beskrivarblogg

Chokladbitar med toffee är gott efter maten. Har redan fått i mig fyra stycken. Tar inte fram flera. Sippar på min drink, nöjd med att dra ner på alkohol utan att sluta helt. Tar fram bröd ur frysen till frukosten i morgon. Och diskat, även mina svarta plastiga flipflops. De andra kan jag tyvärr inte diska, de får ha spåren av mina svettiga tår kvar. Bara jag som vet att de finns där, när jag är ute och går med dem.

Min översättning av citat på Facebook, Philo Thoughts och någon som heter Heidi Priebe: Förlåtelse är att ge upp hoppet om ett annorlunda förflutet. Att inse att hur det än var då, så handlar nu om att leva i det som finns kvar. Och ingen vrede, ingen sorg (mitt tillägg) kan bygga något nytt – du måste själv skapa ditt framtida liv.

De orden pratar med mig. Och påminner mig om ord som tillskrivits Picasso – ”det är aldrig för sent att skapa sig en lycklig barndom”.

Nu en stunds läsning om förvecklingar i Italien, då och nu. Läser ut och lägger på högen till Röda Korset på fredag, de kanske tröttnar på mig snart. Sista fredagen här bär jag dit resten av böckerna. Kan inte bestämma mig idag vilka jag kanske vill hinna läsa.

Klockan är sex. Jag är rastlös. Skalar en satsuma, har bestämt mig för att det är sådana, eftersom de är lite gröna i skalet. Tar bort aviseringar mm från Duolingo, och tror att jag därmed slipper mera spanska den vägen. Har tröttnat, och tycker samtidigt att jag lärt mig en hel del som jag är tacksam för. Har bara haft gratisvarianten. 190 dagar i en följd, mer än ett halvår. Bra jobbat.

Italienska lockar, har en vän på Facebook som skriver vackert till sina fina bilder – och ofta tror jag att jag förstår, med hjälp av gamla hågkomster av latin, franska, spanska. Eller så lurar jag mig själv, och är glad för det.

Dags att tända lampan.

Skärtorsdag 2 april, och därefter resten av påskhelgen. Kanske kommer Anders och Lotta hem till mig då. Och jag har hunnit vara hemma några dagar. Jag var osäker på när påsken infaller, nu har jag kollat.

Någon har vunnit 26 miljoner på Lotto och Joker, Svenska spel får inte tag på personen ifråga. Det är inte jag.

I Sverige har människor demonstrerat mot utvisningar av tonåringar, men fortfarande får inte de stanna, som fått sitt negativa besked. Och Forssell har rakat sig, det hjälper inte. Hans ögon är lika kalla som de hela tiden varit. Rapport berättar också hur regeringen jobbar för att sänka miljökraven i vattenverk i landet, till den lägsta nivå EU medger. Vattenverken är nöjda, de som förstår vad det här kan innebära bland annat för fiskbestånden är starkt negativa. Spelar det någon roll, att experterna sågar regeringens förslag? Det verkar inte göra det när det gäller att sätta barn i fängelse, eller skicka barn till länder medan föräldrar och yngre syskon får stanna (ett tag till) i Sverige. En 18-åring som lämnade det som kallas hemland vid ett par års ålder, ska nu dit igen. Till vad? Forssell säger att ”de kan ju söka igen, på andra grunder” – om dessa andra grunder finns, varför har de inte spelat någon roll i beslutet om avvisning?

Omänskligt, olagligt vad gäller internationella konventioner – kanske jag har fel i det sista där, om konventioner, vet inte tillräckligt. Men omänskligt kan jag inse att den här politiken är. Och den är en katastrof för många yrken, brist på professionell personal inom vården är ett exempel. Ekonomisk idioti dessutom. Kan den här regeringen inte ens räkna?

Varje dag är det något nytt att uppröras av – vad kommer att hända i höst, i valet? Jag är rädd att ont blir värre.

Men än har jag två veckor kvar här i Puerto de la Cruz, än är jag en priviligierad pensionär från Sverige. Och när jag kommer hem ska jag försöka använda mina pensionärsprivilegier när jag sköter om mina tänder, går till doktor Calle för att kolla blodtryck och knän, får en uppföljande koloskopi som jag inte ens ”beställt”.

Sverige är ett bra land fortfarande, för oss som är födda här av här födda svenska föräldrar – även om jag inte har en aning om hur långt tillbaka man kan behöva gå. Såg någonstans att de där barkätande och krigskämpande förfäderna till Jimmie Å lär ha varit danskar – som slogs mot svenskarna. Kanske är det sant, kanske är det enbart en tänkvärd historia.

Jag tänker nog dö som svensk, men börjar känna med de amerikaner som nu lämnar USA på grund av den president man har utsett. En maktgalen och möjligen alltför gammal man som gör vad han vill, när han vill och hur han vill. Eller i enlighet med vad hans ”administration” säger åt honom. Själv blir han alltmer osammanhängande i sina framträdanden.

Dagens tidiga middag

Lyssnar till Hauser som spelar Bach. Det blir för gnissligt. Musiken får vänta tills jag är hemma.

Tar fram det som återstår av fläskfilén och låter stå i kylen, har lite av grönsakerna kvar också – det blir en bra middag i morgon. Inget rödvin dock, men kanske en öl. Behöver göra slut på de jag har. Äter en sådan där god liten banan. Klockan är nio. Syrran och jag wordfeudar, hon leder med 24 p när det är hennes tur. Det är med andra ord som vanligt igen.

Skrivkurs klockan fyra på tisdag eftermiddag. Nu är klockan kvart över tio denna lördagskväll, jag säger god natt.

Och god morgon en söndag med 20 grader och halvklart. Klockan är kvart i elva. Jag sitter fortfarande vid frukostbordet, men ännu en kopp te. Har just gratulerat Stina på födelsedagen, och ringer Meta senare. Hon var upptagen av annat när jag ringde.

Drömde när jag somnade om vid halv sju, om Ulf som satt och knöt sin sko, jag bara sjönk in i hans famn, han skulle äta frukost och jag hade redan ätit. Vi var på något hotell, min väska var i samma rum som Stina, Meta och Bengt – och jag visste inte vilket nummer. Skulle just ringa och fråga, när jag insåg att även mobilen var i väskan i det rummet. Vilsen. Vaknade med ett leende ändå, och min nyköpta väska hänger på kroken här i rummet.

Ska klä på mig om en stund och gå ut. Vill om inte annat ha min cortado även idag. Det blåste även idag, så jag gick förbi hamnen och hittade ett ställe i lä. Satt en stund och gick så vidare, uppför backen till kaféet där det ibland finns hojaldres. Det small till rejält alldeles bakom mig, och när jag vände mig om såg jag en kvinna som höll sig om ena benet, och en ung man som tafatt försökte stödja henne. Optikfirmans stora och tunga skylt i två delar hade ramlat ner, och träffat henne. Hon kunde varit jag. Jag blev nog chockad när jag insåg det. Gick hemåt.

Lite längre fram bar en man en stor och synbart tung del av en palm över gatan och ställde den vid en soptunna. Vinden hade blåst ner en bit av blasten. Jag höll mig på andra sidan, går inte under några skyltar eller palmer längre. Skrämmande. 4 100 steg bara, det får räcka. Nu stannar jag hemma.

Byter från klänning till min tunna rock, poncho över axlarna. Tänker på hur lätt något alldeles oväntat kan inträffa. Tur (tror jag) att kvinnan inte fick skyltdelarna i huvudet, hon stod upp och kunde förflytta sig till en sittplats alldeles nära. Gick därifrån när folk samlades för att glo. Jag behövde ta igen mig och satt en stund i parken vid kyrkan. Tackade försynen i brist på gudatro. Det var inte min tur.

Tror jag behöver läsa något för att få igång mig igen. Stars in an Italian Sky av Jill Santopolo är förhoppningsvis tillräckligt distraherande, har tidigare läst en del av den och minns ingenting.

Nyklippt hos Rosa på Sal´n 72 i fredags

Det här dokumentet börjar likna Ulf Lundells Vardagar (bryr mig inte om nummer), en mängd ord, många dagar/vardagar – inga liknelser i övrigt. Enbart omfång och fokus. Han lär inte komma med någon vardagsbok i år, ”har inte skrivit något” enligt förläggaren. Jag har inte läst någon av böckerna, vet bara att de är omfångsrika. Kanske läsvärda. Om inte annat för att han är en kändis.

Det jag skrivit om här är spanska vardagar, eller svenska vardagar, på spanska Teneriffa, med minimal spansk influens. Dessutom skrivna med en gammal kvinnas perspektiv, eller brist på sådant. Tror att jag lever mitt liv här som därhemma, gör ungefär detsamma med andra vyer, andra människor, ett eller flera andra språk. Jag städar, tvättar, lagar mat, handlar, dricker mitt vin eller mina drinkar – eller låter bli, funderar, glömmer, minns. Lever. Längtar och saknar. Gläds och sörjer. Och dagarna går.

Snart ska jag återvända till svenska vardagar, därhemma i Roslagen. I ”mitt” hus, min säng, med mina böcker och pinaler. Min sjö som kanske släppt isen nu. Mina förmodligen döda pelargoner i källaren, mina spår av möss i huset som behöver städas bort.  Min nysotade vedspis, och kanske en bunt reklam och någon annan post i en hög på en stol. Min altan där jag kan sitta i svensk sol under mitt parasoll, ärvt av syster K (liksom soffa och bord).

Jag vet att jag kommer att fortsätta att beskriva mina dagar, vardagar och helgdagar. Så länge jag kan. Om inte för någon annan, så för mig själv.

Det lär inte bli mycket av fantasi framöver heller. Har numera accepterat att min skrivförmåga inte omfattar påhittade historier. Jag behöver hålla mig till det jag själv upplevt, eller upplever. Det jag ser, känner, hör (ibland), tror mig förstå eller läser, och ofta inte alls förstår. Det gör inget, emellanåt leder den där icke-förståelsen till att jag saktar ner, funderar och kanske kommer fram till något jag inte hade en aning om nyss. Det är bra.

Ser att författaren Gerda Antti är död, 96 år gammal. Tyckte om flera av hennes böcker och hennes sätt att berätta. Tolv år äldre än jag, död. Det väcker tankar jag inte vill ha just nu. Spar dem till senare, många år senare. Kanske tolv, kanske ännu flera. Men jäklar, ibland är döden så nära, så rimligt snart här, min död. Har inte tid med den här och nu.

”Still going strong?” undrade min gamle (= lika gammal som jag) chef Calle häromsistens. Tror jag precis hade bytt profilbild på Facebook när han hörde av sig. Jag svarade något om att jag hoppades att han också hängde med.

Men ”going strong” är nog att ta i, för närvarande är min kropp inte villig att vara stark på något sätt. Ben och knän morrar och protesterar. Om jag kommer ihåg det, är det bra med en paracetamol innan jag går ut. Den dämpar smärtan i knäna och får mig att gå lite till. Och samtidigt är ju värmen här (inte just idag, men annars) något som gör gott. Ska boka doktor Calle på vårdcentralen så fort jag är hemma, för diskussion om knän och kortison. Ska kanske boka honom redan nu, det lär ta tid att få en tid.

Det är svårt att vänja sig vid annan takt än den jag hittills mäktat, att gå långsamt har aldrig varit något för mig. Nu måste jag gå långsamt. Ibland stanna till när ett knä ”loggar ut” från hjärnan och inte vill det jag vill. Jag får tid att se mig omkring, kanske är det något jag aldrig hann förr. Men jag saknar den där snabba gången jag hade, med rak rygg och bestämda steg. Den är borta. Och Sofia lade ut en bild på Instagram där jag syns en bit bort i bilden, ”lilla farmor” – jag ser verkligen liten ut.

Jag har krympt, Sofia påtalade det redan i fjol. Nu ser jag det också. Har inte mätt centimetrarna, men de är nog färre än passet hävdar.  Livet är konstigt, det händer så mycket jag inte väntat mig, inte förstått är ”normalt”. Eller inte förstått att jag inte är unik. Det som händer andra, händer också mig.

Tror det är dags för Rapport, och andra ”bekymmer” än mina små. Det blev jag inte gladare av. Dricker Sofias halvtorra vin, och finner det riktigt gott. Det får räcka några dagar. Mitt röda tog slut igår. Det går att hitta bra (för min ouppfostrade gom) vin, både vitt och rött, till en billig penning här. Det röda jag hade var en Viña Albali, Crianza (har glömt årtal), men det kostade inte mera än ca 50 kronor. Ids inte kolla vad det vita i glaset just nu är. Men, inte dyrt, och tillräckligt bra.

Nu överger jag skrivandet en stund, och läser i stället. Ord in – ord ut. Utbyte.

Mitt icke-ergonomiska och tyvärr flyttbara kylskåp…

Martti satt på strandcaféet när jag kom dit. Han mår bra, och blev lite generad över att han varit ”för lat” för att hämta sin tvätt. Min oro var ogrundad, oro är ibland sådan. Nu är jag lugn.

Just nu är klockan lite efter sex, och jag har diskat middagsdisken. Sitter i soffan, skriver ord som bara är just det, ord. Utan särskild mening, utan syfte.

Ser lite till på Netflix om de brasilianska gamla männen – orkar bara lite, innan jag stänger av. Lär ta upp de här gubbarna igen, om inte för annat så för spanskan.  Det är något i deras kamp för fortsatt värde som levande människor, som får mig att vilja se mera, alternativt inte se alls. Netflix Främlingar i parken.

Vill inte bli påmind om ålderdom och demens, om liv som inte blev som de kunde ha blivit. Om drömmar som fortfarande lever., trots att möjligheterna försvunnit.

På Facebook lär jag mig att fåglarna vi såg förra veckan, Sofia och jag, är Barbary Partridge, ”the type (subspecies) on the Canary Islands is unique to the islands and a small area of North West Morocco”.

Photo Mike Jordan

Kul att veta vilken fågel det var, jag har försökt googla men inte hittat någon begriplig information. Nu fick jag den i gruppen Puerto de la Cruz på Facebook.

Det är tisdagsmorgon, eller förmiddag, jag har avslutat min frukost. Artrostränade i sängen och märkte tydligt att jag inte gjort det mer än en gång förra veckan. Nu får jag köra varannan dag, för att få igång knän och höfter.

Jag lånar ansiktsmask av Sofia, vill testa hur den känns. Tar bort den mitt i natten, men den kändes uppfriskande. Tar en bild för eventuellt köp. Nu är det onsdagsförmiddag, jag har ätit frukost och gjort ännu en kopp te. Sofia är ute och går, med paraply, tror det åtminstone har regnat. 16 grader och lätt regn enligt mobilen. Regnet lär upp höra och temperaturen gå upp till 20 grader.

Klockan elva blir det en kopp kaffe, snabbvarianten som jag nästan helt övergivit här. Men går inte ut för en cortado om det regnar, och inte innan Sofia är tillbaka.

Krigen fortsätter, om jag begripit rätt så har USA också gjort någon sorts insats i Ecuador.  Trump sätter igång anfallskrig, utan laglig rätt. Han åberopar en lag som säger att presidenten får göra det som behövs när USA är utsatt för fara… Hans krigande kostar, människorliv, både egna soldater och människor i de länder som bombas, av USA eller av Iran. Och det kostar miljarder i pengar. Det kostar relationer med t ex Europa, där flera statschefer uttalat sig om ”brott mot folkrätten”, oavsett vad man tycker om regimen i Iran. Än har inget stoppat Trump, även om hans popularitet därhemma verkar sjunka. Den borde rasa.

Börsen sjunker förstås i oroliga tider, och Riksbanken i Sverige manar till kontanta pengar i en kriskassa, ”åtminstone tusen kronor per person i hushållet”.

Vad är det som pågår? Brakar allt samman och världen, som vi känner den, går under? Privata, statliga och kommunala ekonomiska realiteter förändras stort och snabbt. Och slutar alla nu efterforska Epstein-filernas innehåll, och andra suspekta Trump-sammanhang? Har USA´s president nått sitt syfte, att skapa kaos världen över för att själv slippa hamna under luppen och få sina handlingar avslöjade. Under tiden förmerar Trump och familjen sina förmögenheter, kanske på skattebetalarnas bekostnad.

Får mig att tänka på Filippinernas diktator Marcos, vars hustru Imelda hade 1 060 par skor i garderoben och 500 BH-ar, bland annat (källa Wikipedia), medan folket levde i armod. De kom undan till Hawai med amerikansk hjälp, förmodligen med stor del av statskassan som bagage. Tror det är den omätbara och omåttliga girigheten som får mig att samtidigt tänka på de här presidenterna och deras familjer. Tyvärr är den ena fortfarande i ”full sving”.

När jag började skriva det här i december trodde jag att det skulle handla mest om mitt eget åldrande, de begränsningar det medfört och kommer att medföra. Har jag skrivit det jag trodde då? Nej, inte i någon särdeles omfattning. Mina ledsamma knän finns med, mera nu än i december. Just nu gläds jag åt Sofias kommentarer om att hon inte känner någon i min ålder som är lika ”pigg”, som gör det jag gör. Kan för all del bero på att hon har en begränsad krets av åldringar i sin närhet. Gläder mig ändå.

Och jag gläder mig, varje dag jag orkar promenera och gör det. Igår ville stegräknaren inte notera mina steg, idag har jag sett till att den är påslagen inför eventuell promenad. Jag gläder mig också varje dag jag kommer ur sängen utan att ha ont någonstans, utan yrsel. Nu har jag inte varit yr på flera veckor, vet fortfarande inte varför jag var det tidigare. Blodtrycket var ju okej.

Sofia kom hem, och vi gick ut igen, tillsammans. Bort till ”Donken” vid Martianez – och åt god hamburgare, med pommes frites och Cola. Hela köret. Sofia betalade. Regnade, Sofia köpte ett paraply efter vägen, ett bättre än mitt. Så gick vi hem igen med varsitt paraply, för min del 4 600 steg, alldeles tillräckligt. Sofia ungefär 5 gånger så många under hela dagen, 25 300.

Nu är det skönt att vara hemma igen, tror det kanske har slutat regna. Åtminstone hörs inget regn. Jag slappar, Sofia går ut för att ringa ett pluggsamtal. Klockan är kvart över tre.

Donna Teresa bekräftar att hon kommer kvällen före min avresa, runt klockan 18, för att inspektera och betala tillbaka deposit. Kontant? Jag bryr mig inte, sa bara ”välkommen”.

Tror vi har bestämt oss för att äta hemma i kväll, jag känner inte att jag behöver mera mat, och det finns sallad från igår, varmkorv, pasta, spansk skinka, avocados, yoghurt och frukt. Ost och bröd. Sofia vill ha middag och hon behöver mera mat än jag, hon får fixa det hon vill ha. Nära sextio års åldersskillnad medför olika behov.

Jag gör mig en drink, Pellegrino med liten skvätt torr vermouth och citronskiva, is. Nu sitter jag skönt i soffan med kudden bakom ryggen, glaset på en stol. Än är det inte mörkt, men inte heller riktigt ljust här nere i huset, utan utsikt annat än mot egna och andras fönster längre upp och längre ner. Både Sofia och jag försöker lokalisera var på huset det lilla fönstret som släpper in direkt dagsljus finns. Vi är ganska säkra på att det inte syns uppifrån taket. Men var är det, går det att hitta utomhus?

Ute i regnet idag hade jag mina svarta plastiga flipflops. Perfekta i vattenpölarna. Nu det andra paret, också Birkenstock, men läder och skönare, på fötterna. Blir inte lika svettiga som de andra när det är varmt, och definitivt inte idag när det är ganska svalt. Syrrans gamla poncho är skön på resten av kroppen, tights och långärmad bambutröja för övrigt. Än är det bara baddräkten som inte använts under tiden här. Det får mig att inse att jag inte behöver tänka ”varmt så att jag kan bada”, när det gäller nästa resa. Fortfarande vill jag dock kunna se hav, helst från mitt fönster.

Mitt hår växer fort, kanske tack vare det där pillret för hår och naglar varje dag. Tycker att även naglarna håller bättre än tidigare, kan också bero på att de blivit omskötta en gång i månaden hos Rosa på Salón 72. Sofia är hemma igen, skönt.

Inköp à 1 Euro, bokmärke i turkisk butik

Nu har jag både ätit och diskat, är mätt och belåten. Soppan var god, och mackan med mogen brie-ost var perfekt till! Och det är husmanskostens dag idag, enligt de som håller reda på sådant.

Pratar med yngste sonen som varit på minnesstund efter en tidigare, omtyckt chef. Anders var glad att han tog sig till Skogskyrkogården och träffade anhöriga, som han även tidigare mött. Fint tycker jag.

Tror att det kanske blixtrade nyss, om det också åskar så slipper jag höra det utan apparater i öronen. Nu har jag dragit ner persiennerna så jag slipper se också.

Jag läser lite, skriver lite, kollar nätet. Det blir inget tillfälligt stopp för tonårsutvisningar medan någon jobbar med en bättre, permanent lösning. Vår statsminister säger att man inte kan plocka ut enskilda fall och göra konstiga undantag – ungefär. Så nu tittar man på hur bestämmelserna kan formuleras så att det inte blir lika galet som nu – förhoppningsvis. Tittar gör man hur som helst, men det lär inte hjälpa en förtvivlad människa som fallit mellan regeringens migrationsstolar. Jag är – har kanske sagt det förut – less på svensk politik idag, alla schatteringar. Av moderater och SD kan jag vänta mig det vi har i den här frågan och andra – men att socialdemokraterna är så fegt mesiga och otydliga är jag riktigt besviken över. Just i det här sammanhanget ville S och övriga oppositionspartier få ett tillfälligt stopp – men Tidö-gänget sa nej.

Den intelligensbefriade utvisningen av integrerade, arbetande, skattebetalande människor som behövs inom sina respektive professioner, den fortsätter parallellt.

Det spelar ingen roll vilka kunniga och insiktsfulla instanser som protesterar och påtalar konsekvenserna för äldrevård, sjukvård ö h t, och många andra yrken. Forskare kan berätta att Sverige inte längre är attraktivt för utländska forskare, vi tappar många ungdomar som kunde ha utvecklats till framstående professionella här i Sverige. Nu får de hitta sina liv annanstans, och tar med sig den kompetens de hunnit få här. Så absolut vansinnigt obegåvat och korkat, av alla möjliga skäl. Nationalekonomiskt och mänskligt.

Vem ska sköta om mig och mina kompisar i 1940-talets numera allt mer vårdkrävande barnkullar? Vi var många, och många av oss kommer att leva längre än många hittills gjort – och vi kommer att behöva människor omkring oss. Resurser av det slag som regeringen med SDs blåslampa i baken nu gör sig av med.

Fredag, jag går ut för min cortado och inser att jag glömt kassen med Röda Korset-böcker hemma. Dricker ändå mitt kaffe i hamnen och ser en stund på ett brutalt och bråkigt hav. Det blåser just inte, men ändå är havet vilt. Mobilen varnar för hårt väder. Så hem via Alteza för att handla tre Pellegrino, bra att göra sådant när jag inte bär något annat. Och ut igen till Röda Korset, där jag bara lämnade böckerna, köpte inga fler.

Gick till Dino förbi busstationen, och så småningom hem igen. Nu är klockan två, jag har gått drygt 4 000 steg idag och det räcker. En tvättmaskin går bakom min rygg, jag ska duscha och tvätta håret när den är klar och hängd uppe på taket. Inget regn idag, tror jag. Sol och 22 grader nu säger mobilen. Högt UV-index. På söndag kommer Sofia! Jag är glad.

Ögnar igenom Facebook och tidningsrubriker. Blir inte glad över någonting. Epstein i någon form är ständigt närvarande, hittills är möjligen fd prinsen i Storbritannien den enda som kanske får stå för något i sammanhanget. Birgitta Andersson är död, 92 år. En härlig skådespelare. Får mig att fundera över om en är glad att en är död, vid den åldern. Hur eventuell glädje nu skulle konstateras och förmedlas. (Ibland är ”man” omöjligt att skriva, och ”en” nästan lika svårt.)

Jag har också kollat upp det jag glömde notera häromsistens, en boktitel – Margaret Atwood Book of Lives – Memoirs of sorts. Rekommenderad av Jorun. Den vill jag läsa.

Jag är innerligt trött på socialdemokraternas fega inställning till migration, utvisningar och annat aktuellt i politiken. Noll heder, noll visioner, noll socialdemokratiska traditioner. Samarbete med moderaterna – javisst. Skicka ut en 8 månaders liten unge, är ”irrationellt” – inte för jävligt, inte raseri, bara ”irrationellt”. Ett ungefär lika innehållsrikt ord som ”intressant”. Nada. Noll stake. Kanske dags att byta ut Magdalena, men vem är alternativet? Skrämmande. Valet känns redan förlorat.

Går det inte att klona en Palme, eller en Ingvar Carlsson (stavade han med C?), för all del ingen Göran Persson, möjligen en Håkan Juholt, som har vunnit i publika sammanhang på sistone. Övriga kan förbli där de är, döda eller levande, konsulter eller inte. En come-back för Juholt vore rätt kul, tror dessutom att han är klokare än han framstod när det begav sig.

Men vem är jag att morra? En gammal kärring som levt sitt liv nästan till slut, inget inflytande över vare sig egen eller samhällets ekonomi, lagar och förordningar, migration och uppehållstillstånd. Bara någon som inte tycker om det som händer i Sverige nu, som inte vill stödja någonting som har med SD att göra, som inte vill bidra till att människor förpassas till länder de lämnat i flykt från omänskliga villkor. Eller för den delen, aldrig levt i, inte vet någonting om – som de unga som vid fyllda 18 år är ”för gamla för att få bo kvar i Sverige”. Familjen och yngre barn får stanna, barnen åtminstone några år till. Hur går det till? Hur blev det så här? Vad kunde jag ha gjort för att stoppa något av detta?

Och hur ska jag få mig att tro att min röst vid höstens val spelar någon som helst roll? Den frågan borde en seriös partiledare kunna svara på. Finns det någon sådan?

Modlös beskriver mitt politiska sinnestillstånd nu. Inga förhoppningar, noll förväntan på förändring i Sveriges politik. Bara mera av allt det jag tycker illa om, inte vill ha, önskar att ingen någonsin kommit på. Migrationsministrar som den nuvarande orakade vill jag varken se eller höra. Svårt att undvika när den sorten har stöd från så många som också är svenskar, precis som jag. Vad fick dem att bli sådana? Vad fick mig att bli den jag är?

Jag vet när det handlar om mig. Barndom och uppväxt i en liten industristad i Dalarna, med stark socialdemokratisk påverkan kommunalt och i familjen och släkten. Där är jag fortfarande. Idag mera tveksam till nutida S-märkt politik. Och det lämnar mig utanför alltihop, det finns idag inget parti jag kan rösta på med hela mitt hjärta, allt mitt förstånd i den mån det existerar.

Nu till något annat. Gillade (bland annat) en mening i fantasy-manuset jag just jobbläst – ”jag pratar så här mycket och så här fort, annars hinner jag inte med mig” – ingen exakt återgivning, men ungefär som jag minns det. Handlade om att vederbörande passade på att andas fort mellan orden, även om det inte verkade så. Jag tyckte om uttrycket att hon ”inte hann med sig”.

Varför kan man/jag fråga mig? Känner jag igen mig i det där med att inte ”hinna med sig”? Nej, inte medvetet. Pratar sällan mycket och inte så fort – kanske skriver jag för många ord och ibland för fort? Skriva är mitt sätt att prata.

Och för en liten stund fick de här böckerna flytta från bordet in i mitt sovrum – Sofia kommer på söndag, och då ska vi få plats.

Jag tänder lampan och drar ner persiennerna, känner mig vänligt omsluten av fönster och väggar. I början här kändes det mera som om jag var instängd, började fundera på vad ordet ”cellskräck” kunde innebära, kändes inte bra. Nu har jag vant mig, jag känner mig mest skönt beskyddad härinne. Men längtar samtidigt efter att kunna resa mig upp och se ut över havet, som i Punta Brava. Höra havet om jag vill, stänga ute ljudet om jag vill. Hörapparater är praktiska även när det handlar om att inte höra.

I morgon och på tisdag verkar det kunna bli kraftig calima, finkornig sand från Sahara som förs med starka vindar hit. Gult damm över allt. Olämpligt att vara ute för den som är känslig. Om jag måste gå ut så kanske jag ska sätta på mig ett munskydd, har några med mig i fall att. Måste nog inte.

Läser mellan varven i Strange Sally Diamond, av Liz Nugent. Fick irländskt bokpris för ett par år sedan, ”crime novel of the year” – en märklig historia om just en konstig kvinna vid namn Sally. Jag har bara börjat läsningen, fortsätter några sidor i taget. Sally har just eldat upp sin döda far, i sopförbränningen därhemma. Han hade sagt åt henne att kasta honom i soporna när han dog. Kremering hemma är inte att rekommendera, hon är nog på väg att arresteras, men jag låter henne få en lugn natt dessförinnan. Eller jag får en lugn natt, hoppas jag.

Med böcker blir det så här, när jag inte medvetet väljer själv – bara tar till mig de som finns på loppis, eller i hotellbokhyllor i entrén, eller på en bänk där någon släppt dem. Maxpris när jag betalar, 1 Euro per styck.

Flera funderingar – jag blir irriterad på Flixbus reklam i wordfeud, tar för lång tid att ta bort. Kommer aldrig att använda Flixbus.

Hur många av läsarna av min blogg irriterar sig på mitt sätt att kursivera ord på spanska och boktitlar? Vilka vill inte se mina tankstreck – i meningar som jag tycker behöver tankstreck? Och vilka tycker att jag kan lägga av med att ange hur många steg jag gått, så gott som varje dag? Dito om vad jag äter? Eller de tre punkter jag ofta använder för att ange att mera kunde sägas?

Men sådana kommentarer får jag inte, mina bloggläsare är för snälla, för artiga, för väluppfostrade eller ängsliga för att vara tydliga. De som någon gång kommenterar är positiva. Annat gives ej. Ibland skulle det förmodligen vara välgörande – för båda parter – om någon var tydligt less, eller till och med arg, på det jag skriver. Kanske kunde jag ta till mig något att tänka på. Och lära mig något av.

Jag må vara gammal, men är fortfarande öppen för att andra människor kan ha en rättmätigt annorlunda uppfattning om saker och ting, än jag.

Läser om GoRead, ett relativt nytt företag som använder AI och publicerar tryckta böcker. Låter intressant, vill veta mera. Och jag sätter mig med mitt manus till ”demensboken”, läser alltihop. Behöver försöka begripa hur manus behöver disponeras. En annan dag, nu är klockan halv tolv på kvällen. Och jag är utmattad av att ha läst om Jan och mig och vår demens.

Kollar lite igen nästa dag i manuset till demensboken – dokumentet är nog sparat i det format som krävs. Jag skriver ett förord för att förklara skilsmässa, mitt spelmissbruk, Mats död, Ulfs död, att jag levde med Jan igen. Att vi rörde oss mellan Sundbyberg och Jans lägenhet där, ”landet” och mitt hem i Roslagen. Det är ganska rörigt alltihop. Men nu ska jag inte tugga mera på det manuset. Jag behöver hitta en bra titel. Har lagt in rubriker som får vara där, tills jag orkar ta tag i det hela igen.

Riktigt så här många böcker har jag inte omkring mig här, ännu

Jag läser recension av boken om Sven Lindqvists och Agneta Starks brev och kärlek – och jag vill läsa den boken, Nöj dig aldrig, skrev du. Vill också läsa Durian Sukegawa Sweet Bean Paste. Och Yeon Somin (Korea) The Healing Season of Pottery.

Navalnyj som dog för två år sedan hade spår av gift från en sydamerikansk groda i sig, gift som också kan framställas kemiskt. Ingen är väl förvånad, men det är ändå otäckt att få misstankarna bekräftade, om rysk inblandning i hans död i ryskt fängelse. Putin och Trump har mycket gemensamt, men kanske lite olika sätt att döda meningsmotståndare. Ryssland förnekar inblandning.

Jag förstår inte hur vi faktiskt verkar kunna vänja oss vid att världen och dess makthavande ledare idag är som de är, och gör som de gör. Vi protesterar inte längre, vi demonstrerar inte som när USA var i Vietnam. ”Man vänjer sig” – den förfärliga sången dyker upp i mitt huvud hela tiden. Kjell Höglunds text återges här, han har definitivt upphovsmannarätten:

[Vers 1]
Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst
Kan inte äta, dricker kaffe, åker buss till jobbet
Där är långa, trista timmar, meningslösa klyschor
Ingen öppnar sig, man stirrar bara tomt
Och pratar strunt och skrattar till

[Refräng]
Men man vänjer sig
Man vänjer sig

[Vers 2]
Och jobbet som man gör, det har man ingenting för
Det är nån annan som drar nytta av det
Ingen aning vem
Man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar
Hämtar sina pengar
Det känns dumt och idiotiskt

[Refräng]
Men man vänjer sig
Man vänjer sig

[Vers 3]
När man kommer hem på kvällen
Har man glömt att stänga fönstret
Det är sot och smuts på fönsterkarmen, avgaser i rummet
Man har glömt att köpa mat
Fast inte har man just nån matlust, pressar i sig några mackor

[Refräng]
Man vänjer sig
Man får vänja sig

[Vers 4]
Man tar magnecyl mot huvudvärken, dåsar framför tv:n
Grannen går på toaletten och det brusar i rören
Man är trött och går och lägger sig
Och grannen grälar med sin fru, trafiken är oändlig
Det är omöjligt att sova

[Refräng]
Men man vänjer sig
Man måste vänja sig

[Vers 5]
Lakanen snor sig och blir fuktiga av svett
Och nattens timmar är som gummiband
I väntan på glömskans sömn
Så ringer väckarklockan
Herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
Dricker kallnat kaffe från igår
Och ute är det kallt och mörkt och ruggigt och dimma

[Refräng]
Men man vänjer sig
Man vänjer sig

[Vers 5]
Så blir det fredag alla fall, man super lite håglöst
Och på lördan går man ut i parken, unnar sig en pizza
Och på kvällen kommer gråten
Det är skönt att våga bli förtvivlad
Känna sig verklig
Man köper lite porr i en tidningsautomat
/66Och går hem och onanerar
Det är outsägligt torftigt

[Refräng]
Men man vänjer sig
Man får lov att vänja sig.

Kanske är det det vi gör idag igen, här och överallt – vänjer oss. Hoppas jag har fel.

Vi vande oss vid Hitler och Nazi-Tyskland. Nu vänjer vi oss vid diktatorer i tidigare demokratiska länder, vid galna presidenter och grymma makthavare som krigar och fortsätter kriga – för vad? Makt, ära och berömmelse, pengar.

Och jag vänjer mig långsamt vid att det här är jag i min sköna rock, i soffan, här, för några dagar sedan

Fredag, vaknar vid åtta och går upp kvart i nio. Den där stunden när nattens drömmar försvinner och inte ens fragmenten blir kvar, den är skön och den är lite förskräcklig. En ny dag, vad ska den innehålla, vad vill jag göra, vad kommer jag att ha för mig? Än vet jag inte, jag dricker det sista av mitt te och äter yoghurten som avslutning på frukosten. Har kollat nätet, gratulerat Marlise i Schweiz på födelsedagen, klarat av wordle och sudoku.

19 grader och ”mestadels klart”, varmare mitt på dagen. Jag klär på mig. Och jag gick ut i solen, bort till loppisen med bok och kläder. När jag skulle betala två ”nya” böcker, vinkade kvinnan i kassan bara åt mig, jag behövde inte betala. Jag försäkrade att jag skulle returnera böckerna efter läsning.

Hem med vatten och en hojaldre, Findus skalade räkor som jag insåg – hemma – var okokta. Nu kokta efter att jag (igen) glömt äggen jag kokade på spisen, de lär vara väldigt väl kokta. Tänker mig en rejäl räkmacka till kvällen. En kopp te med tillbehör nu innan jag går ut igen. Tar med mig en bok.

Satt på en bänk vid kyrkan och läste en stund, gick och köpte en glass vid en servering och satt där. Nu hemma igen när klockan är kvart över tre, blandar till räksalladen och gör tapas till en shandy i soffan. Bara 3 500 steg idag, får vara bra nog om jag lyssnar till knäna.

Wordfeud med min syster är inte enkelt. Men det är kul. För det mesta.

I den bok jag just läser, en från Röda Korsets loppis, Between friends av Kathleen Rowntree, talas om en ”kissing gate” – Google i mobilen översätter det med ”kyssgrind”. Det blev jag inte klokare av, så kollar igen härhemma, på datorn. Bättre information, en grind som är tillräckligt stor för att släppa igenom en människa, men inte boskap eller fordon, ofta i anslutning till betesmark. Då ser jag den framför mig. Kul namn, som jag förstås också undrar över. Etymologiskt finns tydligen flera teorier – låsmekanismen ska ”kyssa” den andra delen för att hindra fåren från att rymma, det finns spel där bara en person går vidare och därmed blockerar andra, mm.

Nu dags för Duolingo. Och därefter en ny Netflix-film som tipsades om på Facebook. Såg den eftersom jag gillar en av skådespelarna som jag tyvärr aldrig kommer ihåg namnet på, filmen heter The Darjeeling Limited – men tyckte filmen var tråkig, seg och sentimental. Jag rekommenderar den inte.

Jag har ätit mitt läckra valnötsbröd med hemgjord räksallad – godis. Så nu är jag mer än mätt, jag är belåten.

Klockan har hunnit bli kvart i åtta, det är förstås svart utanför fönstren, och lampan är tänd.

Tror jag ska läsa en stund, eller diska. Disken vann. Nu lite skriv, lite läsning. Ansluter datorn till nätet, så kan jag ha den igång om andan faller på. Men den gör det bara när jag tröttnar på det jag läser. Det innebär tyvärr inte att jag själv därmed skriver något som är mera medryckande, mera läsvärt än den pågående, ganska långrandiga boken. Om det ändå vore så, att tråkig läsning inspirerade till bra skrivande. Och jag kan inte ens uppamma energi nog för att testa Amy Tan´s idé om att önska sig det man inte vill ha eller inte vill ska ske – som därmed förmodligen inte blir verklighet. Lika lite som det man innerligt önskar sig. Den där ”bakvända logiken”, av någon anledning gillade jag den.

Så jag får väl göra som vanligt, skriva ändå. Klockan är bara kvart i nio, jag kan inte gå till sängs redan. Har pratat med yngste sonen som efter jobbet var på väg hem till Lotta, för att äta middag. Jag muttrade som åtminstone en del morsor gör, om att han säkert behöver ägna någon del av sin lediga helg till att städa därhemma – han kontrade med att han ska använda nästa helg till sånt, för då ska Lotta göra något annat. Han berättade också att en gammal tidigare chef avlidit, och skulle nog gå på minnesstunden som hålls i Stockholm (antar jag, mannen begravs i Norrland där han bott de senaste åren).

Jag kan ägna en stund åt att tänka över vad jag är tacksam för idag – att jag lever, är här där det är varmt, kunde gå även idag med hjälp av en paracetamol innan jag gick ut, har ätit en god middag, fick ett par böcker gratis på Röda Korset, har torkat golven så att de känns fräscha, bar hem vatten från Alteza när jag just inte behövde bära något annat, att mina med plåster lagade läsglasögon håller ännu, att håret kanske är lite mindre gult än före tvätt med nytt violett schampo, att jag vet att jag kan lämna alla böcker jag har samlat på mig till Röda Korset innan jag åker hem (slarvigt räknat har jag 25-26 böcker i soffan och på bordet, bara en ska med hem, plus två till om bagagevikten medger det). Tror dagens tacksamhet stannar här.

Trump fortsätter sitt galna agerande, nu förändrar han USA´s klimatpolitik till det sämre och blir allt mera bisarr i sina framträdanden. Även republikaner börjar protestera, men ändå händer ingenting som tvingar honom att avgå. Några menar att Trump och hans hantlangare är värre än Watergate, som fick Nixon på fall. Här krävs tydligen ännu starkare avslöjanden, och Epstein-filerna lär kunna bidra. Om de nånsin blir helt genomlysta och offentliga, utan de maskeringar som hittills döljer männen i dem. Kvinnorna och barnen som är offer i sammanhanget visas utan maskering, och kan identifieras. Hilary och Bill Clinton kräver att de ska höras öppet och offentligt angående Epstein, än har jag inte klart för mig om det blir så.

Och i Ungern försöker någon utöva utpressning mot diktatorns starka utmanare i val som är förestående, enligt ”välkänd rysk modell”. OS i Cortina har slut på kondomer, hoppas användarna haft kul och tar det lugnt tills ny leverans anländer.

Migrationsverket har dömt en 8 månaders baby till utvisning, medan föräldrarna får stanna åtminstone till oktober. Vilsna kommentarer från alla håll, men en sak är klar – den här myndigheten har handläggare som läser sina regler som fan läser Bibeln. Bokstavligen.

Även om det här beslutet rimligen inte kan verkställas, gör det skada – familjen mår dåligt, andra som väntar på besked blir ännu räddare och mår ännu sämre. Parallellt gör vi oss av med väl integrerade, skattebetalande invandrare, och tonåringar som aldrig varit i det land de skickas ”tillbaka” till får sin framtid förstörd. Några får stanna efter protester från många, andra bara försvinner, från resten av sin familj, från skolkamrater och kollegor.

Sverige måste tänka om, ändra på hafsigt införda lagar som får oanade konsekvenser. Sluta att ens fantisera om att sätta 13-åringar i fängelse – nu har ”man” möjligen mildrat de idéerna till att barn ska kunna förses med elektronisk fotboja.

Det finns ingen enkel lösning på det som skapar den brottslighet som utnyttjar de här barnen. Bovarna bakom barnen går fria, eller utövar sin makt från länder långt ifrån Sverige. Vad kan vi göra för att de här ungarna inte ska vara så utlämnade, så utan hopp om en ”vettig” framtid i Sverige, att de tar emot pengar och annat för att mörda, och ibland tar fel på adressen till det utpekade offret. Hur många generationer unga är redan förlorade?

Den norska bonusprinsen verkar också vara förlorad, eller i alla fall med en märklig uppfattning om sin plats i världen – att döma av de rubriker hans rättegång nu skapar. Jag ser å ena sidan kronprinsen som besöker honom i fängelset, och tycks rimligt förtvivlad över det som skett och sker, å andra sidan en ung man som vant sig vid att få eller ta det han vill ha, med pengar och diplomatpass, möjlighet att fara världen runt och, tycks det, noll impulskontroll, noll moral som säger stopp. Vad kan få den mannen att förvandlas till en så kallat normal människa, hur kan han ens hoppas på att kunna leva ett någorlunda normalt liv? Fängelse är kanske det som väntar, men det lär inte bidra till något som blir bra, förmodligen tvärtom.

Jag blir förtvivlad över allt elände överallt, nära och långt borta. Iran och protesterna där pratar man inte mycket om just nu i pressen, men det rapporteras att den kvinna som fick Nobels fredspris för ett par år sedan fängslats, misshandlats och är sjuk, kanske döende. I Sudan svälter folk, Ryssland och Ukraina fortsätter kriga, Rubio (USA) har precis ställt in Ukraina-möte med kort varsel. Gaza är ett enda obeskrivligt lidande. Kristersson är som vanligt vag och tar inte ställning tydligt till just nånting, just nu inte till SD i regering ihop med M och/eller resten av Tidö-gänget. Eller S, vilket får mig att rysa. Vad håller Magdalena Andersson på med? Finns det ingen ryggrad i partiledningen, ingen som ens har ett uns av det som tidigare partiledare inom S stått för. Snart är även det partiet ett gäng som slänger ur sig ogenomtänkta förslag till åtgärder för att lösa ett problem här och kanske ett där. Någon samlad vision för ett framtida Sverige, ett Sverige efter valet i höst har i alla fall inte jag sett till. Men det kanske beror på att jag inte tittar på teve, varken här eller hemma…

Godnatt. Klockan har blivit tio, jag kan gå och lägga mig.

”Min” bänk i långa backen, där jag kanske vilar en stund i morgon på väg till loppis ovanför Mercado municipal