beskrivarblogg

Måndag, 19 grader och halvklart, enligt mobilen regn mest hela dagen. Än märker jag inget. Fönsterblecket är torrt, grannen längst ner har fortfarande kuddar och täcken på vädring på torkstället. Möjligen inget säkert vädertecken, Martti berättade att de som har lägenheten hyr ut den över veckändan. Nu vädras sängkläderna i väntan på nästa hyresgäst.

Börsen fortsätter kraftigt neråt. Jag säljer en del av mitt fondinnehav, och flyttar en del från Lysa till banken. Klär på mig, packar det jag inte behöver under veckan, väger och överväger – bagaget verkar kunna gå under viktgränserna. Kanske ska jag checka in både ryggsäck och rullväska, och slippa hantera. Det beslutet behöver jag inte fatta förrän tidigast på fredag, när jag väger mig och allt bagage.

Nu en cortado. En vid hamnen och en vid havet med Martti. Satt en stund i skön värme. Inget regn inom synhåll, kanske i bergen. Gick så hemåt, drack en Dorada nära hamnen, hemma vid tvåtiden. 4 300 steg idag, artrosträning i morse, räcker. Wordle och sudoku avklarade, syrran leder wordfeud med fyra poäng när det är hennes tur.

Har sett att Jeanettes seminarium ”Skrivkraft” äger rum 30 mars-2 april. Bra, då hinner jag landa lite hemma dessförinnan. Nu ska jag tärna och steka pancetta med några skivade vitlöksklyftor.

Gjort, nu står stekpannan på lägsta värmen en stund till. När det blir dags att äta behöver jag bara fixa spaghettin och knäcka ett (eller två) ägg. Dessförinnan ska jag ha rivit osten.

Klockan är bara kvart i tre, jag har en hel eftermiddag för mig själv, inget jag behöver eller tror att jag måste göra. Mer än skriva.

Funderar igen på titel till ”demensboken” – kanske, ”Hur blir det i morgon, vem väcker mig?” Och därunder, Min berättelse om din demenssjukdom

Baksidestext har jag ingen. Än. River ost i stället, behöver låta manuset ligga igen.

Fick uppmuntrande mejl från ”lillasyster” idag, angående skrivande och just nu kanske en svacka. Återger det här, tacksam för kärleken jag fick.

Kära storasyster, du uttrycker dig så bra, så koncist (ett ord jag tror att jag aldrig använt förut), så mänskligt. Fastnade särskilt för ”jag behövde mig”. Jo men, precis så, så borde vi alla stanna upp och tänka mellan varven! Sluta aldrig skriva syrran, även om du har svackor i skrivandet! Du gör det så bra!

Massor av kramar från lillasyster som ser fram emot att du snart är hemma igen

Det verkar mulna ute, eftersom det blir dunkelt härinne. Kanske det omtalade regnet kommer. Sängkläderna därnere är intagna. Inser att jag behöver öka minuterna även när det gäller batteridrift, för att slippa logga in stup i ett. Gjort. Femton minuter på alla ställena. Kan ju ladda via elnätet när jag behöver.

Pratar med yngste sonen, han var lätt upprörd – enligt någon i någon sorts chefsbefattning ska han kontaktas av annan chef, angående ledigheten i helgerna som han nu haft några månader. Verkar väldigt passande att komma med sådant när det snart är påskhelg. Nu vet han inte hur det blir med någonting, där han är nu, på tvätteriet, jobbar man inte i helgerna.

Det här är Samhalls hantering av sina anställda – lämna otydlig information som oroar, i stället för att komma med tydliga och klara besked. Nu försöker Anders ändå ta det lugnt och invänta den där kontakten med beslutsfattaren, så att han möjligen får veta vad han behöver anpassa sig till. Igen. De nöter ner sina medarbetare, det är inte enbart arbetsuppgifterna som sliter på folket som arbetar inom Samhall. Vacklande och mycket varierande kompetens vad gäller ledarskap (även om Anders är den förste att säga att han också haft bra teamledare och andra chefspersoner), kortsiktighet och dålig kontakt med det ursprungliga syftet med organisationen – att bistå människor som har svårt att ta sig in på och ”duga” på det som kallas ”vanliga arbetsplatser”. Idag försöker man konkurrera med övriga näringslivet genom att lägga sina offerter så lågt att företag köper tjänsterna – utan hänsyn till de som ska utföra jobbet. Varken från kundernas sida, eller från Samhall.

Jag blir trött och less å min sons vägnar, försöker säga till honom att ändå ta det lugnt och vänta på besked som går att begripa. Önskar honom kraft. Arbetsglädje lär vara långt borta.

Vårtecken även här.

Lördag, kvar vid frukostbordet efter att ha läst nyheter och annat på nätet. Trump fortsätter, trots alla negativa konsekvenser över hela världen. Iran avrättar unga människor som sägs ha dödat poliser i demonstrationerna tidigare, Putin försäkrar Iran om sitt stöd, just ingenting positivt annat än att det idag är vår i Sverige. Det sägs gå över.

Just nu är det sol här, 19-20 grader, varnas för regn till eftermiddagen. Jag ska klä på mig och gå ut, köpa yoghurt och något till middag. Kanske blir det långa backen och Mercado municipal, loppis och cortado med ostkaka.

Ändrade mig, drack kaffe i hamnen och gick sedan till havet, för ytterligare en liten kopp kaffe. Hemåt, sakta, på trötta ben. 4 000 steg fick räcka idag, gick in på Alteza och köpte Findus fiskpinnar till middag idag (med sallad och avocado, remoladsås och kokt potatis). Tror jag just nu. Klockan är bara ett.

Har en lång eftermiddag framför mig. En där jag skulle kunna skriva mycket, om jag bara visste var jag skulle hämta orden. De tryter, är trötta på mig, gömmer sig, vill inte.

Stoppar tillfälligt mitt sparande på börsen och flyttar de pengarna till banken i stället. Använder en stund till nätet. Ser att min blogg hade ovanligt många ”views” igår, utan något nytt inlägg. Utöver ett 70-tal svenska, drygt 30 från Nederländerna, flera från USA, ett tjugotal från Irland och en titt från Kina. Vad gör vad? Önskar jag visste. Kul ändå. Många tittade på den senaste texten, men även gamla texter hittade läsare (om det inte enbart var ett klickande på rubriken). 70 besökare, och nästan dubbelt så många ”tittar”.

Lite wordfeud-skryt. Jag vann över min syster med ungefär 60 poäng (har redan glömt) – vi startar en ny omgång.

Yngste sonen och hans Lotta är i Nynäshamn över helgen, på spa. De har varit där flera gånger och tycker om stället. Hoppas de har en skön veckända, och att han har nya krafter för arbetsveckan på tvätteriet. Äldste sonen och hans Lotta är såvitt jag begriper ännu i Sevilla, tillbaka hemma i morgon. Hoppas de haft hyfsat väder och gillar stan. Jag har aldrig varit där, och jag tror det var första gången för dem. En kortsemester mitt i jobb, ”barn” och barnbarn. Blir fint att träffa dem allihop när jag är hemma igen, kanske direkt på söndagen, kanske senare.

En vän skrev nyligen att ”jag är så trött numera” – och det fick mig att stanna upp. Jag är också ofta ”så trött”, men har aldrig tänkt på det som ”numera”. Trots att det är en annan sorts trötthet än förr. Då var den legitim och orsakad av diverse som var för mycket i mitt liv. Nu är just ingenting för mycket, tvärtom. Kanske blir jag trött av ”tvärtom” – det vill säga ”för lite” omkring mig? För lite som krävs av mig, att jag behövs för lite?

Är ganska klar över att jag behövde skriva ”demensboken” medan Jan var sjuk och efter hans död. Att jag alls var tillbaka i det som varit vårt gemensamma hem, handlade både om att han behövde mig, men också om att jag behövde vara behövd. Ulf var död, han behövde mig definitivt inte. Jan levde fortfarande. Jag behövdes.

När även Jan dog efter fem års sjukdom, behövde jag mig. Jag tog hand om mig igen. Började resa över vintern till varmare klimat, och har fortsatt med det. Än kan jag, även om jag rör mig allt långsammare, glömmer och är så där lite åldrat orolig över sådant jag inte kan kontrollera. Som att få med mig allt på bussen till flyget om en nätt vecka. Martti hjälper mig om jag knackar på.

Tapas hemma, med alkoholfritt alltför fruktigt vitt vin, Pellegrino och vatten.

Onsdag kväll, pratar med yngste sonen, Samhall-anställd. Han har just fått veta att den senaste arbetsplatsen – som han tyckte mycket om – inte längre vill ha honom där. Varför är oklart, kanske pratar han för mycket (det gör han), kanske tycker de att han inte passar in (det gör han sällan). Jag försöker tala med honom om den rädsla många har inför det som inte är välbekant och ”som vanligt”.

Tänker på den yngre man jag såg här i eftermiddags och ser mest varje dag. Han hjälpte en kvinna i elrullstol in till Alteza. Så gick han – på det sätt han kan – till bröddisken och lite annanstans, och kom tillbaka till kvinnan med diverse produkter som han la i hennes knä. Hon betalade. Och han tog hand om det hon handlat, det var hennes gåva till denna olyckliga varelse. Han bor ingenstans, hans kläder hänger nätt och jämnt ihop, håret är samlat i två tofsar över öronen. Hon gav honom något hon kunde ge. Han pratade på ett sätt som nog ingen förstår. Jag skäms över att inte vilja/kunna hjälpa, tittar gärna bort när jag ser honom.

Så länge min son orkar vara den han är, och inte anpassa sig alltför mycket till andras oförståelse, ”vanliga” människors ängslan och rädsla – så är jag nöjd. Honom kostar det. Nu var han ledsen, och förstod nog inte hur det hängde ihop, men i morgon ska han vara tillbaka på tvätteriet som ger honom ångest med dålig luft. Tacksam att han berättar för mig hur han har det, och hur han tacklar det. Just nu med att fortsätta skriva på sina fantastiska fantasyhistorier. Och vara ledsen. Han är stark, och han är också ledsen och svag. Han lever sitt liv, och jag är stolt över hans kraft att leva det liv som är hans.

Själv har jag ätit kletiga makaroner med en stekt tysk korv, resten kvar till i morgon. Skulle nog inte ha gjort makaronerna färdiga ett par timmar innan jag ville äta dem…
Nåja. Jag är mätt, om än inte särskilt belåten. Det var ingen gourmet-middag. Möjligen en gourmand-variant. Jag lever också det liv som är mitt. Tacksam därför.

Hoppas äldste sonen och hans hustru har det bra i Sevilla. Och att vädret möjligen är bättre där än här.

Läste att kvinnan som skapade begreppet döstädning, Margareta Magnusson (tror jag), avlidit. Och dottern talar om hur författaren levde som hon lärde. Hon har verkligen döstädat, inget i vare sig källare eller på vinden. Allt var i ordning. ”Och ändå var det så trivsamt där hon bodde.” Hon lär komma med ytterligare en bok postumt i vår. Till glädje för arvingarna. Önskar ibland att jag var sådan. Till glädje för mina arvingar.

Men, det där med att döstäda är inte fel. Något jag bör ägna mig åt när jag väl är hemma igen. På allvar. Om någon skulle tvingas ta hand om mina ”eftermälen” idag – så skulle vederbörande hitta en massa ord i diverse dokument i datorn, lösenord hit och dit, en del samlade i någon anteckningsbok, oklart vilken. Oklart också vilka som är senare än andra. Konto på Facebook, i WordPress med min blogg, Instagram, annat. Flera skrivböcker som ingen någonsin skulle orka läsa igenom. Skräp som jag inte förmått slänga, kläder som jag inte kunnat ha på länge, konserver och annat med utgångna datum. Kryddor som inte doftar som kryddor längre. Obegripliga småsaker som kanske betydde något för mig, och inget för den som måste ta hand om dem. CD-skivor utan spelare. Böcker, böcker och böcker.

Bland annat många exemplar av min egen, Free Spin, i en kartong under en gästsäng. En annan i utrymmet mellan byråer, på väg ut till duschen. På högkant. Vad skulle hända, hur skulle jag känna det, om jag vågade ta en av kartongerna med mig till sopstationen, och välta ner den i containern? Törs inte ta reda på det.

tapas

Chokladbitar med toffee är gott efter maten. Har redan fått i mig fyra stycken. Tar inte fram flera. Sippar på min drink, nöjd med att dra ner på alkohol utan att sluta helt. Tar fram bröd ur frysen till frukosten i morgon. Och diskat, även mina svarta plastiga flipflops. De andra kan jag tyvärr inte diska, de får ha spåren av mina svettiga tår kvar. Bara jag som vet att de finns där, när jag är ute och går med dem.

Min översättning av citat på Facebook, Philo Thoughts och någon som heter Heidi Priebe: Förlåtelse är att ge upp hoppet om ett annorlunda förflutet. Att inse att hur det än var då, så handlar nu om att leva i det som finns kvar. Och ingen vrede, ingen sorg (mitt tillägg) kan bygga något nytt – du måste själv skapa ditt framtida liv.

De orden pratar med mig. Och påminner mig om ord som tillskrivits Picasso – ”det är aldrig för sent att skapa sig en lycklig barndom”.

Nu en stunds läsning om förvecklingar i Italien, då och nu. Läser ut och lägger på högen till Röda Korset på fredag, de kanske tröttnar på mig snart. Sista fredagen här bär jag dit resten av böckerna. Kan inte bestämma mig idag vilka jag kanske vill hinna läsa.

Klockan är sex. Jag är rastlös. Skalar en satsuma, har bestämt mig för att det är sådana, eftersom de är lite gröna i skalet. Tar bort aviseringar mm från Duolingo, och tror att jag därmed slipper mera spanska den vägen. Har tröttnat, och tycker samtidigt att jag lärt mig en hel del som jag är tacksam för. Har bara haft gratisvarianten. 190 dagar i en följd, mer än ett halvår. Bra jobbat.

Italienska lockar, har en vän på Facebook som skriver vackert till sina fina bilder – och ofta tror jag att jag förstår, med hjälp av gamla hågkomster av latin, franska, spanska. Eller så lurar jag mig själv, och är glad för det.

Dags att tända lampan.

Skärtorsdag 2 april, och därefter resten av påskhelgen. Kanske kommer Anders och Lotta hem till mig då. Och jag har hunnit vara hemma några dagar. Jag var osäker på när påsken infaller, nu har jag kollat.

Någon har vunnit 26 miljoner på Lotto och Joker, Svenska spel får inte tag på personen ifråga. Det är inte jag.

I Sverige har människor demonstrerat mot utvisningar av tonåringar, men fortfarande får inte de stanna, som fått sitt negativa besked. Och Forssell har rakat sig, det hjälper inte. Hans ögon är lika kalla som de hela tiden varit. Rapport berättar också hur regeringen jobbar för att sänka miljökraven i vattenverk i landet, till den lägsta nivå EU medger. Vattenverken är nöjda, de som förstår vad det här kan innebära bland annat för fiskbestånden är starkt negativa. Spelar det någon roll, att experterna sågar regeringens förslag? Det verkar inte göra det när det gäller att sätta barn i fängelse, eller skicka barn till länder medan föräldrar och yngre syskon får stanna (ett tag till) i Sverige. En 18-åring som lämnade det som kallas hemland vid ett par års ålder, ska nu dit igen. Till vad? Forssell säger att ”de kan ju söka igen, på andra grunder” – om dessa andra grunder finns, varför har de inte spelat någon roll i beslutet om avvisning?

Omänskligt, olagligt vad gäller internationella konventioner – kanske jag har fel i det sista där, om konventioner, vet inte tillräckligt. Men omänskligt kan jag inse att den här politiken är. Och den är en katastrof för många yrken, brist på professionell personal inom vården är ett exempel. Ekonomisk idioti dessutom. Kan den här regeringen inte ens räkna?

Varje dag är det något nytt att uppröras av – vad kommer att hända i höst, i valet? Jag är rädd att ont blir värre.

Men än har jag två veckor kvar här i Puerto de la Cruz, än är jag en priviligierad pensionär från Sverige. Och när jag kommer hem ska jag försöka använda mina pensionärsprivilegier när jag sköter om mina tänder, går till doktor Calle för att kolla blodtryck och knän, får en uppföljande koloskopi som jag inte ens ”beställt”.

Sverige är ett bra land fortfarande, för oss som är födda här av här födda svenska föräldrar – även om jag inte har en aning om hur långt tillbaka man kan behöva gå. Såg någonstans att de där barkätande och krigskämpande förfäderna till Jimmie Å lär ha varit danskar – som slogs mot svenskarna. Kanske är det sant, kanske är det enbart en tänkvärd historia.

Jag tänker nog dö som svensk, men börjar känna med de amerikaner som nu lämnar USA på grund av den president man har utsett. En maktgalen och möjligen alltför gammal man som gör vad han vill, när han vill och hur han vill. Eller i enlighet med vad hans ”administration” säger åt honom. Själv blir han alltmer osammanhängande i sina framträdanden.

Dagens tidiga middag

Lyssnar till Hauser som spelar Bach. Det blir för gnissligt. Musiken får vänta tills jag är hemma.

Tar fram det som återstår av fläskfilén och låter stå i kylen, har lite av grönsakerna kvar också – det blir en bra middag i morgon. Inget rödvin dock, men kanske en öl. Behöver göra slut på de jag har. Äter en sådan där god liten banan. Klockan är nio. Syrran och jag wordfeudar, hon leder med 24 p när det är hennes tur. Det är med andra ord som vanligt igen.

Skrivkurs klockan fyra på tisdag eftermiddag. Nu är klockan kvart över tio denna lördagskväll, jag säger god natt.

Och god morgon en söndag med 20 grader och halvklart. Klockan är kvart i elva. Jag sitter fortfarande vid frukostbordet, men ännu en kopp te. Har just gratulerat Stina på födelsedagen, och ringer Meta senare. Hon var upptagen av annat när jag ringde.

Drömde när jag somnade om vid halv sju, om Ulf som satt och knöt sin sko, jag bara sjönk in i hans famn, han skulle äta frukost och jag hade redan ätit. Vi var på något hotell, min väska var i samma rum som Stina, Meta och Bengt – och jag visste inte vilket nummer. Skulle just ringa och fråga, när jag insåg att även mobilen var i väskan i det rummet. Vilsen. Vaknade med ett leende ändå, och min nyköpta väska hänger på kroken här i rummet.

Ska klä på mig om en stund och gå ut. Vill om inte annat ha min cortado även idag. Det blåste även idag, så jag gick förbi hamnen och hittade ett ställe i lä. Satt en stund och gick så vidare, uppför backen till kaféet där det ibland finns hojaldres. Det small till rejält alldeles bakom mig, och när jag vände mig om såg jag en kvinna som höll sig om ena benet, och en ung man som tafatt försökte stödja henne. Optikfirmans stora och tunga skylt i två delar hade ramlat ner, och träffat henne. Hon kunde varit jag. Jag blev nog chockad när jag insåg det. Gick hemåt.

Lite längre fram bar en man en stor och synbart tung del av en palm över gatan och ställde den vid en soptunna. Vinden hade blåst ner en bit av blasten. Jag höll mig på andra sidan, går inte under några skyltar eller palmer längre. Skrämmande. 4 100 steg bara, det får räcka. Nu stannar jag hemma.

Byter från klänning till min tunna rock, poncho över axlarna. Tänker på hur lätt något alldeles oväntat kan inträffa. Tur (tror jag) att kvinnan inte fick skyltdelarna i huvudet, hon stod upp och kunde förflytta sig till en sittplats alldeles nära. Gick därifrån när folk samlades för att glo. Jag behövde ta igen mig och satt en stund i parken vid kyrkan. Tackade försynen i brist på gudatro. Det var inte min tur.

Tror jag behöver läsa något för att få igång mig igen. Stars in an Italian Sky av Jill Santopolo är förhoppningsvis tillräckligt distraherande, har tidigare läst en del av den och minns ingenting.

Nyklippt hos Rosa på Sal´n 72 i fredags

Det här dokumentet börjar likna Ulf Lundells Vardagar (bryr mig inte om nummer), en mängd ord, många dagar/vardagar – inga liknelser i övrigt. Enbart omfång och fokus. Han lär inte komma med någon vardagsbok i år, ”har inte skrivit något” enligt förläggaren. Jag har inte läst någon av böckerna, vet bara att de är omfångsrika. Kanske läsvärda. Om inte annat för att han är en kändis.

Det jag skrivit om här är spanska vardagar, eller svenska vardagar, på spanska Teneriffa, med minimal spansk influens. Dessutom skrivna med en gammal kvinnas perspektiv, eller brist på sådant. Tror att jag lever mitt liv här som därhemma, gör ungefär detsamma med andra vyer, andra människor, ett eller flera andra språk. Jag städar, tvättar, lagar mat, handlar, dricker mitt vin eller mina drinkar – eller låter bli, funderar, glömmer, minns. Lever. Längtar och saknar. Gläds och sörjer. Och dagarna går.

Snart ska jag återvända till svenska vardagar, därhemma i Roslagen. I ”mitt” hus, min säng, med mina böcker och pinaler. Min sjö som kanske släppt isen nu. Mina förmodligen döda pelargoner i källaren, mina spår av möss i huset som behöver städas bort.  Min nysotade vedspis, och kanske en bunt reklam och någon annan post i en hög på en stol. Min altan där jag kan sitta i svensk sol under mitt parasoll, ärvt av syster K (liksom soffa och bord).

Jag vet att jag kommer att fortsätta att beskriva mina dagar, vardagar och helgdagar. Så länge jag kan. Om inte för någon annan, så för mig själv.

Det lär inte bli mycket av fantasi framöver heller. Har numera accepterat att min skrivförmåga inte omfattar påhittade historier. Jag behöver hålla mig till det jag själv upplevt, eller upplever. Det jag ser, känner, hör (ibland), tror mig förstå eller läser, och ofta inte alls förstår. Det gör inget, emellanåt leder den där icke-förståelsen till att jag saktar ner, funderar och kanske kommer fram till något jag inte hade en aning om nyss. Det är bra.

Ser att författaren Gerda Antti är död, 96 år gammal. Tyckte om flera av hennes böcker och hennes sätt att berätta. Tolv år äldre än jag, död. Det väcker tankar jag inte vill ha just nu. Spar dem till senare, många år senare. Kanske tolv, kanske ännu flera. Men jäklar, ibland är döden så nära, så rimligt snart här, min död. Har inte tid med den här och nu.

”Still going strong?” undrade min gamle (= lika gammal som jag) chef Calle häromsistens. Tror jag precis hade bytt profilbild på Facebook när han hörde av sig. Jag svarade något om att jag hoppades att han också hängde med.

Men ”going strong” är nog att ta i, för närvarande är min kropp inte villig att vara stark på något sätt. Ben och knän morrar och protesterar. Om jag kommer ihåg det, är det bra med en paracetamol innan jag går ut. Den dämpar smärtan i knäna och får mig att gå lite till. Och samtidigt är ju värmen här (inte just idag, men annars) något som gör gott. Ska boka doktor Calle på vårdcentralen så fort jag är hemma, för diskussion om knän och kortison. Ska kanske boka honom redan nu, det lär ta tid att få en tid.

Det är svårt att vänja sig vid annan takt än den jag hittills mäktat, att gå långsamt har aldrig varit något för mig. Nu måste jag gå långsamt. Ibland stanna till när ett knä ”loggar ut” från hjärnan och inte vill det jag vill. Jag får tid att se mig omkring, kanske är det något jag aldrig hann förr. Men jag saknar den där snabba gången jag hade, med rak rygg och bestämda steg. Den är borta. Och Sofia lade ut en bild på Instagram där jag syns en bit bort i bilden, ”lilla farmor” – jag ser verkligen liten ut.

Jag har krympt, Sofia påtalade det redan i fjol. Nu ser jag det också. Har inte mätt centimetrarna, men de är nog färre än passet hävdar.  Livet är konstigt, det händer så mycket jag inte väntat mig, inte förstått är ”normalt”. Eller inte förstått att jag inte är unik. Det som händer andra, händer också mig.

Tror det är dags för Rapport, och andra ”bekymmer” än mina små. Det blev jag inte gladare av. Dricker Sofias halvtorra vin, och finner det riktigt gott. Det får räcka några dagar. Mitt röda tog slut igår. Det går att hitta bra (för min ouppfostrade gom) vin, både vitt och rött, till en billig penning här. Det röda jag hade var en Viña Albali, Crianza (har glömt årtal), men det kostade inte mera än ca 50 kronor. Ids inte kolla vad det vita i glaset just nu är. Men, inte dyrt, och tillräckligt bra.

Nu överger jag skrivandet en stund, och läser i stället. Ord in – ord ut. Utbyte.

Mitt icke-ergonomiska och tyvärr flyttbara kylskåp…

Martti satt på strandcaféet när jag kom dit. Han mår bra, och blev lite generad över att han varit ”för lat” för att hämta sin tvätt. Min oro var ogrundad, oro är ibland sådan. Nu är jag lugn.

Just nu är klockan lite efter sex, och jag har diskat middagsdisken. Sitter i soffan, skriver ord som bara är just det, ord. Utan särskild mening, utan syfte.

Ser lite till på Netflix om de brasilianska gamla männen – orkar bara lite, innan jag stänger av. Lär ta upp de här gubbarna igen, om inte för annat så för spanskan.  Det är något i deras kamp för fortsatt värde som levande människor, som får mig att vilja se mera, alternativt inte se alls. Netflix Främlingar i parken.

Vill inte bli påmind om ålderdom och demens, om liv som inte blev som de kunde ha blivit. Om drömmar som fortfarande lever., trots att möjligheterna försvunnit.

På Facebook lär jag mig att fåglarna vi såg förra veckan, Sofia och jag, är Barbary Partridge, ”the type (subspecies) on the Canary Islands is unique to the islands and a small area of North West Morocco”.

Photo Mike Jordan

Kul att veta vilken fågel det var, jag har försökt googla men inte hittat någon begriplig information. Nu fick jag den i gruppen Puerto de la Cruz på Facebook.

Det är tisdagsmorgon, eller förmiddag, jag har avslutat min frukost. Artrostränade i sängen och märkte tydligt att jag inte gjort det mer än en gång förra veckan. Nu får jag köra varannan dag, för att få igång knän och höfter.

Jag lånar ansiktsmask av Sofia, vill testa hur den känns. Tar bort den mitt i natten, men den kändes uppfriskande. Tar en bild för eventuellt köp. Nu är det onsdagsförmiddag, jag har ätit frukost och gjort ännu en kopp te. Sofia är ute och går, med paraply, tror det åtminstone har regnat. 16 grader och lätt regn enligt mobilen. Regnet lär upp höra och temperaturen gå upp till 20 grader.

Klockan elva blir det en kopp kaffe, snabbvarianten som jag nästan helt övergivit här. Men går inte ut för en cortado om det regnar, och inte innan Sofia är tillbaka.

Krigen fortsätter, om jag begripit rätt så har USA också gjort någon sorts insats i Ecuador.  Trump sätter igång anfallskrig, utan laglig rätt. Han åberopar en lag som säger att presidenten får göra det som behövs när USA är utsatt för fara… Hans krigande kostar, människorliv, både egna soldater och människor i de länder som bombas, av USA eller av Iran. Och det kostar miljarder i pengar. Det kostar relationer med t ex Europa, där flera statschefer uttalat sig om ”brott mot folkrätten”, oavsett vad man tycker om regimen i Iran. Än har inget stoppat Trump, även om hans popularitet därhemma verkar sjunka. Den borde rasa.

Börsen sjunker förstås i oroliga tider, och Riksbanken i Sverige manar till kontanta pengar i en kriskassa, ”åtminstone tusen kronor per person i hushållet”.

Vad är det som pågår? Brakar allt samman och världen, som vi känner den, går under? Privata, statliga och kommunala ekonomiska realiteter förändras stort och snabbt. Och slutar alla nu efterforska Epstein-filernas innehåll, och andra suspekta Trump-sammanhang? Har USA´s president nått sitt syfte, att skapa kaos världen över för att själv slippa hamna under luppen och få sina handlingar avslöjade. Under tiden förmerar Trump och familjen sina förmögenheter, kanske på skattebetalarnas bekostnad.

Får mig att tänka på Filippinernas diktator Marcos, vars hustru Imelda hade 1 060 par skor i garderoben och 500 BH-ar, bland annat (källa Wikipedia), medan folket levde i armod. De kom undan till Hawai med amerikansk hjälp, förmodligen med stor del av statskassan som bagage. Tror det är den omätbara och omåttliga girigheten som får mig att samtidigt tänka på de här presidenterna och deras familjer. Tyvärr är den ena fortfarande i ”full sving”.

När jag började skriva det här i december trodde jag att det skulle handla mest om mitt eget åldrande, de begränsningar det medfört och kommer att medföra. Har jag skrivit det jag trodde då? Nej, inte i någon särdeles omfattning. Mina ledsamma knän finns med, mera nu än i december. Just nu gläds jag åt Sofias kommentarer om att hon inte känner någon i min ålder som är lika ”pigg”, som gör det jag gör. Kan för all del bero på att hon har en begränsad krets av åldringar i sin närhet. Gläder mig ändå.

Och jag gläder mig, varje dag jag orkar promenera och gör det. Igår ville stegräknaren inte notera mina steg, idag har jag sett till att den är påslagen inför eventuell promenad. Jag gläder mig också varje dag jag kommer ur sängen utan att ha ont någonstans, utan yrsel. Nu har jag inte varit yr på flera veckor, vet fortfarande inte varför jag var det tidigare. Blodtrycket var ju okej.

Sofia kom hem, och vi gick ut igen, tillsammans. Bort till ”Donken” vid Martianez – och åt god hamburgare, med pommes frites och Cola. Hela köret. Sofia betalade. Regnade, Sofia köpte ett paraply efter vägen, ett bättre än mitt. Så gick vi hem igen med varsitt paraply, för min del 4 600 steg, alldeles tillräckligt. Sofia ungefär 5 gånger så många under hela dagen, 25 300.

Nu är det skönt att vara hemma igen, tror det kanske har slutat regna. Åtminstone hörs inget regn. Jag slappar, Sofia går ut för att ringa ett pluggsamtal. Klockan är kvart över tre.

Donna Teresa bekräftar att hon kommer kvällen före min avresa, runt klockan 18, för att inspektera och betala tillbaka deposit. Kontant? Jag bryr mig inte, sa bara ”välkommen”.

Tror vi har bestämt oss för att äta hemma i kväll, jag känner inte att jag behöver mera mat, och det finns sallad från igår, varmkorv, pasta, spansk skinka, avocados, yoghurt och frukt. Ost och bröd. Sofia vill ha middag och hon behöver mera mat än jag, hon får fixa det hon vill ha. Nära sextio års åldersskillnad medför olika behov.

Jag gör mig en drink, Pellegrino med liten skvätt torr vermouth och citronskiva, is. Nu sitter jag skönt i soffan med kudden bakom ryggen, glaset på en stol. Än är det inte mörkt, men inte heller riktigt ljust här nere i huset, utan utsikt annat än mot egna och andras fönster längre upp och längre ner. Både Sofia och jag försöker lokalisera var på huset det lilla fönstret som släpper in direkt dagsljus finns. Vi är ganska säkra på att det inte syns uppifrån taket. Men var är det, går det att hitta utomhus?

Ute i regnet idag hade jag mina svarta plastiga flipflops. Perfekta i vattenpölarna. Nu det andra paret, också Birkenstock, men läder och skönare, på fötterna. Blir inte lika svettiga som de andra när det är varmt, och definitivt inte idag när det är ganska svalt. Syrrans gamla poncho är skön på resten av kroppen, tights och långärmad bambutröja för övrigt. Än är det bara baddräkten som inte använts under tiden här. Det får mig att inse att jag inte behöver tänka ”varmt så att jag kan bada”, när det gäller nästa resa. Fortfarande vill jag dock kunna se hav, helst från mitt fönster.

Mitt hår växer fort, kanske tack vare det där pillret för hår och naglar varje dag. Tycker att även naglarna håller bättre än tidigare, kan också bero på att de blivit omskötta en gång i månaden hos Rosa på Salón 72. Sofia är hemma igen, skönt.

Inköp à 1 Euro, bokmärke i turkisk butik

Nu har jag både ätit och diskat, är mätt och belåten. Soppan var god, och mackan med mogen brie-ost var perfekt till! Och det är husmanskostens dag idag, enligt de som håller reda på sådant.

Pratar med yngste sonen som varit på minnesstund efter en tidigare, omtyckt chef. Anders var glad att han tog sig till Skogskyrkogården och träffade anhöriga, som han även tidigare mött. Fint tycker jag.

Tror att det kanske blixtrade nyss, om det också åskar så slipper jag höra det utan apparater i öronen. Nu har jag dragit ner persiennerna så jag slipper se också.

Jag läser lite, skriver lite, kollar nätet. Det blir inget tillfälligt stopp för tonårsutvisningar medan någon jobbar med en bättre, permanent lösning. Vår statsminister säger att man inte kan plocka ut enskilda fall och göra konstiga undantag – ungefär. Så nu tittar man på hur bestämmelserna kan formuleras så att det inte blir lika galet som nu – förhoppningsvis. Tittar gör man hur som helst, men det lär inte hjälpa en förtvivlad människa som fallit mellan regeringens migrationsstolar. Jag är – har kanske sagt det förut – less på svensk politik idag, alla schatteringar. Av moderater och SD kan jag vänta mig det vi har i den här frågan och andra – men att socialdemokraterna är så fegt mesiga och otydliga är jag riktigt besviken över. Just i det här sammanhanget ville S och övriga oppositionspartier få ett tillfälligt stopp – men Tidö-gänget sa nej.

Den intelligensbefriade utvisningen av integrerade, arbetande, skattebetalande människor som behövs inom sina respektive professioner, den fortsätter parallellt.

Det spelar ingen roll vilka kunniga och insiktsfulla instanser som protesterar och påtalar konsekvenserna för äldrevård, sjukvård ö h t, och många andra yrken. Forskare kan berätta att Sverige inte längre är attraktivt för utländska forskare, vi tappar många ungdomar som kunde ha utvecklats till framstående professionella här i Sverige. Nu får de hitta sina liv annanstans, och tar med sig den kompetens de hunnit få här. Så absolut vansinnigt obegåvat och korkat, av alla möjliga skäl. Nationalekonomiskt och mänskligt.

Vem ska sköta om mig och mina kompisar i 1940-talets numera allt mer vårdkrävande barnkullar? Vi var många, och många av oss kommer att leva längre än många hittills gjort – och vi kommer att behöva människor omkring oss. Resurser av det slag som regeringen med SDs blåslampa i baken nu gör sig av med.

Fredag, jag går ut för min cortado och inser att jag glömt kassen med Röda Korset-böcker hemma. Dricker ändå mitt kaffe i hamnen och ser en stund på ett brutalt och bråkigt hav. Det blåser just inte, men ändå är havet vilt. Mobilen varnar för hårt väder. Så hem via Alteza för att handla tre Pellegrino, bra att göra sådant när jag inte bär något annat. Och ut igen till Röda Korset, där jag bara lämnade böckerna, köpte inga fler.

Gick till Dino förbi busstationen, och så småningom hem igen. Nu är klockan två, jag har gått drygt 4 000 steg idag och det räcker. En tvättmaskin går bakom min rygg, jag ska duscha och tvätta håret när den är klar och hängd uppe på taket. Inget regn idag, tror jag. Sol och 22 grader nu säger mobilen. Högt UV-index. På söndag kommer Sofia! Jag är glad.

Ögnar igenom Facebook och tidningsrubriker. Blir inte glad över någonting. Epstein i någon form är ständigt närvarande, hittills är möjligen fd prinsen i Storbritannien den enda som kanske får stå för något i sammanhanget. Birgitta Andersson är död, 92 år. En härlig skådespelare. Får mig att fundera över om en är glad att en är död, vid den åldern. Hur eventuell glädje nu skulle konstateras och förmedlas. (Ibland är ”man” omöjligt att skriva, och ”en” nästan lika svårt.)

Jag har också kollat upp det jag glömde notera häromsistens, en boktitel – Margaret Atwood Book of Lives – Memoirs of sorts. Rekommenderad av Jorun. Den vill jag läsa.

Jag är innerligt trött på socialdemokraternas fega inställning till migration, utvisningar och annat aktuellt i politiken. Noll heder, noll visioner, noll socialdemokratiska traditioner. Samarbete med moderaterna – javisst. Skicka ut en 8 månaders liten unge, är ”irrationellt” – inte för jävligt, inte raseri, bara ”irrationellt”. Ett ungefär lika innehållsrikt ord som ”intressant”. Nada. Noll stake. Kanske dags att byta ut Magdalena, men vem är alternativet? Skrämmande. Valet känns redan förlorat.

Går det inte att klona en Palme, eller en Ingvar Carlsson (stavade han med C?), för all del ingen Göran Persson, möjligen en Håkan Juholt, som har vunnit i publika sammanhang på sistone. Övriga kan förbli där de är, döda eller levande, konsulter eller inte. En come-back för Juholt vore rätt kul, tror dessutom att han är klokare än han framstod när det begav sig.

Men vem är jag att morra? En gammal kärring som levt sitt liv nästan till slut, inget inflytande över vare sig egen eller samhällets ekonomi, lagar och förordningar, migration och uppehållstillstånd. Bara någon som inte tycker om det som händer i Sverige nu, som inte vill stödja någonting som har med SD att göra, som inte vill bidra till att människor förpassas till länder de lämnat i flykt från omänskliga villkor. Eller för den delen, aldrig levt i, inte vet någonting om – som de unga som vid fyllda 18 år är ”för gamla för att få bo kvar i Sverige”. Familjen och yngre barn får stanna, barnen åtminstone några år till. Hur går det till? Hur blev det så här? Vad kunde jag ha gjort för att stoppa något av detta?

Och hur ska jag få mig att tro att min röst vid höstens val spelar någon som helst roll? Den frågan borde en seriös partiledare kunna svara på. Finns det någon sådan?

Modlös beskriver mitt politiska sinnestillstånd nu. Inga förhoppningar, noll förväntan på förändring i Sveriges politik. Bara mera av allt det jag tycker illa om, inte vill ha, önskar att ingen någonsin kommit på. Migrationsministrar som den nuvarande orakade vill jag varken se eller höra. Svårt att undvika när den sorten har stöd från så många som också är svenskar, precis som jag. Vad fick dem att bli sådana? Vad fick mig att bli den jag är?

Jag vet när det handlar om mig. Barndom och uppväxt i en liten industristad i Dalarna, med stark socialdemokratisk påverkan kommunalt och i familjen och släkten. Där är jag fortfarande. Idag mera tveksam till nutida S-märkt politik. Och det lämnar mig utanför alltihop, det finns idag inget parti jag kan rösta på med hela mitt hjärta, allt mitt förstånd i den mån det existerar.

Nu till något annat. Gillade (bland annat) en mening i fantasy-manuset jag just jobbläst – ”jag pratar så här mycket och så här fort, annars hinner jag inte med mig” – ingen exakt återgivning, men ungefär som jag minns det. Handlade om att vederbörande passade på att andas fort mellan orden, även om det inte verkade så. Jag tyckte om uttrycket att hon ”inte hann med sig”.

Varför kan man/jag fråga mig? Känner jag igen mig i det där med att inte ”hinna med sig”? Nej, inte medvetet. Pratar sällan mycket och inte så fort – kanske skriver jag för många ord och ibland för fort? Skriva är mitt sätt att prata.

Och för en liten stund fick de här böckerna flytta från bordet in i mitt sovrum – Sofia kommer på söndag, och då ska vi få plats.