beskrivarblogg

Råstekt potatis, vitlökssmör och helstekt oxfilé (en lagom stor/liten bit som blev över förra gången och sedan dess legat i frysen). Sallad med tomater och röd parika till. Duglig middag en tisdag. Nu ligger Molly som inte fick del i denna måltid på köksgolvet och undrar om hon ska vilja ut och kolla den där skällande grannhunden två hus bort. Hon bestämmer sig för att avvakta. Vi andra sitter där vi sitter, fd maken har diskat och väntar på Rapport. Gaia-melonen får mogna till i morgon.

Det går ingen nöd på oss. Lekamligen. Ett ord som ser väldigt konstigt ut när jag ser det skrivet. Både min och fd makens kroppar mår hyfsat bra, han går dåligt – men han går. Och jag går. Jag saknar stimulans av samtal som inte längre är möjliga, kanske gör han det också. Jag hoppas att han inte vet om det i så fall. Hur som helst är det inget han uttrycker.

Försöker läsa Joyce Carol Oates´ ”Änkans bok”, och det enda jag hela tiden kör runt i mitt huvud är ”jag blev aldrig någon änka” när mannen min dog för tre år sedan. Jag tog inte hem hans tillhörigheter från sjukhuset, såg honom inte när han dött, ordnade inte med någonting kring hans död och begravning, tog själv reda på när begravningen skulle äga rum och gick dit i sällskap med son, sonhustru, vän och systrar. De behövdes.

Jag kan känna igen Oates´ oförståelse, hur hjärnan inte vill fungera, glömskan, irrationella tankar och beslut. Samtalen som fortsätter om än ensidigt. Saknaden, oförmågan att omfatta att han nu inte finns längre, vare sig han hette Ray eller något annat. Det är plågsam läsning, om det handlar om att boken kanske inte är särskilt ”bra” eller om mig vet jag inte ännu. Fortsätter i morgon.

Just nu fungerar inte fd makens hörlurar, ingen begriper varför. Molly blir tokstressad när jag blir det och far omkring. Jag kan inte fixa detta, han kan inte. Försöker tro att det kanske är batterierna som var urladdade så ett gäng andra sitter nu på laddning, till dess får fd maken läsa det som går att läsa eller strunta i teven. Ibland blir det för mycket jag ska klara, så där omedelbart. Strejk.

En stund senare – Molly har tömt ut sophinken igen, dörren står på lite glänt eftersom tvättmaskinssladden gör att den inte går att stänga… Jag torkar golvet igen. Så gömmer hon sig under min säng – stackars liten, stressad – och när jag släpper ut henne en stund vill hon inte komma in. När hon väl kommer in ska hon få lite torkad blodpudding (för utståndna kval) och då hoppar hon så att hon landar i sin nyss påfyllda vattenskål. Jag torkar golvet igen. Nu har vi lugnat oss allihop, fd maken läser texterna om EU-valet, vi får inte till ljud vare sig i hörlurar eller utan hörlurar. Ett problem för morgondagen. Nu är jag färdig för idag.

Photo by FOX on Pexels.com

Idag kör jag samma, mörka,

tvätt två gånger – den första med en pappersserviett i en ficka, den andra utan…

Alla golv är torkade. Har försökt få tid för rakning av Molly, men har inte lyckats. Kundtjänst på Arken Zoo i Gustavsberg lyckades koppla mig fel två gånger, till slut gav jag upp. Har själv klippt bort tovor, men hon ser rolig ut med ett öra betydligt mindre långhårigt och lockigt än det andra. För övrigt har hon också alldeles för mycket lockar, som det fastnar skog i.

I natt vaknade vi klockan två. Då var fd maken uppe och ville göra något med sovtröjan som varken han eller jag begrep. Och Molly hade roat sig med att rota runt i sophinken, eftersom dörren inte stängts. Nu står fd makens tandborste och tandkräm på diskbänken. Därmed slipper han gå in i toalettrummet där sophinken står, för att hämta om kvällen. Småningom somnade vi om.

Idag är en ljuvlig dag (om man bortser från små förtretligheter), solen lyser och vinden är ljum. Det är sommar.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Vi hade behövt en sådan här i natt…

”Är det lördag idag?”

”Nej, måndag.”

En morgonkonversation här i huset. Ordet dagvill får ännu en dimension numera. Men det är bra att fd maken fortfarande ställer frågorna, och att jag ofta kan besvara dem. Han blundar där han sitter i soffan, sover inte men stänger kanske om sig, smiter en stund från en verklighet han inte riktigt känner igen. Tror jag som inte vet. Fortfarande är han klar över var han är, vem han är och vem jag är. Igår tänkte han nog på vår son Mats som är död. Han frågade ett par gånger när Mats skulle åka hem – och menade vår yngste son som var här.

Det är fem år sedan Mats dog, här på landet. Lång tid och ändå inte. ”Bortom nära” är han med oss härute. Mina samtal med honom är tysta, i mitt huvud. Han svarar just inte, men det gör mig gott att ändå prata med honom. Liksom med mannen min, även han död sedan tre år.

Idag har jag ännu ett annat liv, inte ett som jag planerat och ville ha, men ett där jag behövs just nu. Uppbrott, vägskäl, avslut och början, ibland nygammal sådan. Livet är fortfarande något jag är tacksam för, även om jag hisnar emellanåt. Och vill lägga mig ner och bara bli omhändertagen, ibland. Ett svagt minne ekar i mig, en sång och en röst, något om att ”lay me down” men jag kan inte komma på vem som sjunger vad. Får väl fantisera ihop fortsättning och melodi och sjunga för mig när ingen annan än jag hör. Kanske Molly tål det. En annan gång.

Längtar till havet gör jag också, alltid…

Photo by Matt Hardy on Pexels.com

Årets myrinvasion är inledd. Små svarta idoga myror lite här och där i huset. Jag har lärt mig att det bara är att vänta på att de ska flytta vidare. Gillar inte att döda ens myror.

Måndagsmorgonen är kylig, och molnig. Jag dricker mitt te och äter lite Keso med blåbärssylt i stillheten, fd maken sover ännu. En tvättmaskin är i gång. Välsignad apparat, den skulle vi haft här när barnen var små. Då fick vi dessutom hämta vatten nere vid pumpen längs vägen. Vissa saker blir bättre med åren.

I mitt huvud har jag letar efter det engelska ordet för uppmärksamhet. Det gick inte så bra (fniss). Google fick bidra och talade om att det förstås heter ”attention”. Nu kanske jag kommer ihåg det, varför jag ville hitta just det ordet har jag glömt. När jag läser A Clash of Kings inser jag att jag förmodligen behöver nya glasögon. Och dessförinnan en synundersökning. På datorn kan jag ju förstora texten, så icke i en fysisk bok. Jag kanske kan låna den på biblioteket som e-bok. Ska kolla. Den fanns enbart som bok.

Om nätterna skriver jag på någonting i drömmen, sparar i olika format och skriver om. Vaknar emellanåt och somnar tacksamt om igen efter ett tag. Eftersom jag inte ser vad klockan är utan glasögon vet jag inte hur länge jag är vaken. Att ta glasögonen från bokhyllan bredvid sängen väcker Molly, och det undviker jag mitt i natten. Ibland ligger hon i min säng, ibland i sin nedanför min. Det spelar ingen roll, rör jag mig alltför ”vaket” så vaknar även hon.

Hänger tvätten ute, det klarnar lite och kanske blir det också sol bland molnen.

Dykungens dotter

Bok av Birgitta Trotzig

——-

Sonen nämnde en boktitel, Träskkungens dotter – och jag letade förgäves i minnet efter vad den titeln påminde mig om. Efter ett par timmar kom jag fram till att det nog var Elsa Grave jag for efter, inte Maria Gripe. Båda var fel. Birgitta Trotzig har skrivit Dykungens dotter, jag såg hennes porträtt framför mig, hennes sorgsna (min tolkning) ögon, men mindes inte hennes namn. Som ofta kunde Google bistå. Träsk = dy, svensk författare, kvinna, död, blev till slut Birgitta Trotzig.

Vilka krokvägar hjärnan ibland skapar, även om den förmodas vara hyfsat frisk. Fd maken har en diagnosticerat skadad hjärna som emellanåt fungerar bättre än min. Inte i det här fallet dock. Nu ser han på teve, Rapport fångar fortfarande hans uppmärksamhet. Huset är stilla och lugnt, gästerna har åkt hem och Molly ligger nöjd i sin bädd här i rummet. Jag får en Dry Martini nu när jag inte ska köra bil.

Tyvärr insåg jag också i eftermiddag att det inte blir något skrivretreat för min del i år – sonens femtioårsdag infaller samtidigt. Hans födelsedag är viktigare. Hur den ska firas vet jag inte, var den ska firas inte heller – men det ordnar sig på något sätt. Födelsedagar är viktiga för honom, han är den som har kolla på släktens dagar och kan påminna när så behövs.

(Här är den andra kungens dotter, fixar ingen bild…

Av Karen Dionne
The Marsh King’s  Daughter, 2017
Översatt av Ylva Mörk)

Lördag. Lite, lite sol mellan molnen, varje gång jag sätter mig ute går solen i moln. När jag ger upp och går in kommer den tillbaka. Så håller vi på, solen och jag. Molly rantar efter.

Försöker läsa den fantasybok jag skrev om igår, men den har så liten stil att det är svårt. Sonen kunde informera sin okunniga mamma om att det är en av böckerna som ligger till grund för ”Game of Thrones”. Mamman ifråga har inte sett serien och kände inte igen författarnamnet…

Det var igår. Idag är det inte ens lite sol, det regnar så smått till och från, behövligt men blött. Betyder blöt hund.

Lamporna behöver tändas inomhus, det är dunkelt. Peter Dahl är död. Hans yngre nuna ser jag varje morgon mot en vägg i sovrummet därhemma. Boken, ”Målarens arbete” om hur några av hans målningar växte fram är i stort format, och ”omslagsfotot” dito, fotograf Jan-Åke Bengtsson för Arbman&Lenskog, från 1982. Jag tror att Peter Dahl är nöjd med att ha fått dö på Norges nationaldag.

Middagen är aväten, eller uppäten. Alla tyckte det var gott, bara lite spaghetti kvar. Ost orkade ingen äta. Vi (Molly och jag) hämtade sonen vid det som förr var en kiosk, numera en tom och övergiven restaurang ute vid stora vägen… Nu har sonen diskat, och kollar för ögonblicket om hans platta fungerar med min router – det gör den. Kanske också i lillhuset där han bor, en liten bit härifrån.

Har torkat av skärmen på datorn, det märks.

Kroppen är trött. Först bilkörning Norrtälje-Djurö, och färjor via Vaxholm. Så uppför backen till huset med en illskrikande (hjälper inte att smörja) skottkärra fullastad, tre vändor – en vända fick ske utan kärra, hälften fick gås upp, det blev för tungt. Så plocka in allt, kyl, frys, byrålådor och garderober. Varje gång är som om vi flyttar hit för gott. Köra en tvättmaskin och hänga småningom. Fikapaus, lite slapp läsning och så middagsförberedelser, åka och hämta sonen medan korven står i ugnen, hem och koka pasta. Äta. Nu är alltihop klart, jag behöver och tänker inte göra någonting mera idag. Jo, ta ett glas vin.

Nu sitter sonen ute i kvällssolen, läser något och har förhoppningsfullt en skön stund efter jobbet idag. Molly bestämmer sig för att lägga sig i sin bädd vid mina fötter, efter flera propåer. Hon hänger som ett plåster efter mig vad jag än gör, ibland blir det påfrestande, men vi klarar det, so far. Kvällarna börjar hon i sin bädd i mitt sovrum, någonstans mitt i natten hoppar hon upp i min säng – har jag tur landar hon inte på min mage, utan mera i närheten av benen. Så ligger hon där så länge det inte blir för varmt eller obekvämt, beroende på hur jag väljer att vrida och vända på mig. På morgonen tar hon sig upp i närheten av mitt huvud. Vid minsta antydan att jag är vaken börjar svansen dunka i sängen. Vidare låtsassovande är ogörligt. Vi kliver upp och börjar en ny dag.

Photo by rawpixel.com on Pexels.com