beskrivarblogg

Varför kan jag inte kinesiska? Och varför kom jag inte på idén att skapa västerländska namn till kinesiska barn, med förklaringar och översättningar, och angivande av egenskaper som de kinesiska föräldrarna ville ha? Då hade jag varit miljonär när jag var 16-17 år. Jag gjorde inget av ovanstående och är därmed inte heller miljonär, inte ens nu när jag är 77 år.

Vad finns fortfarande kvar att komma på, att uppfinna, att lansera?

Hos tandhygienisten häromsistens hävdade jag att jag ”nästan mediterade”, medan hon städade mina tänder, skrapade och grävde. Otrevligt, men uthärdligt. ”Imponerande” tyckte hon. Jag vet bara att jag använde samma teknik som när jag var som mest ångestfylld över mitt spelmissbruk – slängde in ett mantra, ett meningslöst ord som upprepades tills inget annat fanns i huvudet. Fungerade hyfsat då, fungerade bra nu i tandläkarstolen.

Har ingenting med min inledning att göra. Ingen ny uppfinning, bara gammal klokskap. Användbar i många sammanhang. Och lite ny.

Med fotografen Viktora Davidsson idag behövdes inga mantra. Bara förtroendefull tillit, och hennes lågmälda uppmuntran. Gillar henne mycket, kan rekommendera henne för alla slags uppdrag, framför allt sådana där objektet är ovilligt och säger sig avsky att bli fotograferad. Som jag till idag.

De senaste veckorna har innehållit flera liknande upplevelser. Gamla rädslor och undvikanden har visat sig vara fina erfarenheter – tandläkarbesöken hos Akut Tand vad det nu heter i Stockholm är ett exempel. Kom dit i panik, fick hjälp, kom igen för undersökning etc – fick ett bemötande och insatser som definitivt fått mig att tycka att det är härligt att komma tillbaka. Trots att jag blir absolut pank på köpet.

Jag tror att jag får ta och skärskåda vilka andra fördomar jag månne har, om sådant som jag tror mig helst vilja slippa. Sådant som senare visar sig vara mycket fina erfarenheter och inte alls som jag föreställt mig.

Photo by Rakesh Gohil on Pexels.com

Jaha. Någon har köpt en princesstårta som halkade i kartongen, berättat på FB – och köparen tycker därmed att någon av systrarna Delselius borde lära sig att packa tårta. De vid Grisslinge havsbad eller i Gustavsberg. Jaha.

Allt är relativt något annat.

En SD-are i Kramfors menar att orten dels är en skithåla, dels att där borde byggas en moské. Personen är nu föremål för intern SD-utredning. Och en annan, nyligen bliven SD-are efter att ha varit S-are – kliver nu av sitt medlemskap i SD. Han har skådat ljuset eller så, efter Christchurch. Synd att han inte gjorde det tidigare.

Agnes har använt eftermiddagen till att försöka uppmuntra fd maken att berätta vad han skulle tycka om att få till middag. Det gick inget vidare. Han ”tycker inte om mat” längre, ”när man blir gammal har man inte någon aptit”, kyckling gillar han inte, lax inte heller, Arninges butiksgjorda skagenröra är bra (men just inte middagsmat), avocado med den röran OK, stekt strömming med potatismot kanske bra. Och korv Stroganoff. Ris hellre än potatis. Sötpotatis??!! Agnes försöker säga att äta bör man, annars dör man. Fniss.

Vad det blir till middag i morgon är absolut oklart för närvarande. Idag blev det Toscansk tomatsoppa, med tunnbröd och mjukost med räkor (nåja) – och ost därefter. Vi kan dock inte äta soppa varje dag…

Photo by Kaboompics .com on Pexels.com

Regnar mest hela dagen idag, måndag. Har just varit hos Nettans (mycket bra frissa) och klippt mig lite inför fotografering på onsdag. Inte så att jag ser nyklippt ut, men aningen mera välvårdad i håret, åtminstone. Resten är inte mycket att göra åt. Att bli fotograferad är inte precis något jag ser fram emot. Drömde härom natten att jag glömde de kläder hemma som jag skulle haft med mig, kom dit i mina hundjeans och en sunkig T-tröja. Drömmen beskriver min inställning.

Tidigt i förmiddags var jag inne på hjärtkliniken och lämnade tillbaka mätaren. På hemvägen fick jag för mig att kliva av på Solna Strand – ett misstag, inte alls nära ICA där jag tänkt köpa bröd till fd maken. Jag fick en lång promenad i stället, men till slut också brödet med mig hem. Det finns inte i den butik som ligger närmare, Hemköp. Dit skickade jag för en vecka sedan klagomål på mögliga physalis – har inte hört ett ljud från deras Kundtjänst. Dålig kundservice, de borde åtminstone berätta att de ”beklagar det inträffade”. Verkar långt mellan kundtjänst och konsument.

Tandhygienist, fotograf, tandhygienist väntar under de närmaste dagarna, de första två är ”mina”. Fredagen är ledig för oss båda, kanske åker vi då hem till mitt ett par dagar. Behöver kolla om huset står kvar…

Förmodligen får vi vänta ett antal veckor på besked om resultatet av fd makens hjärtkontroll. Utan inblandning av läkare konstaterar jag att han är mycket trött, ofta. Min oprofessionella slutsats är att det handlar om att hans hjärta inte pumpar blodet som det ska, och att syrsättningen blir otillräcklig. Varje dag utan en kort promenad utomhus gör honom tröttare. Och en promenad som i söndags, ett par kvarter för lång, gör honom också tröttare. Frågan är hur vi ska hantera fredagens färd in till Sveavägen och tandhygienisten – chansa på att Färdtjänsten kommer i tid, eller chansa på att fd maken orkar gå till T-banan här i Sumpan, byta på Fridhemsplan (också relativt lång promenad) och åka till Hötorget. Därifrån är det bara en kort vända tills vi är framme. Vi har ett par dagar på oss att fundera.

Lite självplågeri:

Nu har vi haft färdtjänstpremiär. Bilen var 10 minuter försenad, inte så konstigt när den skulle hämta en person i Solna och oss i Sundbyberg på samma klockslag. Det kallas ”samplanering”.

Sedan gick det fort, jag ringde till Heart Centre och varnade att vi kanske skulle bli lite sena, men vi klev in exakt på tid. När allt var klart och utrustningen applicerad fick vi vänta i nästan en timme på hemskjuts (som kom tio minuter för tidigt, bra). Påfrestande att inte ha någon kontroll över tiden, varken när man beställer och enbart kan välja vissa alternativ – eller när flera personer ska hämtas på olika adresser samtidigt… Stackars förare, som kör fort och säkert och hittar alla genvägar i stan, trots rödljus och trafikstockning.

Nästa vecka blir det SL till fd makens tandhygienist, färdtjänsten med bil får användas när det är absolut nödvändigt. Det här besöket borde vi klara med tunnelbanan, och en kort promenad från station Hötorget.

Molly fick vara ensam när vi var borta. Något hördes i trappen när vi kom hem igen, men vi bestämde oss för att det kunde vara ett av husets småbarn som var ledset. Eller så var det Molly. Nu är hon lugn och glad igen, och ligger vid mina fötter.

Photo by Rodolfo Clix on Pexels.com

Agnes tänker plötsligt på allt som försvinner när en människa dör. Alla den människans minnen, alla kunskaper, allt den människan varit med om i sitt liv, allt hon eller han inte berättat för någon, alla som älskats av och älskat just henne eller honom. Skatter som Agnes önskar fördes vidare före döden.

Mannen hennes är ett exempel på detta. Han hade så många berättelser han inte delade med sig av, så många och ofta oväntade kunskaper och skickligheter, så mycket värme och kärlek (som han i och för sig ibland delade med sig av, mer än Agnes riktigt kunde smälta). Hans minnen av släktens föregångare trodde han aldrig att någon annan var intresserad av. Kanske var det så, nu går det inte att ändra. Hans minnen är borta med honom. Men än har Agnes sina minnen, än minns hon honom.

Och i huvudet har hon några rader ur Elisabet Hermodssons Disa Nilssons visor: ”Vackre Apollo, mitt tal dig ej lyster… jag smekt dina lemmar, vi älskat på heden tills ljungen blev öm…”

Att älska tills ljungen blir öm – en nåd att stilla bedja om. Tankar och minnen av mannen hennes får henne också att minnas kärleken, smekningarna, hänryckningen och gråten ibland. Idag är saknaden mjukare, och konstant. Hans fysiska form finns inte längre, men han finns så länge hon finns.

Summering torsdag: slängt förpackningar (igen), fd maken slängde soppåsen som jag glömde på diskbänken, varit ute med Molly tre gånger hittills – en återstår. Handlat vin. Och servietter, som jag glömt hela veckan. Och diverse annat, vagnen var tung och full i backen hemåt. Talat med bästa vännen och förgäves försökt få ihop våra tider för att träffas, vi får höras igen nästa vecka. Tagit fram blåbärssylt ur frysen, till havregrynsgröten i morgon bitti. Gjort mig en Dry Martini före middagens färdigköpta pajer (en halva av den sorten, en halva av den andra) med tomater som ”grönsak”. Beslutat än en gång att jag behöver lära mig att själv göra paj.

Löst supersvårt sudoku i SvD, OK, inte förrän efter två misslyckade vändor, men ändå. Kollat FB, läst tidningar så långt det går på nätet, våndats inför nästa veckas fotografering (avskyr att bli fotograferad). Läst amerikansk gratisbok via Kindle.

Hoppas färdtjänstbilen kommer i rätt tid i morgon så att vi hinner till hjärtkliniken, premiär för färdtjänstkortet, med ledsagare. Molly får vara ensam hemma ett par timmar, också premiär.

Hittat en enkrona på vägen där jag igår fann en tvåkrona. Det går utför.

Photo by Dana Tentis on Pexels.com

Kväll, Molly och Agnes har varit ute sista vändan det här dygnet.

Klockan är strax efter elva, fd maken har gått och lagt sig och Agnes sitter i vardagsrummet. Nyss åt hon Falu rutbröd med räkost på, hon har lite vin kvar i glaset. Det är tyst. Det är lugnt, också i Agnes. Hon har städat lägenheten idag, dammsugit hundhår och torkat alla golv. Glasbordet framför soffan var rent åtminstone en stund mitt på dagen. Slängt tidningar och soppåse. Hittat en tvåkrona på gatan.

Middagen blev baconlindad köttgrotta (göteborgska för köttfärslimpa) med ”gratäng” på squash, aubergine, champinjoner, förkokta rödbetor, tomatsås, mozzarella och riven Parmesan till. Gott.

Just nu ligger Molly till hälften utanför sin bädd på golvet och undrar förmodligen när Agnes ska gå till sängs. Så att Molly också kan koppla av helt. Om en stund är det dags att avsluta den här onsdagen. Avslutet handlar enbart om att Agnes borstar tänder, klär av sig och drar på den vita t-tröjan som gäller för nattsärk. Det är så varmt i lägenheten att inget annat behövs, inte som hemma i hennes hus. Där har hon haft både undertröja och långkalsonger på sig i sängen när det varit riktigt kallt.

Molly hoppar upp i soffan och ser på Agnes över armstödet. ”Ska hon inte lägga sig snart?” – ”Om en stund.”

Nu hörs ingen trafik längre, glassbilen har fått ro någonstans långt härifrån, inga hundar gläfser eller skäller. Det är tyst och det är natt. Huset mitt emot är mörkt, det lyser bara någon lampa högst upp. Pizzerian är stängd. Agnes hoppas att människorna i Sundbyberg känner sig som hon, trötta och nästan lite förväntansfulla inför nattens drömmar och morgondagen.

Kanske ska hon i morgon försöka sig på att syra en combucha om hon kan hitta en start-vad det nu hette, någonstans. Eller färdig combucha, var finns hälsokostaffär i Sumpan? Nu blev hon nästan för vaken, tillbaka till halvsovandet i tystnaden, den sista skvätten vin, glaset hon ska diska och ställa i diskstället (ingen odiskad disk i hon). Hon ska också kolla att Mollys vattenskål är fylld och att vattnet inte är smutsigt av hennes lockiga öron som alltid doppas i skålen när hon dricker. Efter att dessförinnan ha doppats i allt blött som finns där ute. Det som är kvar i foderskålen får stå till i morgon.