En närvarande frånvaro

Fredag kväll, efter en varm dag. Har suttit i solen lite mer än jag kanske borde… Skönt dock. Måste nog åka till biblioteket här i byn i morgon, har ju numera kort så jag kan komma in när jag vill, också när det är stängt. Kallas för ”meröppet”, en förnämlig funktion för en snabbläsare som jag. Just nu läser jag om gamla redan lästa böcker, men de räcker inte över hela helgen.

Läste nyss ut ”Miss Queniee´s sällsamma kärlekssång”, en fin bok om en döende kvinnas uppgörelse med sitt eget liv. Fylld av kärlek och glädje, liksom av sorg över allt som aldrig blev, men ändå var. Harold Fry var en ständigt närvarande frånvaro, ett uttryck som fastnade hos mig. ”En närvarande frånvaro” – det är precis det du är, älskade min. Varje dag, inte varje stund, men flera gånger om dagen och om natten. Mera sällan om natten, drömmer om andra människor men mera sällan om dig. Saknar dig nu och saknar dig då.2013-05-15 11.19.54

Fjolårets enda kungsängslilja, i år är de tre!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Dig som jag älskat kanske mest…

Jag läser om Queniee och Harold Fry, han skickar vykort som säger ”vänta på mig”, hon ligger och dör långsamt på ett hospice någonstans i England (Rachel Joyce, Miss Queniees osannolika kärlekssång).

”Vänta på mig”, du väntade inte på mig, jag väntade kanske inte på dig heller. Du dog. Men det lilla jag läst i boken gör ont. Vem kan förväntas gå igenom halva England till sin döende en gång älskade (min förmodan, har bara läst lite) – vem skulle kunna älska så? Inte jag, inte du.

Getingarna tar sig in via kattluckan idag, jag släpper i bästa fall ut dem via fönstren. Tror kanske att någon av dem fortfarande finns inne i huset.

Blir ledsen i hela kroppen och i hela själen (i den mån den finns) när jag råkar se ett inslag i nyheterna på teve, om åldersbestämning via föråldrade och aldrig någonsin humana metoder – de används fortfarande, och syftet är att skicka iväg ungdomar. Tillbaka  till Afghanistan till exempel, till ett liv som är ännu sämre än det vi i Sverige skulle kunna erbjuda. I den mån vi erbjuder något alls. Jag mår illa.

Nu sitter jag för resten av kvällen i min stol, vägrar att ens slänga en blick på teven. Vill inte se, vill inte ta del av spekulationer, gråtande föräldrar i Manchester, drunknade barn i Medelhavet utanför Grekland. Vill inte. Frågan är vad jag vill?

Jag har svårt att faktiskt förstå att ditt och mitt, vårt emellanåt, liv är färdigt. Jag finns fortfarande åtminstone någotsånär, du finns inte alls. Eller bara hos mig, i mig. Hur gick det till, när borde jag ha förstått att det inte skulle vara alltid? När borde jag ha tagit till mig det jag förstod? Kanske var det bra att jag inte gjorde det, kanske kunde vi därför fortsätta leva, fortsätta säga att vi skulle fira din födelsedag ända tills du dog? Utan att jag därför blev särskilt förvånad när du dog…

Förmodligen kommer jag aldrig att förstå mig på livet och allt det består av. Jag kommer aldrig att fatta hur liten jag är i det hela, jag som är universums mittpunkt för mig själv. Det är vi nog alla, utan att vi alltid står för det – ingen utom jag själv är mitt viktigaste uppdrag, mitt liv är det största och det enda jag kan ta del av. Alla andras är sådant som ingår i mitt, men inte lika obegripligt avgörande, inte lika livsviktigt. Betyder det att din del i mitt liv var mindre viktig än min del i mitt liv? Jag tror att min del i ditt liv var mindre viktig än din del i det? Men det kanske enbart var min vanliga kvinnliga förminskelsevana? Du sade en gång ”dig som jag kanske älskat mest” och det var i ett sammanhang där du var besviken och ledsen på mig… Om jag vill kan jag betvivla min kärlek till dig, din till mig. Det finns ingen som kan säga emot mig, eller någon som talar för mig heller. Och så lär det vara tills jag också är borta.

DSC01378

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Funderingar

Nu har Agnes kollat mejl – inga nya, men hon skickade ett till ena syrran. Hon har varit inne på Facebook, tämligen ointressant. Läst tidningarna, soduku (eller hur det nu stavas och vad det heter i pluralis törs hon inte ens fantisera om) återstår som möjlig kvällssysselsättning. Banken har inga roligheter att berätta om, de betalningar som bör göras får vänta lite.

Hon och fd maken har satt upp nya ”persienner” i rummet här på landet, borrat och dragit skruv och fått ihop hela IKEA-paketet efter diverse huvudbry. ”Vimmelvals” eller så heter produkten, känns relevant. Nu sitter de (gardinerna) där om någon vill stänga ute världen någon gång. Varken Agnes eller fd maken hade klarat detta på egen hand, men tillsammans gick det till slut.

Hon har ätit glass också, efter middagen, och pratat med yngste sonen. Så vad ska hon nu göra? Sitta still och mantra i sin fåtölj, med hörapparaterna urtagna och fd maken tittande på teve som hon slipper höra. Tja, det är en möjlighet. Hon kan läsa, Sarah Water´s ”Livstråden” ligger på bordet bredvid henne. Eller hon kan gå till sängs, men ännu är klockan bara nätt åtta. Om hon går och lägger sig nu kommer hon att vakna vid femtiden i morgon bitti, alldeles för tidigt. Och osäkert om hon då kan somna om.

Fundera kan hon göra, om hon komme på några kloka funderingar. Det gör hon inte. Hon försöker tala om för sig att bilen behöver tankas innan hon far iväg igen på någon aningen längre utflykt. ”Kom ihåg”2014-12-03 15.45.19 heter det, och det tycks bli allt mera osäkert. Men, i helgen hos vännerna som firade gemensam födelsedag insåg hon att hon nog minns mera än hon minns… Namn på gamla vänner från samma arbetsplats till exempel. Men bridge kan hon inte spela och är hon otroligt ointresserad av att försöka förstå sig på. God mat och god dryck och hemfärd på förmiddagen dagen efter passade perfekt.

Tankar som infinner sig: vänskap förändras, människor förändras och förändras inte – båda delarna kan vara knepiga att förhålla sig till, för Agnes åtminstone. Dessutom hör hon sämre i ett uterum (som blir ungefär som att befinna sig alldeles utomhus) och det gör henne tystare. Inget någon beklagar sig över förmodligen, men för egen del känner hon sig vid sidan av det som kanske pågår. Och hon noterade (lite småelakt) att mannen i huset genast bytte samtalsämne när hon började säga något om mannen sin och hans frånvaro. Han och ännu en av ”våra” män är inte längre med oss, men det var bara hon, och senare även värdinnan, som skålade för de som saknades…

Det är en fundering – varför kan vi inte prata om de av våra kära som dött? Är det för att den egna döden är så inom räckhåll? Vi är alla i åldrar mellan drygt sjuttio och åttio – och har rimligen kort framtid. Eller är det så att det är enbart respektive närstående kvinnor (i det här fallet) som är intresserade, som saknar? Agnes har inga svar, men hon låter sig irriteras. Mannen i sällskapet assisterade henne dock med att köra in bilen genom en smal infart, och ut när hon skulle åka hem. Det var tacknämligt. Köra in kanske hon fixar, men backa ut är mera tveksamt.

Kanske en bild av hennes tillvaro – köra in går hyfsat, men backa är svårare?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Skönare

Hon tog upp planteringsspaden ur kylväskan. Det var inte så att Agnes helt tappat koncepterna (vilka de nu är eller var), kylväskan var bara ett bra ställe att lägga spaden när hon åkte in från landet. Hon tänker sig att hon ska åka till kyrkogården och plantera några penséer på sonens grav i morgon, men först måste hon köpa både blommor och jord. Så mycket annat program har hon inte under dagen, så hon hinner gott.

Idag har hon klippt håret hos Eppi på Krukmakargatan i Stockholm. Och hon är så nöjd, Agnes alltså, kanske Eppi också. Håret faller som det kan och är lite kortare än förra gången. Skönt. Hon har fikat hos bästa vännen. Morgonens biltur in till stan var inte lika skön, oljeläckage blockerade Essingeleden och hon fick åka diverse halvt okända vägar för att ta sig till Sundbyberg från Djurö och parkera bilen. Nu sitter hon i härlig tystnad ensam i fd makens hem, hon har ett glas vin vid sidan om datorn, hon läser en av de tre pocketböcker hon köpte för 20 kr styck på Stadsmissionen, hon mår bra. På lördag ska hon träffa vänner och äta god middag, sova över och åka via sitt eget hem tillbaka till landet och fd maken på söndagen.

Ett ögonblick här och ett där är livet åter gott. Hon börjar låta sig känna det emellanåt, innan hon återfaller i ett mera invant sorgset sätt att se på sig själv och andra. Det är onekligen roligare när det känns bra, än tvärtom.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Skriv ändå

Agnes vet inte riktigt vad hon håller på med just nu. Hon läser en skvätt, äter någonting, skriver några ord, går ut, går in igen. Funderar på middagsmat, mejlar svärdottern för att höra hur hennes pappa mår.

Tänker förstås på mannen sin, det är idag ett år sedan han dog – eller i kväll är det ett år sedan. Så här dags för ett år sedan visste hon bara att han på sjukhuset, att han var dålig. Hon vankade av och an och väntade på besked. Vid sjutiden på kvällen ringde han själv, en hjärtinfarkt hade nästan tagit hans liv. De kunde prata en kort stund. Senare på kvällen var det dags för nästa infarkt – men det visste hon inte förrän mitt på dagen nästa dag. Då ringde hans äldste son och sade ”han klarade det inte”.

Kanske minns hennes kropp hur orolig hon var då, kanske är det därför hon är så rastlös idag. Eller så är det hjärnan som styr, hjärnan som bråkar med henne och minns. Ibland lyckas hon förvilla sin hjärna med ett gammalt meditationsmantra, oftast låter den sig inte luras. Kanske är det något att vara tacksam för.

Hon läser på boktugg.se om Leffe Grimwalker som skrivit ”en säsong ljudbok” (i en serie) på 21 dagar. Obekanta begrepp för Agnes, men så mycket begriper hon som att det är många ord per dag – och möjligen också att just det formatet kräver ett annorlunda sätt att skriva. Enligt samma artikel omfattar en tryckt roman på 300 sidor ungefär 70 000 ord, eller 3 500 ord varje dag. Oavsett kvalitet och innehåll så är det mera än Agnes får ur sig de dagar hon skriver. Om inte annat så saknar hon den sortens disciplin. En läsvärd artikel, inte bara vad avser skrivhastigheten.

Agnes har just nu oöverskådliga ordmängder i många dokument, utan inbördes ordning eller sammanhang. Förresten, sammanhang har de nog – de handlar ofta om ungefär samma saker, liv och död, kärlek, åldrande, drömmar, saknad. Tjatigt kan man tycka, men livet har för Agnes del en tendens att upprepa sig, ungefär samma saker händer om och om igen. Den gemensamma faktorn är hon själv, det kanske är något att fördjupa sig i. Någon gång. Det här är också något som kommer igen, en flyktig tanke som kanske kan leda någonstans – men som hon släpper, som om den brändes. Förmodligen gör den det, eller känns i alla fall obekväm. Och då vill hon inte, hon vill inte störa sig, vill inte deprimera sig, men gör det i någon mån ändå. Så blir ledsenheten ett vanemässigt och tryggt tillstånd, hon känner igen sig i det o-glada. Det ”kända helvetet” är bättre än det okända som kanske inte alls är något helvete. Gamla bekanta tankar som ofta sysselsätter Agnes, men inte direkt skapar några nya idéer eller förhållningssätt.

Och dagarna går, nätterna också. Det som nästan kan kallas ångest är svårast att bemästra om morgnarna, och under vakna nattimmar. För det mesta kan hon mota den där Olle i grind (vem var han om han alls var?). När hon absolut inte vill gå ur sängen finns bara en sak att göra – kliva upp. Det är inte nödvändigt att duscha och klä på sig omedelbart, men det är viktigt att börja stöka med frukost, te och smörgåsar. Kissa, borsta tänder, borsta håret på trappen och låta lösa hårstrån fara med vinden. Se sig omkring, utanför sig själv. Släppa ut Vimsan, eller inte, beroende på väder. Inte tänka särskilt mycket på någonting särskilt.

Den där Grimwalker har rätt i artikeln ovan, sitt inte och vänta på någon inspiration, skriv. Det fungerar även för Agnes. Men till skillnad från LG har inte Agnes någon tydlig disposition eller synopsis, eller ens skymten av kapitelindelning och innehåll i stora drag, än mindre detaljerade uppslag. Agnes har skrivit i november några år, NaNoWriMo, där det handlar om att få ihop 50 000 ord under november månad. En sorts skrivmaraton – och hon har fått till orden när hon väl bestämt sig för det. Det hon skriver så blir inte särskilt intressant, hon har nog knappt läst igenom det alls när november gått över i december. Alla de orden finns också bland hennes dokument, en del sparade på USB-minnen, en del på papper, en del bortglömda i gamla trasiga datorer. Hon påminner sig att hon borde gå igenom den senaste avlagda datorn – om inte annat för att tömma den.

Hon kan alltså stapla ord. Ibland blir någon läsare berörd av det hon skriver. Och någon gång känner hon själv att orden betyder någonting, har någon sorts mening. Hon tycker sig förstå att just de texterna inte berör många andra, det kan hon undra över. När hon själv tror sig ha skrivit något viktigt, tycks ingen dela hennes uppfattning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Att vänja sig vid saknaden

Ett år. Det första där du inte finns i världen. Numera är det bara jag som pratar när vi samtalar – om det kan kallas så, det vi/jag gör. Du är för evigt tyst, något du sällan var när du levde. Du vet att jag tycker livet är tråkigt utan dig, att jag sällan är skrattande glad, oftare utan energi och ledsen. Oftast ensam också, även om jag som just nu sitter i samma rum som fd maken. Vi är ensamma tillsammans.

Saknar dig varje dag, saknar också sonen varje dag – det blir kanske en vana det också, att sakna. Mitt liv fortsätter ännu dag för dag. Ibland skriver jag, ibland gör jag just ingenting utöver det hushålleliga. Städar, tvättar, handlar, lagar mat, klappar Vimsan som du inte har träffat. Skickar iväg någon Bokbörsen-såld bok, åker till biblioteket, läser. Hänger en tavla på en annan vägg. Plockar.

Saknar din hand i min när jag till slut somnar hemma i min för stora, tomma säng. Hela min kropp saknar dina händer. Att minnas gör saknaden större.

20170207_132348

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Känner jag mig?

Jag vill skriva om Agnes, och om hennes liv – då och nu. Bitar har jag redan skrivit. Bitar har alla som läser också lagt ihop och fått till någonting.

Idag ringde en vän från längesedan, han hade ringt också i går kväll, jag hade missat samtalet. Ett samtal nu i förmiddags, som gjorde gott. Han sade något som fick mig att fundera – ”du känner mig kanske bättre än jag gör själv”. Tror numera knappt att jag känner mig själv ens en smula. Känner jag mig? Tveksamt. Trodde för flera år sedan att jag kanske till slut gjorde det – men den jag känner nu är en annan än den jag kände då. Och så här kan jag förmodligen fortsätta tills jag också dör, utan att vare sig känna mig eller någon annan, på riktigt.

Agnes vägrar att titta på teve. Hon sitter vid sidan av apparaten i rummet på landet, fd maken sitter i soffan rakt framför henne och teven. Tack och lov för hans hörlurar, de gör att hon slipper höra det som sägs.

Agnes läser, senast Agneta Pleijels bok ”Doften av en man” – en bok som hon redan vet att hon behöver läsa om. Mycket i den kan hon identifiera sig med, kvinnans omedvetna inordnande av sig själv under mannens mycket självklara överhöghet, och alla de uttryck det tar sig. Mycket har hon behov av att läsa långsamt, en gång till, för att relatera till sin egen verklighet. Agnes är ungefär lika gammal som Agneta P, men har en alldeles annorlunda uppväxt och bakgrund, och också en annan verklighet i relation till män och barn. Ändå så lika. Ändå så förfärligt lika.

Elena Ferrantes bok ”Min fantastiska väninna” har hon läst halvvägs, och är inte ivrig att fortsätta läsa. Något gör boken ointressant, Agnes är inte klar över vad. Och Erica Jong´s ”Fear of dying” läste hon häromdagen, inte imponerad, annat än av titeln, som är suverän mot bakgrund av ”Fear of flying”. Erica Jong skriver om samma saker som sysselsätter Agnes tankar numera, död och åldrande, kärlek och sex – men Agnes låter sig icke beröras. Det blir enbart en mängd ord.

Som dessa.

 

Hugo

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer