beskrivarblogg

Tisdag 19 juli 2022 – ”lär känna dina karaktärer innan du börjar skriva om dem” lär Elisabeth George (?) ha sagt. Låter som ett gott råd. Känner jag Agnes (om jag t ex fortfarande tvekar om hennes namn)? Har hela tiden trott att jag gör det.

Just nu vet jag inte vad Agnes gör, om hon heter Inger eller något annat. Tror att hon är på Teneriffa, tror att hon och Andrès trivs förträffligt ihop (ibland till omgivningens ogillande), tror att hon snart ska åka tillbaka till Sverige. Och ingen av dem vet riktigt hur det ska bli då. Kommer attraktionen och det som väl är någon sorts kärlek att blekna i takt med avståndet? Hur kommer Agnes att trivas ensam i sitt lilla hus i Roslagen? Och Andrès i sitt?

Jag vet inte, har inte träffat någon av dem på länge. Gjorde en avstickare med att skriva om Håkans demens (han som var Agnes numera avlidne man), och ett försök att Tinder-dejta via Ingvar – men det ena blev för deprimerande och det andra enbart tråkigt. Kände Håkan väl, Ingvar fick jag aldrig tag på. Vet heller inget om att dejta på Tinder, mer än att man sveper hit eller dit för att markera intresse respektive ointresse.

Roas av att tro mig märka på Facebook att män börjat intressera sig för att skriva feelgood. En fransman beskrivs som ”feelgoodkung”, en svensk undrar om han uppfattas mera som dystopisk än feelgood-skrivande människa. Tolkar det som att han kanske vill skriva feelgood (som tycks sälja bra, det mesta som ljudböcker) men inte bestämt sig för om det är okej.

Storytel svämmar över av feelgood. Jag läser en del, vissa underhållande, andra inte. De flesta blandas till en ganska ljummen soppa, ingen står ut mera än någon annan. Däremot läste jag en ”riktig” bok häromdagen, Där inget vissnar mera, av ett författande engelskt äkta par, …Perry ungefär. En spänningsroman kan den nog kallas, om mord, läkare, kloroform, eter och kanske strykning i andra halvan av 1800-talets London. Den boken läste jag utan att kunna lägga den ifrån mig innan den var färdigläst. Händer sällan annars numera. Titeln förstår jag inte dock.

Som sagt, eget skrivande är sällsynt. En skvätt här och en där, mer tycks inte den här sommaren ge utrymme för. Kanske kan overksamheten kallas semester.

Söndagskväll, den 12 juni 2022 – sonen och jag är ensamma igen på landet, hans vän har åkt tillbaka till stan med bussen. Vi har flyttat ut och in i takt med molnigheten, men än har inget regn kommit. En tvättmaskin med lakan har torkat och är intagen. Det blåser, kraftiga vindbyar mellan varven.

Kanske åker jag hem till mitt i morgon för att återkomma i slutet av veckan. Anders har mat så han klarar sig. Idag har vi ätit god flapsteak, med färskpotatis och bearnaisesås. Som lär vara smaksatt med whisky, inte för att jag märkte det. Sallad till – och sonen har middag åtminstone en dag till.

Tallarna dansar i vinden, hoppas äldste sonens båt inte gör detsamma.

Efter midsommar ska jag ha skrivretreat hemma hos mig. Dessförinnan ska vi skicka det vi skrivit och vill ha feedback på, till varandra. Mitt problem är att jag inte skrivit just någonting på senaste tiden. Kanske kan jag skicka en del av Agnes-texterna – kan vara bra att få synpunkter på… Eller de som handlar om deprimerande demens. Isch.

Har tappat bort lusten att skriva, tron på att jag kan skriva något som någon annan vill läsa. Har inte ett huvud fullt av idéer och kreativa tankar kring en bok, två böcker, tre och så vidare böcker. Det är inte jag, och så kallad feelgood är nog inte jag heller. Just nu är inget jag.

Syrrorna är hemma från London respektive Cypern. Det är gott. Och resten av familjen lever och mår bra, det räcker långt. Så tittar jag ut på kvällshimlen, och den är molnig och solen tvekar någonstans där bakom. Kanske blir det regn till natten. Alla dynor är inplockade från altanen, dörrar stängda, fönster fortfarande öppna, men lätta att stänga om så behövs.

Smultronblommen behöver regn, liljekonvaljerna i backen likaså. Några murklor lär jag inte hitta i vår, det är för torrt. Tror en rödhake bor i svärdotterns pappas vackra två våningar höga holk, just nu sitter fågeln på skottkärrans ena handtag. En mellanlandning innan den försiktigt närmar sig holken. Jag tänker inte störa den genom att se efter hur det går.

Skönt att vara här på landet igen, fint att ha sonen som sällskap – ensam blir jag för melankolisk i det som en gång jag och barnens pappa byggde och skapade hem av. Ingenting är sig likt, och ändå är mycket som det alltid varit. Skogen nära husen är som den varit i nära sextio år, grannar fäller träd, särskilt om de är nyblivna grannar – våra träd får numera stå så länge de kan utan fara för hus och människor. Det tar för lång tid att få nya träd, tid som ingen av oss som lever nu har.

Asfaltsarbetena med vägen genom byn verkade avslutade när jag var in och handlade igår. Då kanske det inte tar ett par timmar att förflytta sig några hundra meter nästa gång jag åker där.

6 juni 2022 – mulet, blåsigt, nationaldag. Ingetdera spelar någon stor roll för min del. Igår var det sol hela dagen och jag var på loppis och lyckades sälja en hel del av det som samlats de senaste åren. Kändes bra. Kroppen och jag var slut som artister när jag väl kom hem.

Nu är det som återstod till större delen inplockat i huset igen. Kartongen med böcker står kvar i bilen, böckerna får jag ta styckevis, för tungt annars säger min rygg. Böcker går inte att sälja på loppis, inte ens för en krona styck. Sålde kanske femton sammanlagt. Däremot vinylskivor, nästa gång blir det flera sådana med.

Frack och frackskjortor lockade heller ingen köpare. Får kanske lägga ut dem på Tradera till hösten.

Även infödda svenskar har lärt sig pruta. Men det har inte jag, missade kanske några kronor på denna min ovillighet. Varje gång jag är på loppis är det både kul och ibland förbluffande. En kvinna undrade vad en väska kostade. ”Tjugo kronor.” ”Hmm.” Det var för dyrt uppenbarligen…

En man lutade sig tungt mot mitt överlastade bord, som sviktade. Vi blev båda rädda att alltihop skulle åka i backen, men det klarade sig. Däremot blåste klädställningen omkull i en kraftig vindstöt. Då var klockan redan nära halv tre, så jag packade ihop och for hem med lite lättare lass än på morgonen.

Gårdagens aktivitet kostade 300 kronor i plats-, bord- och klädhängarhyra. Det borträknat gick dagen med 1700 drygt i vinst (exkl bensin). Jag är nöjd. Men det får nog dröja några veckor innan jag gör om det. Idag ska jag plantera om pelargoner.

Igår var det torsdag, det regnade och jag deprimerade mig. Idag är det fredag, solen har visat sig under dagen, jag har suttit ute, jag är gladare – mycket tack vare vänners kommentarer till gårdagens gny.

Jag är lika gammal, lika ensam, och gladare.

För ögonblicket struntar jag i om jag kan skriva eller inte. Bryr mig faktiskt inte om något av alla de ’skrivprojekt’ jag påbörjat, stretat på med och lagt på den där hyllan. Kanske hittar jag något där någon gång, men just nu får de vila.

’Feelgood är inte du, säger en god vän.’ En annan menar att ’du är bäst när du är du’.

Ett problem i sammanhanget kan vara att jag inte alltid är säker på hur och när jag är jag. Har varit ett bekymmer hela livet.

Oavsett, jag blir innerligt glad och faktiskt aningen mera levande när någon läser det jag bloggar, och tar sig tid att kommentera. Många är okända, vi har aldrig träffats men känner varandra på något sätt ändå. Och andra är pålitliga och verkliga vänner, vi har mötts och fortsätter mötas. Tack ska ni ha alla.

Och jag både läser och skriver, idag också.

Tills alldeles nyss trodde jag att jag skulle leva länge – flera år till. Och ingenting har hänt, jag har inte fått några livshotande diagnoser. Men jag har en inre övertygelse om att det snart är slut på det här livet. Kanske handlar det om att jag fyllde 80 – förfärliga siffror – i vintras. Kanske om att jag börjat kolla blodtrycket och inser att det ligger lite över gränsen till ’högt’.

Vet inte, men nånting tar ifrån mig livskraften och glädjen i att fortsätta leva. Ensamheten kanske, trots vänner som är viktiga.

Okej, jag kanske kan göra något åt blodtrycket, sluta med mina Dry Martinis så gott som varje eftermiddag till exempel.

Men någonstans i mig tror jag inte det hjälper stort. Jag är 80 år, jag borde dö snart, eller åtminstone relativt snart. Vad det nu är, när jag är 90? Eller bevare mig, 100?

Vad som än händer, är framtiden kort. Hur ska jag hinna lära mig att förhålla mig till det? Den som får en diagnos som säger att han eller hon kommer att dö inom x månader eller år, kanske kan få sig att begripa att det snart är slut. Det här livet som varit si och så. Men utan läkarbesked, utan tidsramar att förstå sig på (mer än vad som är rimlig livstid i Sverige numera för kvinnor?) – hur gör man/jag?

Jag har fortfarande sånt jag vill göra innan jag dör. Det handlar inte om äventyrliga resor eller fallskärmshopp, mera om att skriva det jag hittills inte skrivit. Berätta något som får någon att själv reflektera över sitt liv och kanske skriva. För någon att läsa.

Och jag törs fortfarande inte ta reda på vad det är jag ska skriva. Har försökt berätta om Agnes (alter ego), om ex-makens demens (plågsamt), och om ett par påhittade människor som definitivt inte är jag. Där fastnar jag – om jag inte kan skriva om det som är jag, så blir skrivandet enbart något som ska göras, inte något som är värt att vare sig skriva eller läsa. En övning i att skriva uppsats.

Där fastnar jag. I min allt starkare känsla av att livet är kort.

Söndag 8 april 2022 – hemma efter att ha firat svärdotterns födelsedag igår, och sovit över. Sonen har fortfarande allergireaktioner efter antibiotika. Klåda, tack och lov inte andningsbesvär. På onsdag hoppas han kunna åka och fiska i Nordnorge, det hoppas jag också.

Torsdag och fredag skrev jag närmast maniskt, gjorde kapitelskisser över första delen i Agnes bok – den som handlar om demens och år som anhörig. ”Vi” heter varken det vi gör, eller Agnes – numera handlar boken om Inger och Håkan. Får väl se vad – och om – det blir något av det hela.

I morgon ska jag åka till Biltema och byta vindrutetorkare – den till bakrutan blev rätt när jag handlade, de till framrutan fel.

Har suttit ute en stund i varierande molnighet och vind. Nu inne. Middag idag kalvlever med svampsås (egna trattkantareller) och kokt potatis.

Igår fantastisk förrätt, fixad av yngste sonsonen, huvudrätt perfekt grillad oxfilé med kantarellsås och klyftpotatis (sonen med bistånd), och dessert – hjortron, glass och havrechunk (heter kanske något annat, men crunchy havregryn). Traditionen bjuder att födelsedags”barnet” inte behöver laga mat den dagen. Hon gör det för det mesta annars. Fint att få vara med.

Har läst Kallbaderskan i fjällen. Vännen Karin Härjegård har skrivit en fin bok om kärlek och svek, och om vad vi gör för att få det vi tror att vi behöver – tills vi inser vad vi behöver…

Nyss var en svärm starar här på gräsmattan och letade – hittade antagligen också – mat. Nu har de flugit vidare. En ung hare sprang förbi.  Någon kungsängslilja har ännu inte dykt upp i gräset utanför köksfönstret. De röda tulpanerna har blommat färdigt, några har förmodligen blivit rådjursmat, bladen är avklippta upptill.

Och på fredag kommer Nina hit – vi ska ha ”boot-camp”, skrivretreat or what not – skriva, och skriva igen – prata, äta mellan varven, kanske gå ut lite, jobba. Söndag är det dags att fira yngste sonens kvinna som fyller år. Då åker vi in till stan, Nina tar en vända hem medan jag stannar i Sundbyberg – och så åker vi tillbaka hem till mitt och skrivandet. Får se hur länge vi orkar, och hur länge Rufus orkar (katt som gillar att klättra). Bra blir det oavsett vad vi gör. Inga kallbad dock, badstegen ligger fortfarande inte i sjön.

3 maj 2022 – din födelsedag, även om du nu varit död i sex år om någon vecka. Saknar dig.

Saknar även skrivlust. Just nu bollar jag med tanken att börja om från början, skippa det som redan är skrivet om både ex-maken och Agnes – tror jag döpte dem till Inger och Håkan häromdagen. Sedan kom jag inte längre.

Idag har jag i alla fall slängt den musinvaderade madrassen, ett antal för små brallor åkte iväg till Human Bridge på sopstationen, i samma veva. Är så nöjd med att kunna komma in i källaren utan att riskera armar och ben. Dessutom lyckades jag få in den nya gästmadrassen i sitt ”fodral” så att det gick att dra igen dragkedjan. Bäddar rent i min säng – om en stund.

Har tagit fram laxpudding ur frysen. Och gått igenom – kollat datum – på diverse förpackningar i skafferiet. Behöver sätta fart på att konsumera redan inköpta krossade tomater, stora vita bönor etcetera.

Har känt mig yr ett par dagar, inte den vanliga morgonyrseln som går över när jag suttit på sängkanten en stund. Mera en liten konstant yrsel, inte alltför stark, har hållit balansen hittills. Mätte blodtrycket idag efter att ha bytt batterier i apparaten – det var aningen högt (157/88), fortsätter kolla några dagar. Inte alarmerande vad jag begriper.

Sängen min är nybäddad, och tvätt nummer två hänger på tork. Skriver lista på vad som ska med till landet nästa gång. Kollar Kristi Himmelsfärds-dag, det är den 26 maj, en torsdag. Helgdag, då är det helgdagsafton dagen före. Erik med familj ska till landet den helgen, antagligen är de lediga på fredagen, klämdag. Ska jag till landet får det bli före helgen, kanske vill de ha min grill till nygamla båten då. Den (grillen) har stått ouppackad länge, jag grillar aldrig.

Jag behöver träna bort demonerna jag träffade nu senast på landet, när jag inte kunde sova. Vänja mig vid att det är så fint numera. Att inte Jan är där längre, att jag ibland är gäst. Att det känns annorlunda, eftersom det är annorlunda. Och känna hur glad jag faktiskt är att son och sonhustru tar hand om allt därute, att det inte längre är mitt ansvar.

Knepigt det där, att inte ha ansvar längre för något annat än mig själv och mitt. I och för sig räcker det en bra bit att bara tänka på skrubben och allt som finns där och utanför, allt jag kallar ”loppisprylar”. Det kanske blir ordning där också, när jag våndats tillräckligt – ungefär som med källaren.

Onsdag morgon, den 4 maj 2022 – vackert, kyligt och soligt, mindre vind än igår. Två harar far fort över gräset. Tar in tvätten som ska med till landet nästa gång. När jag kröp ner i sängen igår kväll kände jag hur härligt lakanen doftade, efter att ha torkat ute.

Nu har jag mätt torkarbladen på bilen, så nu kan jag köpa nya. Det behövs.

1 maj 2022 – känns definitivt inte som maj, eller kanske precis som maj i Sverige. Kallt på landet (Djurö), råbocken var upp på altanen och åt upp krokusarna som stod gömda bland påskliljorna. Glad att han inte gillade de gula. När jag gick fram till fönstret vände han bara på sig och blängde en stund, och gick så i maklig takt sin väg neröver grannens tomt. Fem grader ute när klockan är kvart i nio.

Tror jag åker hem i morgon, mitt på dagen för att slippa värsta bilköerna vid färjorna Rindö-Vaxholm.

Saknar DNs ”gamla” sudoku, nu har de en ny variant som jag inte begriper mig på.

Höger knä bråkar med mig. Gör inte ont när jag sitter still, men gillar inte att jag rör på mig.

Så det har jag just inte gjort på hela dagen. Nu är det sen eftermiddag, middagen är äten och jag uttråkad. Har läst Storytel-bok och ögnat Netflix, men tröttnar. Och har noll lust att gå in i mitt eget skrivande. Har suttit i sol och inte alltför stark vind en stund på altanen. Råbocken har missat några krokusar vid andra husgaveln.

Hade ett par av sonen ärvda byxor, med dragkedja så att de kan bli shorts. Den ena dragkedjan gick sönder. Vill inte åka hem i shorts, så jag började prova de byxor jag lämnat i garderoben här – för små. Och Jans avlagda för stora, så nu sitter jag här med ett par som inte går att knäppa annat än med stort besvär. Får väl åka hem med dem oknäppta, jag behöver förhoppningsvis inte lämna bilen innan jag är hemma… Något bälte hittar jag inte här. Men ett snöre på toan som i alla fall håller brallorna uppe.

Har talat med sonen, de kom inte iväg på någon solsemester. Han har varit in till Danderyd idag igen, dränaget är borttaget, knät spolat, och ingen risk för sepsis – ”med all den antibiotika du har i dig nu”. I går hade han mycket ont, idag var det lite bättre, och han behövde bara vänta två timmar, sju förra gången på akuten. Han är less på att åka fram och tillbaka till vårdcentralen som skickar honom till akuten (vilket nog är bra, tror hans ängsliga morsa). Hoppas benet frisknar till fort, han har planerat att åka och fiska i Norge om någon vecka…

Nu ska jag ut i blåsten och kolla tvätten, än ser den ut att hänga kvar. Tvätten var torr.

Klockan är drygt fem denna Valborgsmässoafton. Inte en brasa inom synhåll, och lika skönt är det. Nyss var en liten vintersliten rådjursbock i backen och fejade hornen, och åt lite av det han hittade som kanske var ätbart. Har aldrig förstått hur de överlever vintern.

Själv har jag just konsumerat en avocado och tre hg färska räkor, gott och dyrt. Räkorna kostade 100 kronor. Till detta en liten flaska prosecco. Har inte vant mig vid de nya matpriserna, får nog överväga mina inköp framöver. Och kanske lagra lite av sådant som tål det, utan att därför kalla mig prepper. Där är jag inte ännu. Men jag passade på att köpa fyra flaskor Marezzo (torr vermouth) när jag var in på systemet i Arninge. Finns inte i Norrtälje. Killen i kassan skrattade vänligt åt mitt inköp.

Jag ser ut på tallarna som dansar i vinden, mjuka rörelser och vila däremellan. Någon har ätit upp de krokusar jag svär på att jag såg längs altankanten igår. Och en blå scilla, de finns inte där längre. Men de gamla påskliljorna kommer igen, som i så många år, längs berget och i närmast obefintlig jord. En har slagit ut, de andra är på gång.

Längtar efter att det ska bli varmt även här i Sverige, att våren ska explodera så där som den kan. Det kan få komma lite vårregn, så att murklorna orkar visa sig. Jag plockar dem fortfarande, och hanterar dem utan kända förgiftningar. Vännen Stinas murkelsås till gravad lax är bland det godaste i murkelväg. Gör så gott jag kan för att härma när jag väl har murklorna, sådär vartannat år. Ibland torkar de bort. Minns fortfarande ett år för länge sedan, när jag fick ta av mig min duffel och plocka svamparna i den för att få dem med mig hem. Så mycket murklor har jag inte hittat igen, men det brukar finnas några på mina gamla ställen. Ett här på tomten. Men än är det för torrt och för kallt.

Känner mig bättre till mods än i natt. Kanske har skogen omkring mig verkat sin magi, kanske är det bubblet. Själen är snällare mot mig, jag behöver inte mantra hela tiden. Men det fladdrar emellanåt till av oro, inför vad? Framtid? Ensamhet, åldrande med diverse krämpor och utan partner som kan dela det livet? Boende när jag inte längre kan bo som nu? Att inte ha något att skriva? Inte ha lust med någonting? Inte vet jag, men något spökar med mig. Ett vet jag, och det är att ekonomin inte oroar mig just nu, även om börsen pekar åt fel håll. Jag klarar mig.

Det som fattas mig är någon att prata med, diskutera böcker och världen med, att laga mat ihop med, tramsa och skratta med. Hålla i handen när jag somnar, hitta när jag tappar taget. Min sorts ensamhet är mångas, och kanske flest i högre ålder (min är 80, jag försöker vänja mig, tror inte riktigt på det). Okej, jag skulle inte ha något emot bra sex, men framför allt är det vardagssällskap jag saknar. Och hur i all världen hittar man/jag någon som orkar börja lära känna en främmande människa, och hur orkar jag göra detsamma?

Hur går det till? När man inte vill Tinder-dejta, inte vill göra säljannonser om sig själv, inte vill läsa töntiga sådana från lika ensamma män. En nylig manlig vän på FB försökte sig på att prata med mig via Messenger. Han första inlägg var ”vilken är din favoritårstid?” – och så räknade han upp dem: vår, sommar, höst, vinter. Det blev ingen fortsatt ”konversation” eller vänskap.

Saknar havet.

30 april 2022, valborgsmässoafton. Är på landet, fem grader ”varmt” ute. Sol och moln blandat, lätt vind. Men inte läge för frukost utomhus.

I natt fick jag prata med mig för att inte gripas av sömnlöshetsångest, lurade den med mitt gamla mantra som fick tjatas tills jag så småningom somnade om. Drömde om en lekfull Will Schutz, Maranne och andra vänner i USA. Vaknade igen kvart i sju.

Har nu tagit en promenad, och kan konstatera att en månad utan att jag gått som jag gjorde på Teneriffa, sätter sina spår i kondition och gångvillighet. Men, ”lilla rundan” är i alla fall 2 500 steg, bättre än inga.

Vinden är kall, försökte sitta en stund i solen ute, men gick in. Här är tyst och stilla, inga grannar i husen omkring mig.

Någonting i mig gör det svårt att vara här på landet, ensam. Är inte medveten om vad, kanske sorg över liv som inte längre är liv, minnen som inte är aktiva hela tiden, men ändå finns i mig.

Kanske handlar det enbart om att jag de senaste veckorna läst igenom mycket av det jag skrivit om min ex-make och våra sista år.  När jag skrev lättade det tunga något för stunden, när jag nu läser blir jag ledsen. Igen. Ändå var han ingen vrång och elak dement människa, han var obegripligt accepterande, vilsen förstås, men inte arg på det liv som återstod för honom.

Kanske är det så enkelt som att jag inte känner igen mig riktigt i huset. Vardagsrummet är ommöblerat på ett funktionellt sätt, sovrummen är målade och fina, med nya sänglampor, köket har fått en köksfläkt, allt är fräscht och nymålat, golvet är slipat och lackat. Son och sonhustru har jobbat, senaste projektet var att städa i kombinerade toa- och verktygshuset. Bänken där är nu tom, användbara prylar på hyllorna, resten förpassat till sopstationen.

Jag är glad åt att de vill ta hand om det här sommarvistet, som är lika gammalt som äldste sonen. Och jag försöker vänja mig vid att jag inte är hemma här längre, jag är gäst – med fri tillgång till stället. Inget är egentligen annorlunda, ändå är just ingenting sig likt.

Min tillvaro har ruskat på sig de senaste åren. Det gör förmodligen saker med en. Somligt är positivt, annat mera ledsamt. Just nu är skrivlusten på sparlåga, har inte jobbat med mina manus på länge, bara läst och strukit för sådant som i ögonblicket ter sig användbart. Hur återstår att se.

I stället för att skriva har jag ägnat min tid åt att gå igenom och prova kläder, möblera om därhemma, köra en hel del till sopstationen och lägga annat åt sidan för att skänkas, en del kanske kan säljas på loppis. Det känns bra med lite mera ordning. Den här processen är lite som att läsa sina egna gamla skriverier, kräver fokusering och beslut som ibland inte är lättvindiga. Men de är nödvändiga. Mina söner ska inte behöva ta hand om allt jag lämnar efter mig när det blir dags.

Nu gömmer sig solen. Det är tio grader, och mera blåst än i morse. Inneväder.