beskrivarblogg

Pust! Har just fått tillbaka mitt Word-program! Igår kraschade alltihop tack vare ett uppdrag i ett utgånget nyare Microsoft Office-program; mina dokument kunde varken öppnas, skrivas i eller sparas… Inte uppdragsdokumentet heller. Och produktnyckeln till mitt Office 2010 låg hemma i huset utanför Norrtälje, jag befann mig på Djurö. Två uppdrag hängde på gärsgårn.

Snabbt bilfärd de två gånger tolv milen, hittade produktnyckeln, åkte hem igen och tog en Dry Martini sen kväll. Sov och drömde om kraschade datorprogram.

Första försöken med den hämtade koden talade om att något var fel. Supporten på Microsoft är stängd lördag-söndag. Ger mig inte, försöker igen, avinstallerar mitt icke-fungerande program, alla dokument bleknar. Installerar igen och nu fungerar nyckeln och alltihop. Glädjepust! Har mitt gamla vanliga väl fungerande Word-program igen.

Fortfarande onsdag, ännu förmiddag.

Agnes har just druckit kaffe, efter frukostens te tidigt i morse. Vad ska hon göra nu? Blommorna på altanen har städats lite lätt, Vimsan har visat sig och försvunnit igen. Någon tvättmaskin behöver inte köras, och inte måste hon städa. En Thai-soppa till middag känns lagom idag, med hård ostmacka till.

Så hon skriver, det här. Igår kväll försökte hon läsa det hon skrivit ut av Agnes texter, det var mycket Agnes hit och Agnes dit… Det känns som om hon skulle kunna släppa pappershögen på golvet och så sätta ihop den hur som helst. Samma saker skulle stå där, i början, mitten och på slutet. Ordet ”essä” betyder ”försök” på fransk svenska. Det är nog det de där papperen är.

Varje gång hon sätter sig vid datorn hamnar vänsterhandens tumme på hakan (när inte fingrarna skriver). Och då hittar hon alltid de där små skäggstråna som hon drar bort allt som oftast. De kanske växer fort i solen? Tycks vara där igen även om hon använde pincetten igår kväll. Ännu ett trist ålderstecken, ett av flera. Om nu skäggväxten tycks ha tilltagit, så inte märks de manliga hormonerna på något annat, bra, sätt. Fast vad det skulle vara – det kan hon inte ens fantisera om. Rakhyvel tänker hon hur som helst inte börja med, pincetten får duga.

Syrran föreslog stickning som sysselsättning, det har hon propagerat för tidigare, hon gillar själv att sticka och är skicklig. Agnes påbörjade raggsocka hamnade nog till slut hos andra syrran för att icke ses mera. Nej, sticka vill Agnes inte. Inte måla heller, det gjorde hon för sådär trettio år sedan, och då var det roligt en tid. Hon upplevde att hon såg naturen på ett nytt sätt när hon målade. Då. Hon återgick till sitt vanliga icke-seende efter en akvarellkurs i skärgården. Det hon fick klart för sig då var att hon inte kan måla, i alla fall inte så att den kursledaren (vill inte kalla honom lärare) var nöjd. Målarlusten försvann, hon lät den försvinna.

Agnes inser att hon blir förskräckt när hon tänker på att sitta sysslolös på ett äldreboende, kanske utan att ens kunna förflytta sig själv. Än kan hon byta miljö, om så enbart mellan ”ute” och ”inne”. Tanken att enbart vänta på döden, inte ha eller kunna ha några som helst andra förväntningar, är skrämmande. Idag kan hon ändå dagdrömma och intala sig att en del går att förverkliga. Hon kan fantisera utan att stupa på att kroppen och huvudet inte hänger med. Idag är det bara ekonomin (och hennes egen drivkraft) som hindrar henne. Om några år lär det vara annorlunda.

Eller så blir hon som den där Dagny, 105 år och bokdebutant, efter att ett antal år ha varit ”världens äldsta bloggerska”. Dit är det ännu ett tag, och Agnes är inte riktigt säker på att hon gillar det perspektivet bättre än väntandet.

Ibland, som just nu till exempel, blir Agnes så otroligt trött på Facebook. Mat, dryck, besök här och besök där, releaser, härligt skrivflow, åldersnoja (fast den är avvännad) – kanske Agnes helt enkelt är avundsjuk. På människor som kanske har ett annat liv än det hon har, för hon lever ju också fortfarande. Även om det idag inte känns så, trots att hon gick ner till sjön och tog ett dopp i morse. Dagen har segat sig fram i alltför kraftig blåst, inte skönt, nu har hon tagit ur hörapparaterna så hon slipper höra eländet.

Inga blåbär, inga kantareller, nätt och jämnt gräs där det borde vara gräs även i skogen.

Vimsan låter sig inte klappas, smiter så fort hon ser en hand närma sig. Det mesta man får tag i är svansen. Kanske är det en konsekvens av att ha varit en ”skogskatt”, en rymling eller övergiven lite katt som har svårt att lita på människor. Men hon ligger numera (när hon är hemma) i fd makens säng, hela natten.

Å, Agnes vill vara annanstans, göra annat än laga mat och städa, tvätta och diska. Åka och handla som en höjdare under dagen, kanske ta sig in på biblioteket och låna ännu några böcker som hon kanske inte vill läsa. Isch, det kliar på hela kroppen. Apropå det, inga mygg heller – det kan hon kanske tacka vinden och torkan för.

Bästa vännen är i Danmark, mannen hennes är död, syrrorna är ack så upptagna med allt de ska hinna göra innan sommaren är slut. Fd maken sover i soffan, trots att han hävdar att han sovit gott i natt. Hon får spader. Men till helgen har hon ett nytt korrekturuppdrag att ägna sig åt, det blir bra. Och hon saknar den här knäppgöken, som ständigt utropade ”piffalainen” – ett hemgjort ord som innebar att han mådda bra…

Agnes går ut och så in igen, när molnen blir för stora och långsamma. Hon har inte fått upp farten själv än idag, känner sig seg och trög. Vaknade vid femtiden, gick upp halv åtta och hade frukost färdig halv nio. Den tog ingen timme att fixa, men fd maken fick sova en stund till. Han är senare om kvällarna än Agnes, och därmed också senare om morgnarna.

Vimsan är ute någonstans, men var tydligen in och vände igår kväll – musrester under sängen igen… Numera tar Agnes en titt där varje morgon.

Igår blev hon trött på en FB-väns tjatande om sin ålder, och skrev att det var ”tröttsamt”. Hennes egen kommentar fick henne att fundera – vad tjatar hon om i sina skriverier? Är hon också tröttsam i sina ofta återkommande tankar kring åldrande och död, sorg och ledsnad? Antagligen. Det är tur att vi alla kan välja vad vi läser och välja om vi vill kommentera eller inte. Hon ska framöver vara återhållsam med kommentarer till just den här personens åldersfixering.

I morgon kommer sotaren hit, Agnes har burit fram stegar. Den öppna spisen har knappt använts sedan förra sotningen, men det ska göras ändå. Och snart ska mulltoan tömmas, något Agnes inte ser fram emot. Det är hon som får förpassa innehållet via skottkärra i slänten ner till det gamla före detta potatislandet. Nässlorna där växer höga i den näringsrika jorden.

Växer gör även pelargonerna, igår flyttade hon en av dem undan vinden av rädsla att den skulle välta. Blommorna är stora och tunga.

Agnes är här igen, i stolen med datorn i knät. Lax, stuvad bladspenat och kokt potatis till middag. Vimsan har varit hemma hela dagen, men är nu ute någonstans igen. I morgon åker Agnes hem till sig bara över dagen för att hämta några böcker som ska skickas, sonen är förvarnad.

Idag har hon skrivit ut många sidor Agnes-ord på fd makens nya skrivare. Därefter gäller att sålla, och kasta, redigera sådant som kan återstå. Och skriva ut mera, det finns att ta av. Undrar hur ”riktiga” författare gör med allt sitt spill, allt det som inte platsar i den bok de skapar. Spar för framtida bruk? Raderar?

Innan hon blir så tafflig att hon inte kan ska hon ta bort och radera allt hon skrivit som då återstår. Ingen ska behöva städa i hennes ordmassor. Sedan kan hon ligga där på sin sista bädd och ångra sig bäst hon förmår. Förmodligen har hon då också glömt vad det var hon raderade. Idag känns ingenting så viktigt att det ska finnas kvar efter henne. Å andra sidan är hon inte död ännu, inte ens halvdöd. Agnes inser att hon räknar med en långsam död, inte någon hjärtinfarkt som tar henne ont och snabbt. Nåja, vad som än händer har hon kanske gjort något av det hon pratar om/tänker innan det blir dags – och har hon det inte så är det så.

Det här skrevs i förrgår. Nu är det lördagsmorgon och sol. Hela tiden påminns Agnes om hur skört livet är. Vänner hon aldrig träffat men mött på Facebook, en av dem dog på semester med familjen i Italien, en annan är svårt sjuk i respirator just nu. Lev de dagar du fortfarande har blir för Agnes del kontentan av påminnelserna. Eller åtminstone, skriv de dagar du har. Hon har ju själv ett liv utan alltför betungande plikter, inget jobb hon måste gå till för att överleva, inga småbarn att ta hand om. Ändå använder hon inte sitt liv fullt ut. Hon sitter bara en stor del av tiden, kanske händer stora ting i hennes undermedvetna, men det vet hon i så fall inget om. Än.

Idag ska hon fortsätta skriva ut Agnes alla ordfragment, vad som sedan sker med den får visa sig. Vimsan har återgått till att vara hemma i närheten av huset mest hela tiden, och sover om nätterna i fd makens säng. Skönt att slippa fundera över var hon är och om något hänt henne.

Persilja till dillen till strömmningsflundrorna till middagen i kväll.

”Agnes börjar anta skarpare konturer” tycker en läsare. Var det för att hon senast var irriterad och snäsig och lät det gå ut över omgivningen? Det må vara hur det vill med den saken, Agnes är både si och så. Både snäll och hjälpsam och sur och gnällig. Ungefär som de flesta vill hon hoppas. Dessutom är hon förstås också alldeles särskild, så nära unik som det går att komma. Åtminstone var hon det i yngre dagar (hon kan inte låta bli att skriva dagar, trots att hon säger ”dar”), numera har det unika bleknat.

Fd maken diskar morgondisken, Agnes har just burit ut en död mus från hans sovrum, Vimsan kom in högljutt berättande hur duktig hon varit, så musen kunde förpassas ut omedelbart. Nu vilar hon på sängen. Idag är hon tydligen hemma åtminstone ett tag.

Det är vackert och varmt ute. Agnes har haft en bloggbesökare som tycks ha åtminstone sneglat på hela sextiofem texter. Hon blir nyfiken, vem och varför? Statistiken kan bara berätta att besökaren fanns i Sverige. Och det är inte syrran.

Hon går ut och försöker läsa en pocketbok, fantasy, lite tjatig – och framför allt satt med alltför liten grad, nio punkter. Agnes klarar inte riktigt av att läsa med behållning när hon måste hålla boken under näsan för att alls se. Den får vila. Det här skriver hon med elva punkter och förstorad text till 120 procent, gillar tolv punkter bättre. Dags för nya glasögon…

Hon fantiserar om att samla ihop alla sina texter där Agnes är huvudperson, försöka göra någon sorts manus av det hela, allt i ett dokument. Hon har börjat på det dokumentet många gånger. Kanske fungerar det om hon skriver ut alltihop? Fd makens nya trådlösa skrivare fungerar ju utmärkt med USB-kabel och hennes dator. Den kommunicerar inte med hans platta, är inlagd där, men vill inte.

Agnes är bra på att skjuta upp saker, samtidigt som hon är snabb att göra färdigt. Hur går det ihop? Det här med att fixa till ett manus blir aldrig av, som om hon hade all tid i världen. Det har hon inte, hon vet, men vägrar att förstå (eller så). Kanske hjälper skjutauppandet henne att tro att hon är odödlig? Så galet är det förhoppningsvis inte. Döden har hon inte rum för idag, den får vänta, den också.

Det kliar i skrivfingrarna, men hjärnan är inte lika villig. Ibland blir Agnes förvånad när hon läser någon gammal text, som nyss när ord från 2013 plötsligt dök upp när hon letade efter något annat. Internets vägar är outgrundliga. Hon skrev där om att inte behöva minnas nu när allt går att googla, och om hur det är att få fötterna omskötta av mannen sin (efter hennes höftoperation), om att åldras… Riktigt bra text. Idag får och kan hon hantera sina fötter på egen hand, hon är äldre och mannen hennes är död. Det hon inte behövde googla den gången var namnet Thomas von Brömssen, hon kom ihåg vad han hette medan hon skrev.  Hon hade sett hans vackert fårade ansikte som omslag på en tidning.

Ord, mängder av ord. Ibland dagligen flera ord. Vad som finns på hennes virussmittade gamla dator vet hon inte, har glömt och har inte vågat öppna den. Den kanske synkar med den nya? Eftersom hon ändå glömt innehållet är det lika bra att låta det vara glömt, alla bilder fick hon ändå tillbaka efter virusattacken. Det kändes viktigare än orden. Den här till exempel, älskade mannen hennes vid spisen i hennes kök. Då.

Nu har Agnes tröttnat på solen, och gått in. Hon sitter i sin vanliga fåtölj, med datorn i knät. Vimsan är fortfarande på vift. Fd maken tar sig en liten lur i soffan.

Livet de här sommardagarna är lite för stillsamt för att Agnes ska kunna landa i stillheten. Hon stretar emot, blir emellanåt otålig och snäsig. Det är trist både för henne själv och omgivningen. Eftersom hon inte kommer igång med att skriva något vettigt kan hon inte heller använda datorn som distraktion, mer än så här. Och sudoku kan hon bara lösa några per dag, supersvåra. De lättare duger inte. Facebook räcker inte hela vägen heller. Återstår läsa. Det gör hon.

Och lagar mat. Igår ugnspannkaka med bacon och hemgjord blåbärssylt, mjölk till. Gott. Idag blir det sill och potatis, gräslök (från egen kruka, ungdomarna satte ner överbliven gräslök i krukan med rosmarin, båda trivs) och gräddfil. Hon kan alltså inte ens ägna sig åt att fundera över middagsmaten.

Inte vill hon tänka allvarliga tankar heller. Som väl är kommer grannfrun med den mjölk hon köpt åt Agnes, när hon ändå skulle åka till affären med en annan grannfru. Det blev en stunds prat om just ingenting.

Så har Vimsan varit på matbesök i huset, klockan åtta på kvällen kom hon in efter att ha varit borta hela dagen igår och i natt. Undrar så vad som lockar henne därute, men hon har nog trevligt. Hon är hungrig och törstig när hon väl kommer – och när hon är klar drar hon ut igen. Agnes försöker tala om för sig att hon inte ska oroa sig för katten, den här lilla svarta kommer hem när det passar henne.