Skärmflygare högt däruppe

18 januari 2022 – konstaterat att pensionen ökat med 362 kronor. Samtidigt går börsen ner, hittills i år förlust med drygt 4 000 kronor, tur att jag inte satsat något stort kapital… Jag hänger kvar.

Väderrapporterna idag sade regn eller åtminstone övervägande molnigt, solen skiner. Det är drygt 20 grader varmt, perfekt temperatur. Klockan är redan elva, frukosten tar sin tid – frukt, ett par brödbitar med ost, te, pressad apelsin. Nu ska jag klä på mig och gå ut. Inget bussåkande idag, men en ny dag att utforska. Baddräkt under klänningen, ifall att.

Nere vid vattnet, det blåser lite, men är soligt i diset. Mera horisont än de senaste dagarna, caliman har nog försvunnit. Väl grunt i vattnet för en simtur, men kom i alla fall ner i vattnet en vända.

Igår, kanske när jag tänkte på döden, insåg jag att jag inte sett någon kyrkogård. Inte vid kyrkan, kanske utanför samhället, där jag hittills inte gått? Tänkte googla, men har ju inte internet här ute. Kanske i Silos.

Stenstränderna här är påfrestande för balanssinnet. I alla fall för mitt. Önskar mig en sandstrand. Måste man åka till Los Christianos och en massa yngre högljutt partajande människor för att hitta en sådan? Jag ska inte gnälla, sitter just nu på en liten murad hylla, nära vattnet. Ingen stör mig, om någon står däruppe och tittar ner så ser jag det inte. Klockan är strax tolv, så det är nog high tide nu. Pölen jag var ner i ligger relativt lugn. Det är hårt att sitta på sten med bara en handduk under rumpan. Det ena får väga upp det andra, jag ser havet, hör det just inte utan hörapparaterna. De ligger i ryggan.

Här slipper jag också ha munskyddet på, ingen människa i närheten. I helgerna brukar en familj med tre barn vara här.  En ung man kom just ner och klev i, simmade en bit ut, längre än jag vågade mig. Så tog jag en promenad hemåt, fick mejl om att Isaac skulle till Garachico och filma, kanske bada – jag svarade att jag badat här. Vill inte åka buss idag igen. Är busstrött.

Nu hemma, fika. Googlar och lär mig att krogen som Frankk rekommenderade ligger i Las Cruces, på vägen mot Garachico. El Trasmallo. Inte så långt att gå, tror det är hållplatsen efter den där jag stiger på. Får kolla det någon dag. Idag blir det soppa till middag.

Kommer på att jag ska ha tofflor med mig nästa gång. Var skrev jag upp min lista? I mappen ”min”? Nej. Får göra en ny lista, för hand, i skrivboken… 2 600 steg, 2 km, mindre än tidigare dagar. Genomsnitt hittills i januari är 4 km.

Många skärmflygare högt uppe i luften idag, igår såg jag bara en i dimman.

Misslyckas två gånger med supersvårt sudoku.

Min värld är tyst. Det känns ibland som om jag krympt den mera här än hemma. Bristen på språk, främlingskap och allmän okunskap om land och seder, får mig att ana hur det kanske kan vara när man kommer till Sverige ifrån ett mycket främmande land (för oss infödda) med annorlunda kultur, kanske dessutom flyr från krig och mördande. Jag är en semestrande lyxfrämling, säger mig vilja göra ”research” för kommande skrivande.

Gör spridda noteringar om miljön här, sådant jag ser eller lär mig på annat sätt. Har ingen ordning på sparandet av dessa noteringar, ungefär som med minneslistan över vad jag vill ta med mig nästa resa. Tycks vilja resa igen.

Avundas skärmflygarna den frihet jag inbillar mig att de känner, svävande högt ovan jorden. Men min avund skulle aldrig få mig att våga flyga så. Och inget aldrig så vackert korallrev kan få mig att snorkla och titta på naturens under, under vattenytan. Jag är feg, eller har äntligen en ålder att skylla på. Dessutom är jag rejält trött på Facebook. Lägger böcker i min bokhylla på Storytel, är inte säker på att jag sparat dem off line. Gör det nu. Hittar också äntligen till de engelska böckerna. Undrar hur mycket mobilen orkar lagra. Den talar väl om när det blir fullt. Gör ett nytt försök med de sjungande kräftorna. Kvart över tre. För tidigt att börja med middagen.

När jag tittar på dagens datum här på laptopen, så tycker den att jag ska fixa till min kalender, så att jag håller reda på vad jag behöver göra. Det behovet har jag inte – det enda som behöver ske under resten av januari är att betala mäklaren hyran för lägenheten. Övriga kostnader sköts automatiskt, och än har inte förvaltaren därhemma larmat om något i brevlådan. Någon gång ska jag också boka biljett tillbaka till Sverige.

Deklarationen fixar jag antingen härifrån eller när jag är hemma igen. Avinstallerar Scrivener. För krångligt för mig.

Nu går jag barfota på det kalla golvet här i lägenheten, flipflops av plast är inte sköna att ha inomhus. Nästa gång ska jag ha tofflor med mig. Min lista växer. Och jag ska checka in bagaget, inte ”max 10 kg” igen.

Ogillar starkt att Avast ”jagar” mig för att jag ska prenumerera på ännu en app för att lösa alla problem min nya dator tydligen har. Har haft programmet de nu vill att jag ska köpa igen, och det ställde enbart till en massa konstigheter. Det räcker med det jag har.

Syrran ”petimätrar” och menar att rässje stavas räsche. Båda rödmarkeras här. Och jag hittar varken det ena eller det andra i SAOL. Har bett om källa. Hon kan mera om språk än jag, så kanske har hon rätt… Hon läser, det gläder mig alltid. Har gjort så länge jag skrivit och bloggat.

Ser att Spanien från i somras tillåter dödshjälp för den som är skriven i landet. Det borde Sverige också göra. Alla kan inte åka till Schweiz eller skriva sig i Spanien. Men alla bör, när de är friska nog, få bestämma när och hur de inte vill leva längre.

Photo by Mike van Schoonderwalt on Pexels.com
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Så mycket rässje

Oskrivet idag 17 januari 2022 – vad är oskrivet? Inte tycks det komma ner på skärmen, även om fingrarna rör sig och gör ord. Jag vet inte varför, vet inte vad och inte hur – alla goda skrivråd är som bortblåsta, eller så fastnade de aldrig ens från början.

Jag har läst, ofta inte förstått eller förmått göra som betrodda författare gör och har gjort. ”Så gör jag” skrev Bodil Malmsten, och så gick hon och dog. Där förlorade jag en förebild, en kvinna som skrev på ett sätt som jag ville kunna.

Någon har jämfört mitt sätt att skriva med storheter som Gertrude Stein, och svensk dito, Gerda Antti. Det var inte jag som gjorde det. Men jag blev förstås lite förskräckt smickrad.

Nu är det inte de jämförelserna som gör att jag inte får till något, inte kan skriva det jag inbillat mig och andra att jag ska skriva här på Teneriffa. Kanske ska jag hitta på något alldeles obekant och nytt, något som är väldigt oskrivet?

Varför i all världen vill jag alls skriva? Handlar det enbart om fingerfärdigheten, som fru Lindström en gång lärde mig på Stockholms stads Handelsskola – den som inte var lika fin som Barlock´s, men antagligen lika bra. Där skulle jag lära mig, på ett år, att bli sekreterare. Kort utbildning, i Stockholm där Jan fanns, och där jag kunde bo tillsammans med honom. Trots att blivande svärfar Nils var orolig över min dygd. Och någon hovsam sekreterare blev jag nog aldrig.

Om jag inte haft så bråttom att välja fortsättning efter studentexamen, om jag inte hade önskat så starkt att komma bort från Avesta – så hade mitt liv fått en annan inriktning.

Nu valde jag detta, vi valde tillsammans att gifta oss med bara vännerna Janne och Madde som vittnen, i Oscarskyrkan på Östermalm. Vi åt fin lunch därefter på numera nerlagd krog, och åkte så ut till svärföräldrarna som då hyrde sommarställe utanför Trångsund. Mina föräldrar fick nöja sig med besked. Tror inte att det var medvetet grymt, men jag ville faktiskt inte att de skulle komma, ville inte göra någon ”stor grej” av bröllopet. Och Jan gick med på det jag ville, eller ville detsamma han också. Minns inte vem som var påstridig.

Handlar mitt skrivande om att jag vill vara mera än jag är, fortsätta leva och finnas också efter min död? Inte sjutton vet jag, vem kan svara rimligt ärligt på en sådan fråga? Inte jag. Jag vet bara att min död lurar någonstans i utkanterna av mitt medvetande, en aning mera alert och energisk för varje dag, eller åtminstone för varje månad. Varför ska den bli mera påtaglig här, nu? Det här är ju tänkt (i  den mån det alls är tänkt) att vara ett uttryck för att jag lever. Det här = min vistelse på Teneriffa.

Jag vet också att jag ryggar baklänges när jag tänker på allt som behöver rensas ut ur mitt hem i Sverige. Inte enbart det jag hittills kallat ”loppisprylar” – alla böcker, alla papper (utskrivna sidor, sådant som en gång kanske kunde blivit något), gamla brev, skrivböcker (hoppas och tror att jag faktiskt slängt många, ingen ska behöva läsa om min vånda hit och dit). Papper som har med skulder och kronofogde att göra – de är inte heller aktuella längre, borde slängas. Och vem vill ha svärföräldrarnas fina servis? Eller alla snapsglasen i skänken? Eller nysilverbesticken, som i och för sig är vackra?

Så mycket rässje, skulle någon av mina förfäder från Dalarna ha sagt. Så mycket rässje.

Photo by Burst on Pexels.com
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Söndagsbad

Nu har jag äntligen badat, nere på stora playan. Stenigt och krångligt att ta sig i och upp. Jag klämde mig in, jagade kanske bort (eftersom de tog sitt pick och pack och gick undan en bit) två solbrända män från den långa träbryggan som leder ner till vattnet. Skönt, så skönt och så salt.  Ingen lång simtur, men härligt. Ena sandalen blev översköljd när jag försökte undvika att kliva i sanden… bär min blöta baddräkt i handen och sätter mig på en bänk på Plaza de San Andres, när jag väl torkat lite.

En man kommer med två överfyllda plastkassar i händerna, bakom honom kommer hans omfångsrika hustru, lika tungt lastad. Veckoinköpen avklarade i den lilla butiken? Jag har inte varit in och sett vad de har ännu, det är kanske dags att göra ett besök. Är redan trött på vad Alteza har att erbjuda, grönsaker och frukt är alltför ofta trötta och tilltufsade, det enda som tilltalar mig är egentligen fiskdisken. Men, jag kan ju inte äta gambas eller bläckfisk varje dag.

Nu går den beigevita katten (eller en släkting) sakta förbi, den ser ut som om den tycker att det är för varmt. Caliman närmar sig nog, det är mycket disigt ute över havet. Men just ingen vind. På Gran Canaria igår med calima var det samtidigt storm, berättar en vän som åkte tillbaka hem till Sverige igår.

Det gröna fönstret i huset bredvid Casa Felise är öppet även idag, men ingen gestikulerande kvinna står där och pratar. Tomt och stilla.

Kroppen känns inte som om den vill gå fem kilometer idag, vill mest gå hem och fika. Men några steg till ska det bli. I morse var jag stel, och drömde eller hade faktiskt ont i knäna ett tag. Nu är de okej. Min värld blir märkligt stum när jag inte använder hörapparaterna. De ligger i ryggsäcken och jag slipper både höra och få skavsår bakom öronen. Men konstigt är det, att se en bil glida förbi, men inte höra någonting. Tacksam att här inte finns elsparkcyklar. Tror inte jag sett någon här, och bara ett par i Santa Cruz och Puerto.

Går vidare till fiket vid kyrkan, inomhus pratas det högt och mycket, jag får min kaffe bonbon i en plastmugg med plastlock utanför… Gubbarna firar söndag med biljard och prat, glada tillrop och skratt. De enda kvinnorna här är jag och tre turister vid det andra utebordet. Kyrkklockan ljuder, klockan är tolv. Ser havet och vågorna härifrån, diset verkar tillta.

Inget vit gammal Mersa parkera – jo, vit gammal Mersa parkerad längre ner i uppförsbacken till fiket, såg den inte först.  Ljudnivån inifrån fiket går i märkliga vågor, det är som om rösterna alldeles på egen hand bestämmer sig för att vila lite och så stiga i kraft igen, upp och ner.

Det är inte tillåtet att röka här på terassen (stort ord för en smal hylla med plats för två bord), och inte inomhus. Därmed står alla gubbar som röker på plazan framför kyrkan eller sitter på muren runt om. Det verkar som om tapasstället öppnar efter tolv, stolarna är nu utplacerade och skylten med menyn står på kyrkplazan. Barn leker med fjärrstyrda bilar och sparkcyklar. Utanför kyrkporten står några turister (?) och pratar med männen som jag sett stå där mest varje dag. Jag går in på fiket och betalar mitt kaffe, 1 Euro.

Fjärde skrivplatsen ute för idag, ovanför playan på en bänk. Vill inte gå hem riktigt ännu. Sikten måste vara obefintlig en bit ut på havet, himmel och hav går ihop i diset. Fiskaren står där långt borta med sitt långa spö, det sitter några personer där det går att sitta på stenarna, nära vattnet. Flera badar också idag där jag gick i, någon crawlar längs med stranden. En surfare som håller sig kvar upprätt länge visar sig ha en paddel. Den underlättar kanske. Crawlaren är nu långt ute, fortfarande med kraftiga simtag.

En man har med sig en svart och orange gummibåt, om med motor ser jag inte. Andra har stolar och parasoll, kylväskor, är rustade för en dag på stranden. Jag har min vattenflaska. Baddräkt och handduk är nu inklämda i ryggsäcken.

Och jag är hemma igen, 3 800 steg och nära tre kilometer (hittills) idag. Har sköljt ur baddräkten och hängt upp. Klockan är tio i ett.

Det är onekligen lättare att sitta i soffan med kuddar bakom ryggen, när jag vill skriva. Glömde notera tidigare att ankan med husse (heter det så?) var nere på playan idag, liksom igår. Ankan är av en sort jag inte känner igen, med svart huvud. Den har sin matskål och vatten bredvid sig på träbryggan där mannen har sina saker. När han pratar med ankan och klappar lite på bryggan där han sitter, flyttar sig ankan dit. Om den också pratar kan jag inte avgöra.

Yngre, välbyggda män springer gärna i badbrallorna på promenaden längs havet. De andra, äldre och möjligen välbyggda de också, men på ett annat sätt, går långsamt. En man med höger ben och arm ovilliga att hänga med efter en stroke, går sakta med käppen i vänster hand. Varje dag, och varje dag hälsar hans hustru honom välkommen hem igen från balkongen på deras hus.

Många män är ute med sina hundar. Ser inte ofta någon kvinna med hund i koppel, kanske passar de på att göra annat när gubben är ute med hunden. Handla, bädda, städa, laga mat, tvätta kanske. Eller bara sitta en stund och prata med en väninna eller granne. Jag får känslan att man pratar mycket och ofta med varandra här. Visst finns här också de som är försjunkna i sina mobiler, men inte lika många som jag tycker jag ser hemma.

Pandemin märks via allas munskydd, så fort du går in någonstans måste munskyddet hissas upp. När du väl satt dig på en stol vid fiket får du ta av det. Personalen har alltid munskydd, samma sak i butikerna. Corona tas på allvar.

Har just vunnit två extralotter till Postkodlotteriets nästa dragning.

Planerar middagen, tar fram gambas ur frysen och burken med kokosmjölk, klär av några vitlöksklyftor, skalar ett par schalottenlökar, friserar den färska koriandern för att hacka den fint, törs kanske lägga till lite av den starka röda pimienton också (får provsmaka den igen först). Borde i alla fall bli lite thai-smak på det hela till riset.

Ny tvätt hänger på taket tvärs över gatan.

eftersom ingen tog någon bild på mitt bad, så …
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Calima

Lördag 15 januari 2022 – sol och 21 grader när klockan är nio. Får passa på att vara ute i solen, i morgon sägs det bli molnigt, och ett par dagar i nästa vecka också regn.

Har ett telefonnummer i huvudet, det dök upp häromnatten, 0756-308 79, minns först inte vems. När jag kollar via Google ser jag att det var riktnumret till Ekerö, och då är det förstås vännerna där. Telefonnumret finns inte längre, men de finns.

Hjärnan är vidunderlig, tror mitt skrivande om gamla minnen och levande och döda släktingar, vänner och före detta vänner, också väckte det här minnet. Vad mer ska dyka upp?

Nu ska jag diska, klä på mig och gå ut, ner till havet.

Jag är här och jag hör havet, också när hörapparaterna ligger i ryggsäcken. Det är snart low tide, och kanske är vågorna lite mindre stora än annars.

Möter mycket få människor, en katt sitter i ett öppet fönster och slickar sig om tassarna. En liten båt långt därute, en plaskande surfare som mest tycks hålla sig på sin bräda i vattenbrynet. Han får sällskap av en kompis. Stilla lördagsförmiddag, kanske är folk i kyrkan?

Sitter nu i skuggan i något som ser ut som en förfallen teater, med murade säten i en ring, den ena våningen över den andra, bredvid en inhägnad ”prohibido” tomt.

Nere vid havet står två fiskare med sina långa spön, och det luktar stekt fisk. Hur det nu kan göra det? Såg tidigare en delfinfena, och just nu vad som kan vara ett stim långt ute. Något är det, något som rör sig. Det är svårt att se på långt håll, och det är disigt över havet. Isaac lärde mig just via FB att det i Puerto är ”la calima” idag, dis av sand från Afrika, Helen skickar bild från Garachico där calima också gör havet lugnare, är nog lite så även här. Och det som rör sig på havet är förmodligen en liten svart båt.

Ser inte om fiskarna har någon fiskelycka, ser bara de långa spöna. Det är en mur i vägen. Går hemåt, och är tillbaka i soffan kvart i tolv. Har hälsat på några gubbar, både ute och i huset. Nu kaffe. Har inte lust att laga någon mat idag, går kanske ner till restaurangen i kvarteret här bredvid till kvällen.

Nej, det blev inget dopp i Atlanten idag för min del, trots att Helen menade att Atlanten inte blir lugnare än idag tack vare ”la calima”. För mycket folk där jag kunde tänka mig att gå i, jag är folkskygg. I stället gick jag till tapaskrogen, beställde mina culpos i vinäger och en öl, satt obehagligt nära en ofantligt fet man, men så var det. Kostade 10 Euro, värt det, maten, inte sällskapet. Nu hemma igen, efter sammanlagt 6 800 steg eller nära fem kilometer idag. Klockan är kvart över två.

I och med att jag redan ätit ”middag”, blir det ingen restaurang i kväll. Har yoghurt i kylen, det duger bra.

Har bytt från baddräkt och min långa klänning. Spillde förstås när jag åt, har försökt tvätta fläckarna. Det visar sig när klänningen torkat om jag lyckades…

Googlar ”calima” och ser bilder från idag som får mig att inse att caliman inte är särskilt påtaglig här i La Caleta. Det kanske blir värre, och det är nog en bra idé att hålla sig inomhus tills den avtar. Bra att kunna belägga sin lättja med calima-undvikande.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Maraton

Fredag 14 januari 2022 – klockan är halv elva, jag har varit uppför backen och handlat, och tagit ner min fortsatt noppriga tröja från torkställningen på taket. Sol, sol och åter sol. Ska strax gå ut. Tvättade håret igår och nu står det åt alla håll – jag är ö h t inte vacker. Men blev nyss glad över ett kärleksfullt mejl från Philippe i Paris, försökte ringa syrran men hon kunde inte ta samtalet… Hoppas hon mår bättre idag, igår var hon vissen. Syster Karin kommenterade min blogg om bl a Gustafs, tyckte det var roligt att läsa – och hon sa ingenting om hur Barbro mådde.

Är nu på min Plaza de san Andres igen, satt i solen en stund, men mäktar inte. Nu lär det alltså ungefärligen vara low tide, och ändå är vågorna så stora och ser så starka ut. Ingen fiskare idag, men en mås som höll uppsikt. Inga katter heller här vad jag ser, men jag hör den där hunden (?) som låter väldigt konstigt, kanske är det en hes duva? Har inga hörapparater i öronen. Nyss föll ett visset stort löv mycket snabbt en bit ner i fikusen – det såg nästan ut som om det var ett djur som klättrade neråt mycket fort. Lövet fastnade på vägen.

En kvinna stannar till vid det öppna fönstret i hus nr 1 och pratar med någon därinne. Händerna är mycket uttrycksfulla, men jag kan inte det språket heller. Ser bara en del av en arm på personen innanför fönstret.

Hemma igen när klockan är tolv, är hungrig – tapasstället var inte öppet, gubbarna stod som vanligt i anslutning till kaféet, jag gick vidare.

Syrran B har skickat meddelande att hon mår bra, det var bara ett ”skrämskott”.

Fika med två skivor av brödet som fortfarande var varmt när jag köpte det i morse, god skinka på. Det blir bra.

”Min börs” ligger för första gången sedan start på minus drygt 3%. Tur att det pengamässigt inte är så oöverstigligt stora summor. Verkar vara varannandags-plus eller minus.

Har ingen stor skrivlust idag, inte för något av mina två projekt – Agnes respektive släktkrönikan. De får vila. Testar uppläsning av ett stycke av texten om Agnes – kul funktion, men den manliga rösten är för hurtig och känslolös, betonar konstigt dessutom. Är nog inget jag kommer att använda ofta. På Mac finns kvinnlig röst, men inte på PC…

Gick ut en vända till, längs havet och hemåt, solen är för varm. Nu är klockan kvart över tre och jag gör en DM, sitter i soffan och har bytt till tights och långärmad nopprig tröja, tagit fram ost och köttbit och vitlökssmör ur kylen – vad ska jag ha till? Paprika, oliver, avocado, tomater, ett par kokta potatisar? Det räcker nog.

I morgon ska jag försöka mig på att använda den färska koriander jag hittade idag, med gurkmeja, kokosmjölk, kyckling (köpte en liten fryst), schalottenlök, ris. Det ska nog gå. Får väl kolla något recept. Inser att jag saknar citrongräs och -blad, grön eller röd currypaste (finns inte här). Kanske blir det ätbart ändå.

Idag 5 900 steg, eller drygt fyra km. ”Maraton”-applåder av stegräknaren.

I ett av de ”gröna” fönstren pratades det livligt idag
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Oredigerad släkt

Onsdag 12 januari 2022 – i Garachico, vid Fransiscaner-klostret som också tjänar som bibliotek mm. Där pågick någon sorts storstädning, inte öppet… Så jag sitter på samma kafé som senast jag var här, utanför kyrkan med bjällerklangen. Plaza Libertad.

Bordet är för högt, det blir dator i knät igen.

Inser att jag inte orkar gå hit, det får bli bussfärd. Bussen var trevligt tom idag.

Alla plastförpackningar, till och med för pappersnäsdukar, är nästan omöjliga att ta sig in i.  Hemma har jag en sax att använda, så icke här, varken i lägenheten eller i ryggsäcken.

Jag har mina två skrivprojekt i huvudet hela tiden – ibland blandar de ihop sig, Agnes och släktkrönikan.

I natt kom jag ihåg att Victor hette Victor, Collins – vänner till mormor och morfar i Gustafs. Victor var gift med Hulda, han var stor och tjock, bullrig. Hon mycket liten och tunn, lågmäld. Minns hennes glada leende. Annars var det mest släktingar till morfar Erik som vi var hos, mormor Anna hade ju inga – hans yngsta syster Frida (mamman dog vid förlossningen) var gift med Gunnar Matsson, och hade barnen Paul, Kari-Britta och Ing-Marie, som var kusiner till min mamma. Kari-Britta gifte sig med Sune (?) och flyttade en bit ifrån Gustafs, till Solvarbo. Paul var gift med Barbro, och tog så småningom över gården.

Ing-Mari och jag var jämngamla, och jag bodde hos dem några veckor (har inget begrepp om tiden) en sommar, var med och körde skördetröska och släpräfsa – och grät över alla skära döda möss som strök med vid skörden.

En gång skulle Ing-Mari och jag av någon anledning ta oss igenom en kohage, kanske för att bada. Många kor som plötsligt fick för sig att kesa, något jag inte kände till då. Hela flocken kom kutande mot oss, hoppade och skuttade. Jag blev livrädd och sprang så fort jag kunde mot stängslet. En sko blev kvar därinne, jag tog mig ut. Ing-Mari skrattade så att hon nästan kissade på sig, och kom lugnt efter med min sko.

Flera år senare fick jag veta att hon tagit livet av sig, tror hon fick ett barn med Lars Eriksson, en man som jobbade på LRF när jag fanns på Arla. De bodde i Uppsala.

En annan gång var hela familjen på Nolabers (Nordanbergs) där morfar var född. Hans bror Johan skötte gården, hans fru hade dött i barnsäng. Tror han hade något/några barn i livet. Han var en glad skit, kul gubbe, alltid leende och snäll. En gång lät han mig rida på den stora tjuren, som han var så stolt över. Johan höll i nosringen, alla var rädda utom jag. Trygg och mallig satt jag där, medan Johan och tjuren gick runt en vända på gårdsplanen utanför ladugården.

När vi bodde kvar i Gustafs (åkte nog oftast tillbaka till Avesta samma dag) bodde vi i mormors stuga, Björkled. Jag försökte hitta dit en gång när jag körde bil ensam i trakten – men körde fel, kom inte dit. Visste att stugan var ombyggd och inte sig lik. Den såldes någon gång på femtiotalet.

Vi ungar från Avesta fick skämmas när vi inte tyckte om den mjölk som serverades på bondgårdarna i Gustafs, spenvarm och pinfärsk.

Hönsen sprang runt utanför hönsgården, katten lät dem vara i fred. Katter skulle sköta sitt jobb, ta råttor i ladugården. De var just inte sällskapsdjur. Minns inte om någon av männen jagade. Hund fanns ofta på gårdarna.

rosor i Garachico idag
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Casa felise siglo XVII

Tisdag 11 januari 2022 – ute i solen. Tvättar ett täcke som såg ofräscht ut, maskinen är kanske klar när jag kommer tillbaka hem. Jag sitter på min vanliga Plaza de San Andres, men ser inga katter. Solen värmer bakifrån, får nog flytta på mig till helskuggan snart.

Flera surfare var ute i vågorna idag. Ett par farligt nära de vulkaniska stenarna, tyckte jag som inget vet om hur man styr en surfbräda.

Idag låter jag öronen vila utan hörapparater, också utomhus. Igår hade jag dem i hela dagen tillsammans med munskydd, glasögon och solglasögon. Det gjorde ont bakom öronen när jag väl var hemma igen. Antar att jag inte ska prata med någon mer än mig själv idag. För säkerhets skull ligger apparaterna i ryggsäcken, tillsammans med plånbok och nycklar och oanvända munskydd, pappersnäsdukar. Och vattenflaska. Där ligger också den T-tröja jag tagit av mig, under har jag syrrans ärmlösa på Cypern inköpta svarta känning med rosor på fickorna.

En ung man med blombukett går in i ett av husen. Nej, han lägger bara blommorna innanför dörren, och stänger dörren noga efter sig. På gatan kollar han sin mobil, skriver kanske ett meddelande. Och går vidare. Hoppas någon sätter blommorna i vatten fort.

Jag saknar en perfekt skrivplats utomhus, helst inom synhåll för havet. Datorn blir lite vickig i mitt knä, skulle hellre ha den på ett bord i lagom höjd.

En kvinna går förbi med en stor soppåse. Jag förundras över mängden sopor i de öppna kärlen, varje dag. Vart tar de vägen? Just ingen sopsortering heller, jag försöker slänga plastflaskor och tetror i de containers som är avsedda för sådana, men det blir ju inte många. Slänger också sopor nästan varje dag, mest för att det inte känna bra att ha en öppen sophink stående i köket.

När jag inte har hörapparaterna i öronen som vanligt utomhus, inser jag hur döv jag faktiskt är. Det är behagligt, så länge ingen försöker prata med mig. Och den risken är liten. Jag har ”hola´t” på några grannar i huset, och växlat några ord med kassörskor i butiker, det är allt hittills.

Tänkte googla om det finns något bibliotek här, men glömde att jag inte har internet ute, inte på datorn i alla fall. Så det får vänta.

Klockan är snart ett, jag åt en pirog av något slag till kaffet innan jag gick ut. Behöver inte gå till ”tapasrestaurangen” och äta.

Ett gäng ungdomar i gröna T-shirts eller linnen går förbi. Vad ser de när de slänger ett öga åt mitt håll? En gammal tant med vildvuxet grått hår, en dator i knät och ryggsäck bredvid sig på bänken. Undrar de vad jag skriver? Jag är tacksam så länge ingen frågar. Agnes kommer jag inte igång med igen efter Scrivener-fiaskot, och släktkrönikan låter jag ta igen sig lite.

En äldre man tittar ut genom sin dörr, och möter en ung man som kommer med varor till honom. Kanske en släkting, kanske hemleverans från butiken. Ett par turister går förbi, mannen ser att jag ser honom titta på mig, och nickar vänligt. Jag med. Så åker bilen som kom med varor sin väg, och mannen stänger sin dörr.

Ett av husen här, nr 3, har en skylt som säger ”Casa felisa siglo XVII” – huset ser väldigt välvårdat ut.

Längtar efter att få bada, men får nog åka till Puerto och Lago Martianez i Isaacs sällskap. Där finns flera pooler. Helst vill jag just nu undvika flera bussresor på grund av coronasmittan, så badandet får därmed vänta. Här är vågorna för kraftiga för mig.

Skärt, inte rosa, tycks vara en favoritfärg här. Många kvinnor, unga och äldre, både turister och de jag bedömer som infödda, har gärna skära tights på kurviga kroppar, eller en illskär mössa på huvudet. De tycks inte bry sig om annat än att de själva gillar skärt. Och det gillar jag, även om både färg och tights ibland får mig att titta åt ett annat håll.

Hemma igen hänger jag ett rent täcke på tork, och googlar bibliotek. Inget närmare än i Icod. Jag får fortsätta på mina bänkar utan bord, sitta vid ”tapasrestaurangen” någon gång. Nu gör jag ett nytt försök med Agnes-text i Scrivener. Kopierar in och flyttar runt lite. Ansträngande. Släkten får vänta. Plötsligt är klockan kvart i fyra.

Letade vitlökspress i butiken i morse när jag handlade, och färdig béarnaisesås. Ingetdera fanns. Jag får göra lite vitlökssmör och försöka pressa ut saften med en kniv. Hoppas köttbiten jag inhandlade igår är mör. Champinjoner till, och lite råstekt potatis. Har ett glas rödvin kvar i flaska på bänken.

Det vita huset är Casa Felise
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Bussåkande

Idag måndagen den 10 januari har jag åter varit i Santa Cruz, det tar en timme till Puerto, bussbyte där och en timme till. Bra dag för bussåkande, det verkar ha regnat här i La Caleta. Molnen låg lågt nära bergen, det såg ut som om det var rök. Och en vacker regnbåge visade sig över havet, när jag åkte hemåt igen.

Jag lekte turist, gick. Och gick, till slut hade jag hamnat långt från busstationen och El Corte Ingles, där jag tänkte handla lite. Taxi dit, värt de dryga tre Euro det kostade. Nu vilar jag kroppen i soffan i lägenheten, åt på La Mafia i Santa Cruz´ shoppingkvarter, italiensk spaghetti carbonara med en aning tryffel – mycket gott, och ett stort glas med lite rödvin i till det hela.

Behöver alltså inte laga middag själv idag. Bara slappa – har gjort mig en Dry Martini.

Scrivener förstår jag mig inte på. Allt jag lade in som handlade om Agnes och Teneriffa har försvunnit. Eller, det har det nog inte – men jag hittar det inte… Börjar om i Word. Och har fört över det jag hittills noterat kring sonens beställda släktkrönika dit också,för säkerhets skull. Men det vore ju fantastiskt bra att ha en del av funktionerna i Scrivener just när man samlar information från många håll på många ställen. Sådant klarar inte Word. Scrivener får vila några dagar, jag behöver tömma hjärnan.

Mina av en son ärvda långbyxor med många fickor hängde löst idag. Har jag kanske krympt lite? Allt gående får gärna resultera i att omfånget blir mindre. Någon våg att kolla vikt på har jag inte, så det får vara som det är. Men jag kan ju alltid inbilla mig att jag gått ner lite, och glädjas åt det. Idag blev det tre tusen steg (kändes som många fler) eller drygt två kilometer. Är det stadsgatorna, trafiken och alla människor som gör att det känns som mycket mer än så?

Den här turisten tog inga bilder idag. Illustrerar med tidigare fotografi.

Fiskaren
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hur blev vi alla de vi blev, och blir…

Äldste sonen har ”beställt” en släktkrönika i födelsedagspresent någon gång i framtiden. Han har insett att han inte ställt alla de frågor som det kanske finns svar på.

Jag blir alldeles tårögd, av tacksamhet och rädsla – hur ska jag kunna ge honom den gåvan? Vad kan jag berätta, vad är sant och vad är mina rädda minnen? Vad tål att beskrivas i mina ord? Vad VET jag, vad TROR jag? Vad har jag gjort med det som hänt i mitt liv – och i alla andras liv? Hur kan jag berätta på ett sätt som ger alla inblandade någon sorts rättvisa?

Minnen är flyktiga, jag vet redan att jag och mina levande systrar minns väldigt olika från vår barndom. Och om jag frågar mina nu levande söner vad de minns, så är det inte mina minnen. Min historia om mitt och deras liv, är tillkommen via min uppfattningsförmåga, mina referenser till liv och levande. Inte deras.

Den hör bönen om födelsedagspresent någon gång är nog det viktigaste någon av mina söner någonsin bett mig om. Jag vill – och jag törs inte riktigt tro på att jag kan. Men jag vet att jag kan ge honom min historia och vår gemensamma historia. Resten får han hitta annanstans, eller inom sig själv. Jag är hedrad.

Här ör en bild på min farmor, Jan, min lillasyster och mig för länge sedan.
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Word eller Scrivener, eller både och?

Nu hämtar jag ett tomt dokument i Word – har suttit och hävt in texter i Scrivener (provar gratis i 30 dagar) så att jag är tämligen snurrig. Mitt logiska sinne tycks ha försvunnit helt, jag tror inte jag begriper någonting – men tänker fortsätta i morgon och försöka förstå. Jag är övertygad om att det är ett praktiskt program för att hålla reda på många texter som hänger ihop, även om det inte är klart från början…

Idag är första dagen här i La Caleta med en aning regn. Molnigt, hav i våldsamt uppror, och regn i luften. Jag har bara varit uppför backen till La Alteza och handlat lite. Middagen idag blir wokade grönsaker, ris och gambas – över från häromsistens. Lagrad ost därefter (eller möjligen ovanpå maten). Gott närproducerat rött vin till. Mina goda vanor från den veganska veckan med Helen och Isaac i Punta Brava har jag släppt, men bara när det gäller vin. Fortsätter med vackra fruktiga frukostar, med gott bröd och ost, te, kanske oliver eller annat som finns i kylen – långsamt avnjutet innan jag tar dagens promenad.

Idag blev det bara ungefär ett tusen steg, uppför den dryga backen och tillbaka. Stegräknaren borde kompensera för hur jobbig den backen är. Bättre än inget dock. Varje dag går jag mera här än jag gjorde på länge därhemma.

Badade faktiskt mera hemma än här, har inte hittat någon pålitligt skonsam badplats ännu. Den finns någonstans, det är jag övertygad om. Efter helgen (som väl är helg här med?) ska jag ta bussen ”åt andra hållet”, vidare mot Silos och annat som jag ännu inte känner till.

I morgon ska jag fortsätta fördjupa mig i (och kanske virra bort mig helt) Scrivener. Wish me luck!

Isaacs frukostar är vackrare, men den här är vackrare än havregrynsgröt!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar