Att bli gammal…

Födelsedagsmiddagen avnjuten – nu är sonen och hans vän och Molly ute och tar en lång kvällspromenad. Agnes och före detta maken sitter inomhus. Agnes vet inte riktigt vad hon vill just nu. Koppla av, koppla ur ligger nära till hands att önska. Inte görligt just nu. En annan gång.

De promenerande är återkomna, Molly ligger i sin bädd, och övriga sitter/ligger bäst de kan, läser och virkar.

Jag googlar urininkontinens, kopplat till stroke och demens – och hittar det vi söker, före detta maken och jag. Det som går att göra för hans del är att han försöker kissa också när han inte vet att han behöver, kommer ihåg att göra det om han inte gjort det på några timmar, gör det som det sista innan han lägger sig. Han är förtvivlad över ”olyckorna” och rädd att det ska bli för mycket för mig. Det är jag inte rädd för, tvättmaskinen fungerar – men jag blir ledsen över hans oro och hans känsla av att ännu en tidigare självklarhet inte fungerar som den ska…

Det är faktiskt inget annat än skit att bli gammal och inte kunna göra det som aldrig varit ett problem tidigare. Jag ska prata med husläkaren (om hen finns ö h t), men tror inte vi får någon hjälp, annat än möjligen förslag att använda blöjor. Där är vi inte än, inte så länge tvättmaskin och jag gör det vi ska. Jag undrar vad det här gör med självkänslan hos den som sakta blir allt mera dement och redan är osäker och otrygg. Hatar att inte kunna bistå, hatar att det inte finns något som gör livet lättare också för den som sakta lämnar det som hittills varit hans. Sörjer hans liv medan fortfarande lever.

 

 

 

 

 

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Hundår

Jag tror jag har bekymmer med vad jag ska skriva när jag nu skrivit det jag hade att skriva. Mitt spelberoende och -missbruk är färdigskrivet, historia. Så vad ska jag berätta nu?

Agnes och mitt (och Mollys) liv är inte så intressanta, inte fyllda med elände, katastrofer eller sorg. Inte hela tiden. Ibland tränger sig verklighet på, och gör dem rädda och ängsliga. Tills de alla tre kommer på (Molly förmodas hänga med) att de just inte kan göra mer än hänga med, ta hand om varje dag, leva den som vore den den sista. Fast det fixar de ju inte. Eller åtminstone fixar sällan.

Klokheter har en förmåga att trigga fram motsatser. Leva varje dag som vore den den sista – blir ”skit i idag, gör vad du vill, eller gör inte vad du inte vill”. Strunta i om det är vettigt, bry dig inte om att andra kanske (säkert) tycker du är knäpp. Alltför icke-vis, du borde vara klokare vid din ålder. Alltför utan perspektiv och utan tankar på framtiden.

Agnes frustar till, hon undrar vilken framtid ”man” avser.

Den både hon, Margareta och Molly har är tämligen kort och kanske till och med förutsägbar. De är ungefär jämngamla, de tre. Hundårsräkningen har ingen av dem riktigt kläm på, men om Molly är 11 år, så blir det kanske 77. Lika. Fast Molly är spänstigare än de två andra, som ändå är rätt friska i ben och annat.

20190629_185608.jpg

Hon är pigg, fast inte just här och då!

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Tårtmakande morsa

Tisdag, har gjort tårta till sonens födelsedag i morgon. Jag är ingen tårtmakare… I morgon blir det festmiddag, vet att han gillar oxfilé och bearnaisesås, så det blir det. Med sallad, klyftad rostad färskpotatis och nyplockade kantareller och svart trumpetsvamp till. Och tårta som sagt, om vi inte ätit den tidigare på dagen, med jordgubbar, vaniljsås och grädde och tårtbottnar. Färdigköpta. Bubbel.

Han fyller bara femtio en gång. Hans bror fick aldrig någon sådan födelsedagsmiddag (och när jag tänker efter så fick inte den äldste det heller, eftersom deras bror dog just när den äldste av sönerna fyllde femtio). Han som fattas är med oss ändå. Så kan livet vara.

På lördag firar vi den yngstes födelsedag med grannarna här på landet, tror jag vet vad vi ska bjuda på. Och på söndag kommer hans pappas syster och bror, med dotter respektive son, och hälsar på. Mycket välkomna, länge sedan vi sågs – senast i begravningssammanhang.

Idag grät jag nästan när jag såg på min före detta äkta man. Han åt frukost och det gick bra, tills det inte gick bra. Han sätter i halsen, kan inte svälja, behöver göra sig av med allt det slem som kommer jag vet inte varifrån. Det är plågsamt för honom, och för oss som ser honom plågas.

Ännu en sak att lära sig om att bli gammal, detta att få svårt att svälja, har lärt mig (tror jag) att det heter dysfagi. Verkar inte som om det finns något som hjälper. Vi har uteslutit fil och mjölk som kanske är slembildande (olika uppfattningar om det). Det blir ibland eländigt ändå. Inte alltid, men för ofta.

Jag får stålsätta mig, skynda mig att hämta något att spotta i – och låta bli att visa hur svårt jag tycker det är att se honom. Oftast händer detta på morgonen, när det mesta av frukosten är avklarat. Före medicinintaget som väl är.

Livet pågår och jag är tacksam för det.

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Lördag – söndag

Tomt dokument, tomt huvud, lördagskväll, runt klockan åtta. Molly som vanligt under min stol, före detta maken i soffan med hörlurar på, ser på Rapport. Det mörknar så sakta. Lite mulet och blåser fortfarande.

 

Idag, söndag, har jag lagat cassoulet  med kycklinglårfilé, god chorizo, bacon, schalottenlök, gul lök, vitlök, krossade tomater, stora vita bönor och champinjoner, färsk timjan från krukan på altanen. En stor gryta, trodde sonen och hans vän skulle komma idag, men de kommer i morgon. Den här grytan lär inte bli sämre av att få vänta lite.

Vädret är påfrestande idag, kvalmigt och opålitligt, men inget regn här ännu. När jag var i byn och handlade i morse fick jag vänta ut en kraftig regnskur i bilen. Lokala skurar kallas det visst. Nu har jag gått inomhus.

Läser just nu Balli Kaur Jaswal´s bok Erotiskt skrivande för ensamma änkor, utgiven av Massolit 2018. Bra, emellanåt rolig, intressant och tankeväckande. Berättar för mig, som är okunnig, om indisk (punjabi) kultur i London, och mycket annat. Om kvinnor och om mäns kulturella förtryck av kvinnor. Högst läsvärd. Bra översatt av Linda Skugge, frånsett en lapsus i början där huvudpersonen ”visualiserade sig”… och tyvärr, några problem med att skilja på han och honom, och annat liknande.

Boken är bra, oavsett ovanstående. Jag blir lite överraskad av att författaren är född och boende i Singapore, hon verkar mycket hemma även i London. Vill gärna läsa mera av henne.

Nu är klockan snart halv tio och det är dags för sängen. Molly väntar på att jag ska flytta hennes bädd till mitt rum, före detta maken borstar tänder. Jag ska. Det har regnat lite under kvällen, altangolvet är blött. Och det är svart därute.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kantareller en lisa för själen, också

Har nu skickat ut inbjudningar till releasen, fattade nog inte hur det fungerade med Ewas inbjudan. Fått respons från flera. Några ska försöka komma, andra säger att de kommer, några har annat för sig.

Molly ligger på trappen, före detta maken sitter i en stol där det lyser lite sol om den visar sig mellan molnen. Det är blåsigt, inte särskilt varmt. Vi har just fikat, med tunna mandelkakor till (icke hembakta). Kanske blir det en vända i skogen om några timmar. Har vattnat och ansat pelargonerna.

Jag letar lä, hittar inget men inser att det ändå är varmare i det sparsamma solljuset än i skuggan. Varför jag envisas med att dra med mig datorn ut är oklart. Någonting kliar i fingrarna, men ger sig inte riktigt tillkänna. Bara molar, men gör inte ont som tandvärk. Mera som ett myggbett man bestämt sig för att inte klia på, men som kliar infernaliskt. Kanske handlar det helt enkelt om allt de närmaste veckorna, som jag inte har riktigt kontroll över.

En vända i skogen gjorde gott, Molly i koppel (och därmed jag med). Vi hittade mycket kantareller som nu är rensade och förvällda för senare bruk. Härligt. Solen har just nu definitivt gett upp, den gömmer sig i heltäckande moln. Vi har flyttat inomhus, där Molly sedan en bra stund redan legat under min stol.

Falukorvsgryta, schalottenlök, vitlök, krossade tomater, färsk timjan, lite överbliven crème fraiche till färsk pasta – lördagsmiddag i det här huset. Sorbet därefter.

Och fortsatt funderande på vad det är som vill skrivas…

20190817_131252.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Solen går ner bortom tallarna

Just nu är det mörkt här i rummet, bara datorskärmen och teven lyser upp lite. Molly verkar vilja gå ut, men får vänta en stund. Jag har inte något annat att göra än sitta här och låta fingrarna gå. Inte skapa viktiga budskap, inte vara klokare än klok, bara sladdra lite och få ner ord på skärmen. När jag ser ut genom fönstret syns något som antagligen är en nergående sol bortöver i nordväst. Tallarna skymmer nästan det rödgula skenet.

Det är välsignat tyst, före detta maken har hörlurarna på och jag har hörapparaterna ur. Nu har Molly och jag varit ute och kissat, Molly kissade och jag sällskapade, och pratade in henne igen. Tänder taklampan i rummet på före detta makens önskan. Mörkret blev kanske för svart. Han bär ut sin tallrik med melonskal, utan att använda käppen när han går. Den står som vanligt på ett annat ställe än där han är – trots att han behöver den för att gå bättre. Och jag kutar inte upp och räcker fram den varje gång…

Jag vacklar mellan att ”hjälpa till” och låta bli, före detta maken rör sig allt sämre, jag gråter inombords när jag ser honom. Ändå är det ju han som måste försöka förflytta sig, röra på sig, ta en kort promenad, om än plågsam, varje dag. Och han gör det, oftast. Men inte utan mitt tjat. Inte självmant (intressant ord tycker jag plötsligt nu när jag ser det).

Molly hittar sin bädd vid mina fötter och är nöjd att ligga där en stund, innan vi flyttar in bädden i mitt sovrum. Hon har fått ett nytt gammalt örngott på sin uttjänta kudde. Nu har hon den ursprungliga dynan som börjar bli ganska tufsig, och kudden att boa in sig med.

Snart är det dags att gå till sängs allihop, och önska varandra god natt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kramar à 5 kr styck

Bjuder in till bokrelease, har insett att många vänner inte fått inbjudan, trots delning till vänner på Facebook. Eller så har de inte orkat tacka nej… Vet inte hur det fungerat, men gör vad jag kan för att sprida budskapet. Vill gärna att många kommer. Och köper en bok, eller flera. Och skålar i Richard Juhlins alkoholfria bubbel. Eller läsk. Min Dry Martini får jag ta när jag är hemma igen.

Nåja, det visar sig. Ännu något jag inte har kontroll över, bara kan acceptera.

Vill skriva igen, men kan inte fokusera på vad. Nu får spelberoende och -missbruk vara färdigskrivet. Vill släppa den identiteten nu, det må vara tillräckligt.

Vi har just ätit en förträffligt mogen Gaia-melon efter sniglar och gravlax till middag. Perfekt, inte minst för att det var lättlagat. Gravlaxsås sedan tidigare, laxen och sniglarna framtagna ur frysen. Melonen har legat på bänken och pratat med mig hela veckan, nu var den perfekt och lite lagom ful.

Så vad ska skrivas? Av Agnes eller mig.

Får nog ge mig tid att läsa igenom det redan skrivna, om kärlek, saknad och död. Om glädje också, fortfarande, minnen av glädje. De kan få mig att sitta där och fånle utan att någon mer än jag vet varför. Jag minns mannen min och hans leklust, hans livsglädje och hans ständiga donande med ett eller annat. Hans sekelskiftesbaddräkt, randig. Hans snigelsamlande när det var tid för sådant, och hans hantering av sniglarna innan de så småningom kunde ätas. Julklappsrim, försäljning på Vaksala torg inte enbart av loppisprylar, utan även av kramar à 5 kr styck. Hans. Med mig smått hukande i bakgrunden, i början – jag blev van vid påhitten och tyckte för det mesta om dem. Alla dessförinnan okända snapsvisor, som jag aldrig sjunger nu.

Oj, vad han fattas mig. Och världen i övrigt.

Han och jag, ett tema. Tror inte jag är där än, så att jag kan skriva om oss utan att bli patetisk. Vår relation, det som nog var vår kärlek, den vill jag inte göra patetisk, den vill jag inte att någon ska läsa om och säga ”så banalt”.

Den var större än så, eller åtminstone annorlunda. Inte banal. Plågsam ibland, både när den var hemlig och när den var allas egendom. Fylld av varm glädje när den var som mest och bäst. Tacksam när den var där då livet slutade för honom och fortsatte för mig. ensam.

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar