Melancholy baby

En melankolisk dag, lyssnar nu till Leonard Cohen och blir inte direkt upplyft av det. Vill samtidigt inte stänga av musiken. Det har slutat snöa, alltid något. Och ”Halleluja” och ”Dance me to the end of love” med Cohen är vackra.

”I sin krafts dagar” sade Hans idag om den Hans som dog för några veckor sedan. Det är ett vackert uttryck, ord som berättar om ett levande liv, också om det är länge sedan. Agnes funderar över när hon möjligen var i sin krafts dagar? När sönerna växte upp och hon emellanåt var utmattad av att fostra och hushålla och småningom jobba heltid – då kanske. Inte för att det någonsin kändes som om det var tillräckligt, men nog var det mera kraft än idag. Nu har hon tid, men inte ork eller kanske snarare, inte lust. Hon lever, men om det är ett levande liv vill hon inte just nu fördjupa sig i, mer än så här.

Bytte musik till Missa av Carl Orff Chor Marktoberdorf. Bedövande vackert, kanske vad Agnes behöver idag. Tacka vet jag vänner med musikkunnande och –smak. Tack Johanna B-Å.

Snöplogen far förbi. Hoppas den lämnar lite sparkföre kvar. Hon förbereder lax i ugn med citronsås (färdigköpt) och kokt potatis till, vitt vin. Radiotjänst ringer från hemligt nummer och undrar om jag inte möjligen har skaffat mig teve nu? Nej. Vilket jobb, att ringa runt och fråga folk om de har teve…

 

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Saknad

En kär vän är död. Vi har aldrig träffats annat än på Facebook, men vi tyckte om varandra. Nu är Kerstin Svea Dahlén död, och jag tänker på hennes Simon. Och på katten hennes. Och resten av hennes familj, barnbarnen – alla andra som också saknar henne. Nu skriver hon inte längre, hon målar inga fler ikoner, spelar inte teater.

Jag minns något hon skrev, i höstas tror jag, är inte säker på tiden och det exakta ordvalet, ”ge mig något att skriva om, jag vill leva ett tag till”. Vila i frid, Kerstin Svea – du är saknad.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Musik

Agnes satte sig att skriva. Hon är lite knäpp som alltid väntar sig att fingrarna ska börja röra sig och formulera en berättelse åt henne, utan att hon behöver vare sig tänka eller fantisera. Skillnad på det ena och det andra? Ibland.

Det har slutat snöa, är mörkt och kallt utanför fönstren. Björken vid Ingelas café har fortfarande sina gula löv kvar, vissa björkar har visst det. Hon har för sig att hon hört något om en liknande björk i Dalarna. Vad nu björkar har med Agnes att göra.

Lördagskväll. Alldeles tyst i huset. Agnes använder inte hörapparaterna när hon är ensam, men det är nog tyst. Hon läser, en seg Ruth Rendell. Det finns mera läsvärda böcker därnere, men hon vill inte röra på sig. Sitter hellre här i stolen med sin poncho över axlarna och blandar läsningen med skrivande.

Nu har hon en aria och körmusik i öronen i stället, från Spotify och en vän. Eftersom hon inte kan urskilja orden (eller kanske inte skulle förstå dem om hon hörde) så kan hon skriva samtidigt. Hennes hörlurar gör henne glad, liksom all den musik hon nu kan lyssna till. Mycket känner hon inte till innan hon ser att någon vän på Facebook rekommenderar artist eller låt. En ny värld, som hon inte varit i kontakt med på några år. Musiken försvann för henne – riktigt när minns hon inte. Nu är den tillbaka. Med avbrott för reklam, hon måste fixa betalvarianten av Spotify och slippa reklamen.

Hur tänker hon nu göra med alla papper som ligger på köksbordet bakom henne? De är genomlästa, hyfsat. De är sorterade med papper på tvären emellan, principen för sortering är oklar. Mycket är Agnes-skriverier, något om sonen, något om mannen hennes – hon tror sig ha mera om/med dem båda hemma. Där finns också det hon skrev om sitt spelberoende och -missbruk, om allt som hände då, för snart tio år sedan. En bunt här på bordet har pengar som rubrik på post it-lappen utanpå plastmappen. En annan ”citat”, en ”kärlek/död”.

Agnes har vaga tankar om att via spelmissbruket ta sig fram till kraschen, när allt uppdagades. De ensamma åren därefter, samhällets brist på stöd, mannen hennes velande hit och dit, allt som ledde fram till att de trots allt byggde en ny relation under de sista åren av hans liv. Här ryms också katastrofen med sonens död, och att hon faktiskt kunde sluta missbruka internetcasinon genom att skriva om det.

Hennes återfall likaså, skuldsaneringen som nu pågår, insikterna om att det är livsnödvändigt för henne att fortsätta skriva. Hon vill inte bli fånge i casinospelandet igen. Hennes ekonomi är fortsatt svag, och hon har om inte annat inte råd att spela bort pengar. Hon klarar sig på den pension hon har, om hon är varsam. Och får in några uppdrag emellanåt.

Tankar om åldrande, bristande självförtroende, rynkor och skäggstrån och stelbenthet, systrar och övrig familj finns här. Bästa vännen, andra vänner. Dry Martinis och gott vin, ostron som är mera sällsynta nu när hon är ensam om att öppna och äta dem. Agnes klena sociala lust och förmåga, hennes vana att isolera sig och vara mest för sig själv. Oförmågan att stå för vad hon vill utan att bry sig om vad andra vill. Mycket ”förr” och ”aldrig”, mindre om en allt kortare framtid. Men den finns där så länge hon lever en dag till.

Dags att byta musik, obegripliga arior och reklam blir alltför tröttsamt.

Lyssnar i stället till tidningen Skrivas ”skrivmusiklista” från länge sedan – blandat klassiskt (tror Agnes), Bach först hur som helst. Fem timmar räcker den, så länge tänker nog inte Agnes sitta här och skriva eller inte skriva. Tidningen har hon slutat läsa och prenumerera på, efter ett par år blev det

mesta sig alldeles för likt. Ny layout räckte inte för hennes del. Hon har slutat köpa ”skrivböcker” också, böcker som talar om hur man ska och hur man inte ska skriva. Ibland skriver hon ändå, ibland inte alls.

Hela tiden, medan hon skriver, undrar hon vem hon skriver för. I första hand för sig själv och för sin egen skull – det har hon klart för sig. Men för övrigt?

På bloggen den senaste månaden har hon haft maximalt tjugo besökare varje dag, ofta färre. Texterna finns ju också på Facebook och där har hon inte samma koll på antalet läsare/besökare. Det handlar alltså inte om många, men kanske några trogna som återkommer. Ibland tittar de in på bloggen för att läsa, ibland enbart för att se om det finns något nytt. Ungefär som hon själv gör med andras bloggar. Ett problem för Agnes just nu är att både Facebook och hennes blogg börjar kännas meningslösa. Det känns som om de har fyllt sin funktion, även om hon inte riktigt kan uttrycka hur den har sett ut genom åren. Hon börjar tröttna. Samtidigt vill hon ha en större läsekrets. Det går inte ihop.2015-01-15 18.37.45

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sparkar hit och dit

Det var inte så här det skulle bli – men så här blev det. Livet, Agnes liv. Hennes och mitt, hopblandade på senare år, ingen av dem vet riktigt vad som är vems, eller ens om någons. För ögonblicket tilldrar sig livet i Näsåker, vid Ångermanälven med Nämforsen och hällristningar, som är sextusen år gamla. Människor levde här då med.

Agnes uppskattar livet som ger henne så många möjligheter. En del tar hon till sig och gör något av, andra låter hon bara försvinna. Förhoppningsvis glömmer hon dem också, och grämer sig inte. Ett konstigt ord, grämer. Varifrån kommer det? Wictionary vet besked –

Etymologi: Av fornsvenska græmagræmia. Bildat till gramber (”vred”), jämför gramse. Besläktat med bland annat isländska gremja och tyska grämen.

Agnes älskar att hon kan få besked (som är trovärdiga) när hon behöver dem.

Hon ser ut över snön och vägen, kanske blir det en sparktur till Badhuset i eftermiddag. En lördagsmorgon i Näsåker är stillsam, någon bil passerar, människorna tycks inomhus. Stina (katt) har varit in och hälsat, men har nog inte gått ut, kanske hon tycker att det är för kallt. Agnes bil ser frusen ut, med vindrutetorkarna utfällda. Utanför hotellet står en enda bil.

Igår åkte hon på fel spark bort till Coop, efter att ha varit in på ICA och ställt sparken utanför. När hon skulle hem saknade hon ”trampdynan” på ena meden och insåg att sparken var någon annans. Snabbt tillbaka till ICA – och där stod ”hennes” spark. Som hon begriper det må någon annan ha tagit fel först (ingen spark där när Agnes parkerade sin, bara en när hon sparkade vidare), insett sitt misstag och lämnat tillbaka sparken. Förhoppningsvis därefter åkt hem på sin egen sparkstötting (ännu ett ord –stötting, Wikipedia denna gång:

En stötting är oftast två sammankopplade kälkar för transport av timmer eller hö.)

Hon lär så länge hon lever.

20171118_093715.jpg20171118_093734.jpg

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Ljög jag ett liv, eller levde jag en lögn”

Agnes har läst igenom mängder av egna ord, utskrivna, lagda i mappar för eventuell användning. En del har hamnat i papperskassen (den är bokstavligt talat avsedd för kasserade papper), en del ligger i diverse högar och tar igen sig. Det gör även Agnes. Det gör ibland ont att läsa gamla dagsnoteringar…

”Levde jag en lögn eller ljög jag ett liv”, ur Bergets skugga av Gregory David Roberts, dyker upp i Agnes huvud.

Nu sitter hon här igen, med fingrarna på klaviaturen. De väntar på orden, som Agnes. Dagern idag börjar redan mörkna när klockan bara är halv tre, solen har gömt sig, men det är inte särskilt kallt. Hon har sopat av bilen, och diskat lite nere i Gästis, plockat in ren disk. Och ätit ännu en tårtbit av den tårta som står kvar i kylen. Stina går ut och in, Agnes hör hur kattluckan slår lätt.

Nu lyssnar hon till Jackson Browne på Spotify i sina nya nästan oanvända hörlurar. Men inte kan hon skriva med någon annans ord i huvudet, hon behöver ordlös musik om någon. Hon prövar med en timmes körmusik, spellista gjord av vännen Svenarne, men även där är orden med, förstås. Inte lika urskiljbara, och musiken är mäktigare, kanske hjälpsam.

Hon inser att hon stillnar i musiken, fingrarna vill inte tvångsmässigt skriva, de ligger där och vilar i musiken. Så det verkar inte vara skrivbefrämjande att ha musik i öronen när hon försöker skriva. En tänkbar insikt. Nu ska hon ändå försöka ha tålamod och låta musiken pågå den timme den kan. Hon tänder ljusen och hämtar sin gamla poncho, det är svalt i köket. Som vanligt gör hon annat än skriver.

Efter att ha läst så många ord från hennes liv de senaste åren – här kommer reklamen på Spotify in, det får bli Premium när pensionen kommer – och hon glömmer alldeles vad det var hon tänkte. Jo, hon funderade på minnen, vad hon väljer att komma ihåg och vad hon väljer bort. Hon har uppenbarligen valt att inte minnas en hel del avslöjar hennes egna texter. Hon har sållat och sorterat bland minnena och bara behållit de finaste, de bästa, de som trots sorg och saknad ändå gör henne lite glad – om mannen hennes och deras liv tillsammans och inte-tillsammans, till exempel.

Det spelar ingen större roll, han är död och hon lever. Hon kan fabricera vilka minnen hon vill, ingen lär kunna protestera. Eller bry sig.

Nu är det hon som skriver deras gemensamma historia, han har ingen talan längre. Andra, hans barn kanske, skriver säkert också en historia. Där ingår hon förmodligen inte, annat än som en tämligen katastrofal distraktion under några år i hans liv. Tror väl inte att den skrivs ner – inte som hans farfars och hans morfars – men berättas säkert muntligt om någon vill lyssna.

I Agnes historieskrivning, sann eller inte, hade vi ett gott liv tills hon förstörde det med sitt spelmissbruk. Det gick några år där mannen hennes (så tänker hon fortsätta att kalla honom) var helt frånvarande i hennes liv. Sedan kom han tillbaka, ostadigt till att börja med, de sista åren i hans liv mera stadigvarande. Inte öppet inför hans barn till exempel, han kunde inte riktigt stå för att han ville vara tillsammans med Agnes, igen. Efter hennes svek. Men han var det – och hon var nöjd med det hon fick. Den kärleken var tillräcklig, och nu fattas den henne.

Låter kanske torftigt för den som menar att kärlek överskuggar allt, att kärlek ska vara utan skavanker. Den här kärleken var bra nog för Agnes. Nu är kärleken kvar, men föremålet, mannen hennes, är ”bortom nära”, eller till och med helt borta. Väldigt absolut totalt död. Och askan är begravd i fd hustruns familjegrav… Hon tog honom tillbaka, om än i annan form. Agnes är tacksam att hon fick låna honom.

2013-08-21 20.46.06

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Mammas födelsedag

Idag fyller min mamma 104 år – hon är död, men det är hennes födelsedag idag. Och Gustav VI Adolfs. Det tyckte hon nog var lite roligt. Undrar vad hon skulle säga om hon visste att jag nu sitter vid ett fönster i Näsåker och skriver. Utanför snöar det lätt, men stadigt. Bilen är snötäckt. Mitt emot lyser hotellets rödlilafärgade fasadlampor, lätt bordellaktigt, för tankarna till ”red district” i Amsterdam.

Stina, katt, går emellan grannens lägenhet och Johannas där jag bor, kattlucka emellan, och kattlucka ut härifrån.

För ögonblicket är jag klar med manusjobbet för en kunds räkning, det återkommer i provtryck om en vecka.

Får inte mycket eget gjort, pappershögarna jag forslade hit väntar på mig, pratar med mig emellanåt. Jag lyfter tveksamt en mindre hög och lägger ner den igen, på översta papperet står ”Älskade min, vet du om att du är död?”. Bara det.

Jag har trampat runt idag, läst, skrivit lite, diskat, mått illa och kräkts (det verkar gå över utan andra bekymmer), vankat, ätit lite soppa och druckit vatten, klappat katten. Skrivit upp att jag behöver köpa kattfoder. Mat till mig själv har jag i kyl och frys. Tänt och noga blåst ut ljus. Inte bäddat, låtsas att sängen och jag mår bra av lite obäddat.

En lång dag, seg som en polkagris i vardande. Utan smaken och färgen.

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Massage, helst en gång i veckan

Fredag, Agnes är igång redan klockan sju med korrekturläsning av kundens manus. För vilken gång i ordningen har hon tappat räkningen på. Strax före klockan elva är hon klar, men filen är för stor att skicka som vanligt, så hon får krångla sig in på något som heter Sprend… Klockan 11 har hon tid hos Nina, en av de skickliga massöser som finns här i Näsåker. Hon hittar dit och hinner in bara ett par minuter sen.

En välsignad timme. Inte så att den hela tiden är enbart njutbar, ibland känns det lite väl mycket i bindväv och annat – men sammantaget så fantastiskt skönt. Agnes vacklar hemåt efter ett glas vatten och en titt på Ninas stora målning nere i källaren. Gudinne-museet är tyvärr uppsagda och kommer inte att finnas i huset längre. Utställningen lär vara väl dokumenterad och fotograferad innan de flyttar ut. Synd, men kanske dags. Utställningen har funnits där i tio år.

Väl hemma har hon fått ytterligare lite text att läsa, och eftermiddagen går åt att kolla att alla förslag har förts in i manus på rätt sätt (utom de författaren inte gillade) – vid femtiden är hon färdig. I alla bemärkelser. Hon är utslagen, slut som artist och det är förmodligen författaren också. Nu ska texten gå till sättning och om sisådär en vecka läsas igen…

Massagen idag var nog absolut nödvändig för Agnes fortsatta välbefinnande! Stina tittar in emellanåt och äter, eller vilar i stolen vid trappen innan hon går in till grannen. Hon mår bra, och hoppar galant från balkongen ner på backen. Ibland via räcket.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar