beskrivarblogg

Fredag, vaknar vid åtta och går upp kvart i nio. Den där stunden när nattens drömmar försvinner och inte ens fragmenten blir kvar, den är skön och den är lite förskräcklig. En ny dag, vad ska den innehålla, vad vill jag göra, vad kommer jag att ha för mig? Än vet jag inte, jag dricker det sista av mitt te och äter yoghurten som avslutning på frukosten. Har kollat nätet, gratulerat Marlise i Schweiz på födelsedagen, klarat av wordle och sudoku.

19 grader och ”mestadels klart”, varmare mitt på dagen. Jag klär på mig. Och jag gick ut i solen, bort till loppisen med bok och kläder. När jag skulle betala två ”nya” böcker, vinkade kvinnan i kassan bara åt mig, jag behövde inte betala. Jag försäkrade att jag skulle returnera böckerna efter läsning.

Hem med vatten och en hojaldre, Findus skalade räkor som jag insåg – hemma – var okokta. Nu kokta efter att jag (igen) glömt äggen jag kokade på spisen, de lär vara väldigt väl kokta. Tänker mig en rejäl räkmacka till kvällen. En kopp te med tillbehör nu innan jag går ut igen. Tar med mig en bok.

Satt på en bänk vid kyrkan och läste en stund, gick och köpte en glass vid en servering och satt där. Nu hemma igen när klockan är kvart över tre, blandar till räksalladen och gör tapas till en shandy i soffan. Bara 3 500 steg idag, får vara bra nog om jag lyssnar till knäna.

Wordfeud med min syster är inte enkelt. Men det är kul. För det mesta.

I den bok jag just läser, en från Röda Korsets loppis, Between friends av Kathleen Rowntree, talas om en ”kissing gate” – Google i mobilen översätter det med ”kyssgrind”. Det blev jag inte klokare av, så kollar igen härhemma, på datorn. Bättre information, en grind som är tillräckligt stor för att släppa igenom en människa, men inte boskap eller fordon, ofta i anslutning till betesmark. Då ser jag den framför mig. Kul namn, som jag förstås också undrar över. Etymologiskt finns tydligen flera teorier – låsmekanismen ska ”kyssa” den andra delen för att hindra fåren från att rymma, det finns spel där bara en person går vidare och därmed blockerar andra, mm.

Nu dags för Duolingo. Och därefter en ny Netflix-film som tipsades om på Facebook. Såg den eftersom jag gillar en av skådespelarna som jag tyvärr aldrig kommer ihåg namnet på, filmen heter The Darjeeling Limited – men tyckte filmen var tråkig, seg och sentimental. Jag rekommenderar den inte.

Jag har ätit mitt läckra valnötsbröd med hemgjord räksallad – godis. Så nu är jag mer än mätt, jag är belåten.

Klockan har hunnit bli kvart i åtta, det är förstås svart utanför fönstren, och lampan är tänd.

Tror jag ska läsa en stund, eller diska. Disken vann. Nu lite skriv, lite läsning. Ansluter datorn till nätet, så kan jag ha den igång om andan faller på. Men den gör det bara när jag tröttnar på det jag läser. Det innebär tyvärr inte att jag själv därmed skriver något som är mera medryckande, mera läsvärt än den pågående, ganska långrandiga boken. Om det ändå vore så, att tråkig läsning inspirerade till bra skrivande. Och jag kan inte ens uppamma energi nog för att testa Amy Tan´s idé om att önska sig det man inte vill ha eller inte vill ska ske – som därmed förmodligen inte blir verklighet. Lika lite som det man innerligt önskar sig. Den där ”bakvända logiken”, av någon anledning gillade jag den.

Så jag får väl göra som vanligt, skriva ändå. Klockan är bara kvart i nio, jag kan inte gå till sängs redan. Har pratat med yngste sonen som efter jobbet var på väg hem till Lotta, för att äta middag. Jag muttrade som åtminstone en del morsor gör, om att han säkert behöver ägna någon del av sin lediga helg till att städa därhemma – han kontrade med att han ska använda nästa helg till sånt, för då ska Lotta göra något annat. Han berättade också att en gammal tidigare chef avlidit, och skulle nog gå på minnesstunden som hålls i Stockholm (antar jag, mannen begravs i Norrland där han bott de senaste åren).

Jag kan ägna en stund åt att tänka över vad jag är tacksam för idag – att jag lever, är här där det är varmt, kunde gå även idag med hjälp av en paracetamol innan jag gick ut, har ätit en god middag, fick ett par böcker gratis på Röda Korset, har torkat golven så att de känns fräscha, bar hem vatten från Alteza när jag just inte behövde bära något annat, att mina med plåster lagade läsglasögon håller ännu, att håret kanske är lite mindre gult än före tvätt med nytt violett schampo, att jag vet att jag kan lämna alla böcker jag har samlat på mig till Röda Korset innan jag åker hem (slarvigt räknat har jag 25-26 böcker i soffan och på bordet, bara en ska med hem, plus två till om bagagevikten medger det). Tror dagens tacksamhet stannar här.

Trump fortsätter sitt galna agerande, nu förändrar han USA´s klimatpolitik till det sämre och blir allt mera bisarr i sina framträdanden. Även republikaner börjar protestera, men ändå händer ingenting som tvingar honom att avgå. Några menar att Trump och hans hantlangare är värre än Watergate, som fick Nixon på fall. Här krävs tydligen ännu starkare avslöjanden, och Epstein-filerna lär kunna bidra. Om de nånsin blir helt genomlysta och offentliga, utan de maskeringar som hittills döljer männen i dem. Kvinnorna och barnen som är offer i sammanhanget visas utan maskering, och kan identifieras. Hilary och Bill Clinton kräver att de ska höras öppet och offentligt angående Epstein, än har jag inte klart för mig om det blir så.

Och i Ungern försöker någon utöva utpressning mot diktatorns starka utmanare i val som är förestående, enligt ”välkänd rysk modell”. OS i Cortina har slut på kondomer, hoppas användarna haft kul och tar det lugnt tills ny leverans anländer.

Migrationsverket har dömt en 8 månaders baby till utvisning, medan föräldrarna får stanna åtminstone till oktober. Vilsna kommentarer från alla håll, men en sak är klar – den här myndigheten har handläggare som läser sina regler som fan läser Bibeln. Bokstavligen.

Även om det här beslutet rimligen inte kan verkställas, gör det skada – familjen mår dåligt, andra som väntar på besked blir ännu räddare och mår ännu sämre. Parallellt gör vi oss av med väl integrerade, skattebetalande invandrare, och tonåringar som aldrig varit i det land de skickas ”tillbaka” till får sin framtid förstörd. Några får stanna efter protester från många, andra bara försvinner, från resten av sin familj, från skolkamrater och kollegor.

Sverige måste tänka om, ändra på hafsigt införda lagar som får oanade konsekvenser. Sluta att ens fantisera om att sätta 13-åringar i fängelse – nu har ”man” möjligen mildrat de idéerna till att barn ska kunna förses med elektronisk fotboja.

Det finns ingen enkel lösning på det som skapar den brottslighet som utnyttjar de här barnen. Bovarna bakom barnen går fria, eller utövar sin makt från länder långt ifrån Sverige. Vad kan vi göra för att de här ungarna inte ska vara så utlämnade, så utan hopp om en ”vettig” framtid i Sverige, att de tar emot pengar och annat för att mörda, och ibland tar fel på adressen till det utpekade offret. Hur många generationer unga är redan förlorade?

Den norska bonusprinsen verkar också vara förlorad, eller i alla fall med en märklig uppfattning om sin plats i världen – att döma av de rubriker hans rättegång nu skapar. Jag ser å ena sidan kronprinsen som besöker honom i fängelset, och tycks rimligt förtvivlad över det som skett och sker, å andra sidan en ung man som vant sig vid att få eller ta det han vill ha, med pengar och diplomatpass, möjlighet att fara världen runt och, tycks det, noll impulskontroll, noll moral som säger stopp. Vad kan få den mannen att förvandlas till en så kallat normal människa, hur kan han ens hoppas på att kunna leva ett någorlunda normalt liv? Fängelse är kanske det som väntar, men det lär inte bidra till något som blir bra, förmodligen tvärtom.

Jag blir förtvivlad över allt elände överallt, nära och långt borta. Iran och protesterna där pratar man inte mycket om just nu i pressen, men det rapporteras att den kvinna som fick Nobels fredspris för ett par år sedan fängslats, misshandlats och är sjuk, kanske döende. I Sudan svälter folk, Ryssland och Ukraina fortsätter kriga, Rubio (USA) har precis ställt in Ukraina-möte med kort varsel. Gaza är ett enda obeskrivligt lidande. Kristersson är som vanligt vag och tar inte ställning tydligt till just nånting, just nu inte till SD i regering ihop med M och/eller resten av Tidö-gänget. Eller S, vilket får mig att rysa. Vad håller Magdalena Andersson på med? Finns det ingen ryggrad i partiledningen, ingen som ens har ett uns av det som tidigare partiledare inom S stått för. Snart är även det partiet ett gäng som slänger ur sig ogenomtänkta förslag till åtgärder för att lösa ett problem här och kanske ett där. Någon samlad vision för ett framtida Sverige, ett Sverige efter valet i höst har i alla fall inte jag sett till. Men det kanske beror på att jag inte tittar på teve, varken här eller hemma…

Godnatt. Klockan har blivit tio, jag kan gå och lägga mig.

”Min” bänk i långa backen, där jag kanske vilar en stund i morgon på väg till loppis ovanför Mercado municipal

Onsdag vaknar vid halv åtta och går upp, Frukost etcetera. Pratar länge med Karin i Danmark, går så småningom ut. Uppför långa backen, och visst är det lite loppis däruppe, men inga läsglasögon. Behöver inte gå dit på onsdagar igen. Ner, till strandcaféet och Martti. Jag kommer för sent för ännu en cortado, och vill inte ha någon öl. Lär mig att efter klockan ett serveras inget kaffe. Sitter en stund, småpratar, men är mest tysta och ser på vågorna. En helikopter (rött kors) har hovrat i nära en timma över havet här utanför. Såg den i hamnen och undrade vad som hände. Senare får jag klart för mig att en tysk paraglider landade i vattnet, skärmen har bärgats, men jag tror mannen försvann.

Den här gången var det inga våghalsiga turister som råkat illa ut för att de struntat i varningar. Det hjälper tydligen inte att spärra av stränderna när monstervågorna kan komma. Nyligen var det några dumma turister som var nära att dras med lite längre norrut. De klarade sig. Minns inte att det var så många larm som nu, förra gången jag var här.

När jag kollar stegräknaren har jag gått drygt 8 000 steg. Det känns. Jag var ändå lite klok, vände när jag slängt soporna och gick ”hem” och tog en paracetamol innan jag gick ut igen. Det var nog bra, nu ska jag sitta stilla. Middagen är klar sedan igår och väntar i kylen. Nu en shandy och lite chips i soffan.

Och kanske lite läsning på tyska. På en bänk längs vägen låg en trave böcker som någon lämnat. Jag hittade en av Haruki Murakami, Die Pilgerjahre des farblosen Herrn Tazaki. Började läsa lite när jag satte mig på bänken, språket fascinerar mig ”fast” det är översatt från japanska till tyska. Jag har länge velat läsa den på engelska, nu gör jag ett försök med tyskan. Visst är det ord jag inte förstår, men jag gör som jag brukar, drar slutsatser av sammanhanget och tror att jag begriper. Om det blir för konstigt kollar jag. Ibland är jag på rätt spår, ibland åt häcklefjäll.

Pilgerjahre betyder vallfärdsår, pilgrimsår. Det kunde jag kanske inte exakt gissa mig till, men nu vet jag. ”Översatte” det i huvudet med något slags samlande, år av samlande. Inte alldeles fel, även om långt ifrån rätt. Det lär väl visa sig hur långt min gamla skoltyska räcker. Aldrig ett av mina favoritspråk, men kanske i den här tappningen, med Murakamis sätt att använda sitt språk.

Just nu minns jag att jag nyligen drömde/undrade halvvaken var ordet häcklefjäll kommer från. Gissar att det kanske är Hekla, som väl är ett fjäll på Island? Det här måste jag nog kontrollera. Det stämmer, isländska och vulkaniska Heklufjall handlar det om, ”ingången till helvetet eller själarnas pinorum”. Inget bra ställe. Varifrån kommer min osäkra kunskap? Kanske från studierna i isländska en gång innan jag fick våra barn, och som jag glömt det allra mesta av.

Roas ibland av alla konstigheter som ryms i min hjärna – och som bara är borta när jag dör. Att allt försvinner är sorgligt, så mycket kunskaper och erfarenheter av alla de slag, som finns (även om allt inte används särskilt ofta) medan en människa lever. Jag kan bara hoppas att något av det jag lärt mig i och av livet också har förmedlats till de mina. Om, så har det nog skett väldigt omedvetet från min sida.

I wordfeud leder jag med 21 poäng, något som syrran förmodligen lätt kan förändra.

Är rejält trött på att tjat om Epstein och vilka kändisar som frotterat sig med honom, bott på hans ö, ärvt pengar eller på andra sätt fått sin ekonomi förstärkt – och nu antingen ber om ursäkt (Bill Gates, och, tror jag, norska Mette Marit) eller drar tillbaka bilder på sig själv och Gates (Ebba B, som en snabb konsekvens av G´s numera dåliga rykte), eller bara säger upp sig från sina uppdrag (engelsk f d minister med flera). Var svenska hovet står i det här har jag inte uppfattat. Och Trump fortsätter göra vad han kan för att inte helt bli av med sina ”kejserliga kläder”.

En soppa som är allvarlig nog, men jag vill faktiskt inte ha flera osmakliga detaljer presenterade så fort jag kollar Facebook eller en tidning. Hur står de här fil-läsande journalisterna ut med sitt jobb? Och varför kan inte lagliga instanser i USA se till att någon sorts slutledning dras, t ex om Trumps kontakter med E. Så att de som ska dömas lagligt, tvingas ta konsekvenserna av sitt beteende. Epstein är död, och hans rykte kan knappast bli sämre. Men resten?

Funderar. Portugal – hur är klimatet där vintertid? Har för mig att det är betydligt svalare än på Teneriffa. Kan ha fel. Ethel, om du läser, påminn mig igen om var ni brukade bo, och hur vädret var där.

Grekland? Känns kallt och till och med ibland snöigt. Har bara varit på Kreta, så jag är väldigt okunnig.

Ett bekymmer i sammanhanget är att jag inte vill sitta MÅNGA timmar i ett flygplan för att komma fram. Tre-fyra timmar är tillräckligt, kan antagligen klara upp till sex timmar. Var hamnar jag då? Var i Europa är det tillräckligt (som på Teneriffa) varmt för mig? USA och Asien är otänkbara av många skäl. Afrika likaså.

Frå fundera lite till och ställa några frågor till Jeeves.

Slår på Rapport, och försätts tillbaka till masskjutningen på Risbergska i Örebro – om jag mår fysiskt illa (och genast stänger av) när jag ser det här igen, hur ska inte de må som överlevde och nu upplever det igen? Eller för den delen, mördarens anhöriga. För en vecka sedan avslöjade pressen att och var han begravdes. Även en död mördare har rätt till någon minimal hänsyn. Skit, så realistisk och publikfriande behöver inte ett nyhetsprogram vara. Blir riktigt illa berörd av den brist på inlevelseförmåga och empati jag upplever hos media. Förstärker mitt beslut att inte titta mera på Rapport.

och min middag

Skriv – allt om mina mål – eller vad, hörde inte, begrep inte, skiter i det här, vill vara med, kan inte vara med, jag hör för dåligt och blir dum.

Behöver bestämma mig för vad som ska vara kvar och vad som ska bort i mitt manus – hur intressant är det t ex för någon annan med mina antal steg varje dag?

Hur kul är det att få en tafflig måltidspresentation mest varje dag, dessutom utan vackra matbilder?

Hur spännande är det att få läsa om min ensamhet, om min längtan, om min sorg – den som hela tiden finns bakom orden. När är jag där, när kan jag inte kan klara mig själv längre? Är mina borttappade ord och namn första tecknen på demens? Hur ska jag stå ut med att inte få bestämma själv om jag vill vara vaken, om jag vill sova, om jag vill äta eller låta bli, vill skriva och inte kunna.

Det är min stora rädsla. Hittills har demens för min del handlat om andra människor, om Jan, och andra både bekanta och kändisar – nu börjar jag närma mig mig själv och min, om inte demens, så den tid i livet, när jag inte klarar att leva ensam längre. Och det är jag rädd för.

Så är min ambition med manuset att JAG ska lära mig mera om ålder och ålderdom? Inte alla andra som jag hittills hävdat?

Kanske både och. Jag och andra i min ålder, på samma väg mot döden – för det är ju den som väntar där borta, ännu inte riktigt omfattad, ännu inte min – eller din. Läser du det här är du inte där.

Döden är ännu bara något obegripligt, något som rört vid mig genom älskade människor som dött, men än har den aldrig varit min. Jag har hittills inte varit så nära döden som jag är nu.

Och samtidigt kanske inte varit lika levande. Eller vad jag nu är, det ser ut som om jag lever i alla fall. Vissa delar av mig känns ganska avsomnade – sexlivet är borta, ett minne blott och knappt det. En tacksamt naturlig utveckling när bristen på partner är så absolut. Kanske är det bara bra att lusten också försvinner. För vad ska den annars ta sig till – vibratorer i all ära, men trist blir det. Just nu har jag ingen vibrator heller.

Tror nog att mitt skrivande även den här gången har som första och största ambition att lära mig mera om mig själv – och kanske förpacka det så att andra vill läsa, också.

Mina knän blir varma av laptopen. Jag dricker ännu en kopp te, har en banan på soffbordet, glasögonen behöver diskas. Men inte nu. Inser att vår skrivcoach inte förklarat – eller har jag inte hört? – vad pomodoro är. Jag vet eftersom jag googlade, och Karin i Danmark har metoden med i sin bok, så hon vet också.

Flera ambitioner med manuset? Hur göra det läsbart?

Tappar farten, vet inte vad jag skriver eller kanske vill skriva – kanske t o m borde skriva.

Skriv ändå, låt fingrarna göra det de ska, skapa orden. Hjärnan får väl hänga på om den kan. Men den är ovillig, fingrarna vill, men inte huvudet. Okej, LÄRA MIG mera om min ålderdom som kanske också är lik andras; ambition nummer ett.

Nummer två? Skriva om detta så att läsare vill läsa, media vill recensera, bokköpare vill köpa. Förlag vill ge ut, det kanske kommer före resten…

Nummer tre? Formulera följebrev och bokbaksida.

Jag tar slut före tiden.

Jag vill att någon ska tycka att det jag skriver är bra, tala om att de vill läsa, tala om för mig att jag finns fortfarande. Även om jag är gammal och fyller 84 i morgon. Vill finnas, vill vara den jag är och ibland kanske den jag varit. Inte bara vara ingen.

Eller kanske lära mig att vara den jag är idag, utan gnissel. Jag känner mig fysiskt kortare, har inte kollat, men har nog krympt även i den dimensionen. Män ser mig inte numera, och jag ser för all del inte heller så många ”tänkbara” män – vill inte närma mig någon av de många män jag ser här. Vilka är fortfarande män, kan de älska – mentalt och fysiskt? Eller är de också bara gamla? Kan jag älska en främling igen? Vet varken det ena eller det andra.

Saknar nog inte sex, men saknar närhet, beröring, varma händer, kramar, klappar, kyssar. Mat som någon annan lagat, samtal, delad vardag.

(Ytterligare 15 minuter pomodoro.)

Är jag som skrivande gammal och tämligen positiv människa bara en stor jäkla bluff? Som öser ur mig ord, som om de kan vara något för andra? Jag är inte alltid så himla glad och lycklig bara för att jag kan vara här i värmen när det är vinter därhemma. Är ungefär lika melankolisk emellanåt som annars, det förändras inte påtagligt av värmen, jag mår bara lite bättre och fryser lite mindre. Välsignar syrrans avlagda poncho och min klokskap att ta den med mig.

Så, att bli gammal har kanske inte förändrat mig så mycket, men kroppen är annorlunda. Och en sak, jag är inte deprimerad längre. Det finns något som kallas åldersdepression, där är jag inte – även om jag ofta är rådlös inför framtiden, orolig att bli ett vårdpaket, rädd att förlora mig själv och ändå behöva fortsätta leva.

Vad kan jag göra åt den skrämmande framtiden? Inte mycket annat än att som just nu låta bli att dricka alkohol, skriva så mycket jag förmår, gå dito, komma ihåg idag att ta en paracetamol innan jag går ut. Se mig omkring, uppskatta det jag ser – och roa mig med att tänka elaka tankar ibland, utan att uttrycka dem. Jag måste inte gilla allt som rör sig.

Jag behöver heller inte tycka om det mesta av maten här, för det gör jag inte. Eller utbudet i butikerna. Det mesta är ”kroketter” med diverse innehåll. Var är ostronen, var är räkorna, var är fisk jag känner igen? Finns, jag vet. Letar väl inte tillräckligt intensivt. Rincon del Mar.

Jag är fulare än nånsin, utom i sällsynta ögonblick då jag faktiskt tycker att jag är riktigt snygg. Vacker har jag nog aldrig varit. Nu är jag skrynklig, inte enbart rynkig. Kroppen är en misär, magen för stor fortfarande, även om den minskat i omfång i takt med att drinkarna försvann. Benen är skrala, smala och fläckiga, armarna alltför magra, händerna stora och ådriga. Brösten sitter på fel ställe. Håret är inte riktigt som jag vill, men okej. Tänderna osäkra, men omskötta och dyra de senaste åren. Ögonen ska vi inte tala om, de behöver kollas och åtgärdas med fungerande glasögon när jag är hemma igen. Öronen också.

Blodtrycket verkar vara okej, men ska kanske kolla det igen innan jag åker hem.

Vad vill jag med min bok? Om jag skjuter över målet, siktar mot stjärnorna – vad vill jag då? Då vill jag att boken blir uppmärksammad i media, att jag intervjuas och framstår som klok – inte enbart som en patetisk gammal kärring. Att jag bidrar till respekt för oss gamla, att vi ses som fortsatt värdefulla.

Avskyr ordet ålderism, men nog regerar det ordet i Sverige. Mera än här. (Såg en krönika häromdagen som beskrev hur stora förlag inte ens kostar på sina välkända författare någon ljudbok, ”eftersom din förra bok inte sålde si eller så”.)

Jag vill göra klart att det jag skriver förstås handlar om mina erfarenheter – men att en del av dem kanske är allas. Mycket av åldrande var obekant för mig första gången, men hade det varit annorlunda om jag vetat mera? Fast det tror jag inte – att ta till sig lärdom om något man dittills inte behövt förhålla sig till, det har aldrig varit enkelt för någon. Inte i någon tid, och definitivt inte nu.

Nu är det de unga som regerar, men inte alla unga. Och det kan jag inte påverka.

Kanske kan jag få några fler gamla människor att synas, att bestämma sig för vad som är möjligt också för en gammal människa. Kanske kan någon ung person inse att hen har en skatt i sina gamla far- eller morföräldrar, grannen eller någon annan ålderstigen människa i närheten. Jag begrep inte att sätta värde på det när jag själv var ung, jag var för självupptagen.

Bild lånad av Pexels.com

Torsdag, frukost klart vid nio. Gör mera te. Kollar nätet, inget uppmuntrande annat än möjligen att Bruce Springsteen gjort ny musik om det som hänt i Minneapolis/Minnesota. Svenska banker delar ut miljarder till sina ägare, somliga i höga positioner inom respektive bank, inte förvånande, inte uppmuntrande. Tar in tvätten. 18 grader och halvklart, blir runt 22 senare.

Ska klä på mig och gå bort till brödbutiken och köpa valnötsbröd. Det är allt på programmet idag, förutom att som vanligt skriva och läsa. Och fixa något att äta, vet inte vad just nu.

Aporpå den där rödbetan lite högre upp på sidan – jag skrev om någon sorts inledning (betyder skrev en ny) till det här manuset igår. Har lagt det i mappen, inte bestämt mig för om det duger. När jag ändå tittade på början läste jag ungefär 10 sidor framåt, och strök en hel del onödigheter. Försökte hålla ”ambitionen” i huvudet – varför skriver jag, vem vill jag ska läsa, vad hoppas jag läsaren känner och påverkas av. ”Berörs” är uttjatat, men det är väl det jag vill, beröra.

Så funderar jag på om det är okej för mig att berätta om mitt privilegierade liv här i varmt klimat, undan vintern i Sverige. Undrar hur många svenska pensionärer som gör som jag? Och alla som inte kan leva så här, av alla möjliga orsaker, vad känner och tänker de när/om de läser?

Skapar jag avundsjuka i stället för nyfikenhet? Vad vill jag åstadkomma?

Jag vill att flera ska vilja och våga utforska möjligheterna i ett pensionärsliv, också om ekonomin inte är fantastisk. Min är det inte, men det går ändå tack vare låg hyra därhemma.

Vill att många ska hitta glädjen i friheten som gammal, när den tid som finns bara är min. Ingen arbetsgivare som kräver större delen av livstiden, och okej, ingen lön heller. Men en pension varje månad, hur stor eller liten den än är.

Hoppa över sparandet till barnbarnen, de klarar sig utan din hopjobbade pension. Ensamma kvinnor utan make med hög(re) pension behöver sina pengar själva. Det är inget krav att som pensionär sitta i en soffa och knapra på chokladpraliner – men de flesta liv kan förgyllas i någon mån. Så länge man är frisk och någorlunda rörlig, så länge kropp och huvud hänger med.

Mitt sätt att förgylla tillvaron är att resa hit. Just nu är det vinterkallt även här, men det betyder bara att det är svalt om nätterna (15 grader) och skönt om dagarna (20 grader), ibland regn, ibland kraftig blåst. Höga, farliga Atlant-vågor, men jag badar inte i havet.

Ensamt även här. Jag är inte bra på att ta kontakt med främmande människor. Min tyska vän Martti pratar jag med, eller är tyst tillsammans med. Maite häromdagen, serbisk spanjorska sedan femtio år som jag kanske träffar igen. Liksom Palmyra i Punta Brava, igår min värdinna Teresa. Personalen på fiket i hamnen där jag får min cortado utan att behöva säga något. Det är ganska tomt omkring mig och jag är numera van vid att det är jag som bestämmer vad som ska ske om dagarna. Eller inte. Trivs med det för det mesta.

Men, visst saknar jag någon att prata ”allvar” med. Har aldrig gillat att befinna mig bland många människor som inte har något vettigt att säga varandra, är ingen minglare som kan säga det man ska säga i sådana sammanhang. Samtal om viktiga saker på tu man hand, eller i liten grupp, är jag mera bekväm med. Kanske är det här något jag har förstärkt och utvecklat allt eftersom jag blivit äldre. Eller så är det något som blivit en nödvändighet, eftersom mitt liv är som det är. Höna eller ägg, vad åstadkommer vad?

Nu på med kläder. Och, cortado först i hamnen och brödköp därefter. Hem med brödet och ut igen. En glass. Så småningom gick jag hemåt via Alteza och vatteninköp. 5 100 steg, höger knä är väldigt ovilligt idag. Nu stannar jag inomhus och tar igen mig. Fiskpinnar och kokt potatis med remoulad till middag. Inte så jag hetsar upp mig över min delikata måltid, men den duger. Endive och tomat till. Klockan är halv tre.

Det var inte halvklart idag, det var mulet och skönt. Vågorna både i hamnen och vid San Telmo var väldigt stora och kraftfulla. Skrämmande.

Läsning en stund. Tröttnar, och öppnar laptopen igen. Har gjort Duolingo 155 dagar i följd. Fem månader. Borde ha lärt mig mera än jag tycker jag gjort – men en viss förståelse har jag nu som jag inte hade tidigare. Snabbheten i lokalt tal gör det svårt för mig, jag hör helt enkelt inte. Klena öron bidrar inte heller på något bra sätt.

Har just sett ett förfärligt inslag på youtube om rekrytering till den ryska armén, en lönande industri för många, där det enda viktiga blir att kriget fortsätter, det får inte ta slut. The Russian Dude. Tror jag behöver fly till Familjen Bridgerton på Netflix en stund, om en stund. Klockan här är snart fem.

Långa eftermiddagar gör mig rastlös, och idag skulle det ha smakat bra med en drink, en GT eller en Dry Martini. Tror jag.

Gör ingen, dricker bubbelvatten med citronskiva. Och förundras över glaset jag hittade i skåpet, känner inte igen det riktigt. Mitt minne säger att det jag använde förr (för 25 dagar sedan) var rakare, det här är lite mindre nertill än upptill. Eftersom ingen mer än jag har tillgång till skåp och glas, så är mitt minne ren inbillning. Ungefär som den där sydafrikanska apelsinmarmeladen jag letat i skåpen efter, den köpte jag nog aldrig. För jag har svårt att tro att jag kan ha ätit upp all den marmeladen…

Illavarslande ålderstecken, begynnande demens av något slag, eller enbart normal glömska? Spelar ingen stor roll här och nu. Läser att Bruce Willis´ hustru talar om att han inte vet/förstår att han är sjuk, och att hon är glad för det. Undrar hur hon vet att han inte vet? Jag undrade alltid över Jans demens (samma som Willis´) och hur mycket han visste – tror han visste lika mycket som jag. Att det mesta var fel på något sätt, och att det inte fanns nånting som gjorde det rätt igen. Men kanske glömmer den som är demenssjuk också sin sjukdom, med tiden.

Fredag, kollar klockan på mobilen vid 8, gör artrosprogrammet i sängen. Frukost, långsam start, internet, wordle, sudoku, Duolingo. Ut till en cortado, höga vågor även idag men inte längst in i hamnen. Där simmade några, modiga eller dumdristiga. Vet inte.

Gick upp till Röda Korsets loppis och hittade fem böcker på engelska, 2,5 Euro. En hojaldre också på kondiset, lite rundgång, en stunds läsning i en liten park som för det mesta är lugn och stilla, utanför en kyrka. Idag satt där två gubbar som verkade lätt påstrukna och pratade högt och mycket. Min stund blev kort. Hemåt via Alteza för inköp av flera nollprocentiga shandies, och en flaska sauvignon blanc, också utan alkohol. Den kanske går att dricka.

Åt en arepa, friterat majsbröd med ost, kyckling, avocado och lite majonnäs – gott. Behöver inte laga någon middag. Hem och insåg när jag kollade kalendern, att skrivhive började för en halvtimme sedan. Många verkar vara igång, eftersom jag anslöt sent ser jag ingenting i chatten och vet inte om vi fått några särskilda ”förhållningsorder” för dagens skrivande. Gör inget, jag skriver ändå.

Spar min hojaldre till senare. Är för mätt nu. Nu hälsas även jag välkommen av Jeanette, hon har koll. Och jag ser chatten. Jag skriver på en ny början, igen – lägger den också i mappen för skrivkursen. Mycket prat om AI, farhågor och möjligheter, nödvändigheten av att vara nyfiken, och bestämma själv vad jag vill använda, ställa rätt frågor; ny chatpgt att kolla

Fast inte just nu. Bra möte. Här är klockan snart halv fem, tror det är dags för en kopp te och min hojaldre.

Ser därefter mycket intressanta program på SVTplay, där Anders Hansen berättar om AI och hur utvecklingen går fort och kanske skapar ”konstigheter” som en avatar som en kvinna älskar – och som har lärt henne att också ha/få en relation med en levande människa… Och de komplicerade konsekvenser sådant kan skapa. Med mera, om lycka, där det visar sig att flera och nära relationer till andra människor snabbare minskar den stress som vi hela tiden utsätts för, när livet och världen inte går att förutse och kontrollera. Handlar om icke vald ensamhet, långvarig och sådan som mesta tiden gör ont – den gör människor olyckliga. Kan därmed en AI-vänskap vara en ersättning? Programledaren liknade AI-förälskelse vid plastblommor, en träffande bild enligt min mening.

Min hjärna är nog för gammalmodig för att begripa alltihop, men det var mycket spännande – och ibland skrämmande. Orkade inte se färdigt på miljonären/miljardären i USA som bestämt sig för att bli mycket gammal, äter ca 50 tillskott varje dag, fuskar aldrig, 300 g grönsaker ska det vara, bär, nötter, passionsfruktjuice (kanske kommer ihåg fel) etcetera – tror inte den snubben har utrymme för särskilt mycket mera mänskligt liv – vad ska han ha alla sina år till? Han berättar att han numera fyller år var nittonde månad (var det väl?).

Jag nöjer mig med att be Jeeves (Chat GPT) skriva förslag på brev från hyresvärden till hyresgästerna, med info om stambyte och eventuell renovering.

Nu är klockan kvart över sex och jag får nog ta fram en shandy utan alkohol för att fira att det är fredagskväll. Utan mera ansträngande för min trötta hjärna än att kanske läsa i någon av de fem olästa böckerna. Och tända lampan, det är inte svart utanför fönstren, men mörkt inomhus.

San Telmo igår

Vaknar sex, gör artrosprogrammet i sängen och därefter frukost. Klockan åtta har jag min andra kopp te på bordet. Har tagit del av ”nyheter” och annat på nätet. Är i alla fall vaken, påklädd och har bäddat sängen, när nu donna Teresa kommer. Ska bli kul att se vad ”morning” innebär för en spansk äldre kvinna. Tänker behålla ponchon på, för att illustrera ”kallt inomhus”.

Den naziliknande ledaren för ICE lär få kicken av Trump, som kanske backar lite. Men förmodligen inte tillräckligt, protesterna i USA fortsätter. Och i Sverige vill ”regeringen och SD” (som det tydligt sägs i nyheterna) fortfarande sätta 13-åringar i fängelse, trots protester från alla håll. I Iran sägs ofattbara 30 000 människor ha dödats av regimen, Indien och EU sluter handelsavtal nu när USA inte längre är gångbart. EUs ordförande (?, vad är hans titel) fortsätter hylla Trump, jag förstår inte hur han kan eller varför. USA uppträder inte direkt som en partner till EU.

Vad av alla notiser och reportage ska man tro på, vad är propaganda för än det ena, än det andra? Vad är AI-tillverkat i vilket syfte?

Dricker rooibos-te, lite väl jolmigt i min smak. Men tepåse för andra koppen te duger ändå.

Får just meddelande på what´s app att donna Teresa ”is feeling unwell, had a very bad night, and can we postphone till tomorrow?” – klart vi kan, även om jag nu sitter här och är färdig att träffa henne. Det får bli repetition i morgon bitti av dagens bestyr. Nu kan jag i alla fall gå till brödbutiken och köpa bröd innan de tar slut.

Sol och 16 grader ute än så länge, blir upp emot 22-23 längre fram på dagen. Blåsigt i morgon, annars ungefär samma väder som idag.

Jag gör Duolingo nu, så är det klart.

Gick ut för brödinköp, men först en cortado. Därefter bröd, valnötsbrödet enbart torsdagar, jag trodde tisdagar. Köpte ett halvt skivat bröd av annan sort, allt är bättre än Altezas. Och en hojaldre i kondisbutiken. Gick in på Alteza för vatten, och hittade dessutom Pellegrino på plastflaskor, smör och en fläskkotlett, som inte var så tunn som man tydligen vill ha dem här. Den ska stekas på måttlig värme och få puttra i pyttelite vatten därefter – lärt mig av kocken Myllymäki i pressen idag. Hem med alltihop, och ut igen. Till havet och Martti, satt en stund och pratade. Det var för varmt i solen, så jag gick hemåt. Två avocados längs vägen, en mogen i kväll, plus en som behöver några dagar, ett litet blomkålshuvud, persilja bara för att det fanns, ett par clementiner. Nu hemma igen.

En spansk kvinna var på väg in i huset när jag kom. Kanske hon som bor mitt emot mig. Hon tände inte lampan, så det gjorde jag inte heller. Ville inte trängas med henne vid porten. Dumt, höll på att åka på öronen när jag väl kom upp från den korta trappan nära hissen. Gick rakt in i trappgallret, med munnen före. Slog i en tand och blödde lätt från läppen, tror tanden höll. Nu isbit i hushållspapper för att möjligen inte få fläskläpp.

Hojaldre och te, jag behöver sansa mig lite. Blev uppskakad. 8 300 steg idag.

Berättade för Martti att jag lyckats nästan stänga det lilla fönstret, och talade om att jag inte klättrat, utan använt sopborstens skaft för att komma åt. Han skrattade åt mina ansträngningar, och sa ”du kunde ha bett mig”. Nästan lite besviket. Jag försäkrade att jag visste det, men att jag inte ville att han skulle kliva på en vinglig stol och kanske trilla för att hjälpa mig. Han log också åt min information om värdinnans icke-visit i morse, mañana…

Han betalar 700 för sin studio, men stannar ju minst ett år, vilket reducerade hyran en del. Men, ”huset är inte i något vidare bra skick”. Jag tror min studio är fräschare än hans, om han bor rakt över mig. Där verkar inte finnas några persienner, bara bruna tygstycken att dra för fönstren.

Syrrans tur i wordfeud, jag har två ganska omöjliga bokstäver kvar, hon vinner nog när hon väl lägger något. Jag gör wordle och sudoku medan jag väntar. Nu ska jag spegla läppen. Den ser rätt okej ut.

Nu får det bli läsning en stund, orden tryter.

Så delar jag blomkålen i mindre bitar, för snabb kokning i mycket saltat vatten. Kotletten lär ta längre tid att steka. Tänker värma den lilla biten tortilla som blev kvar igår, i stekpannan. Kanske smula sönder den. Än är klockan bara fyra, så jag väntar ett tag och äter det sista av Apfenzellern.

Syrran vann wordfeud med 35 poäng. Jag är mallig över att jag ändå hängde med rätt bra.

Läser en loppisbok på engelska, Bella Mackie´s What a way to go – rolig, vitsig, märklig och välskriven. ”Wicked.” Handlar om en outhärdligt egoistisk affärsman, som dör mystiskt på kvällen, medan hans sextionde storslagna födelsedagsfest pågår för fullt. Lämnar efter sig fyra tämligen bortskämda och vuxna barn och en försummad hustru, en eller flera älskarinnor. Och kanske inga pengar. Vet inte säkert än. Den här väldigt döde mannen är huvudperson i boken, han befinner sig i ett de dödas ”väntrum” och får inte dö för gott förrän han kan tala om hur det gick till när han dog. Det är för det mesta han som berättar. Jag läser vidare, språket är relevant och känns väldigt engelskt, men jag kan ta fel. Är inte expert på engelsk respektive amerikansk engelska.

Kvart i sex har jag ätit den godaste fläskkotlett jag ätit sedan jag var liten. Saftig och mör. Tack Myllymäki. Och tortillan smakade bättre idag, skuren i små bitar, och fräst i det som var kvar i pannan när resten var klart. Blomkål har jag till i morgon också, plus den andra halvan av en prefekt avocado. Nu är jag mätt och jag är belåten. Har diskat. Försöker vädra ut matoset.

Nu får soffan ta hand om mig. Är nog lite trött efter att ha vaknat och satt igång redan vid sextiden i morse. I morgon blir det samma procedur, hoppas donna Teresa mår bättre och kan komma. Skrivkursen är inte förrän klockan fem.

vackert idag

och fridfullt, på en stol en stund idag

Gick till sängs, somnade inte. Kändes som om jag låg vaken i timmar, och det gjorde jag kanske inte. Men det var ingen skön natt, snurrade i sängen så att sängkläderna är skrynkliga idag.

Minns att jag låg och skapade ord med bokstaven ”y” som andra eller tredje bokstav. Maniskt, fick ta till mitt mantra för att få hjärnan att lägga av. Ordet ”dygöl” skulle jag lägga i syrrans och mitt spel när det var dags, göl fanns redan. Vaknade ordentligt vid niotiden, kollade wordfeud, och petade in mitt ord. ”Finns inte i vår ordlista.” Så var det med detta utomordentliga ord.

19 grader och halvklart. Pratat med yngste sonen, på väg till ny arbetsplats på Lidingö, lång resväg och lätt oro inför att möta nya människor, nya krav. Han är modig.

Har ätit frukost, efter dusch och hårtvätt. Håret är nu hyfsat torrt, jag längtar efter min cortado, men får vänta tills skrivkursens timme är avklarad. Börjar om tjugo minuter.

Bra timme, kul att prata med en annan författare, som samskriver med person i Gnosjö, bor själv i Stockholm och skriver historisk spänningsroman. Tips om följebrev, skicka till flera – men rätt sorts, och även de stora – förlag, fånga din ambition med din bok, beskriv den, nyfikenhet skapar läslust också hos förlag (i följebrevet). Svara på frågan varför – vem är läsaren?

Behöver läsare veta det här för att förstå? Fråga till dig själv när du redigerar.

Om testläsare, ställ några frågor som gör att de läser mera på ”allvar”, inte bara får sin nyfikenhet stillad, inte bara kan säga ”bra” – för vad ska du göra med det?

Dramaturgin i manus – när kraschar huvudpersonen? När kommer vändpunkten, ställ dina frågor till din karaktär. Inser att dramaturgin nog är frånvarande i det här manuset.

Nu är klockan drygt tolv här, ska gå ut och låta hjärnan ta igen sig. Bokstavligt.

Jag gick några vändor i stan, fick min cortado, och hittade idag den sista hojaldro con manzanas på kondiset. Betyder kanske att de börjat med dem igen. 4 000 steg, jag är enligt stegmätaren i Sydney, nästa mål är Perth, och dit är det 199 km…

Ena glasögonskalmen har släppt fästet, så jag försöker hålla brillorna på plats genom att sitta stilla. De höll ungefär en månad, kostade en hundralapp. Får hitta billigare nästa gång.

78 534 ord.

Det får bli tunnpannkakor till middag idag, klarar nog att grädda även utan min pannkakslagg. Och det blir vinbärssylt eller körsbärsmarmelad till. Eftersom jag inte gillar att dricka den UHT-behandlade (hållbarhets-) mjölken får det bli vatten till.

Gör Duolingo för dagen.

Det verkar som om många drar en lättnadens suck när nu T sagt att han inte ska ta till ”strenght” – tolkas som ”inget militärt angrepp” – när det gäller Grönland (som han dessutom tydligen verkade blanda ihop med Island ett par gånger i sitt tal i Davos). Frågan är väl hur pålitlig den mannen är, han som hela tiden gör vad som faller honom in, oavsett konsekvenser. Än ska nog ingen ropa ”hej” (över den där bäcken är vi inte än).

Mitt te är slut, kakbiten uppäten. Jag kör en vända till på samma tepåse. En mandarin väntar på soffbordet. Klockan är snart halv fyra, jag ska nog göra i ordning pannkakssmeten så den är som den ska vid sextiden. Får blanda i en kastrull, i brist på bättre skål.

Nu gick den andra glasögonskalmen också av – därmed sitter inte brillorna där de ska. Får ta fram de jag kasserat tidigare, ett par som sitter hårt och har en skada på ena ”glaset” (plast). Har gjort pannkakssmeten och det gick bra. Öppnade en stor flaska med bubbelvatten, för att göra mig en ”drink”. Tappar taget och den far i golv, så nu har jag torkat köksgolvet med bubbelvatten, hängt upp min blöta rock på en galge, och har diverse blöta trasor och handdukar att tvätta. Ska jag nog göra idag. Nu. När jag bytt kläder. Tacksam att det inte var pannkakssmet som for ut över golvet.

Ibland är livet äventyrligare än jag önskar. Nyss skrev jag om att dramatiken saknas i det här manuset. Jag hoppas mitt liv inte blir mera dramatiskt än så här. Det räcker för min del.

Är det möjligen klokare att gå in till en optiker och köpa läsglasögon? Rejält dyrare säkert, men kanske också bättre kvalitet? Får kolla i morgon, när jag lämnat elva utlästa böcker på Röda Korsets loppis. Hinner kanske bli tolv.

Tror jag fortsätter skriva utan att försöka hålla mig till någon modell, och struntar i någon dramatisk kurva, konflikt si och så, krasch och vändpunkt. Det får bli enklaste varianten – början, mitten, slut. Kanske är det dags att förbereda slutet redan nu när januari snart går över i februari? Eller ska jag fortsätta skriva hela tiden här – och göra slut när jag är hemma? Kan ju börja redigera sista februari som planerat, även om jag fortsätter skriva de fyra veckorna i mars. Åker hem den 28 mars.

Behöver skriva varje dag, skulle behöva skriva här och dessutom blogga (annat) – men klarar inte av att hålla isär det jag kallar manus och bloggen. Kanske inte ens behöver göra det, vad spelar det för roll om det ena är som det andra? Alltihop är ju mitt, jag tror mig inte om att kunna fantisera och använda bara en del av mig i det jag skriver. Pratade om detta idag med kompisen i gruppsamtalet på skrivkursen.

Jag är rigid när det handlar om att blanda min verklighet med fantasier. Eller så är jag bara oförmögen att göra det.

”Feelgood för äldre” med hyreshuset och de som bor där, värden och stambytet, kanske renovering, alla frågetecken och all oro – där kan jag fantisera, även om jag finns där också. Det är jag som skriver och berättar om vad som händer och vad som behöver hända.

Kanske var det den större friheten som fick mig att tycka det var så roligt att skapa de här människorna?

Här behöver jag nog inte ge mig själv större utrymme än att vara ”hon som skriver och bor på två trappor, bredvid den där äldre, välklädde herr Fallström (har glömt förnamnet och det är genant att fråga igen) och Hans som tagit över lägenheten efter sin till Spanien flyttade far, och nu bor där med sin relativt nya partner”.

Två skrivprojekt på gång, ett som jag ägnat mycket tid åt, och börjar tveka om. Ett nyss påbörjat, som jag inte har någon synopsis till eller någon klar idé om vart det ska ta vägen. Möjligen dags att låta bli att skriva alls några dagar? Det känns konstigt, och vad ska jag göra i stället?

När jag tar en klunk av det som återstår av det nya bubbelvattnet, inser jag att det inte smakar bra, citronsmaken känns märklig ihop med det som kanske är en naturlig liten sälta. Jag ska nog vara glad att mycket hamnade på golvet, jag behöver inte prova den sorten igen. Kanske ska torka en annan del av golvet med resten. Handdukar etc hänger nu på tork utanför fönstret.

Igår, och idag

Tittade in på Facebook och hittade inlägg om demonstration mot de USA-baser som regeringen givit tillstånd till, sjutton stycken spridda över Sverige. Lyckades ta mig till hemsidan, folkmotdca.se, och skriva under namninsamling. Gör det du också, om du läser detta.

Som vanligt har jag inga idéer om vad jag ska skriva. Och nya intryck, av människor och utemiljö, blir det inte idag om jag tillbringar mesta tiden i soffan. Då blir det glimtar ur den inre monologen, i den mån den förekommer. Det gör den hela tiden, men allt går inte att urskilja, ofta är det en enda sörja av ord och tankefragment, känslor.

Undrar om det alls går att få tyst på det där ”babblet” i hjärnan? Meditation och mantra är sätt som jag använder ibland när jag behöver. Hypnos kan nog också fungera. KBT. Ge hjärnan något annat att ägna sig åt, försöka styra bort från det vanliga till något kanske oväntat. Just nu stör mig inte min monolog, den är inte särskilt aktiv eller högljudd.

Jag ska mejla Alejandra (mäklare) om att en av ”rullgardinerna” inte går att rubba, den sitter fast upptill. Och om någon ska sova i soffan är det inte bra, ljuset från trappen faller in i rummet. Skickar mejl, och har lärt mig att persiana kanske är det ord jag inte kunde. Passade på att klaga över kylen samtidigt, och beskrev hur jag får ställa mig på knä på golvet för att se vad som gömmer sig längst ner.

Hittade ett uttryck på nätet, som fastnade. Handlade om att sluta dricka alkohol, utan att bekänna sig till AA´s möjligen rigida etikett ”alkoholist” – han hade ”practised drinking drinks, wine, beer”, nu tränade han på att dricka vatten i stället. Gillade synsättet – och tränar på att dricka Pellegrino med citron, när jag tidigare gjorde mig en drink eller tog ett glas vin.

Klockan är tolv, och jag börjar redan tröttna på att vara inomhus. Sticker ut armen utanför ett fönster och kollar om det regnar. Det verkar det inte göra, så jag går ut, med paraply och sopor.

Slängde sopor och tomma vattenflaskor, gick bort mot havet, fullt vid borden på caféet och inga parasoll uppe. Var tacksam att det var fullt, det började regna när jag gick hemåt. Och ingen lätt eller kort skur, det vräkte ner, trottoarerna blev som sjöar, glad att jag hade mina svarta plastiga flipflops på fötterna. Paraplyet var bra att ha, skyddade hyfsat mot blötan.

När jag var vid hamnkaféet hade det slutat regna, så jag lade min Alteza-kasse på en stol och fick min cortado. När jag gick därifrån låg kassen kvar på stolen. Nåja, någon annan kanske kan slippa bli blöt om baken, jag har en sån kasse till. 5 100 steg, inga stjärnor idag. Men skönt att jag ändå gick ut.

Väl hemma bytte jag kläder, det mesta var om inte vått, så fuktigt. Köpte vatten på Alteza, och en stor palmerita, halva går åt nu till en kopp te, igen. Köpte också några stora potatisar, vill göra mos till middag.

Gör Duolingo. Och wordfeudar, leder med femton poäng, inte mycket att ha när man spelar med min kära syster.

Nu ska jag läsa. En bok på svenska, Cecelia Ahern (igen), Gåvan. Känns umbärlig. Och därför har jag nu sett alla tillgängliga avsnitt av Maries och Bills renovering av sitt palazzo Cirillo på Sicilien – härlig inredning, vackert, mycket arbete och mycket pengar. Ett fint program.

Så gör jag färdigt middagen, kör bacon i mikron på hushållspapper (mindre matos), kokar potatisen och mosar den med gaffel, värmer en liten skvätt mjölk och lägger i en klick irländskt smör, kryddar. Två stekta ägg till blir nästan för mycket – och jag har förstås gjort för mycket potatismos också, så det blir potatisbullar någon dag. Inga lingon tyvärr.

Diskat. Kvart i sju. Sitter nu i soffan och är mätt och varm. Det regnar lätt fortfarande eller igen, vet inte vilket, 17 grader. Möjligen lite regn även i morgon. Laddar hörlurarna och kollar småningom Rapport – som hade lite tekniska problem.

Större problem är det att dömda för att till exempel ha rekryterat unga till brott, får avtjäna sitt straff i föreningar och sammanhang där det just finns många barn och ungdomar. En rappare fanns i den miljön i ett halvår, frivården ”försöker göra allt vi kan för att undvika…” – lyckas uppenbarligen inte. Rapparen är nu dömd till fängelse för nya brott. Där är än så länge barn utom räckhåll. Regeringen tillsätter nu en utredning.

Det var intressant att höra en svensk student som för något halvår sedan protesterade mot Trump´s begränsningar av yttrandefrihet vid Harvard University i USA. Den här killen studerar nu i Kina, där det inte finns någon yttrandefrihet alls – ”världen förändras mycket snabbt”, och så är det. Han betraktar Kinas högste ledare, Trump och Putin som ”maktmän” allihop. Så är det också.

De största partiernas ungdomsförbund är oroade över valet i höst. Varken Moderaterna eller Socialdemokraterna ligger högt bland de partier unga människor kan tänkas rösta på. SD har en ung kvinna som ordförande i ungdomsförbundet, och hon finns flitigt på nätet – eftersom hon vet att det är där man når unga, kanske förstagångsröstande. Och dagens unga människor har (tror jag) dåliga kunskaper om politik och historia, köper antagligen fort och lätt det som verkar ”bra”, i videos och inlägg på Instagram eller TikTok (eller vad det nu heter, säger den här gamla, okunniga människan). Det skrämmer mig.

Behöver inte flera nyheter idag.

Tittade på en av Netflix´ miniserier, koreansk, om en söt liten kvinnlig kock och en dryg rikemansson. Trevlig. Vacker mat. Såg flera avsnitt. Kom inte i säng förrän vid elvatiden.

Måndag, börsen faller efter Trump´s hot om tullar. Han har för stor makt över världen. Någon spekulerar i att T när han inte fick Nobels fredspris blev så besviken att han numera ger f-n i alla konsekvenser av sina beslut.

16 grader och övervägande molnigt, blåsigt, säger mobilen. I morgon kanske det blir sol igen. Det känns inomhus att det är svalt ute. Ponchon gör tjänst. Ska väl klä på mig och gå ut om en stund. Och ta med paraplyet. Har just diskat frukostdisken. Och klarat av Duolingo, wordle och sudoku.

Börjar tröttna på det här dokumentet, kanske är det dags att avsluta – eller åtminstone låta det vila ett tag. Alldeles strax blir det 75 000 ord, alldeles för många, med vardagliga notiser om mat och antal steg, väder och vind. Dricka alkohol, inte dricka alkohol. Träna på att dricka bubbelvatten i stället. Sömn, och inte. Wordfeud, wordle, sudoku. Drömmar. Politik. Sorg. Saknad.

Död. Verkar alltid vara fängslande, lockar alltid läsare, oavsett form. Intressant tycker jag. Har jag med ordet död i rubriken i min blogg så får jag flera läsare, eller åtminstone besökare. Min erfarenhet är att de flesta av oss inte gärna pratar om döden, kanske är det lättare att läsa om den, då är den ju oftast någon annans. Inte min egen. ”Det är alltid inte du” skrev Bodil Malmsten om en älskad död människa. Ibland tror jag också, nej fel. Ibland ser jag någon som liknar dig, Ulf – men det är alltid inte du. Förstås. Du är ju död.

Jag går ut och får min cortado inomhus i caféet vid hamnen. Det regnar. Så jag går in på Alteza och köper de två Pellegrino-flaskor som finns i hyllan (varför alltid en eller två, aldrig många) och ett par alkoholfria öl. Går hem och gör en kopp te, och äter upp den halva palmeritan från igår.

Bara 1 200 steg idag. Blir flera när vädret blir bättre.

Nu sätter jag mig i soffan med filten runt knäna, och temuggen på soffbordet. Mobil och laptop är laddade, behöver alltså inga sladdar i närheten. Har kollat nätet och blir less. Kommer just ihåg att jag ju ska göra potatisbullar till middag, av moset som blev kvar igår. Köpte svartvinbärssylt (tysk) på Alteza, lingon fanns inte.

Skrivhive i morgon. Fulskriva, flödesskriva, låta fingrarna löpa över tangenterna utan medvetna tankar. Det går ibland, och ibland blir det bara stopp. Men då gäller det att fortsätta i alla fall, ändå. Dubbelt upp av meningslösa ord som ändå just aldrig är utan någon sorts mening. De skulle inte hamna i dokumentet om de inte hade någon plats där, någon avsikt eller något syfte. Inte vet jag vilket eller varför, jag bara ser att jag skrivit dem.

Undrar ofta varifrån de kommer, orden. Min interna monolog är inte alltid ”hörbar” ens i mitt huvud, kanske stammar de därifrån. Från det som är så tyst att jag inte uppfattar det, det som kanske kan kallas min undermedvetna, eller är det mitt omedvetna?

Omedvetet är så absolut, så oåterkalleligt, så inte. Undermedvetet finns, om än gömt och oklart, otydligt – tills det gör sig medvetet. Vem är det som gör det? Jag? Min själ (som jag såg rubriker om nyss, där den påstås finnas kvar också efter döden)? Jag är inte ens säker på att den finns före döden, i livet.

Jag äter en Snickers, och säger mig igen att jag nog inte är särskilt förtjust i dem. Fastnar i tänderna gör de dessutom. Men det är svårt att hitta godis som jag gillar här. Marmeladbitarna jag köpte för någon vecka sedan är så sockrigt söta att det räcker att ta en per dag. Minns inte historien bakom Snickers, var det inte en gubbe som ”uppfann” praktiska snickarbyxor för yrkesmän? Och därefter kom godiset? Hör hemma bland ”oviktigt vetande”, bryr mig inte om att kolla.

Såg en anka i lördags. I den långa backen upp till loppisen finns en portöppning med några lite spännande figurer (keramik?) på hyllan ovanför. Har inte sett att någon bor där, men där är också en låst dörr intill, så kanske. I alla fall fanns en vit och lite svart anka innanför den dörr som fattades. Vet att jag vid tidigare besök här har sett höns där. Nedanför går den djupa ravinen, kanske en gång en flod?

Jag går ut i köket och fixar med smeten till potatisbullarna i stället, den kan behöva stå till sig lite. Mosar ner ett ägg, en aning vetemjöl och lite mozzarella i moset. Hoppas det håller ihop att steka. Klockan är bara kvart i fem, jag väntar ett tag. Smakar på vinbärssylten, söt. Inte den där lite starka vinbärssmaken jag vill ha.

Ska jag ha med mig lingonsylt också, nästa resa? Kalles kaviar och rutbröd har jag redan skrivit upp, men sylt?

Har ätit ännu en god middag. Mozzarellan gjorde nog de här potatisbullarna mera intressanta än de annars skulle varit, och de höll ihop. Får försöka komma ihåg mozzarella nästa gång. Vinbärssylten var definitivt inte lik den jag brukar göra hemma, när jag har tillgång till svarta vinbär, efter Hirams recept. Godaste sylten, den här gick ner. Var tvungen att kolla att det verkligen var svarta vinbär – på tyska Scwartze Johannisbeeren, och det var det. Nåja, jag blev mätt, och potatismoset är uppätet. Disken diskad. Kvart i sju.

Nu har jag sett tillräckligt av Rapport, Guldbaggegalan intresserar mig inte. Att kossor kan använda redskap, t ex klia sig där det behövs med en långskaftad borste, det var lite kul. Annars var det Trump, hans lögner om det mesta, och aggressiva utfall mot allt och alla, senast norska regeringen för att han inte fick Nobels fredspris. Regeringen har inte med utnämningen av pristagare att göra, det är Nobelstiftelsen som bestämmer. Men nu anser sig T inte behöva bry sig om fred längre…

Mannen tycks ha noll impulskontroll, och låter sig dra iväg när han får för sig nånting, det mesta fel. Folket omkring honom tycks inte kunna hålla honom i styr, eller kanske vill de inte. Motståndet sägs öka i USA, blad både republikaner och demokrater. Än har det inte tagit sig några kraftfulla uttryck. T kan fortfarande beordra militära insatser, kortvarigt, utan kongressens stöd. Blir det frågan om längre tid och större kostnader krävs tillstånd från kongressen. Venezuela gick ju fort, vad som sker där framöver vet kanske ingen. Grönland kan möjligen utsättas för samma attack, varför begriper jag inte. USA har redan den tillgång till Grönland som de säger sig behöva. Men logik är ingenting för USA´s nuvarande president.

Överallt försöker man förutse konsekvenserna av höjda USA-tullar. Och vad EU enigt kan sätta emot, stort möte i Bryssel i slutet av veckan. Det är ännu några dagar kvar tills tullarna ska börja, den 1 februari. Och därefter hot om ytterligare en kraftigare höjning till sommaren. Vi lär få höra mera om detta.

Undrar vad som kommer att hända med USA´s baser i Sverige, avtal ingångna i en annan tid, även om det är ganska nyligen. Idag skulle det nog inte bli sådana överenskommelser – men vad ska Sverige göra nu, vad kan Sverige göra nu?

Har precis fått hjälp av Jeeves med att formulera hyresvärdens brev till alla hyresgäster i ”gamlingarnas” hus, angående stambyte – får snabb respons med brev som har en vad jag kan se korrekt formulering och antydan om tänkbara renoveringar samtidigt, när huset ändå ska tömmas under viss period. Toppen, det hade jag fått leta länge för att hitta på egen hand. Nu får det ligga där det ligger och vänta på att jag ska få skrivlust själv. Det här brevet kan nog sätta fart på gänget i huset.

Gör en kopp roiboos-te. Och väntar på att min syster ska vilja lägga ett ord i wordfeud, så att jag kanske får fler vokaler att jobba med, har bara en. Det är kväll, klockan är halv nio. Och i morgon kanske det inte regnar.

Inte mina fötter, jag hade flipflops på – i övrigt var det som det ser ut på bilden

En orolig natt, vaknar flera gånger, svårt att somna om. Ska nog dricka mindre Pellegrino. Drömde om Mats, som räddade två skadade stövare i skogen på landet. Ur sängen vid halv nio, och nu är frukosten snart klar, bara lite te kvar i muggen. Går inte ut före ”skrivhive” klockan elva. Har artrostränat, och löst wordle och sudoku.

Väder – 17 grader, övervägande molnigt, regn i morgon kväll, kanske. Regnmarkering på flera dagar framöver, ibland stämmer det. Idag blir det sol efter lunch.

Soffan. ”Skriv ändå” verkar tillämpligt idag, har ingen lust, inga idéer, till och med fingrarna är stela och ovilliga. Så jag skriver utan att veta vad eller varför. Att se Mats i drömmen är tungt så här efteråt, då och där var jag bara orolig, det kunde vara farligt, beväpnade jägare i skogen, och han gick lite kaxigt iväg ändå. Nu ledsen.

Så, skriv på. Fingrarna kanske tar mig annanstans, eller hit där jag ju faktiskt är, åtminstone till större delen. En del av mig är inte här, den är hos Mats, älskad och saknad son, död nu tolv år i maj. Död varje dag och levande varje dag, i dröm eller tanke när jag pratar mera med honom nu än då. Han är lika fåordig som han var i livet. Och det gör inget numera. Men nu behöver jag lämna honom där i skogen med två gnällande hundar i famnen. 

Undrar hur de andra sönerna har det i snön, eller halkan, eftersom det kanske regnade igår. Hoppas de kör och går försiktigt. Hoppas min bil fungerar som den ska om sonen måste använda den, medan hans är på verkstad.

Fan, jag är ledsen. Vill inte vara det. Jag tar ett par djupa andetag, dricker sista skvätten te och vill inte vara ledsen. Om jag ändå hörde vad jag säger, och gjorde som jag säger.

Att sätta te i halsen är ett sätt att släppa ledsenheten. Den får inte plats bredvid hostattacken. Och en stund med nätet, Trump och Grönland, gör mig mest arg.

Leder wordfeud än så länge, med 40 poäng. Men min kära syster har fått flera poäng än så, för ett ord. Än är jag inte säker.

Nu skrivhive. Och en titt på Jeeves´ (ChatGPT) kommentarer.

Jeeves: stryk hellre förklaringar än händelser; ställ frågan – behöver läsaren verkligen att jag säger detta? Har inte texten redan förklarat? Tror det är en bra fråga.

Fast jag ska ju inte börja stryka nånting ännu – den där kniven som ska till får vänta, tills jag känner att jag inte har mer att ge. Där är jag inte, inte ens när jag gnäller om att jag inte vet vad jag ska skriva.

Så, skriv ändå. Övriga i skrivgruppen vet vad de skriver, ska ”skriva färdigt kapitel 2”, ”skriva klart min novell”. De ska sluta skjuta upp skrivandet, låta bli att tycka att andras behov är viktigare än deras eget skrivande, lita mera på magkänslan när de skriver och redigerar. Kul att se hur alla tänker och funderar, vi är så lika – och ibland olika. Som tur är.

Tittar in i gruppen, de flesta skriver koncentrerat. Jag sprattlar. Och det gör ingenting. När jag sprattlat färdigt ska jag gå ut, i det som kanske är sol. Behöver inte göra nånting annat än det jag själv vill och väljer. Just nu ska jag släcka batteriljusen som tyst har lyst där borta på matbordet ända sedan i morse. Och göra mig en kopp te till.

Jag återvänder till Mats, och den sorg som finns i mig. Den gör mig ibland gråtfärdig när jag inte är beredd, inte tror att jag behöver gråta. Som just nu, igen. Jag – allt som jag kan kalla jag, vet att han är död. Han har upphört att leva, han finns inte längre som levande människa. Men han finns som minnen, bilder, drömmar, situationer där han kanske aldrig fanns i det vi kallar verklighet. Han finns i mig och i alla som minns honom. Jag tror de är många, kanske tänker de inte på honom varje dag eller vecka eller månad, eller ens år. Men han finns som en del i deras historia och deras minnen.

Jag sörjer Ulf och Jan också, ”mina män”, mina kärlekar. Joe, som aldrig blev min. Men den sorgen är mindre överrumplande, den drabbar mig inte, bara finns lite lågmält emellanåt. Kanske beror skillnaden på att Mats liv aldrig fick levas till slut, om det är begripligt.

Han dog när han var 47 år, i en olycka som tog hans liv. Han fick inte bli gammal, se sin dotter bli äldre än de 16 år hon var när han dog. Han slapp uppleva att hans pappa blev dement och dog, han också. Slapp få veta att Ulf dog två år efter hans egen död.

Ulf och Jan var gamla, båda över 80 år och hade haft liv med allt ett liv kan omfatta – glädje, sorg, död, kanske också lycka, åtminstone någon gång. Deras liv var ”färdiglevda” – som mitt kanske också är nu. Inte så att jag tror någon av dem ville dö, och inte så att jag vill dö. Jag är inte färdig med mitt liv, även om åren säger så.

Dricker mitt te, känner hur laptopen värmer i mitt knä. Sorgen lägger sig, dämpas av alla ord. Ord är hjälpsamma. Det kanske inte alltid framgår direkt, men om jag tittar tillbaka så har jag skrivit många ord de senaste drygt femton åren. Och en del av dem blev Free Spin, min berättelse om mitt spelmissbruk. Att skriva den boken hjälpte mig att sluta spela på internetcasinon.

Just nu tror jag att orden sysselsätter mig så att jag inte längtar efter en drink på eftermiddagen, att de får mig att vilja må bra och gå ner lite i vikt, se fräschare ut (om det alls är möjligt numera, jo, näsan är kanske aningen mindre röd).

Roar mig med att kolla vikten mest varje morgon – under natten brukar ungefär ett kilo försvinna, kanske genom alla vändor till toa för att kissa. I morse var jag nere på drygt 65 kilo och det kan få stanna där. Tyvärr syns färre kilo mest i ansiktet, men de känns också runt magen.

Lånar bild från Pexels.com – och det kanske inte är en stövare, och oskadd ser den ut – men det var två sådana här jag drömde om…

Tisdagsmorgonen är sval, 18 grader och molnigt, inga regnvarningar. Min frukost och wordle, sudoku är avklarat vid 10-tiden. Nu ska jag bara klä på mig, därefter ut och bort till brödbutiken för inköp av valnötsbröd.

Gick till El Panadero, men inte hade de något valnötsbröd, det fick bli annat. Informationen där haltar. Hem med brödet, efter en cortado vid hamnen. Gick så vidare till havet och satt med Martti en stund, ytterligare en cortado. Han hade paraply med sig, jag hade det inte – och jag gick hemåt efter en stund. Hann till Calle el Lomo och massagestället, innan det började regna. Nu har jag bokat en tid för massage i morgon klockan 10. Vidare till Alteza, och Pellegrino och ett par skivor kokt skinka, tänker göra Croque Monsieur i kväll. Medan jag var inne i butiken kom en rejäl skur, när jag kom ut hade regnet upphört.

Nu klockan två är jag hemma, men poncho över axlarna. Mats gamla chinos passade mig idag, och det var skönt med långbyxor ute. Att inte dricka alkohol i någon form har sina fördelar, magen minskar i omfång och brallorna känns åter bekväma. De har hängt i garderoben sedan jag kom hit.

17 grader och ”några få skurar”, mobilväder.

Jag går inte ut mera idag, antalet steg blev 7 200, stjärnorna faller ymnigt.

Duolingo. Och en stunds internet i olika skepnader. Ingen direkt uppmuntrande. Men, jag sitter bra i soffan, jag ska just nu göra mig en Pellegrino-drink med citron. Idag hade nämligen Alteza fått in Pellegrino igen.

Fick just poäng för engelskt ord i svenska wordfeud, upphör inte att förundra mig. Syrran lärde mig häromdagen att hon alltid provar, även om hon inte tror att ordet ska fungera. Så det gjorde jag – och det gick hem. Bara 8 poäng, men lade mig i vägen för syster min.

River ost till kvällens middag, tar fram smör så att det går att bre. Resten får vänta. Om en timme är det skrivkurs, tema ”komma igång”, frågor och svar – tänker lyssna och kanske lära. Har inte några frågor jag behöver ställa.

Det var ett bra möte, utan att jag är särskilt aktiv – några tankar: Vad är syftet med min bok, vad vill jag säga, vilken känsla vill jag att läsaren ska få, vid läsningen av det hela, men kanske framför allt av det sista kapitlet i boken (frågan ställdes utifrån ett sista kapite). Vilken känsla vill jag skapa, och varför är jag den som kan det?

Tror frågeställaren också pratade om döden (hörde dåligt) – vad vill jag med att prata om ålderdom och död, om att kunna, vilja, orka eller inte orka? Friktionen där, nu pratar Jeeves med mig, angående det andra manuset – men det passar in här också.

Vad tror jag att läsaren känner inför döden, generellt? Och personligt? Den egna döden, den som gänget i huset inte så gärna pratar om. Den som kanske kunde vara ett tema där, enligt Jeeves.

Vad känner jag inför min egen död? Sorg – över allt som aldrig blev, över det som nästan blev, också över det som blev – och ”blev” är ett dåligt ord i sammanhanget. Inget ”blir” – jag har skapat mitt liv, i samspel med andra och utan det samspelet, skapat det ändå. Utan skuld(er), utan skam – numera, det tog några år att göra mig av med skammen efter spelmissbruket. Och de ekonomiska skulderna, likaväl som de emotionella – framför allt till min sambo, som blev särbo, och som ändå fanns kvar, om än påverkad av mitt svek. Han är död sedan snart tio år, jag kan inte förändra nånting i den relationen.

Och jag var vid min ex-makes sida under hans sista år, när hans demens tilltog och han också dog. Där känner jag mig inte längre skyldig nånting – tror att jag längre tyckte att jag skulle ha skuldkänslor över att jag ville skiljas efter många år. Han ville inte och han blev ensam. Försöker se hans ensamhet som hans val. Kan inte göra nånting åt det heller. Båda mina män är historia.

Snart är jag det också, eller snart – vem vet, jag kanske lever till 120. I så fall har jag drygt 35 år kvar, tror inte jag vill det. Men några till, snälla…

Tack till kompisarna i skrivkursen och till Jeanette, som jobbar och stretar på med att få igång oss.

Nu ska jag laga mat. Och det blev gott. Läste också ut Moyes´s bok The last letter from your lover – som visade sig vara bättre än jag trodde först. Kom inte i säng förrän vid elvatiden.

Bilden har absolut ingenting med texten att göra – men, jag längtar efter min frysta cheesecake. Jag kanske kan göra en liten variant, men då måste jag tömma frysfacket först…