beskrivarblogg

16 juni 2021 – är på landet, och ser hur fint sonen och hans hustru gjort i huset hittills. Försöker få in i huvud och kropp att det här är hans hus nu, inte på något sätt mitt. Det har inte varit mitt sedan hans pappa och jag skildes för nära tjugo år sedan. Ändå, de senaste åren har jag bott här mer än halva året med hans pappa. Nu är det livet slut. Jag är välkommen på besök och jag vet att jag är välkommen. Det är en annan sak. Jag försöker vänja mig.

Det gör lite ont samtidigt som jag är glad åt att de tar väl hand om huset vi byggde när äldste sonen var väldigt liten. 1965 var byggår, hur det nu gick till med en ettåring. Husresandet föregicks av sprängning, Jan och Beckman (anställd på samma företag som Jan) sprängde, som tur var utan bofasta grannar i närheten. Efteråt förstod jag att några alltför stora sprängstenar hamnade fel… Moster bidrog med lån till elektriker, vi bar vatten från pumpen nere vid vägen, och balanserade på sprängsten, länge.

Vesslor bodde bland stenarna, att se deras uttåg när de tröttnat på vår närvaro var fantastiskt. En hel bunt med små mårddjur stack upp huvudena bland stenarna och försvann sedan nerför backen och kom aldrig igen. Då fanns ugglor här, och en större mård som också flyttade. Måsar som anade sig till när vi lade ut strömmingsrens på berget – det försvann på några minuter. Vi var här varje helg, all ledig tid – så småningom med utökad familj, två söner till.

Idag är varken Mats eller Jan här längre. Men de är tillsammans, i graven vid Lötsjön. Och vi andra är här ibland tillsammans, ibland ensamma som jag just nu. Och Jan fick en sista lång sommar här, det är jag glad för.

Ute i skuggan med datorn. Är modlös idag, tycker synd om mig själv, ensam, uttråkad. Eller åtminstone inte det minsta stimulerad av någonting. Letar omläsbara böcker i mina bokhyllor, plockar ut en, läser en halv sida, ställer tillbaka.

Har placerat alla utepelargonerna på bordet framför mig. Vinden är inte lika grym mot dem där som längre ut på altanen. Men jag sitter bakom en mur av röda pelargoner. Skyld.

Lisa? Är less på henne, hon pratar inte med mig, berättar ingenting, vill ingenting – hon heller. Hon kanske behöver ta igen sig ett par veckor där på Teneriffa. Ulf i Örnsköldsvik tyckte att jag kunde lämna datorn hemma och åka till landet ett par dagar. Åker kanske i morgon, men tror nog att datorn och routern får följa med.

En fjärilslarv har trillat ner på mig någonstans  ifrån. Jag förflyttar den försiktigt till backen och möjlig mat. Getingar slår jag ihjäl med kraft efter att jag satte mig på en häromveckan. Det tog ungefär tio dagar att bli av med sviterna efter sticket, svullen fot på getingbenet var det sista. Idag är foten också som den ska.

Ensamhet och sommar, pandemi, är inte befrämjande för mitt skrivande.

Jag har nu fått båda vaccineringarna, och har antikroppar efter att ha smittats av Jans covid i november. Jag blev inte sjuk alls, han dog. Världen har förändrats med viruset, och nu finns det varianter som sägs vara än farligare. Jag är annorlunda nu, närmast folkskygg – och rädd utan att kunna göra någonting åt hur virus, klimat och värld utvecklas. Ändå är jag frisk, gammal, men inte på fallrepet än, har ekonomi under kontroll, inget internetcasinospelande längre, bil och boende (även om jag vill ha en fungerande vedspis). Och jag tycker synd om mig själv. Jag borde skämmas, men det har jag slutat med. Har skämts så det räcker för ett liv.

Jag är avundsjuk på alla som har en annan människa nära i sitt liv. Jag vet att det inte räcker med en person i närheten. Det ”nära” måste fyllas av innehåll, inte enbart fysisk närvaro. Men ändå, här är tomt. Här är bara jag. Sönerna ringer, något barnbarn messar. Tomt.

Samtidigt är jag glad över en bokköpandevän där uppe i norr sedan drygt en månad. Han tog kontakt, jag svarade och vi fick kontakt. Vi mejlar och ger varandra bitar av våra liv, har lätt att prata i telefon och per mejl. Det är en glädje som jag värderar högt.

Jag har en fräsch och ren säng, ny bäddmadrass och madrass – samma gamla ”botten”. Med hjälp av starka män här på gården har jag under dagen både blivit av med det gamla innehållet i sängen och fått dit det nya. I natt ska jag sova gott.

Solen lyser fortfarande, klockan är kvart över åtta.

Det blir inte mycket skrivet för närvarande. Igår gravsättning av Jan, våra barns pappa och min före detta man. Allt med att tömma hans hem, och sälja lägenheten (sonens och sonhustruns jobb), slänga och spara, härbärgera och kanske kunna använda… Ett hem innehåller mycket. Allt är inte värdefullt i pengar, men kanske i minnen. En smal oanvändbar handduk, rutig bomull, med monogrammet JB nertill och hängare ordentligt isydd. Den fick väl Jan lov att göra någon gång i syslöjden i skolan. En lika smal skärbräda med hål i ena änden, där ”ö” i LÖK fogats in, dito.

Och mitt i alltihop minns jag hur han berättade om ett framträdande i något skolsammanhang som ”rabarberknopp” – ”jag vill opp, jag vill opp”. Minnen är så märkliga, de kommer någonstansifrån och de försvinner någonstansbort. Han finns ännu i mig den här mannen som jag förälskade mig i under ett sommarjobb tvärsöver Trälhavet på Stensnäs, mitt emot Resarö, sommaren 1959.

Det liv vi skapade tillsammans tog inte slut i och med vår skilsmässa 2001. Det tog ny fart när mitt sammanbrott på grund av spelmissbruk inträffade runt 2010, Jan fanns där för mig. Hans stöd var oomkullrunkeligt (ett ord jag älskar). Och vårt liv tillsammans fortsatte från 2016 – då Ulf var död – och Jan så småningom behövde mig mera än jag honom. Vi fanns för varandra på de sätt vi kunde tills han dog på Lucia-dagen i fjol. Styrkeförhållandena oss emellan har växlat genom våra liv. Nu är det tomt, och jag får balansera på egen hand.

Sitter på trappen, altanen i sugga nu när klockan är halv fem. Sol, värme, vinden skys av den öppna ytterdörren. En Dry Martini på trappräcket.

Har just talat med äldste sonen som berättar att det vore fint att ha mig närmare… I morgon träffar han sin yngste bror och sin brorsdotter för arvsskifte. Jag får också min del, den so Jan ville att jag ska ha, så småningom.

Livet är gott. Möjligen är det förgyllt av den halva DM jag druckit. Inga måsar har lämnat spår på bilen, fasanen ropade när jag satt på altanen tills det blev skugga där. Och korna är ute, allt är grönt.

Men sameflaggan är borta från grannhuset, varför? Syrenerna har inte slagit ut än, och inte pionerna heller. Börjar tro att pallkragen med krasse och sallad står för skuggigt?

Fortfarande långkalsonger under linnerballorna. Och sockor plus sockor i ulltofflorna, som behöver bytas ut mot nya. Ingen post i brevlådan – ingen Bokhandlarn som slutade bada.

Tar ut hörapparaterna, åns vattenfall låter för starkt. Gårdens förvaltare far börbi. Som jag har längtat wefter solen. Just nu är den här. Inga moln till höger, och de till vänster ser ut att försvinna. Middag får vänta, sol och blå himmel må tas tillvara.

Pingstafton. Renbäddad säng, golven i kök och sovrum torkade, tvättmaskinen med lakanen igång. Dammat böcker och bokhyllor… Gläds åt min fina lilla tavla, en gåva från en nyfunnen vän i norr. Den får hänga bredvid Brunius vedbärerska tills den talar om var den vill vara. Väggarna börjar bli fulla.

Jag är tillfreds. Kroppen är min igen, jag har fått tillbaka energin, även om orken är klenare än nyss. Har satt buskkrasse och plocksallad i pallkragen, det ska bli flera blommor. De där fröbomberna jag tänkt göra föll på att jag inte hittade någon lera – fröna får härmed hamna där de kanske kan växa, med lite ny jord här och där.

Syrran mår också bättre, även om hon förmodligen måste göra en operation till. Överläkaren och experten tappade bort den besvärande stenen någonstans i gallgångarna.

Har sorterat ut ett antal blusar som jag ändå aldrig ids stryka och lagt i Human Bridges container på sopstationen. Tyckte det var väldigt fullt, och skulle kunna oroa mig för att säckarna inte tas omhand som de ska. Men kanske handlar det bara om att många gör som jag, städar i garderoberna. Snart åker även ett antal ”normalstora” underlakan ut, jag behöver modell större och allt ryms inte i linneskåpet.

Gästrummet ser fortfarande ut som ett loppislaget, med bokkartonger och diverse plus två stora kistor (syrrornas när vi väl kan hälsa på varandra). Tavlor. Vad ska jag göra med alltihop?

Får musiklänkar från vännen i norr – lyssnar till en av dem, Totta Näslunds Ride, Jonny, ride. Vilken gåva det är att alldeles oväntat träffa på någon som känns som en gammal vän, direkt. Som delar med sig av musik och eget måleri, och som just nu läser min Free Spin. Han gläder mig.

Har hängt tvätten ute, hoppas något hinner blåsa ur innan regnet kommer. Molnen börjar samla ihop sig. Nu är det dags att ta in halvtorr tvätt..

Norrfältsfjärden i Nordingrå

Nyss, en flock grågäss med gässlingar på gräsmattan utanför huset. De spankulerade i en takt som de små klarade av, bort mot sjön. Molnen drar ihop sig, solen gömmer sig snart. Klockan är åtta, och jag steg upp alldeles för tidigt, vid sex.

Idag ska jag hämta mina nya sneakers, inte röda men ”coral”. De kommer säkert att lysa hur som helst, och ge mig massor av självförtroende. Det behövs efter lång isolering och diverse. Skrivandet är inte på topp, trots utmanande distanskurs i feelgood-skriverier. Blir lite rädd att det kommer att gå som med akvarellkursen för länge sedan – jag lärde mig att jag inte kunde måla och slutade. Vill dock inte sluta skriva, den lusten är nog större än viljan att måla.

Hoppas syrran äntligen får sin galloperation idag. Hon har väntat för länge, men Ackis i Uppsala är fullt av coronasjuka… Själv börjar jag känna igen mig efter min operation, men är fortfarande märkligt orkeslös, benen tycks inte ha några muskler. En promenad bort till brevlådan gör mig trött, det är inte normalt. Läste om en dansk undersökning som funnit att lindrigt covidsjuka i stället blev muskelsvaga, signalerna till musklerna gick inte fram som de skulle. Att ha covid utan symtom som jag i november, är förmodligen att vara lindrigt sjuk. Ergo…

Ska i alla fall köpa naturgödsel (för bästa resultat, citat jordsäcken) och mera jord. Sonens två pallkragar ska fyllas och så småningom ska där sås, någonting. Eftersom det verkar bli ganska kyligt den kommande veckan är det ingen brådska. Har lagt någon sorts plast i botten som kanske hindrar några nässlor från att beblanda sig med det jag vill ha där.

Borde städa. Åtminstone dammsuga. Kungsängsliljan, en enda, har återkommit längre bort i gräset nära klädstrecket. Gullvivorna sträcker på sig, vintergäck lyser fortfarande gul, scillan har bleknat bort. Tulpanerna vissnat. Pionknopparna visar sig, men väntar med att slå ut. Syrenhäckens blad är gröna, övriga träd är på gång. Det jag trodde var en liten hägg mitt bland syrenerna – och glatt utropade på Facebook ”häggen har slagit ut” – visade sig vid närmare betraktande (med glasögon) vara ett gammalt mossigt och förmodligen dött litet träd. Mossan lyste regnvått vit. Då. Nu är den mera grått mosslik.Någon hägg har jag härmed inte. I förrgår var det Mats dödsdag, sju år har gått. Och i morgon är det Ulfs, han dog för fem år sedan. Maj är en tung månad numera. Och tiden går för fort.

Tog en bild på gässen, men det var lite väl långt håll… Håll till godo med dessa lånade gäss.

Min blogg är sorgligt försummad. Nu börjar jag hämta mig efter galloperationens efterverkningar, har lite energi igen. Och den använder jag framför allt till mitt feelgood-projekt, distanskursen med Johanna Wistrand. Jag försöker få ordning på berättelsen om Agnes och Teneriffa, har bytt namn på Agnes till Lisa. Hade svårt att hålla isär författaren och huvudkaraktären…

Det är roligt, även om jag varit seg. Börjar få kläm på hur viktiga yttre antagonister/hinder är. De inre känner jag väl till, men nu hittar jag också de yttre. Vi får se vad det blir, om det blir.

Det här betyder nog att bloggen blir fortsatt försummad. Kommer att blogga mera sällan, känner inte att jag har så mycket att skriva där för närvarande.

Ville ändå att ni som följer och läser ska veta att jag lever, mår bättre för var dag, har fått min första vaccinering och får den andra i mitten av juni. Då hoppas jag också att jag känner mig som vanligt, inte darrig i benen som en nyfödd kalv!

Onsdag 7 april 2021 – kallt. Solen leker kurragömma även idag, och även idag blåser det. Jag har hängt lite tvätt ute, sådant som är för stort för torkställningen inomhus. Och så har jag lagt in några böcker från landet på Bokbörsen, andra hamnar direkt i loppislådorna. Fikat och ätit upp det sista av mandelkakan.

Bett om offert hos tapetserare här i Norrtälje för att sätta nytt tyg på fotpallen till Pernilla-fåtöljen. Tydligen har jag – förutom att trampa igenom tyget när jag försökte stå på pallen och nå upp till något – också försökt tvätta dynan. Det gick lika illa, den har krympt. Men om pallen får ett nytt underrede kan dynan ligga löst ovanpå.

Jag grunnar på det där feelgood-skrivandet som börjar på distans nästa vecka. Igår googlade jag fakta kring att vistas tre månader på Teneriffa – försökte göra en budget åt Agnes. Tror hon får återuppstå i någon form, kanske där på ön. När pandemin så tillåter. Ett tag hade jag en kvinnlig högstadielärare med en arbetsnarkoman till man och två tonåringar i tankarna, men tröttnade på dem. Får bekanta mig med Agnes igen i stället, jag känner henne ju ganska väl. Och vad gäller Teneriffa får jag konsultera Helen som med sin man varit där många gånger och vet det som är värt att veta.

Översättarmiss, citat från Göran Häggs ”Den nya författarskolan”: ”Ja, läspade den lilla flickan.” Boken har många bottnar, får mig att vilja läsa Selma Lagerlöf mera koncentrerat.

Torsdag 8 april – sol, har suttit på altanen så att kinderna är varma (med solskydd). Handlat, skickat böcker, läst bok, skrivit vidare på Agnes äventyr på Tenerife. Hela tiden behöver jag googla och hämta kunskaper jag inte har på nätet. Bra. Ron miel till exempel, är den söta rom man ofta dricker där efter maten. Agnes är inte så förtjust, däremot gillade hon att äta sex ostron före middagen (efter tapas). Nu försöker hon ratta sin hyrda Opel Corsa till byn där hon avser att tillbringa tre månader (minus någon dag så att hon slipper söka visum). Hon har just hittat dit.

Själv sitter jag i köket härhemma och gläds åt solen och en himmel som åtminstone emellanåt är blå. Frysen ser till att jag får mat idag också, pasta och lätt förstärkt köttfärssås. Börjar känna ett behov att tömma frysen helt, bara för att börja ett nytt liv där också, ungefär som Agnes. Ett liv som åtminstone omfattar att jag skriver vad som finns i de burkar jag stoppar in där. Tvätten torkade snabbt i blåsten, jag hängde bara ett stort underlakan och ett par frottéhanddukar ute. Småtvätten fick stanna inne. Och så har jag per skottkärra forslat vinterdäcken ner till källaren och in. Jag kommer fortfarande både in och ut.

Bild apropå Agnes måltid på Tenerife, tyvärr inte min…

6 april 2021 – Har äntligen fått en tid för covidvaccinering. Måndag 12 april 8.35. ”Fler än femton i kö före dig.” Det tog en halvtimme. Tandläkaren i Stockholm 12.30 samma dag, det fungerar.

Om någon timme ska jag åka till Gustavsberg och byta till sommardäck. Dessutom ska vinterdäcken med hem i bilen, hoppas på bärhjälp på stället. Kallt och blåsigt även idag, solen gömmer sig, men syns lite genom diset. Snö ligger kvar här och där. Ett svanpar flyger förbi på väg till sjön.

Och så är klockan snart halv sex på eftermiddagen, jag är hemma igen. Har tvättat bilen, fått däcken bytta (sommardäcken är slitna fick jag veta när de väl satt under bilen)… Åkte också ut till Djurö och tog med mig ett par kassar böcker därifrån. Äldste sonen vill inte ha så många där. Resten får följa med hem till mig och till yngste sonen en annan gång. De har målat fint, och haft trevligt dessutom (berättade sonen när han ringde nyss). Garderoberna därute ska tömmas, men även det får ske vid min nästa vända. Det gläder mig att sonen och hans hustru och söner gör huset på landet till sitt, på olika sätt. Att de tänker och funderar på lösningar. Och talar om hur de vill ha det.

Färja från Vaxholm och färja från Rindö, båda vägarna. Handlade lite i Gustavsberg. Känner mig ganska duktig, och tämligen trött. Det blir sill och färskpotatis med gräslök och gräddfil till middag idag. Bilen är full av vinterdäck, ska se om jag kan få plats för dem i källaren här. Äldste sonen har lovat att bistå med bytet när det blir dags igen. Tror jag får använda skottkärran för att få däcken nerför backen till källaren, ett däck i taget. Minns hur fort bildäck rullar långt från den gången Ulf och jag skulle härbärgera hans däck där.

Tror nog att vi alla hittar vårt sätt att vara tillsammans på landet även i fortsättningen. Det kräver god kommunikation mellan samtliga berörda, och vi som kommer som gäster till det som nu är sonens hus (jag, yngste sonen och hans vän) får se till att ta med oss det vi vill ha när vi är där, och ta med det hem när vi åker därifrån. Det fungerar inte att bära dit en mängd pinaler och lämna dem där (som hittills, både för min del och yngste sonens). Men visst inser jag att det inte blir som det varit, det var inte mitt så länge Jan levde heller – men det brydde vi oss inte om. Nu blir det annorlunda. Och jag vill fortfarande vara där ibland.

Pratar med äldste sonen för andra gången samma dag. Ovanligt. Men bra samtal om bodelning och allt vad därtill hör. Till slut blir det bra, så länge vi som är inblandade fortsätter prata med varandra. Gäller även i andra sammanhang.

4 april 2021 – påskdagen. Sol, och kall vind. En svärm björktrastar lyssnar efter mat på ängen där vildsvinen bökat upp jorden. Små blå scilla lyser, ett par gula krokus också. Och tulpan- och påskliljeblad en sticker upp bland löv och visset i rabatten. Ungdomarna åker tillbaka till Sundbyberg efter lunch, jag skjutsar till Norrtälje och bussen.

Nu är det sen eftermiddag och huset är tyst. Jag är ensam och behöver inte laga någon middag. Vi åt falukorv i ugn till sen lunch, med ost mellan korvskivorna, och en sås gjord av purjo, lite gul lök och krossade tomater, plus Barillas pastasås med basilika. Såsen fick puttra innan jag hällde den över korven, och därefter fetaost skuren i tärningar. Det blev gott, med färsk pasta till. Jag är fortfarande mätt, och har middag även i morgon om jag så vill.

Märker att det är ovant att ha gäster flera dagar. Jag blir trött. Inte för att de är påfrestande. De hjälper till med disk, och maten lagar jag helst själv. Det handlar mest om ovana, och om att de vanor jag skaffat mig som ensamlevande kanske inte alltid fungerar som annars. Nå, i morgon ska jag ta bort lakanen ur sängarna, jag ska dammsuga och kanske till och med torka lite golv. Borde tvätta fönster också, med långt skaft på fönsterskrapan borde jag komma åt köksfönstren på utsidan. Ids inte längre klättra upp på bänken i köket och klänga för att tvätta utsidorna.

Sonen och hans vän är välkomna åter när de vill och kan. Och jag kan. De gillar att vara här. Och på Djurö (landet) har äldste sonen med familj jobbat och målat inomhus hela helgen. Tror jag ska åka ut och se hur det ser ut när jag ändå ska till Gustavsberg och byta däck på tisdag. Vinterdäcken får följa med, kanske åka på förvaring hos sonen i Kimstalund. Han hjälper mig att byta när det blir dags igen. Det är lite fel läge för mig numera med den servicen i Gustavsberg. Och det kostar.

Pratar med ena syrran i Uppsala – hon påminde mig om att de små gula blommorna lite här och där heter vårlök. Någon enstaka vintergäck finns också, med rundade kronblad. Och nässlorna börjar växa. Det är vår, även om det är en blåsig vår och jag såg någon rubrik i pressen om att snö är på väg in över landet. Hoppas det är längre norrut.

Annandag påsk – måndag 5 april 2021. Snöat i natt, lite och snöar nu, lite. Blåser, mycket. Det blir definitivt ingen fönstertvätt idag, ingen tvätt som kan hänga utomhus heller. Men jag har vårdat mina fina tulpaner, ätit min gröt och bäddat. Två grader varmt därute, blommorna fryser nog. Det blir långkalsonger och undertröja på.

Halv tolv har jag tagit reda på äpplen, kokat dem i skalade klyftor med citron och lite socker, och så ”stompat” dem. Nu har jag i stället för snart lätt snurkna äpplen sex påsar som ska in i frysen. Och tas fram till frukostgröten när jag vill. Jag har dammsugit och torkat golv i mitt sovrum, köket, hallen och toalettrummet. Det får räcka för idag. Det fortsätter snöa, nu är det bara en halv grad ”varmt”.

Någon middag behöver jag inte laga idag, gårdagens rester blir bra. Så vad ska jag göra resten av denna måndag. I morgon ska jag till Gustavsberg och byta däck, kanske tvätta bilen på Meconomen dessförinnan. Det behövs. Och kanske fortsätta ut till Djurö och glädjas åt mina händiga hantverkare som jobbat och målat hela påskhelgen.

Nu är det soligt en stund, och ingen snö. Den som föll är vacker i toppen på de grässtrån som växt lite. Hoppas den försvinner fort.