Än ligger badstegen i vid badhuset, när den dras upp till vintern är det definitivt slut på badandet för i år.

Jean-Paul Belmondo är död, 88 år gammal.

Efter kaffepausen DNs supersvåra sudoku. Idag uppenbarligen supersvårt, har misslyckats två gånger. Nu får det vila till i eftermiddag (och det gick inte bättre då, ger upp). Jag hänger upp trasmattan på klädstrecket ute under träden.

Nu är stora mattan på i vardagsrummet, och därefter behövde jag ett bad. I sjön, kallt och skönt efteråt. Återstår samma procedur i köket, får anstå.

Detta kan med ett främmande ord kallas ”prokastinering”, uppskjutande, för min del av skrivande. Hittar alltid på en mängd annat att hålla på med, när jag kanske annars suttit vid datorn och inväntat fingrarna. Fantasin har flytt sin kos om den någonsin varit min.

Så småningom blev det köttfärssås ur frysen och färsk pasta till middag. Food-processorn kom till användning för att riva parmesan, gick utmärkt bra. Men så värst mycket mer än detta blev det inte skrivet…

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Cykelpromenad

Lördag 4 september 2021 – cykelpromenad, det vill säga cykling i nerförsbackar och promenad uppför. Tungt att cykla, motvind dessutom. Och taskig balans, på mig. Men jag kom ut, ända bort till vändplatsen och hittade både några kantareller och Karl-Johan längs vägen. Gick bara lite in i skogen, såg för många spår (skit) av vildsvin…

Benen tog mig till altanen när jag ställt ifrån mig cykeln, och jag rensade svampen. Nu inne och förväller. Bra skörd. Trist att jag inte kan dela bilderna till mig själv så att jag kan lägga ut på nätet och skryta lite. Det är mulet till och från. Tretton grader, tänkte ett tag kanske gå ner och ta ett dopp. Får se.

Blir lite förskräckt när inte kroppen vill det jag vill längre. Jag har både dålig balans, dålig ork och taskiga muskler, eller just inga alls. Har suttit alldeles för mycket de senaste åren. Måste ändra på det. När jag klev av cykeln för att gå i uppförsbacken på hemväg, bar mig benen knappt.

Noterar också att jag igår döpte det här dokumentet till ”3 augusti”… Har ändrat.

Och, jo. Det blev ett snabbt och kallt dopp i sjön. Har ingen aning om temperaturen i vattnet.

Nu har jag tagit fram en liten lammfilé och tänker steka den och potatis och lök och blanda med svamp. Det blir gott till middag.

Jag går in och ut i takt med molnens kommande och gående – går moln? Flyttar sig gör de i alla fall. Har tagit in en timjankruka, bör kanske ta in allt som står ute till kvällen. Frost lite längre in i landet (Eskilstuna-trakten) i natt som gick (den också).

Kan kanske illustrera med en gammal svampbild, har ju en del. Men teknikens under är underliga, plötsligt fanns bilden där och jag kan alltså lägga in en färsk bild. Voilà.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

I sommarhuset

16 juni 2021 – är på landet, och ser hur fint sonen och hans hustru gjort i huset hittills. Försöker få in i huvud och kropp att det här är hans hus nu, inte på något sätt mitt. Det har inte varit mitt sedan hans pappa och jag skildes för nära tjugo år sedan. Ändå, de senaste åren har jag bott här mer än halva året med hans pappa. Nu är det livet slut. Jag är välkommen på besök och jag vet att jag är välkommen. Det är en annan sak. Jag försöker vänja mig.

Det gör lite ont samtidigt som jag är glad åt att de tar väl hand om huset vi byggde när äldste sonen var väldigt liten. 1965 var byggår, hur det nu gick till med en ettåring. Husresandet föregicks av sprängning, Jan och Beckman (anställd på samma företag som Jan) sprängde, som tur var utan bofasta grannar i närheten. Efteråt förstod jag att några alltför stora sprängstenar hamnade fel… Moster bidrog med lån till elektriker, vi bar vatten från pumpen nere vid vägen, och balanserade på sprängsten, länge.

Vesslor bodde bland stenarna, att se deras uttåg när de tröttnat på vår närvaro var fantastiskt. En hel bunt med små mårddjur stack upp huvudena bland stenarna och försvann sedan nerför backen och kom aldrig igen. Då fanns ugglor här, och en större mård som också flyttade. Måsar som anade sig till när vi lade ut strömmingsrens på berget – det försvann på några minuter. Vi var här varje helg, all ledig tid – så småningom med utökad familj, två söner till.

Idag är varken Mats eller Jan här längre. Men de är tillsammans, i graven vid Lötsjön. Och vi andra är här ibland tillsammans, ibland ensamma som jag just nu. Och Jan fick en sista lång sommar här, det är jag glad för.

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Modlös

Ute i skuggan med datorn. Är modlös idag, tycker synd om mig själv, ensam, uttråkad. Eller åtminstone inte det minsta stimulerad av någonting. Letar omläsbara böcker i mina bokhyllor, plockar ut en, läser en halv sida, ställer tillbaka.

Har placerat alla utepelargonerna på bordet framför mig. Vinden är inte lika grym mot dem där som längre ut på altanen. Men jag sitter bakom en mur av röda pelargoner. Skyld.

Lisa? Är less på henne, hon pratar inte med mig, berättar ingenting, vill ingenting – hon heller. Hon kanske behöver ta igen sig ett par veckor där på Teneriffa. Ulf i Örnsköldsvik tyckte att jag kunde lämna datorn hemma och åka till landet ett par dagar. Åker kanske i morgon, men tror nog att datorn och routern får följa med.

En fjärilslarv har trillat ner på mig någonstans  ifrån. Jag förflyttar den försiktigt till backen och möjlig mat. Getingar slår jag ihjäl med kraft efter att jag satte mig på en häromveckan. Det tog ungefär tio dagar att bli av med sviterna efter sticket, svullen fot på getingbenet var det sista. Idag är foten också som den ska.

Ensamhet och sommar, pandemi, är inte befrämjande för mitt skrivande.

Jag har nu fått båda vaccineringarna, och har antikroppar efter att ha smittats av Jans covid i november. Jag blev inte sjuk alls, han dog. Världen har förändrats med viruset, och nu finns det varianter som sägs vara än farligare. Jag är annorlunda nu, närmast folkskygg – och rädd utan att kunna göra någonting åt hur virus, klimat och värld utvecklas. Ändå är jag frisk, gammal, men inte på fallrepet än, har ekonomi under kontroll, inget internetcasinospelande längre, bil och boende (även om jag vill ha en fungerande vedspis). Och jag tycker synd om mig själv. Jag borde skämmas, men det har jag slutat med. Har skämts så det räcker för ett liv.

Jag är avundsjuk på alla som har en annan människa nära i sitt liv. Jag vet att det inte räcker med en person i närheten. Det ”nära” måste fyllas av innehåll, inte enbart fysisk närvaro. Men ändå, här är tomt. Här är bara jag. Sönerna ringer, något barnbarn messar. Tomt.

Samtidigt är jag glad över en bokköpandevän där uppe i norr sedan drygt en månad. Han tog kontakt, jag svarade och vi fick kontakt. Vi mejlar och ger varandra bitar av våra liv, har lätt att prata i telefon och per mejl. Det är en glädje som jag värderar högt.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Nu är det tomt

Jag har en fräsch och ren säng, ny bäddmadrass och madrass – samma gamla ”botten”. Med hjälp av starka män här på gården har jag under dagen både blivit av med det gamla innehållet i sängen och fått dit det nya. I natt ska jag sova gott.

Solen lyser fortfarande, klockan är kvart över åtta.

Det blir inte mycket skrivet för närvarande. Igår gravsättning av Jan, våra barns pappa och min före detta man. Allt med att tömma hans hem, och sälja lägenheten (sonens och sonhustruns jobb), slänga och spara, härbärgera och kanske kunna använda… Ett hem innehåller mycket. Allt är inte värdefullt i pengar, men kanske i minnen. En smal oanvändbar handduk, rutig bomull, med monogrammet JB nertill och hängare ordentligt isydd. Den fick väl Jan lov att göra någon gång i syslöjden i skolan. En lika smal skärbräda med hål i ena änden, där ”ö” i LÖK fogats in, dito.

Och mitt i alltihop minns jag hur han berättade om ett framträdande i något skolsammanhang som ”rabarberknopp” – ”jag vill opp, jag vill opp”. Minnen är så märkliga, de kommer någonstansifrån och de försvinner någonstansbort. Han finns ännu i mig den här mannen som jag förälskade mig i under ett sommarjobb tvärsöver Trälhavet på Stensnäs, mitt emot Resarö, sommaren 1959.

Det liv vi skapade tillsammans tog inte slut i och med vår skilsmässa 2001. Det tog ny fart när mitt sammanbrott på grund av spelmissbruk inträffade runt 2010, Jan fanns där för mig. Hans stöd var oomkullrunkeligt (ett ord jag älskar). Och vårt liv tillsammans fortsatte från 2016 – då Ulf var död – och Jan så småningom behövde mig mera än jag honom. Vi fanns för varandra på de sätt vi kunde tills han dog på Lucia-dagen i fjol. Styrkeförhållandena oss emellan har växlat genom våra liv. Nu är det tomt, och jag får balansera på egen hand.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Nu

Sitter på trappen, altanen i sugga nu när klockan är halv fem. Sol, värme, vinden skys av den öppna ytterdörren. En Dry Martini på trappräcket.

Har just talat med äldste sonen som berättar att det vore fint att ha mig närmare… I morgon träffar han sin yngste bror och sin brorsdotter för arvsskifte. Jag får också min del, den so Jan ville att jag ska ha, så småningom.

Livet är gott. Möjligen är det förgyllt av den halva DM jag druckit. Inga måsar har lämnat spår på bilen, fasanen ropade när jag satt på altanen tills det blev skugga där. Och korna är ute, allt är grönt.

Men sameflaggan är borta från grannhuset, varför? Syrenerna har inte slagit ut än, och inte pionerna heller. Börjar tro att pallkragen med krasse och sallad står för skuggigt?

Fortfarande långkalsonger under linnerballorna. Och sockor plus sockor i ulltofflorna, som behöver bytas ut mot nya. Ingen post i brevlådan – ingen Bokhandlarn som slutade bada.

Tar ut hörapparaterna, åns vattenfall låter för starkt. Gårdens förvaltare far börbi. Som jag har längtat wefter solen. Just nu är den här. Inga moln till höger, och de till vänster ser ut att försvinna. Middag får vänta, sol och blå himmel må tas tillvara.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer