Åsa Hellberg kan inte heller tänka fram sin nästa bok (jag kan inte tänka fram min första). Hon måste få liv i tangenterna och det känner jag igen. När jag någon gång lyckas, känns det. Orden hamnar där de ska också om de kanske inte vet riktigt var de ska sluta eller varför de är där.
Så nu skriver jag som om jag visste. Och där tog det slut, hjärnan talade om för mina fingrar att hon som skriver visst inte vet vad hon håller på med. Hon har ingen aning, och det har inte hjärnan eller fingrarna heller därmed. Därför dricker hon nu kaffe och äter en choklad-Ballerina som är stenhård. Dessförinnan har hon börjat förbereda kålpuddingen till middagen (kokat kål, lök och purjo ca fem minuter och sparat spadet), nu får det förberedda kallna innan hon blandar alltihop med köttfärs, kryddor, ett ägg och lite ströbröd, som fått svälla i spadet. In i ugnen. Anna Bergenströms suveräna recept, det blir saftigt och gott, inget hårt lager med köttfärs med kål ovan och under.
Kanske var det inte kålpudding hennes bok ska handla om. Eller varför inte – hennes liv, det hon gräver i och skriver om, är som en sådan där helblandad kålpudding. Diverse ingredienser i en enda röra, som har gräddats åren igenom och numera känns ganska färdiga. Inte att slutligt konsumera, men kanske njuta av ett tag till.
Inte är hon på Bokmässan heller, som ”alla andra”. I år känns det alldeles bra att inte vara där, förr har hon längtat lite att höra till, eller åtminstone slinka runt bland alla författare och andra.
Agnes låter huvudet syssla med sitt, och fingrarna med sitt. Vad som blir av det är oklart, men brukar visa sig. Någonstans bland alla orden finns något som kanske är viktigare än allt det andra. Hon ser sig omkring i rummet. Kattens dyna har halkat ner på golvet, någon borde ta upp den. Och säkert behöver det städas, förmodligen dammtorkas noga, någonstans gömmer sig spindelnät, det är hon tämligen säker på. Kattlådan är OK. Kattfisken står i kylen, i den fisken ska hon i morgon gömma kattens p-piller. Det är enda sättet att få i henne det.
Fingarna vilar. Hon vet att det ser ut som om hon tänker, och kanske gör hon det. Om det är så, vet hon ingenting om tankarna. De senaste veckorna har hon drömt drömmar som hon ibland kommer ihåg på morgonen. För ett par nätter sedan vaknade hon mitt i det som nog kan kallas en mardröm – ”mannen hennes”, han som är död, var i hennes hem tillsammans med sina barn och barnbarn. Hemmet var hennes för länge sedan, där han aldrig varit. Han var död i drömmen också, men otrevligt aktiv tillsammans med släkten. Alla såg till att förse sig med hennes möbler, monterade ner lampor, plockade bland hennes saker. Hon försökte förtvivlat hindra dem, de brydde sig inte om henne. När han skulle kliva i hennes badkar som var fullt av något oidentifierbart, hindrade hon honom Han var naken, blek och död. Och pratsam, men inte snäll. Hon vaknade abrupt och trodde inte att hon skulle kunna somna om, men det gjorde hon. Drömmen fortsatte tack och lov inte.
Agnes undermedvetna jobbar tydligen fortfarande med hennes och hans skulder till varandra. Sorgligt att de inte ens försvinner med döden.
Det där visste inte hjärnan att hon behövde skriva om. Hon pratar med sitt huvud och tycker att det kan räcka med den där otäcka drömmen nu, hon vill inte ha den med sig. Hur gör man sig av med en dröm? Kanske räcker det att skriva om den.
Nu har fingrarna alldeles kommit av sig. Hon får tvinga sig att sitta kvar och låta dem göra ord. Ute skiner solen, det blåser lite, och det har inte regnat så, det finns förmodligen inte mycket svamp att hitta i skogen. Hon funderar på att avbryta skrivandet och åka bort till vännens hus och kolla hennes äppelträd (hon har fått lov). Men hon sitter kvar.
I morse släppte Vimsan stolt en stackars liten näbbmus på dörrmattan. Agnes tog upp och kastade ut den bakom huset, där nu flera små möss och en fågel hittat sin sista viloplats. Katten tycks inte bry sig om att Agnes tar bort hennes byte, hon är färdig när hon väl bollat en stund med den döda musen.
Försäkringskassan har en stort anlagd reklamkampanj om ”Laget Sverige”. Vad i all världen får beslutsfattarna där att tro att reklamtavlor skulle göra medborgarna mera positivt inställda till FK? 23 miljoner hjälper inte, handläggare och chefer och politiker (som sätter gränserna) måste skaffa sig en annan attityd till sina uppdrag. Det är inte vi som kanske måste vända oss till FK, som behöver lära oss något. Agnes begriper sig inte på det här landet Sverige idag. Vad är det som pågår?
Det nazistiska parti som numera finns i riksdag och har en medlem som vice talman tvättas dagligen av i media – av okunniga eller naiva eller medlöpande journalister. Normalisering är ett flitigt använt ord om den processen. Det är numera normalt att uttala sig grovt rasistiskt, att få demonstrera på Raoul Wallenbergs plats – han som kämpade aktivt mot nazismen och dog i den kampen. Det kallas bevars för yttrandefrihet, demokratiska rättigheter som är lika för alla, oavsett budskap tydligen. Möjligen heter det något annat när det handlar om att demonstrera. Det som tidigare hette högerpartiet närmar sig numera öppet det nazistiska partiet, mönster som känns igen. Så var det också för sjuttiofem år sedan, när hon föddes. De som var aktiva då har kanske dött, men deras anda lever tydligen kvar.
Alla vi som levt under åren sedan andra världskriget har misslyckats. Vi har alla del i det samhälle som växt fram, vi är alla medskyldiga till att många människor idag inte kan skilja på ”rätt och fel”, inte har någon medkänsla med de som är mera utsatta än de själva. Vi har gått på myten om framgång och pengar, vi accepterar att även de som gravt misskött sina uppdrag får avgångsvederlag och miljoner när man till slut avskedar dem. Riksdagsmän och dito kvinnor som inte sätter sin fot i riksdagen får ändå arvode. Fifflande generaldirektörer blir kanske landshövdingar. De klistrar inte längre kvitton på ett amatörmässigt sätt, de har blivit mera proffsiga.
Vi desinformerar och blir desinformerade, källkritik och kontroll är inte längre något media ägnar sig åt. I sociala media är hatet och rasismen något som dagligen förpestar tillvaron för många. Gränserna för vad som är rimligt är utsuddade, vem som helst säger vad som helst, hotar och förnedrar. De som inte orkar med att bli förnedrade får skylla sig själva, eller ta livet av sig. Många gör det, de orkar inte leva.
Oj, tänker Agnes. Hon är tydligen riktigt förbannad på världen, Sverige, politiker och fifflare. Det här landet vill hon inte ha. Ändå kan hon inte tänka sig att arbeta aktivt som politiker. Hon är för lat, för gammal, för okunnig. Bra påståenden att gömma sig bakom. Vem kan säga emot?
Kaffet är urdrucket, Ballerinan nersvald, fingrarna lite trötta. Skogen lockar, även om svampen inte finns där. Men idag ska hon inte gå vilse som för en vecka sedan. Hon får ta den lilla vändan, den där hon är säker på att hitta hem. De där långa vilsepromenaderna i skogen och längs landsvägen orkar hon inte med.
De här orden blir det ingen bok av, men de fanns där idag. Nu finns de här.
Flugsvampar är vackrare än nazister, men lika giftiga, lika dödliga.
