beskrivarblogg

Under natten har det regnat igen. Det är fortfarande mulet, men just ingen vind. Börjar nog bli dags för Agnes att klättra ner bakom toan, öppna luckan och få ut det som samlats där. Det som borde vara mull, eftersom det heter mulltoa, men sällan är det… Tur att de har det gamla lilla potatislandet att gräva ner alltihop i. Det behöver göras innan de lämnar huset för säsongen. Än har hon några veckor på sig.

Igår rensade Agnes svart trumpetsvamp, det syns under hennes naglar idag. Kallare ute, bara tolv grader – det är definitivt höst. Agnes kan ta hem shorts och linnen, de lär inte behövas mera i år.

Hon konstaterar att en likadan lampa som den hon köpte för 50 kronor på loppis har auktionerats ut för 2 200 kronor. Den heter Plafo och är dansk design. Hon är nöjd med sitt köp och glad att hon kände igen lampan.

Tio minuter i tio – dags för kaffe. Fd maken läser Jula-katalog och letar efter lämplig pirra för att förflytta sonens bokkartonger hem till sonen. Men så länge hissen i fd makens hus inte är igång lär ingen bry sig om att försöka flytta kartongerna.

Nu har Agnes gjort mintgelé, färgad med grön karamellfärg. Myntan är hemodlad. Äpplena fick hon av en äldre kvinna som fick skjuts hem häromdagen, hon berättade att hon går till busshållplatsen, åker buss, handlar och åker hemåt, för att mödosamt gå sista kilometern. Onekligen lättare med bil. Hon blev glad och Agnes blev glad. Och idag blev äpplena gelé till framtida lammrätter. Äppelpajen blir efterrätt efter dagens middag, vaniljsås till.

Det regnar från och till idag. Tyvärr befrämjas inte Agnes skrivlust. Hon bara gör annat, men också det börjar sina, vad ska hon då hitta på? Läsa, någon av sonens fantasyböcker kanske, ibland är de läsbara, ibland inte. Hon har just avslutat Stephenie Meyer´s ”Om jag kunde drömma ”– kärlek mellan ung kvinna och uråldrig (men ung och vacker) vampyr. Riktigt välskriven och bra översatt. Har inte trott att jag någonsin skulle vilja läsa om vampyrer, men nu är det gjort.

Datorn markerar ordet ”befrämjas” – det är förmodligen alltför ålderdomligt för att rymmas i Word´s ordminne. I stället för fantasy läser Agnes ett avsnitt ur en kommande roman om ”Gerd” av en av hemliga gruppen Gästisförfattares medlemmar. Vill läsa mera även av den boken. Den får Agnes att längta till Paris.

Häromdagen lade Agnes ut en bild på Facebook av dagens svampskörd, med rubriken ”Lycka” – vilket fick en vän att begripa att det handlade om svamp, innan hon ens sett bilden… Nu funderar Agnes på om vännen menar att Agnes lycka enbart kan handla om svamp. Är det inte längre möjligt att Agnes är lycklig över en förälskelse eller något annat, aningen mera fantastiskt än en fin svampskörd?

Hjärnan surrar, tankarna far hit och dit utan struktur eller riktning. Hon inser att hon åter lyckats ta bort ett långt stycke ord, utan att veta hur det gick till. Något med de nedersta tangenterna, någon kombination som hon kommer åt när hon låter händerna vila lite slarvigt.

Fd maken hade tänkt ta en promenad, men slipper eftersom det börjat regna igen. Agnes har inte övervägt att alls gå ut idag. Svampskogen är avbetad, och regnet blött.

Mintgelén tycks stelna, men den är lätt grumlig av äppelrester. Det gör inget, smakar den bara mynta duger den bra. Nu får Agnes försöka hålla liv i myntan som står kvar i krukan till nästa sommar, så att hon kan skörda igen. Persiljan tror hon klarar sig bra också om det blir kallt, och kan komma igen ett år till. Timjan och rosmarin vet hon inte. Kanske får hon ta in och torka, men än är det inte frost om nätterna. Eller dagarna.

Igår talade hon med en vän från Västmanland, om när Agnes och mannen hennes bodde där. De saknar honom båda två, han gjorde avtryck. Att han är så helt borta är svårt för Agnes att riktigt acceptera, innerst inne. Ibland nästan hör hon hans kommentar, eller ser honom stå vid vedspisen och laga mat. Hon har bilder som inte finns på fotografier, men allt flera minnen är fotografiminnen. Hon sörjer att han förvandlas till ett minne. Hon saknar honom.

Och hon tänker på hur svårt det ibland är att tacksamt leva det liv man har, just när man har det. Inte som Agnes så ofta gör, längta annanstans. Hon gör inte klart för sig vad det är hon längtar till, det viktigaste tycks vara att det inte är ”här och nu”. En vag tanke kring total frihet finns där, en ouppnåelig dröm om ett tillstånd som antagligen är outhärdligt. Hur kan den som har familj, barn, vänner någonsin vara eller bli helt fri? Agnes och alla andra finns alltid i ett sammanhang. Visserligen kan sammanhang förändras, och gör det också – grymt och oönskat eller planerat och välkomnat. Finns säkert flera variationer på temat förändring av sammanhang och liv. Rimligt betraktat (av någon annan än Agnes) bör Agnes just nu vara ganska nöjd med sitt sammanhang. Hon har sin familj, sin fd make som god vän, bästa vännen, kära kollegor, en ekonomi som börjar stabilisera sig, hon är frisk såvitt hon vet. Nöjd bör hon därmed vara. Är hon inte helt och fullt, men ibland påminner hon sig allt som är gott, och lugnar sig. Tills nästa längtan överfaller henne.

Nedan ett fotografiminne – en fjolårsbild, årets skörd var mindre…

Agnes börjar undra om hon måste sitta på skrivretreat för att skriva alls.  Visserligen har hon sysselsatt sig med andras skrivande sedan hon kom tillbaka från Näsåker – men hon har inte skrivit något själv. Kanske en reaktion efter alla orden där uppe i norr…

I stället har hon kutat runt i skogen, hittat svamp av diverse sorter, lagat mat, tvättat, lagt en av de mattor hon köpte på loppis i Imnäs på toagolvet därhemma och en på motsvarande golv här ute i fd makens sommarhus. Den danska designlampan för 50 kr väntar på uppsättning hemma i köket.

Hon gläds åt de nya vännerna i gruppen Gästisförfattare. Är tacksam för möten och för Johannas (Wistrand) generositet med arrangemangen. Är glad också över vandrarhemmet, som kompenserar för den dåliga lukten under veckan – ett gammalt avlopp som spökade. När det är fixat är huset fint och kan rekommenderas. Svenska Turistföreningen och Helen Blästa är bra att ha att göra med.

Näsåker är en sjusärdeles metropol.

Hippies från 70- och 80-tal och storstaden samsas med ortsbor som funnits där i generationer. Kyrkans församlingshem är fullt om torsdagarna då man går dit och äter god och vällagad lunch och betalar det man kan och vill. Välbesökt den torsdag Agnes var där, utsökt klar grönsakssoppa med persiljerot och en aning vitvinsvinäger. Duktig kock. Och Ingelas café har hembakta bullar och god mat.

Buss från hållplatsen Medborgarplatsen precis utanför Gästis (Agnes begrep aldrig om det var på riktigt eller ett skämt) till Sollefteå , närmsta stad. Bedövande vacker natur med Ångermanälvens nipor, hällristningar, gudinnemuseum och guidning där av kunniga och fängslande Lo Högberg. Den bästa massage jag fått på mycket länge hos Nina, perfekt efter stillasittande  skrivande dagar.

Nu är Agnes tillbaka i sina rutiner och far mellan sitt eget hem och fd makens sommarhus. Än blir de kvar där några veckor. Skönt att skogen finns så nära, kanske kommer trattkantarellerna igång när regnet nu äntligen börjat. Igår hittade hon tre…

Än torkar tvätten utomhus.

Blomfrön, små paraplyer, flyger utanför fönstren. Björkens löv rör sig i vinden. Hallonsnåren låter skymta röda hallon som ingen kommer åt att plocka, de växer i en brant som inte går att se något slut på. Det är tyst i rummet, fem människor skriver eller läser eller tänker. Nägon vilar ett ögonblick som hon.

Tänk om hon skulle låta Agnes flyga iväg på äventyr, göra något oväntat, något som inte ens hon själv skulle tro sig om att våga. Hon har fått reklam för skaldjursbuffé på Finlandsfärja, hon och mannen hennes åt det en gång. Massor av ostron, en del lax, resten fick vara. Ostronen var superfina. Och hon är inte särskilt bra på att öppna ostron själv, även om hon gjort det. Nej, hon är för feg för att åka ensam, vill ha sällskap. När hon berättade för fd maken nappade han inte. Någon annan får hon inte med sig.

Agnes inser att hon säger emot sig själv. Hon vill ha en man, men hon törs inte försätta sig i en situation där det kan vara möjligt. Hon vill resa, men avstår inte från till exempel vin och gin så att hon kan spara ihop pengar. Hon vill vara glad, men gör inget roligt. Hon vill ge ut sin bok, men törs inte betala en lektör för att få veta om alla orden duger.

Klockan är bara tre på eftermiddagen, de har suttit i Paviljongen i nätt två timmar, och Agnes är trött. Att återuppleva sin historia eller åtminstone delar av den, är tröttsamt. Kanske hjälpsamt även den här gången, hon vet ju att det var skrivandet som fick henne att sluta spelmissbruka. Kanske kan skrivandet få henne att ta tag i sitt liv igen, och skapa det liv hon tror att hon vill ha. Inte det här som tar sig från månad till månad med precis så mycket pengar som behövs, precis så mycket mat i kyl och frys som går åt, och alltid utan de där nya skorna hon kunde ha glädje av, eller ny baddräkt eller nya glasögon och dito hörapparater. Hörlurar, trådlösa står också på önskelistan.

Hon är less på sig själv, trött på att tjata om samma eländen hela tiden.

Just nu längtar hon efter mannen sin, han som är död. Hon saknar honom och hans välkända värme, hans händer, hans förmåga att låta henne släppa taget när de älskade. Hans kärlek till god mat och dryck, hans totala egoism som försökte balansera hans känslor av otillräcklighet. Hans ”piffalainen”. Hans hand inom räckhåll om natten. Närheten, skämten och allvaret.

Agnes har inte här tillgång till allt hon skrev när livet var som tyngst. Kanske är det lika bra. Hon får väl kolla när hon kommer hem till sitt någon gång senare i höst. Hennes ord behöver den svärta som fanns då, och som hon inte riktigt kan hitta nu. Hon är helt enkelt inte lika olycklig nu. Hennes son är död, mannen hennes också – och hon är inte tillräckligt olycklig. Konstigt.

Varför kan hon inte skriva om någon annan är sig själv. Hon kan inbilla sig att det skulle vara skönt att slippa sitt eget sällskap någon gång. Att fantisera fritt, fabulera och hitta på, skriva så fingrarna ömmar av alla ord. Och tycka att det är bra när hon väl läser igenom texten. Hon har inte fantasin, har inte förmågan att ta sig ur sig själv. Hon är den enda hon känner någotsånär, men fortfarande sent i livet inte särskilt väl. Agnes vet att hon inte har så många år på sig, kanske inte några år alls. Hon vet ingenting mer än att åren rimligen inte är många, i alla fall inte många där hon fungerar så hyfsat som idag. Skogen, älven, niporna ger ett perspektiv åt hennes liv och det som återstår av det.

När Agnes klev in i morse hemma hos Johanna satt Karin i en fåtölj och sjöng. Vackert, melodiöst – Agnes blev stående med jackan på och datorväskan i handen. Hon bara lyssnade, lät musiken ta sig in i henne, göra henne gott.

Efter den rejäla frukosten (Agnes åt havregrynsgröt för första gången på åratal) blev det guidad visning (tack Lo) av gudinnemuseet lite längre ner längs Storgatan. Där fick Agnes klart för sig att Den Heliga Ande är av kvinnligt kön. Det har hon aldrig vetat, kanske aldrig reflekterat över heller. Det var konstigt gott att få den vetskapen. Museets utställning visar hur gudomligheter från mycket långt tillbaka var kvinnor. Så småningom var de likvärda gudapar. För att förvandlas till ett patriarkat, manliga herregudar. Gudar med makt att döda, till skillnad från de kvinnliga gudinnornas makt/förmåga att föda. Den ”utvecklingen” tycks vara stark just nu också.

Massage en timme ovanpå detta, ett möte med en människa som gav Agnes det hon just då behövde. Så kan livet också få till det ibland, kanske i synnerhet här i Näsåker. Agnes vill komma hit igen. Av dunkla anledningar är det hälsosamt att vara här.

Församlingshemmets lunch varje torsdag mellan 11 och 13, man betalar vad man kan och vill. Fullt i matsalen, gott och trivsamt. Kaffe efteråt, med kaka. Mitt i smeten sitter kyrkoherden (eller i alla fall en man med prästkrage på sin svarta skjorta), en kock med diamant i örat och stort skägg och uppenbar kunnighet i att koka klar grönsakssoppa, med persiljerot och lite vitvinsvinäger för att ta bort för mycket morotssötma. Män med ”indiska” mössor likaväl som resliga runda vanliga medelålders gubbar. Och respektive kvinnor. Härlig blandning, som kanske eller kanske inte är typisk för just Näsåker.

Det slår Agnes att hon just uppfyllt en av sina önskningar från häromdagen – massage. Det ska hon se till att ha råd att fortsätta med när hon är hemma igen.

Under massagen var Agnes nära att börja gråta. Sorg ville lite tveksamt fram, men stannade vid några tårar. Den tar sig ut en annan gång. Det kändes inte som om hon höll den tillbaka, den bestämde själv att det inte behövdes idag. Tacksamhet är det hon känner idag, över livet och de möten livet kan ge.

Nu sitter hon och två skrivkompisar och skriver i Gästis trivsamma rum. Agnes har inte telefon och därmed kamera tillgänglig, men Johanna har visat en hel del av sitt hem många gånger. Livet är gott.

Första dagen på det skrivretreat som ska pågå här i Näsåker hos Johanna Wistrand, hela veckan.

Agnes har varit vaken sedan sex ungefär, har ätit frukost och ser ut över dimman utanför. När hon stack ut näsan kändes det kallt. Hon och kompisen bor i ett nyrenoverat fint hus, dock tyvärr med avloppslukt från ett avlopp som ska stängas igen. Av någon anledning hade inte rörmokaren kommit som planerat… Vi vädrar, och vädrar igen. Hoppas lukten känns mindre i kväll när vi är tillbaka här.

Kompisen sover ännu, vi börjar inte förrän vid tolv med lunch hos ”Ingelas”, bredvid Johannas bostad. När vi kom igår – efter att ha åkt på en liten och kringlig väg längs Indalsälven de sista milen från Sollefteå, så vackert – satt J och två killar och åt kräftsoppa utanför hennes hus. Vi bjöds att dela, gott. Kräftorna hade fångats i älven. En snabb titt inne i huset visade härliga interiörer, med fina Bertling-tavlor på väggarna och en vägg fylld av kitchiga broderitavlor som Johanna hittat på allehanda loppisar. En salig och mycket personlig blandning, där vi också kan sitta och skriva. Paviljongen på närliggande hotellet är dessutom bokad för skriveri halva dagen varje dag. Kanske blir det vedeldad bastu vid älven i morgon kväll.

Det här blir bra. Agnes lär i alla fall inte kunna skylla på att miljön inte lämpar sig för skrivande. Vad som ska skrivas är fortfarande i dunkel höljt, men det ger sig.

Dagen har använts till att skicka böcker, och registrera böcker på Bokbörsen. Sonen har i samband med sin flytt avstått från hittills tre flyttkartonger och tre STORA kassar med böcker… Har sålt en av dem redan. Han behöver bli av med dem.

Nu är nog hans flytt färdig, hans gamla lägenhet är städad och nycklarna återlämnade. Det nya hemmet är fortfarande mest fyllt av bokkartonger, men han börjar hitta sin form där. Och jag och hans pappa är glada åt att han bor i en fin och nyrenoverad, om än liten, lägenhet. Nära sin pappa, och nära sin vän, som faktiskt bor i samma hus som han. Den här morsan är just nu trött på flytt och böcker i kartonger, tunga att bära. Den äldste sonen och hans son har lovat att bistå med förflyttning av de kartonger som står hemma hos fd maken, när hissen där väl är renoverad. Om fyra veckor.

Själv förflyttar jag mig i morgon till Näsåker och skrivretreat hos Johanna Wistrand på Gästis där. Om jag så inte skriver så blir det ändå omväxling mot senaste veckornas tillvaro. Bra.

Agnes vaknade kvart över sex, trodde klockan var kvart över sju och klev ur sängen. Hon skulle vara i sonens strax fd lägenhet och invänta städare som förmodades komma klockan åtta. Hon var där, men inte städpatrullen. Sonen ringde och meddelade att de nog skulle bli försenade, kanske runt halv elva. OK.

Därmed hann Agnes tillbaka och passa på att ta den lediga tvättiden, och klara av hela tvätten, möta städarna, ta emot äldste sonen som kom med skruvdragare och stor bil och kunde demontera en bokhylla som skulle kastas. Delarna bars ner till hans bil och han for iväg igen. Städningen påbörjades, någon ringer en timme innan de tror sig vara färdiga. Då kan Agnes gå dit och låsa, och lämna nycklarna till husvärden… Just nu pustar hon i fåtöljen som Vimsan precis övergivit.

Nu känns det som om yngste sonens flytt är klar, även om fd makens vardagsrum är fyllt av flyttkartonger med böcker – de får köras över till sonen när väl hissen i huset här är i funktion igen, den stängs av på måndag och tre veckor fram. Hans nya lägenhet är fin och nyrenoverad, med inglasad balkong och vindsutrymme (där förhoppningsvis en hel del av bokkartongerna ryms).

Till kvällen åker Agnes hem till sitt, och börjar fundera på vad hon ska ha med sig till Näsåker på söndag.