beskrivarblogg

Ännu rör hon sig nästan som hon alltid gjort. Ännu fungerar minne och tidsorientering, hyfsat. Ibland blir Agnes dagvill, men det förklarar hon med att hon har för lite att hänga upp dagarna på. Ännu tycker hon om god mat och gott vin, och ser fram emot att äta ostron åtminstone någon gång i höst. Om hon så ska åka Finlandsfärja ensam när de har skaldjurstema.

Hon har ingen ”bucket list” med viktigheter, men hon läste idag om en kvinna som hade en önskan, att bo vid havet. Den drömmen delar Agnes, hon har alltid trott att det en gång ska bli så. Numera verkar det inte särskilt troligt, men drömmen behåller hon ändå. Det vore synd att låta ålder och andra realiteter begränsa drömmandet.

Samtidigt går det inte att blunda för det där som ibland benämns ”bara en siffra”. Ålder. På Facebook talar många inte om hur gamla de är, och många andra gör det. Båda ställningstagandena står säkert för mera än den aktuella åldern. Hennes är 76, obegripligt gammalt. Innebär förstås olika saker för olika människor. Hon är lyckligt lottad som är frisk, åtminstone vad hon vet. Hörapparater har hon haft i många år, om ett par veckor är de nyligen utprovade klara för leverans. Nya glasögon behöver hon skaffa i höst. Ny höft fick hon för några år sedan, och den fungerar utmärkt. Konditionen hoppas hon ska förbättras när hon börjar promenera ordentligt med Molly bara det blir lite mindre varmt.

Efter sommarens lunginfektion har doktorn förklarat henne vara ”hjärtfrisk”, ett gott ord. Lungorna är också friska igen. Och än hänger huvudet med. Hon kan nästan dessutom glädja sig åt att hon inte längre deprimerar sig lika tungt som förr – eller så inbillar hon sig bara. Det lär visa sig i november…

Fortfarande tänker hon ofta på döden, på alla sina döda. Varje dag finns sonen där, i någon form. Varje dag också mannen hennes – och saknaden, att han fattas så. Mera än sonen, som inte var hennes på samma sätt när han dog, honom sörjer hon mer än saknar. Och hon börjar inse, faktiskt nästan begripa, att det snart är också hennes tid att dö. Att också hennes liv kommer att ta slut. Men det känns lika obekant som siffran 76.

Värmen kan användas som förklaring. Den egna energin är låg.

Agnes sitter i fåtöljen med datorn i knät, har försökt ordna korsdrag i lägenheten. Hon är hemma hos/med fd maken i staden, om några timmar ska han äntligen få komma till en läkare på vårdcentralen. Förhoppningsvis ska han därmed slippa allt krångel med att förnya sina recept. Kanske kommer han att prata om hur stressad han blir när ”saker” inte fungerar – som med recepten nu i sommar, och ett par månaders väntetid för läkarbesök – och hur han har svårt att hitta orden, svårt att riktigt veta vad han håller på med ibland. Framför allt när han låter sig oroas orimligt utan att kunna släppa oron. Det här besöket ska han klara ensam, nästa gång kanske Agnes följer med.

Just nu sitter han i soffan och halvsover i väntan på att det ska bli dags att klä på sig och gå iväg. Numera sover han korta stunder ofta. Agnes noterar att han tycks ha slutat att läsa böcker, nyheterna på telefonen eller plattan kollar han. Och teve hela kvällarna, gärna Kunskapskanalen när nyheterna är avklarade. I morse satte han på fel platta för äggkokningen, Agnes såg det och rättade till. Fortfarande är det han som diskar för det mesta, Agnes står för handlande och matlagning, städning och tvätt. Här eller på landet där de varit mest hela sommaren. Snart är det höst. Då är det meningen att båda ska bo i sina respektive hem, Agnes kommer förstås att vara i staden kanske två gånger per vecka…

Igår läste hon ”Gröna fingrar sökes” av Annika Estassy, välskriven och engagerande, fort utläst. Nu blir det Elly Griffiths ”The House at Sea´s End”. Båda lånade på biblioteket i byn, Björkås på Djurö.

”Vi skriver den historia vi har att skriva varje gång, samma historia” – ungefär så läste jag häromdagen någonstans. Det är samma historia, men i olika tappning, med olika start och eventuellt slut. Olika tyngdpunkter, olika huvudpersoner. Men samma historia. Åtminstone för min del. Och ändå undgår mig den ”röda tråden”. En liten röd trådstump är barndomen, otryggheten, storasysterskapet. En annan är upplevelsen av att inte vara söt som man borde vara, inte ha lugg, ha alltför hög panna och alltför stort huvud. Mera positivt var att jag var duktig i skolan, vad det nu innebar – utom i matte.

Kanske var det en mera sammanhängande och efterhängsen röd tråd, det där att inte duga, inte vara riktigt som andra, samtidigt som jag skapade mig en bild av att jag definitivt visste om inte bäst, så mycket bra. Länge sedan.

Om ett par veckor åker jag på skrivretreat till Näsåker igen. Den här gången tar jag med mig det jag skrev när hela världen fallit samman omkring mig, när jag svikit mannen min och han lämnat mig, när jag inte visste var jag skulle bo och inte hade några pengar, när jag spelat bort vårt liv tillsammans. Och talat om det när han friade.

Jag har inte läst igenom allt det jag skrev åren efteråt, inte ordentligt, inte ens nu. En vän har hjälpt mig redigera för några år sedan och därmed skapa lite ordning i kaos. Nu har jag skrivit ut alltihop, och kanske gör jag något med det – annars är det läge för soptunnan.

Min värld ser åter annorlunda ut, en av våra söner är död, mannen min är död, jag tillbringar somrarna med fd maken i vårt (tidigare vårt) sommarhus. Det vi byggde tillsammans för drygt femtio år sedan. Vi är gamla nu. Och jag har en hund och fortfarande en katt. Molly och Vimsan.

Till helgen kommer äldste sonen och hans familj hit och fiskar kräftor i sjön tillsammans med grannen. Fd maken är här, själv rymmer jag fältet och bor i stan med katt och hund. Det blir för mycket med ännu en hund och kräftfiske etcetera. Yngste sonen och hans vän bor hemma hos mig i huset utanför Norrtälje, jag stannar i Sundbyberg över helgen, efter läkarbesök onsdag-torsdag, enbart undersökningar och rutinbesök för både mig och fd maken.

Och efterlängtad ensamhet ett par dagar.

Måndag morgon, 23 juli. Sol.

Har efter diverse knapptryckande blivit uppringd av vårdcentralen i byn. Jag behöver enligt audionomen få öronen spolade inför nästa veckas undersökning. Efter långrandiga förklaringar varför jag vänder mig till VC här, är listad i Gustavsberg, men bor i Norrtälje – så fick jag en tid nästa vecka. Men jag får bara komma en gång utan att vara listad där… Låt oss hoppas att jag inte behöver mer än denna gången.

Om jag vore en aning mera virrig än jag är skulle jag givit upp redan inför de sex val jag behövde lyssna till och göra innan jag fick besked om uppringning – som kom en halvtimme senare än sagt, Jag har förståelse för att vissa samtal kan ta längre tid än beräknat. Men det är stökigt med allt som ska ske innan man får den där rösten i telefonen.

Läser ett inlägg i en av tidningarna om hur gräsmattorna ”lyser smaragdgröna” i rika kommuner, medan torkan slår hårt i fattiga – men också hur katastrofer som bränderna nu skapar vilja att bistå varandra så gott det går.

”En tydligare illustration av grundtesen i de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinsonoch Kate Picketts ”The Inner Level”: att stora inkomstskillnader leder till själviskhet och noll samhällsansvar hos de allra rikaste, kan jag inte tänka mig.”

Ulrika Kärnborg i Expressen idag.

Varför skriva nya ord, när jag har så många redan skrivna? Vad väntar jag på, vad hoppas jag på? Inget jag vill tala om för mig, eller skriva, eller säga högt. Idag är vinden nästan lite sval, och jag pendlar mellan att sitta i solen en stund och så gå in i huset, eller sätta mig i skuggan ute. Blir lagom rapsodiskt. Jag slipper redigera alla de papper som ligger i portföljen bredvid min stol, jag slipper låtsas att jag har något viktigt att skriva. Om så enbart viktigt för mig själv.

Läser lite i ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara, men det är inte en bok jag kommer att sträckläsa, den kräver omsorgsfull läsning. Det känns redan efter bara några kapitel. Biblioteket här i byn är fantastiskt, de har både gamla böcker i ”arkivet” och nyare, jag hittar alltid något jag vill läsa eller läsa om. I september kommer Merete Mazzarella på författarbesök, men då har jag inte möjlighet att närvara.

Mina nätter är tröttsamma, sover några timmar, vaknar, undrar om det regnar, nej det gör det inte, dricker lite vatten, somnar småningom om några timmar igen, vaknar tidigt av att Molly bestämmer att hon nu vill ligga i min säng och inte i sin. Efter någon timmes halvvaket tillstånd tar vi oss ur sängen och ut till en fin morgon. Och när jag vänder ryggen till smiter hon iväg, är som uppslukad av jorden. Jag försöker ropa lågt för att inte väcka grannar som kanske sover fortfarande, går nerför backen till vägen, ingen hund. Plötsligt kommer hon skuttande, alla fyra tassarna i luften ser det ut som när hon glatt springer uppför stigen, stannar och kollar att jag hänger med, och fortsätter upp.

Dags att fixa frukost, åt henne och åt oss, för nu har även fd maken vaknat av våra aktiviteter. Söndagen är påbörjad. Det ser inte ut som om det ska regna idag, sol och vind verkar vara det som gäller.

Nu sitter hon här igen, Agnes, och vill skriva utan att veta vad. Hon får göra som vanligt, börja. Det har regnat idag, ett välkommet regn, alltför kort. Lite kom i natt också. Molly blev blöt om tassarna när hon var ut i morse, nu tar hon igen sig inomhus bredvid Agnes stol.

Idag blir det middag med kallt ankbröst, skuret i tunna skivor, till ugnsrostad potatis och grönsaker – aubergine, lök och vitlök, morötter, squash.

Agnes hår har växt ut så pass att hon får ihop det i nacken med en snodd, en gammaldags hårkam håller det på plats på ena sidan där det annars hänger ner och är i vägen. Hon struntar nog i att klippa sig, gillar faktiskt det längre håret bättre om hon bara kan hålla det ifrån ansiktet.

Varje natt vaknar hon någon timme runt fyra-halv fem. Gillar det inte, men det är bara att vänta på att sömnen ska bestämma sig för att låta henne vila ett tag till. Tankarna när hon är vaken om natten kan ibland plåga henne, men hon ”mantrar” dem undan, låter ingen ångest få klorna i henne. För det mesta. Ibland klättrar hon över hunden och ut ur sovrummet ett tag, tittar ut i mörkret utan att se något, undrar som vanligt vem som äter kattmaten hon ställer ut. Den är uppäten varje morgon.

Hon har läst några kapitel korrektur på förmiddagen och skickat till författaren. Fortsättningen på det manuset ska vänta ett tag. För egen del läser hon just nu ”Ormen i Essex” – en fin historia om en änka med son och sällskapsdam i slutet av 1800-talet, en läkare, en präst och hans familj i Aldwinter. Och en möjligen imaginär sjöorm som sägs skrämma ihjäl både människor och åtminstone en get. Läsvärd, författare Sarah Perry.

Biblioteket i byn fick besök häromdagen, ovanstående var en av de böcker hon lånade. En bok av Hanya Yanagihara, ”Ett litet liv”, väntar på läsning – det är tjock bok som det möjligen gör ont att läsa, omslagsbilden visar en ung och mycket ledsen man med slutna ögon, det ser ut som om han gråter utan tårar. Dessutom lånade hon en bok som lästes ut på några timmar och som hon redan glömt, både innehåll, författare och titel…

Montaigne, hon kommer ofta tillbaka till Michel de Montaigne och hans essäer. Perry´s bok börjar med ett citat ”Om någon vill få mig att förklara varför jag älskade honom, kan jag inte svara annat än: för att det var han, för att det var jag.” (Montaigne ”Om vänskap”.) Redan där var Agnes fast, de orden pratade med henne.

Nyss gick hon ut för att försöka ta en bild på håret av idag, men det ville sig inte – eller snarare, hennes näsa lyser röd mitt i ansiktet, håret hänger lite hit och dit, och alla skrynklor och hennes koncentrerat hopknipna mun har hon inte lust att visa upp. Det får bli en bild av en avslappnad Molly i stället, hon är mera fotogenique.

En koll nere i höger hörn på datorskärmen talar om att det är torsdag idag, den nittonde juli och klockan är nitton minuter över tio. Varit vaken länge, ute med hunden en vända redan halv fem… Nu känns det redan för varmt utomhus, snart dags att sätta på kylning härinne via luftvärmepumpen.

Hade tänkt köpa glass när jag ändå åkte förbi affären i byn på hemvägen igår, snabbt in, men kom ut med en knippa rödlök, glassdisken var så gott som tom. Orkade inte ta mig in på biblioteket, även om mitt lånekort fungerar för ”meröppet” – det innebär att jag kan gå in där när jag vill och botanisera bland böckerna, också när det är stängt.

Har just hämtat hem Molly på rymmarstråt neråt vägen, en granne cyklade förbi mot sjön, med sin hund i koppel och Molly kutande efter. Det är tur att hon reagerar när jag låter som jag gör i sådana situationer – även om vännen med stor hundvana menar att hundar reagerar på kroppsspråk och inte på röst. De hänger nog ihop, rösten och kroppen. Molly smiter gärna när jag är upptagen av något, den här gången var jag på väg att klä på mig. Det fick bli den tunna morgonrocken i stället ett tag till.

Nu kaffepaus, mitt morgonte är sedan länge uppdrucket. I portföljen bredvid min stol väntar en tjock bunt med utskrivna sidor, mitt ”gamla manus” – det som jag nästan inte vill läsa, eftersom jag vet att det gör ont. Helst skulle jag vilja sitta alldeles ensam någonstans för att läsa det, men här pågår livet i olika former hela tiden. Kanske får manusbunten vila i väntan på ensamhet, eller på grund av min feghet. Det visar sig. På något sätt kan jag nog skylla icke-läsandet på Molly!

För exakt ett år sedan blommade kaprifolen så här vackert på det döda trädet hemma hos mig. Den så kallade gräsmattan såg klen ut även då, nu är det värre. Den stora linden vid grindhålet har fällt löv så att det ser ut som om det redan är höst.