beskrivarblogg

Söndag eftermiddag, mörka moln, pyttelite regn, men busväder på gång. Bakom min stol snarkar Molly, i soffan sover Jan. Jag är än så länge vaken. Ganska. Det blåser, tvätten hann jag ta in, och resten också. Fönstren är bara lite öppna. Soporna nerburna. Nu kan regnet få komma.

Hade tänkt hämta rabarber hos grannen, men kom på att jag ju inte har varken grädde eller vaniljsås eller glass till den tänkta smulpajen. Den får vänta till i morgon, då jag kanske också kommer ihåg att handla korinter eller russin för mångomtalade syrrankakor. Jag hade bytt till linne och shorts från morgonrocken och tänkt göra en GT när molnen hopade sig. Nu sitter jag här, utan GT och funderar på att byta tillbaka till min sköna lagom tunna Yasuragi-rock.

Idag kommer middagen att bestå av två thai-burkar med olika rätter. En halva av vardera till Jan och en till mig, sallad och ost därtill. Får baxa fram mikron för att värma maten. Minimal ansträngning i middagssammanhang. Vi har redan ätit ett lätt mellanmål med oliver och Tuc-kex med Philadelphia-ost på. Något ska man roa sig med. Corona-kilon talade någon om, det stämmer nog för många av oss. Det kommer en skur till, och kanske åska – eller så hörde jag fel. Ett glas vin före middagen. Molly har vaknat, Jan också. Klädbyte från shorts till långbrallor respektive morgonrock, Molly får klara sig med den päls hon har. Ska försöka få henne klippt i veckan.

Vi har ätit, gott. Nu ser det ut som om det ska komma ett skyfall igen, det blåser och mulnar. Vi är inomhus alla tre. Jag har fått igång teven efter att Jan antagligen tryckt på allt som går att trycka på igår kväll när han stängde av och jag gått till sängs. Nu har han ljud i lurarna och jag slipper höra, anar bara ljudet med hörapparaterna i. Utan är det ljuvligt tyst.

Den lilla disken är diskad, glass äten. Molly har fått lite sallad av den krispiga sorten, det gillar hon. Innan jag träffade Louie och Molly visste jag inte att hundar gillar grönsaker. Saknar Louie, hoppas han lever och mår bra.

Det har regnat igen. Men inte just nu. Lite för kallt att sitta ute. Molly är nöjd bakom min stol, Jan ser på Rapport och jag vilar öronen. Har läst ut ännu en feelgoodbok. Snart gjort, men ändå beundrar jag författarna som får till det. Tyvärr smittar kunnandet inte av sig, hur många böcker jag än läser.

Stödstrumpor av, nattkläder på, tandborstning, Jan går strax till sängs, Molly har hälsat på hos grannarna en vända men är nu hemma igen, bakom min stol. Tveksam sol, moln, bara tio grader ute.  Nu blåser det inte längre. Jag sitter här en stund till. Ska ta en dusch innan jag lägger mig. Håret får jag tvätta i morgon, det tar för lång tid att torka. Än är det inte så långt som det var en gång, men det börjar bli oregerligt.

Idag ska jag göra tunnpannkakor till middag. Fyllda med brynt kycklinglårfilé, färsk lök och dito vitlök, röd paprika. Sallad till, och ost därefter. Överblivna ofyllda pannkakor lösfryses för senare behov. Trist väder tarvar sysselsättning. Kallt, bara tio grader fortfarande. Pannkakssmeten får stå till sig en stund, medan kycklingen tinar.

Under tiden läser jag Systrarna från Toscana av Lori Nelson Spielman, lättsam bok om systrar, lillasystrar och en förbannelse om att de senare aldrig ska bli gifta/finna kärlek. Lagom krävande läsning denna dag.

Jag har stängt av värmefläkten som fått gå någon timme. Men jag behåller ulltofflorna på. Jan sover i soffan efter dusch och rakning, stödstrumpor och kläder. Jag sitter i min sköna morgonrock och skriver. (Eller vad det nu ska kallas, det som pågår här. Ord blir det.)

Tänker inte dra fram spisen idag, det får ske en annan dag. Inser att det säkert behövs. Däremot tror jag att jag kanske ska gå igenom skafferiet och brödskåpet, torka rent och se om där står sådant som är för gammalt. Det blir lätt så i ett sommarhus, även om jag tror att jag slängde i höstas. Det visar sig. Två fynd – kokosolja från 2017, och våffelmix från samma år. Numera i soporna. Bland burkarna hittade jag inte mindre än sjutton lock utan dithörande burkar. De får åka med hem till mig, tror där finns burkar utan lock (hur det nu kommer sig). Nu är det rent och hyfsad ordning.

Limoncellon är silad och upphälld, och avsmakad. God. En liten flaska till grannen som tack för citronerna. Pannkakssmeten står fortfarande till sig, just nu har jag tappat farten. Men den kommer igen.

Jag kollar Expressens rubriker och kräks. Sånt eländes elände, bara sorgligheter. Fy fan. När jag insett att jag fått nog, sätter jag på ugnen och förbereder gratinering av crèpes. Det blir bra. En motvikt till eländet därute, det som så kallade journalister talar om. Så less.

Middagen var god, grannen hade köpt glass av den där pinglande bilen nere på vägen och kom förbi, så nu äter Jan glasstrut som efterrätt. Jag avstår. Molly äter sin mat och verkar tämligen nöjd att vara inne hos oss en stund. Annars älskar hon att vara hos grannen. Jag läser lite mellan varven, inte så engagerad. De överblivna tunna pannkakorna är lagda i frysen, med förhoppning om att de ska gå att ta ut en och en. Ifall vi vill.

Nu är det mulet igen, efter sol, efter regnskur. Spelar ingen stor roll, det är kväll och snart dags för sängen.

Söndag morgon, sol. Läser ut boken jag började på igår, kollar FB och mejl. Tvättar och hänger tvätt, ute. Just nu står Jan och tittar ut genom fönstret, ner mot vägen. Kanske ser han något intressant, kanske vill han bara stå en stund. När jag frågar vad han ser på, blir svaret ”en drös med bilar därnere” – där är hans bil och grannens stora lastbil, inga andra.

Nu vill han sitta inomhus en stund. Jag går ut i solen, tar med datorn även om det inte riktigt syns någonting på skärmen. Den får gå på batteri ett tag. Molly har förmodligen smitit iväg till grannen en vända, här är hon inte. Hon har undersökt marken under altanen ett tag för en stund sedan, men kom ut när jag ropade på henne. Någon jäkla maskin låter illa i grannskapet, ett långt otrevligt motorljud. Jag kan inte riktigt avgöra varifrån det kommer.

Jag misstog mig, Molly låg inomhus, bakom min stol. Nu är hon med mig ute. Oljudet kommer och går, jag kan inte föreställa mig vad det handlar om. Störande. Men jag kan alltid ta ur hörapparaterna om jag blir tillräckligt störd.

Nyss såg jag något jag ville testa i Word, FB hade en kommentar om att visa flera sidor samtidigt. Nu hittar jag det inte. Och när jag försöker begripa var i Word det finns, hittar jag inte där heller. Eller begriper inte vad jag ser. ”Synkroniserad rullning”, kan det vara något? Behöver inte funktionen just nu, så det får vila.

”Jag var ung en gång för länge sen” sjöng Snoddas, för länge sen. Jag var också ung, dock ingen flottare med färg. Men länge ung, trots att jag nog trodde mig vuxen och kanske till och med vis. Nu börjar jag förstå uttrycket ”gå i barndom”, vet att jag kanske är vuxen i år mätt, men långt ifrån vis. Minnen bråkar ibland med mig om nätterna, och ibland är de goda, glada, minnesvärda. Jag saknar de som är borta, de som jag numera kan prata med enbart inom mig. Det fungerar hjälpligt, jag kan ju också själv fabricera svaren på mina frågor, i den mån jag har sådana. Drömmarna är för det mesta absurda, och jag glömmer dem fort när jag väl vaknat.

Hittar den funktion i Word jag letade efter tidigare, under ”visa”, och därefter ”disposition” – och ”navigering”. Då kan jag se dokumentets sidor på en gång. Och växla mellan dem. Kan kanske vara bra i något sammanhang.

Photo by Nashua Volquez on Pexels.com

Den här kvinnan är nog vis, när jag googlade wisdom kom det upp en massa bilder på böcker – och säkert finns viss visdom där – men mera i levt liv, och tacksamhet. Det ser jag i den här bilden.

Fredag 10 juli 2020 – klockan är tio över nio på kvällen. Huset är städat, till och med bakom tvättmaskinen. I morgon får jag väl dra fram spisen. Jan har lagt sig, och sover kanske. Molly ligger bakom min stol, hon hittade något äckligt att tugga på borta hos grannen i kväll, tror inte hon fick i sig mycket, men kanske var det därför hon kräktes igår?

Vi har suttit ute mest hela dagen, åt även middag utomhus. Gott bröd, räkor, avocado, spetspaprika, sallad, färsk lök, hårdkokta ägg. Varsin härlig räkmacka, halvt kilo räkor i plastkartong på Ica, riktigt bra, fasta goda räkor. Nu är det bara tio grader, men under dagen har det varit sol och lagom vind.

Jag var in på biblioteket i morse, och hämtade ett lass böcker. En bok om Stavsnäs by som gladde Jan, han minns husen sedan barndomens somrar där.

Hade tänkt baka syrrans korintkakor, men har inga korinter. Det får därmed vänta, eller så gör jag dem utan korinter, går nog det med.

Jag kör tydligen med varannandagssömn för tillfället. I natt vaknade jag kvart över midnatt, låg vaken ett par timmar, somnade och sov ett par, och vaknade igen vid sex. Molly var glad att få komma ut så dags, inte jag. Jag vet att jag gått till sängs för tidigt, ska försöka hålla ut lite längre i kväll. Att sitta här och klämma ur mig ord är ett sätt att inte gå och lägga mig. Öronen vilar från apparater och ljud.

En informerande vän på Facebook berättar att Furix tydligen bidrar till att covid19 blir svårare. Flera vanliga mediciner på en lista, som jag undvek att läsa. Frågan är vad som är höna och vad som är ägg – många gamla människor behöver Furix för att bli av med vätska som annars belastar kroppen och framför allt hjärtat. Jan äter det. Hur många yngre, allvarligt sjuka i covid19 äter Furix? Jag blir galen på allt som kan belysas (jag skriver med flit inte bevisas) via statistik och sambandsletande. Jag vill inte ha mera information om en massa saker som jag inte kan påverka. Det räcker med det jag kan göra någonting åt – som att lyssna på FHMs rekommendationer och följa dem så gott jag kan. Det räcker nu.

Lördagsmorgonen är blöt. Molly och jag var ute vid sjutiden, regn. Och har regnat rejält i natt. Det blir läsardag idag, måttligt städande och kanske en tur till byn för korintinköp (eller russin). Nu snart frukost.

Photo by Sam Willis on Pexels.com

Tar ut den ena hörapparaten, den behöver nytt batteri, men örat får vila ett tag. Inget viktigt jag behöver höra just nu. Sol, och vind. Skönt. Just nu inomhus vid datorn, annars ute. Molly har parkerat bakom min stol, som vanligt när hon inte är på vift, hos grannen eller i skogen nära huset.

Kökets taklampor har befriats från flugor och är nu rena och fina. En tvätt hänger på tork, en till kanske körs i kväll eller i morgon bitti. Välsignar tvättmaskinen (och torkvädret). I morgon måste jag till biblioteket nere i byn, och så ska jag kolla om djuraffärens son kan klippa Molly som han gjorde så bra i fjol. Hon behöver ju inte klippas i någon speciell frisyr, bara bli av med sin tjocka päls.

Borde städa, men har bara rollat hundbädden så att det mesta av hundhår är borta. Klockan är halv två, det känns som om jag varit vaken länge. Morgonbestyren tar sin tid och vi har fikat, ätit melon, Jan har fått sin risifrutti och jag en tunnbrödsmacka med kall kokt färskpotatis och lite kaviar. Har nyss bestämt mig för att middag idag blir kokt färskpotatis, stuvad bladspenat och varmrökt lax. Det blir bra.

Eftermiddag – Jan har gått en liten vända på vägen, han tog sig både ner och upp igen till huset. Och Molly ligger nu under matbordet härinne och väntar på att det kanske ska ramla ner något så småningom. Soligt, och lite moln emellanåt. Eftersom klockan bara är halv fem väntar jag med att sätta på potatis och spenat. Vi tar ett glas vin under tiden.

Och jag läser om Julian Barnes´ Över kanalen. Jan vilar i soffan, molnen skymmer solen därute, vi har gått in. Tvätt nummer två för dagen torkar på strecket. Snart dags för middag. Som var god. Strax därefter satte regnet igång, det vräker ner och det blixtrar och åskar, himlen är mulen. Men, lite längre bort ljusnar himlen igen. Glad att jag fick in tvätten innan regnet kom. Det blir ingen kvällspromenad i det här vädret. Molly får springa ut (om hon vill, när hon vill). Har stängt av el till dator och teve, inte för att jag vet om det gör någon nytta, men det är en sån där gammal vana. Kanske är det bra. Skadar gör det i alla fall inte, vi vill inte se någon teve förrän det är Rapport om en timme, och datorn fungerar med batteriet ett tag till. Routern i köket är ansluten till elnätet… Min logik är som vanligt inte heltäckande.

Jag har en flaska Clotilde Davenne i kylen, hade tänkt öppna den idag, men väntar tills jag har något att fira (vad det nu skulle kunna vara). Kanske att jag ser ett blått stråk på himlen bland alla molnen, kanske att regnet verkar avta, kanske att jag inte uppfattar någon åska mera? Nej, bubblet får vänta på gladare dag. Ett glas vitt vin duger för tillfället.

Önskar att jag hade någon sorts godis. Det har jag inte. Fransk nougat till exempel, har inte ens en påse med Lindts röda kulor i kylen, inte här, men där (hemma hos mig). Och glassen är slut, Jan fick nyss den sista. Inte för att jag ville ha någon. Vaniljrånen är uppätna till fikat i förmiddags, några tråkiga havreflarn finns kvar. De får fortsätta finnas. Men i morgon ska jag till byn och riskgruppshandla, mellan klockan sju och nio.

Regnet fortsätter, men åskan har dragit bort. Teven är på och visar program från Norge om ambulanser och räddningsinsatser. Jan tittar. Molly sover bakom min stol. Om en stund är det Rapport. Jag vill redan gå till sängs…

Photo by Brett Sayles on Pexels.com

Det här är inte min åskhimmel, men det kunde det ha varit, en stund.

Onsdag 8 juli, Molly gick ut en morgonvända redan vid halv sju, nu ligger hon bakom min stol. Det var kallt, bara åtta grader, men än så länge sol (och moln), mindre vind än igår. Jan sover ännu, jag kollar mejl etc. Upprörs över att en tioårig flicka ska utvisas till Turkiet, där hon kan hamna på barnhem i stället för att få stanna i farbroderns familj här i Sverige. Ingen vet var hennes föräldrar finns. Handläggare på Migrationsverket läser regelverket som fan läser Bibeln.

Frukosten är förberedd, bara att slå på spis för äggkokning och vattenkokaren för tevatten. Tvättmaskinen går redan.

I natt sov jag gott, vaknade visserligen och väntade en stund på att somna om. Inga fantasier om svårt att andas. Skönt. För säkerhets skull mantrade jag medan jag väntade på att få somna igen.

Molly och jag har gått ”stora rundan”, nu är vi trötta båda två. Klockan är halv ett, tvätten hänger ute och än har det inte regnat. Snart torrt. Jan ska ta en lätt promenad här uppe i sina nya sandaler. Fel, han gick faktiskt ner på vägen en vända, bra. Senare, när jag plockat in tvätten för eftertork inne, kom också en regnskur. Bara nio grader på eftermiddagen, som blev lite trevligare av grannens nybakade bullar, jättegoda. Mollys fel, hon smet dit och jag följde efter, fick både hund och bullar med mig tillbaka. Tack.

Raggsockor på fötterna och varmvinden på, nu börjar det kännas skönt inomhus igen. Nu sol igen därute, men mycket molnigt. Varmluften avstängd, sockorna kvar på. Löser supersvåra sudoku, letade efter något att läsa på Kindle, men gav upp. Har bara skräp nerladdat. Får leta igenom bokhyllorna här ännu en gång, men har ingen lust att läsa något ”litterärt” heller, skräplitteraturen får dock vara måttligt skräpig för att jag ska klara den.

Först idag ser jag att fönstren är rena. Kära svärdotter, du är en pärla. Du är det av andra anledningar, men nu ser jag hur rena fönstren är. Tack.

Har just fått Jans hörlurar till teven att fungera, det betyder att jag kan ta ut hörapparaterna och slippa höra någonting jag inte vill höra. Perfekt.

Soligt, molnigt, lite kallt. Inget regn just nu.  Vi har ätit pyttipanna med rödbetor (har skrivit upp att en ny burk ska inhandlas) och varsitt stekt ägg, ost efter. Glass för Jan, som nu stökar runt med kuddarna i soffan för att sitta bekvämare. Jag sitter där jag sitter, med Molly bakom stolen. Försöker begränsa mina utryckningar, har kan klara en hel del själv, har just nu diskat till exempel (efter viss förberedelse från mig).

Jag är glad och tacksam – för en svärdotter som ser att fönstren behöver tvättas och gör det, för en granne som bakar bullar och delar med sig, för livet, vårt och allas. Som Violeta Parra, jag vill tacka livet.

Tisdag, Molly gör en längre utflykt i grannskapet, men kommer glatt springande på vägen när jag går ner och ropar på henne. Hennes närvaro får fart på grannhundens skällande, men han låter förhoppningsvis värre än han är… Nu är vi hemma igen, har fikat ute i växlande molnighet. Blåser lite mindre än igår.

I natt har jag sovit dåligt, vaknade vid tvåtiden och tyckte att jag hade svårt att andas ordentligt. Och då ligger paniken nära i svarta natten, jag drack vatten, gick upp en vända, drack lite mera vatten och lade mig och mantrade. Körde mitt gamla mantra i huvudet och släppte inte in några tankar på andning, annat än att försöka hålla den lugn. Somnade till slut och sov till halv sju.

Nu på förmiddagen har jag räfsat ihop barr som sonen sopat ner från altantaket. Tallarna runt huset släpper ifrån sig massor. Mors dags-blomman är fortfarande vacker, en ny ros har slagit ut och lobelia och murgröna frodas. Den fick komma in igår för att inte blåsa sönder.

Handlade ingredienser till hemgjord limoncello igår, kanske får jag energi lite längre fram på dagen. Inser att jag var för snål med citronerna, behöver flera. Det får bli ett besök i byn senare idag.

Behövde inte åka, grannen hade flera citroner än hon behövde. Nu har jag skalat (utan att det vita kommer med), pressat ur saften och silat den, blandat skal och saft med en helflaska vodka och sockerlag (2 dl socker och 6 dl vatten). Ska stå svalt i 4-5 dygn, håller sig länge i kylen. Mina händer är trötta efter skalande och saftpressande. Men gott blir det.

Jan har ätit jordgubbar (köpta) och fem smultron som växte nedanför trappen. Nu sitter han inne och sover i soffan. Blodtrycket var lite högt i morse, möjligen beroende på att det togs direkt efter frukosten. Eller på att ett piller försvann igår kväll… Fast inget av kvällspillren ska påverka blodtryck. Får kolla igen i kväll. När jag googlar så verkar det som om hans värden är okej. Så apparaten får vänta till i morgon.

”Hur blir det i morgon?” Jan undrar ofta om det är något som ska ske nästa dag, jag kan för det mesta försäkra honom om att ingenting står på programmet. Då är han nöjd, och vet åtminstone en stund att det inte ska ske något oväntat nästa dag. ”Vi ska vara här”, blir mitt svar på hans fråga.

Himlen är mindre molnig och vinden har avtagit något. Vi har suttit ute i omväxlande sol och mulet, en liten mycket kort skur kom också. Nu är ytterdörren stängd, mest för att Molly inte ska smita över till grannen när de äter middag. Vi har ätit pasta med korv Stroganoff och riven prästost, tomater och sockerärtor (som var väldigt hårda i skalen). Ost och en glasspinne som efterrätt.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Efter middagen går jag över till grannen för att hämta hem Molly, som längtande ligger nedanför deras altan, och grill. När vi kommer tillbaka säger Jan ”det verkar som om ett piller försvann” – han har två tabletter till kvällen, när jag gick skulle han just ta dem. Och nu har han tagit ett, varken han eller jag vet vilket, eller om han kanske har tagit båda två. Det får vara som det är, jag har skärskådat golv och dynor, inget piller. Och han bli omåttligt irriterad när jag grälar på honom. Jag blir bara trött och ännu mera less på alltihop.

Att åka hit kräver sitt packande, bilen var full när vi for. Sorterade sopor ska slängas, sandaler inköpas i Gustavsberg till Jan, vin dito, och Ica Maxi ska besökas. Medan Jan och Molly väntar i bilen. Och en störtskur blöter ner mitt säte, eftersom Jan inte kunde stänga mitt fönster, bara sitt eget. Hem med alltihop, lämna Bokbörsen-böcker på Ica i byn – och köra tre lass med skottkärran uppför backen till huset.

Son och sonhustru har gjort stigen upp jättefin, fyllt på med grus och jämnat till. Och han har förankrat soptunnan så att grävlingar eller räv inte ska kunna välta den. Och börjat lägga läkt på taket. Förhoppningsvis kan han få assistens av någon av sönerna för resten av takjobbet. Kanske till helgen. Vi stannar här även om de kommer, det får vara måtta på karantänandet.

Jans nya sandaler passar, en storlek större hade kanske inte varit fel – men fanns inte. Han har testat att låta tårna vara bara i stödstrumporna, men vill nog ha ”tossor” på i morgon. Och Mollys tassar har duschats rena, det första hon gjorde här var att gräva någonstans så att de var svarta av jord.

Kokt färskpotatis, kall lammfilé från helgen, jordgubbschutney, tomater, ost. Middagen idag. Och jag har pålägg i morgon, ett par tunna skivor lammkött. Har tagit fram bröd ur frysen, eftersom jag/vi for iväg från det som låg i brödburken hemma hos mig. Trodde ett tag att jag också glömt min tandborste, men hittade den i tvättpåsen… Det är alltid något som blir kvar på fel ställe.

Klockan är bara halv ett, det är mulen söndag, några regnprickar på fönstret. Varken jag eller hunden vill gå ut. Huruvida hunden vill något annat är oklart, men hon verkar nöjd med att småsova bakom min stol. Jag vill ingenting. Och ändå sitter jag här och skriver. Vill inte, kan inte, gör det ändå. För det mesta är det ”vill inte” som styr. Ibland ”kan inte”. Ofta ”gör det ändå”.

Handlar förstås inte enbart om att skriva, kan tillämpas på det mesta i livet, i mitt liv.  Kanske i de flestas liv.

Just nu pyser det i mig av ovillighet, kanske av ovilja – men nej, det känns för elakt. För det är väl inte direkt samma sak? Kanske är orden numera synonyma?

Min ovillighet tar sig ofta uttryck i att jag hela tiden vill något annat än det som pågår, i ögonblicket. Jag blir rastlös, kutar upp och ner, plockar med än det ena och än det andra. Visst blir det en del uträttat också på det här sättet, men lusten saknas. Glädjen har gömt sig, och hittar inte tillbaka till mig. Det blir mest ”gör det ändå”.

Jan gör det också ändå. Han vill inte, kan nästan inte, men går några varv med käppen inomhus när jag tjatat tillräckligt om att han behöver röra på sig. Nu spöregnar det (ett märkligt sätt att beskriva regn, liksom ”står som spön i backen”, undrar vilka spön som åsyftas).

Varsin halv avocado, stenbitsrom, färsk rödlök och grekisk yoghurt – gröna oliver, mellanmål före middagen. En Dry Martini för mig, ett glas alkoholfritt rosévin (Periquita) för Jan. Det regnar fortfarande, kraftigt. Klockan är snart halv fyra på eftermiddagen, denna långa söndag.

Jag är inte så särdeles lik mig, från när jag var ung. När Jan och jag möttes. på Resarö, 1959. Ibland vet jag inte om han känner igen mig, om han väntar sig att se någon som ser ut som då. Inte som nu. Jag känner inte riktigt igen mig.

Jag känner igen honom, när hans humor tar sig igenom det andra i hans huvud, och han ser glad ut. Ofta ser han bister ut. Det har han gjort länge, men inte som nu. Det är ledsamt, när hans missbelåtna min – som kanske inte är missbelåten – är det jag och andra ser.

Och nu, nu vill jag gå och lägga mig. Lägga mig och kanske somna och glömma. Och drömma, si eller så. Men, det är för tidigt. Vi har ätit thaimat – och Jan spottar och fräser därefter. Kanske är det för starkt, men det är svårt att riktigt veta vad han tål och inte tål… Kanske är jag för tacksamt lat.

Såg på måndagsmorgonen att jag missat samtal från syrran och från yngste sonen. Telefonen på laddning och hörapparaterna på bordet förklarar missen. Vid niotiden var jag färdig för sängen. Det var för tidigt, och det blev några timmar utan sömn, klockan var halv tre när jag försiktigt kollade (för att inte Molly skulle vakna och få för sig att hon ville ut så dags). Halv sju gick vi ut i blåsten.

När jag skriver rubriken dyker Baloos sång upp i huvudet – någonting om att ta hand om livet som det är, nu. Vaga minnen, men han gör mig glad(are) när jag föreställer mig honom dansande.

Söndag 5 juli 2020 – fortfarande mulet mitt på dagen, men bara en lätt regnskur än så länge. Lockar inte till utevistelse.

Just inget annat som lockar heller. Har just misslyckats med att komma vidare med DNs supersvåra sudoku, klarade SvDs. Paketerat några Bokbörsen-beställningar, kört en tvättmaskin. Det känns som om det blir en lång söndag.

Och varför kan inte långsamheten övergå till kreativt skrivande? Tiden finns, datorn och Word likaså. Men lust och inspiration saknas, och då får det bli som så ofta – tämligen meningslösa ord som staplas på varandra. Någonstans kanske något användbart gömmer sig, vad nu användbart kan tänkas vara. När jag bara skriver strunt kollar jag ju aldrig igenom det skrivna, chansen att hitta något användbart blir därmed minimala.

Jag är trött på mitt liv. Inte så att jag menar att jag vill avsluta det, den tanken är totalt främmande för mig. Men less kan jag vara ändå, utan att se någon möjlighet till förändring. Bara mera av samma sak – handla ibland, laga mat, tvätta, tjata. Städa. Och tvätta igen, och så alltsammans också nästa dag. Och, än så länge, även nästa. Jag är samtidigt tacksam att jag fortfarande kan och orkar, och att Jan förmodligen har det så bra han kan. Trots att jag är tjatig, och emellanåt sur över sådant han numera inte kan hjälpa. Less, och tacksam – mitt liv i ett nötskal. (Undrar varifrån ett så konstigt uttryck kommer, liksom ”livet på en pinne”.)

Kanske påverkar corona allting – utan att våra liv egentligen är så annorlunda än tidigare. Minimal kontakt med andra människor – vi är inte särdeles sociala av oss annars heller. Vi besöker inte syrrorna i Uppsala nu, det har vi ändå gjort emellanåt annars. Jag brukar gå till biblioteket var jag än befinner mig, det gör jag inte nu. Att handla det vi behöver går snabbare än annars, och på andra tider. Jag tar ingen tunnelbana in till stan när vi är i Sundbyberg, skyndar mig bara ner till Hemköp och tillbaka igen. Laga mat, städa och tvätta är som alltid.

Avlösning via hemtjänsten får anstå tills viruset är borta. Och det tycks dröja. Det är onekligen en deprimerande tanke, att den här smittan verkar vara så livskraftig och så hotfull. Jag har inga fantasier om vad jag/vi ska göra efter corona, längtar inte efter att resa någonstans eller gå på krogen. Men nog blir en lite konstig av livet med corona omkring en, av att ständigt ha tankar på risken att bli sjuk, att tvätta händerna stup i ett, att undvika att komma främmande människor nära. Att blänga argt om någon blir för närgången. Att inte krama någon, jo, Jan ibland. Att läsa alla siffror och försöka hålla dem ifrån sig, inte gå sönder av ängslan. Att inte sluta vara försiktig. Inte duka under för stämpeln ”riskgrupp”, på grund av ålder, och ohälsa.

Att skriva detta gjorde mig inte gladare, eller mera kreativ. Snarare tvärtom.

Och inte har jag räknat ut vad vi ska äta till middag heller, men det blir nog lammfilén som blev över igår, sallad och en sådan där liten fryst potatisbakelse, Lidls variant. Med jordgubbschutney till.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Lördag 4 juli 2020 – vi har ätit frukost. Hann ut med Molly vid halv sju, före regnet. Det blev så mulet att vi fick lov att tända lampan. Molly ligger i Jans fåtölj, han sitter på en stol och ser trött ut. Han har kissat mycket i natt, efter att igår kväll av misstag petat i sig också lördagsmorgonens piller, däribland vätskedrivande Furix. Förmodligen har han inte sovit så gott heller. Jag noterade någon gång i natt att lampan i köket tändes, men somnade igen. Utan att kolla om Jan fortfarande fanns i huset. I morse insåg jag att han skulle kunna gå ut om han får det för sig, än har han inte fått det…

Om en stund ska vi sätta igång med morgonbestyren, han ska raka sig, stödstrumporna ska på. Men först får han ta igen sig en stund.

Dagen har blivit eftermiddag. Jag har gjort jordgubbschutney, det visar sig om vi gillar den. Sista litern jordgubbar behövde tas om hand. Det har regnat rejält, just nu är det uppehåll. En liten glimt av sol för en stund sedan.

Middagen idag blir lammytterfilé med rostade grönsaker, först ska lammet brynas och så ska det in i ugnen där det andra redan står. En kvart kanske, till innertemperatur på 60 grader, får sedan vänta inslaget i folie tills resten är klart… Logistiken är aningen krånglig. Än är det inte dags att pröva den.

Kvart över tre, dags för varsin halv avocado med skagenröra, och ett glas vin för Jans del, en Dry Martini för mig, aningen smaksatt med limoncello i brist på citron. Tvätt hänger på tork inomhus. En trasmatta, den låg i hallen och förolyckades i förmiddags när Jan inte hann in på toaletten. En blandad vittvätt. Det torkar så småningom. Middagen  var god, liksom chutneyn.

Kvällspromenad ner till sjön, där Molly studsade undan en hoprullad huggorm, vackert zigzagmönstrad. På andra sidan stigen slank en snok undan bland stenarna. Skönt att se att hunden reagerade så snabbt, och att ormen förmodligen var lite nerkyld och slö.

Inga kräldjur på söndagsmorgonen, inget regn heller, ännu. Bara en lätt vind. Frukosten är avklarad, Jan ska raka sig och duscha, etcetera. Klockan är åtta.

Photo by Spoortesh Honey on Pexels.com