beskrivarblogg

Det här dokumentet börjar likna Ulf Lundells Vardagar (bryr mig inte om nummer), en mängd ord, många dagar/vardagar – inga liknelser i övrigt. Enbart omfång och fokus. Han lär inte komma med någon vardagsbok i år, ”har inte skrivit något” enligt förläggaren. Jag har inte läst någon av böckerna, vet bara att de är omfångsrika. Kanske läsvärda. Om inte annat för att han är en kändis.

Det jag skrivit om här är spanska vardagar, eller svenska vardagar, på spanska Teneriffa, med minimal spansk influens. Dessutom skrivna med en gammal kvinnas perspektiv, eller brist på sådant. Tror att jag lever mitt liv här som därhemma, gör ungefär detsamma med andra vyer, andra människor, ett eller flera andra språk. Jag städar, tvättar, lagar mat, handlar, dricker mitt vin eller mina drinkar – eller låter bli, funderar, glömmer, minns. Lever. Längtar och saknar. Gläds och sörjer. Och dagarna går.

Snart ska jag återvända till svenska vardagar, därhemma i Roslagen. I ”mitt” hus, min säng, med mina böcker och pinaler. Min sjö som kanske släppt isen nu. Mina förmodligen döda pelargoner i källaren, mina spår av möss i huset som behöver städas bort.  Min nysotade vedspis, och kanske en bunt reklam och någon annan post i en hög på en stol. Min altan där jag kan sitta i svensk sol under mitt parasoll, ärvt av syster K (liksom soffa och bord).

Jag vet att jag kommer att fortsätta att beskriva mina dagar, vardagar och helgdagar. Så länge jag kan. Om inte för någon annan, så för mig själv.

Det lär inte bli mycket av fantasi framöver heller. Har numera accepterat att min skrivförmåga inte omfattar påhittade historier. Jag behöver hålla mig till det jag själv upplevt, eller upplever. Det jag ser, känner, hör (ibland), tror mig förstå eller läser, och ofta inte alls förstår. Det gör inget, emellanåt leder den där icke-förståelsen till att jag saktar ner, funderar och kanske kommer fram till något jag inte hade en aning om nyss. Det är bra.

Ser att författaren Gerda Antti är död, 96 år gammal. Tyckte om flera av hennes böcker och hennes sätt att berätta. Tolv år äldre än jag, död. Det väcker tankar jag inte vill ha just nu. Spar dem till senare, många år senare. Kanske tolv, kanske ännu flera. Men jäklar, ibland är döden så nära, så rimligt snart här, min död. Har inte tid med den här och nu.

”Still going strong?” undrade min gamle (= lika gammal som jag) chef Calle häromsistens. Tror jag precis hade bytt profilbild på Facebook när han hörde av sig. Jag svarade något om att jag hoppades att han också hängde med.

Men ”going strong” är nog att ta i, för närvarande är min kropp inte villig att vara stark på något sätt. Ben och knän morrar och protesterar. Om jag kommer ihåg det, är det bra med en paracetamol innan jag går ut. Den dämpar smärtan i knäna och får mig att gå lite till. Och samtidigt är ju värmen här (inte just idag, men annars) något som gör gott. Ska boka doktor Calle på vårdcentralen så fort jag är hemma, för diskussion om knän och kortison. Ska kanske boka honom redan nu, det lär ta tid att få en tid.

Det är svårt att vänja sig vid annan takt än den jag hittills mäktat, att gå långsamt har aldrig varit något för mig. Nu måste jag gå långsamt. Ibland stanna till när ett knä ”loggar ut” från hjärnan och inte vill det jag vill. Jag får tid att se mig omkring, kanske är det något jag aldrig hann förr. Men jag saknar den där snabba gången jag hade, med rak rygg och bestämda steg. Den är borta. Och Sofia lade ut en bild på Instagram där jag syns en bit bort i bilden, ”lilla farmor” – jag ser verkligen liten ut.

Jag har krympt, Sofia påtalade det redan i fjol. Nu ser jag det också. Har inte mätt centimetrarna, men de är nog färre än passet hävdar.  Livet är konstigt, det händer så mycket jag inte väntat mig, inte förstått är ”normalt”. Eller inte förstått att jag inte är unik. Det som händer andra, händer också mig.

Tror det är dags för Rapport, och andra ”bekymmer” än mina små. Det blev jag inte gladare av. Dricker Sofias halvtorra vin, och finner det riktigt gott. Det får räcka några dagar. Mitt röda tog slut igår. Det går att hitta bra (för min ouppfostrade gom) vin, både vitt och rött, till en billig penning här. Det röda jag hade var en Viña Albali, Crianza (har glömt årtal), men det kostade inte mera än ca 50 kronor. Ids inte kolla vad det vita i glaset just nu är. Men, inte dyrt, och tillräckligt bra.

Nu överger jag skrivandet en stund, och läser i stället. Ord in – ord ut. Utbyte.

Mitt icke-ergonomiska och tyvärr flyttbara kylskåp…

Martti satt på strandcaféet när jag kom dit. Han mår bra, och blev lite generad över att han varit ”för lat” för att hämta sin tvätt. Min oro var ogrundad, oro är ibland sådan. Nu är jag lugn.

Just nu är klockan lite efter sex, och jag har diskat middagsdisken. Sitter i soffan, skriver ord som bara är just det, ord. Utan särskild mening, utan syfte.

Ser lite till på Netflix om de brasilianska gamla männen – orkar bara lite, innan jag stänger av. Lär ta upp de här gubbarna igen, om inte för annat så för spanskan.  Det är något i deras kamp för fortsatt värde som levande människor, som får mig att vilja se mera, alternativt inte se alls. Netflix Främlingar i parken.

Vill inte bli påmind om ålderdom och demens, om liv som inte blev som de kunde ha blivit. Om drömmar som fortfarande lever., trots att möjligheterna försvunnit.

På Facebook lär jag mig att fåglarna vi såg förra veckan, Sofia och jag, är Barbary Partridge, ”the type (subspecies) on the Canary Islands is unique to the islands and a small area of North West Morocco”.

Photo Mike Jordan

Kul att veta vilken fågel det var, jag har försökt googla men inte hittat någon begriplig information. Nu fick jag den i gruppen Puerto de la Cruz på Facebook.

Det är tisdagsmorgon, eller förmiddag, jag har avslutat min frukost. Artrostränade i sängen och märkte tydligt att jag inte gjort det mer än en gång förra veckan. Nu får jag köra varannan dag, för att få igång knän och höfter.

Jag lånar ansiktsmask av Sofia, vill testa hur den känns. Tar bort den mitt i natten, men den kändes uppfriskande. Tar en bild för eventuellt köp. Nu är det onsdagsförmiddag, jag har ätit frukost och gjort ännu en kopp te. Sofia är ute och går, med paraply, tror det åtminstone har regnat. 16 grader och lätt regn enligt mobilen. Regnet lär upp höra och temperaturen gå upp till 20 grader.

Klockan elva blir det en kopp kaffe, snabbvarianten som jag nästan helt övergivit här. Men går inte ut för en cortado om det regnar, och inte innan Sofia är tillbaka.

Krigen fortsätter, om jag begripit rätt så har USA också gjort någon sorts insats i Ecuador.  Trump sätter igång anfallskrig, utan laglig rätt. Han åberopar en lag som säger att presidenten får göra det som behövs när USA är utsatt för fara… Hans krigande kostar, människorliv, både egna soldater och människor i de länder som bombas, av USA eller av Iran. Och det kostar miljarder i pengar. Det kostar relationer med t ex Europa, där flera statschefer uttalat sig om ”brott mot folkrätten”, oavsett vad man tycker om regimen i Iran. Än har inget stoppat Trump, även om hans popularitet därhemma verkar sjunka. Den borde rasa.

Börsen sjunker förstås i oroliga tider, och Riksbanken i Sverige manar till kontanta pengar i en kriskassa, ”åtminstone tusen kronor per person i hushållet”.

Vad är det som pågår? Brakar allt samman och världen, som vi känner den, går under? Privata, statliga och kommunala ekonomiska realiteter förändras stort och snabbt. Och slutar alla nu efterforska Epstein-filernas innehåll, och andra suspekta Trump-sammanhang? Har USA´s president nått sitt syfte, att skapa kaos världen över för att själv slippa hamna under luppen och få sina handlingar avslöjade. Under tiden förmerar Trump och familjen sina förmögenheter, kanske på skattebetalarnas bekostnad.

Får mig att tänka på Filippinernas diktator Marcos, vars hustru Imelda hade 1 060 par skor i garderoben och 500 BH-ar, bland annat (källa Wikipedia), medan folket levde i armod. De kom undan till Hawai med amerikansk hjälp, förmodligen med stor del av statskassan som bagage. Tror det är den omätbara och omåttliga girigheten som får mig att samtidigt tänka på de här presidenterna och deras familjer. Tyvärr är den ena fortfarande i ”full sving”.

När jag började skriva det här i december trodde jag att det skulle handla mest om mitt eget åldrande, de begränsningar det medfört och kommer att medföra. Har jag skrivit det jag trodde då? Nej, inte i någon särdeles omfattning. Mina ledsamma knän finns med, mera nu än i december. Just nu gläds jag åt Sofias kommentarer om att hon inte känner någon i min ålder som är lika ”pigg”, som gör det jag gör. Kan för all del bero på att hon har en begränsad krets av åldringar i sin närhet. Gläder mig ändå.

Och jag gläder mig, varje dag jag orkar promenera och gör det. Igår ville stegräknaren inte notera mina steg, idag har jag sett till att den är påslagen inför eventuell promenad. Jag gläder mig också varje dag jag kommer ur sängen utan att ha ont någonstans, utan yrsel. Nu har jag inte varit yr på flera veckor, vet fortfarande inte varför jag var det tidigare. Blodtrycket var ju okej.

Sofia kom hem, och vi gick ut igen, tillsammans. Bort till ”Donken” vid Martianez – och åt god hamburgare, med pommes frites och Cola. Hela köret. Sofia betalade. Regnade, Sofia köpte ett paraply efter vägen, ett bättre än mitt. Så gick vi hem igen med varsitt paraply, för min del 4 600 steg, alldeles tillräckligt. Sofia ungefär 5 gånger så många under hela dagen, 25 300.

Nu är det skönt att vara hemma igen, tror det kanske har slutat regna. Åtminstone hörs inget regn. Jag slappar, Sofia går ut för att ringa ett pluggsamtal. Klockan är kvart över tre.

Donna Teresa bekräftar att hon kommer kvällen före min avresa, runt klockan 18, för att inspektera och betala tillbaka deposit. Kontant? Jag bryr mig inte, sa bara ”välkommen”.

Tror vi har bestämt oss för att äta hemma i kväll, jag känner inte att jag behöver mera mat, och det finns sallad från igår, varmkorv, pasta, spansk skinka, avocados, yoghurt och frukt. Ost och bröd. Sofia vill ha middag och hon behöver mera mat än jag, hon får fixa det hon vill ha. Nära sextio års åldersskillnad medför olika behov.

Jag gör mig en drink, Pellegrino med liten skvätt torr vermouth och citronskiva, is. Nu sitter jag skönt i soffan med kudden bakom ryggen, glaset på en stol. Än är det inte mörkt, men inte heller riktigt ljust här nere i huset, utan utsikt annat än mot egna och andras fönster längre upp och längre ner. Både Sofia och jag försöker lokalisera var på huset det lilla fönstret som släpper in direkt dagsljus finns. Vi är ganska säkra på att det inte syns uppifrån taket. Men var är det, går det att hitta utomhus?

Ute i regnet idag hade jag mina svarta plastiga flipflops. Perfekta i vattenpölarna. Nu det andra paret, också Birkenstock, men läder och skönare, på fötterna. Blir inte lika svettiga som de andra när det är varmt, och definitivt inte idag när det är ganska svalt. Syrrans gamla poncho är skön på resten av kroppen, tights och långärmad bambutröja för övrigt. Än är det bara baddräkten som inte använts under tiden här. Det får mig att inse att jag inte behöver tänka ”varmt så att jag kan bada”, när det gäller nästa resa. Fortfarande vill jag dock kunna se hav, helst från mitt fönster.

Mitt hår växer fort, kanske tack vare det där pillret för hår och naglar varje dag. Tycker att även naglarna håller bättre än tidigare, kan också bero på att de blivit omskötta en gång i månaden hos Rosa på Salón 72. Sofia är hemma igen, skönt.

Inköp à 1 Euro, bokmärke i turkisk butik

Nu har jag både ätit och diskat, är mätt och belåten. Soppan var god, och mackan med mogen brie-ost var perfekt till! Och det är husmanskostens dag idag, enligt de som håller reda på sådant.

Pratar med yngste sonen som varit på minnesstund efter en tidigare, omtyckt chef. Anders var glad att han tog sig till Skogskyrkogården och träffade anhöriga, som han även tidigare mött. Fint tycker jag.

Tror att det kanske blixtrade nyss, om det också åskar så slipper jag höra det utan apparater i öronen. Nu har jag dragit ner persiennerna så jag slipper se också.

Jag läser lite, skriver lite, kollar nätet. Det blir inget tillfälligt stopp för tonårsutvisningar medan någon jobbar med en bättre, permanent lösning. Vår statsminister säger att man inte kan plocka ut enskilda fall och göra konstiga undantag – ungefär. Så nu tittar man på hur bestämmelserna kan formuleras så att det inte blir lika galet som nu – förhoppningsvis. Tittar gör man hur som helst, men det lär inte hjälpa en förtvivlad människa som fallit mellan regeringens migrationsstolar. Jag är – har kanske sagt det förut – less på svensk politik idag, alla schatteringar. Av moderater och SD kan jag vänta mig det vi har i den här frågan och andra – men att socialdemokraterna är så fegt mesiga och otydliga är jag riktigt besviken över. Just i det här sammanhanget ville S och övriga oppositionspartier få ett tillfälligt stopp – men Tidö-gänget sa nej.

Den intelligensbefriade utvisningen av integrerade, arbetande, skattebetalande människor som behövs inom sina respektive professioner, den fortsätter parallellt.

Det spelar ingen roll vilka kunniga och insiktsfulla instanser som protesterar och påtalar konsekvenserna för äldrevård, sjukvård ö h t, och många andra yrken. Forskare kan berätta att Sverige inte längre är attraktivt för utländska forskare, vi tappar många ungdomar som kunde ha utvecklats till framstående professionella här i Sverige. Nu får de hitta sina liv annanstans, och tar med sig den kompetens de hunnit få här. Så absolut vansinnigt obegåvat och korkat, av alla möjliga skäl. Nationalekonomiskt och mänskligt.

Vem ska sköta om mig och mina kompisar i 1940-talets numera allt mer vårdkrävande barnkullar? Vi var många, och många av oss kommer att leva längre än många hittills gjort – och vi kommer att behöva människor omkring oss. Resurser av det slag som regeringen med SDs blåslampa i baken nu gör sig av med.

Fredag, jag går ut för min cortado och inser att jag glömt kassen med Röda Korset-böcker hemma. Dricker ändå mitt kaffe i hamnen och ser en stund på ett brutalt och bråkigt hav. Det blåser just inte, men ändå är havet vilt. Mobilen varnar för hårt väder. Så hem via Alteza för att handla tre Pellegrino, bra att göra sådant när jag inte bär något annat. Och ut igen till Röda Korset, där jag bara lämnade böckerna, köpte inga fler.

Gick till Dino förbi busstationen, och så småningom hem igen. Nu är klockan två, jag har gått drygt 4 000 steg idag och det räcker. En tvättmaskin går bakom min rygg, jag ska duscha och tvätta håret när den är klar och hängd uppe på taket. Inget regn idag, tror jag. Sol och 22 grader nu säger mobilen. Högt UV-index. På söndag kommer Sofia! Jag är glad.

Ögnar igenom Facebook och tidningsrubriker. Blir inte glad över någonting. Epstein i någon form är ständigt närvarande, hittills är möjligen fd prinsen i Storbritannien den enda som kanske får stå för något i sammanhanget. Birgitta Andersson är död, 92 år. En härlig skådespelare. Får mig att fundera över om en är glad att en är död, vid den åldern. Hur eventuell glädje nu skulle konstateras och förmedlas. (Ibland är ”man” omöjligt att skriva, och ”en” nästan lika svårt.)

Jag har också kollat upp det jag glömde notera häromsistens, en boktitel – Margaret Atwood Book of Lives – Memoirs of sorts. Rekommenderad av Jorun. Den vill jag läsa.

Jag är innerligt trött på socialdemokraternas fega inställning till migration, utvisningar och annat aktuellt i politiken. Noll heder, noll visioner, noll socialdemokratiska traditioner. Samarbete med moderaterna – javisst. Skicka ut en 8 månaders liten unge, är ”irrationellt” – inte för jävligt, inte raseri, bara ”irrationellt”. Ett ungefär lika innehållsrikt ord som ”intressant”. Nada. Noll stake. Kanske dags att byta ut Magdalena, men vem är alternativet? Skrämmande. Valet känns redan förlorat.

Går det inte att klona en Palme, eller en Ingvar Carlsson (stavade han med C?), för all del ingen Göran Persson, möjligen en Håkan Juholt, som har vunnit i publika sammanhang på sistone. Övriga kan förbli där de är, döda eller levande, konsulter eller inte. En come-back för Juholt vore rätt kul, tror dessutom att han är klokare än han framstod när det begav sig.

Men vem är jag att morra? En gammal kärring som levt sitt liv nästan till slut, inget inflytande över vare sig egen eller samhällets ekonomi, lagar och förordningar, migration och uppehållstillstånd. Bara någon som inte tycker om det som händer i Sverige nu, som inte vill stödja någonting som har med SD att göra, som inte vill bidra till att människor förpassas till länder de lämnat i flykt från omänskliga villkor. Eller för den delen, aldrig levt i, inte vet någonting om – som de unga som vid fyllda 18 år är ”för gamla för att få bo kvar i Sverige”. Familjen och yngre barn får stanna, barnen åtminstone några år till. Hur går det till? Hur blev det så här? Vad kunde jag ha gjort för att stoppa något av detta?

Och hur ska jag få mig att tro att min röst vid höstens val spelar någon som helst roll? Den frågan borde en seriös partiledare kunna svara på. Finns det någon sådan?

Modlös beskriver mitt politiska sinnestillstånd nu. Inga förhoppningar, noll förväntan på förändring i Sveriges politik. Bara mera av allt det jag tycker illa om, inte vill ha, önskar att ingen någonsin kommit på. Migrationsministrar som den nuvarande orakade vill jag varken se eller höra. Svårt att undvika när den sorten har stöd från så många som också är svenskar, precis som jag. Vad fick dem att bli sådana? Vad fick mig att bli den jag är?

Jag vet när det handlar om mig. Barndom och uppväxt i en liten industristad i Dalarna, med stark socialdemokratisk påverkan kommunalt och i familjen och släkten. Där är jag fortfarande. Idag mera tveksam till nutida S-märkt politik. Och det lämnar mig utanför alltihop, det finns idag inget parti jag kan rösta på med hela mitt hjärta, allt mitt förstånd i den mån det existerar.

Nu till något annat. Gillade (bland annat) en mening i fantasy-manuset jag just jobbläst – ”jag pratar så här mycket och så här fort, annars hinner jag inte med mig” – ingen exakt återgivning, men ungefär som jag minns det. Handlade om att vederbörande passade på att andas fort mellan orden, även om det inte verkade så. Jag tyckte om uttrycket att hon ”inte hann med sig”.

Varför kan man/jag fråga mig? Känner jag igen mig i det där med att inte ”hinna med sig”? Nej, inte medvetet. Pratar sällan mycket och inte så fort – kanske skriver jag för många ord och ibland för fort? Skriva är mitt sätt att prata.

Och för en liten stund fick de här böckerna flytta från bordet in i mitt sovrum – Sofia kommer på söndag, och då ska vi få plats.

Jag tänder lampan och drar ner persiennerna, känner mig vänligt omsluten av fönster och väggar. I början här kändes det mera som om jag var instängd, började fundera på vad ordet ”cellskräck” kunde innebära, kändes inte bra. Nu har jag vant mig, jag känner mig mest skönt beskyddad härinne. Men längtar samtidigt efter att kunna resa mig upp och se ut över havet, som i Punta Brava. Höra havet om jag vill, stänga ute ljudet om jag vill. Hörapparater är praktiska även när det handlar om att inte höra.

I morgon och på tisdag verkar det kunna bli kraftig calima, finkornig sand från Sahara som förs med starka vindar hit. Gult damm över allt. Olämpligt att vara ute för den som är känslig. Om jag måste gå ut så kanske jag ska sätta på mig ett munskydd, har några med mig i fall att. Måste nog inte.

Läser mellan varven i Strange Sally Diamond, av Liz Nugent. Fick irländskt bokpris för ett par år sedan, ”crime novel of the year” – en märklig historia om just en konstig kvinna vid namn Sally. Jag har bara börjat läsningen, fortsätter några sidor i taget. Sally har just eldat upp sin döda far, i sopförbränningen därhemma. Han hade sagt åt henne att kasta honom i soporna när han dog. Kremering hemma är inte att rekommendera, hon är nog på väg att arresteras, men jag låter henne få en lugn natt dessförinnan. Eller jag får en lugn natt, hoppas jag.

Med böcker blir det så här, när jag inte medvetet väljer själv – bara tar till mig de som finns på loppis, eller i hotellbokhyllor i entrén, eller på en bänk där någon släppt dem. Maxpris när jag betalar, 1 Euro per styck.

Flera funderingar – jag blir irriterad på Flixbus reklam i wordfeud, tar för lång tid att ta bort. Kommer aldrig att använda Flixbus.

Hur många av läsarna av min blogg irriterar sig på mitt sätt att kursivera ord på spanska och boktitlar? Vilka vill inte se mina tankstreck – i meningar som jag tycker behöver tankstreck? Och vilka tycker att jag kan lägga av med att ange hur många steg jag gått, så gott som varje dag? Dito om vad jag äter? Eller de tre punkter jag ofta använder för att ange att mera kunde sägas?

Men sådana kommentarer får jag inte, mina bloggläsare är för snälla, för artiga, för väluppfostrade eller ängsliga för att vara tydliga. De som någon gång kommenterar är positiva. Annat gives ej. Ibland skulle det förmodligen vara välgörande – för båda parter – om någon var tydligt less, eller till och med arg, på det jag skriver. Kanske kunde jag ta till mig något att tänka på. Och lära mig något av.

Jag må vara gammal, men är fortfarande öppen för att andra människor kan ha en rättmätigt annorlunda uppfattning om saker och ting, än jag.

Läser om GoRead, ett relativt nytt företag som använder AI och publicerar tryckta böcker. Låter intressant, vill veta mera. Och jag sätter mig med mitt manus till ”demensboken”, läser alltihop. Behöver försöka begripa hur manus behöver disponeras. En annan dag, nu är klockan halv tolv på kvällen. Och jag är utmattad av att ha läst om Jan och mig och vår demens.

Kollar lite igen nästa dag i manuset till demensboken – dokumentet är nog sparat i det format som krävs. Jag skriver ett förord för att förklara skilsmässa, mitt spelmissbruk, Mats död, Ulfs död, att jag levde med Jan igen. Att vi rörde oss mellan Sundbyberg och Jans lägenhet där, ”landet” och mitt hem i Roslagen. Det är ganska rörigt alltihop. Men nu ska jag inte tugga mera på det manuset. Jag behöver hitta en bra titel. Har lagt in rubriker som får vara där, tills jag orkar ta tag i det hela igen.

Riktigt så här många böcker har jag inte omkring mig här, ännu

Jag läser recension av boken om Sven Lindqvists och Agneta Starks brev och kärlek – och jag vill läsa den boken, Nöj dig aldrig, skrev du. Vill också läsa Durian Sukegawa Sweet Bean Paste. Och Yeon Somin (Korea) The Healing Season of Pottery.

Navalnyj som dog för två år sedan hade spår av gift från en sydamerikansk groda i sig, gift som också kan framställas kemiskt. Ingen är väl förvånad, men det är ändå otäckt att få misstankarna bekräftade, om rysk inblandning i hans död i ryskt fängelse. Putin och Trump har mycket gemensamt, men kanske lite olika sätt att döda meningsmotståndare. Ryssland förnekar inblandning.

Jag förstår inte hur vi faktiskt verkar kunna vänja oss vid att världen och dess makthavande ledare idag är som de är, och gör som de gör. Vi protesterar inte längre, vi demonstrerar inte som när USA var i Vietnam. ”Man vänjer sig” – den förfärliga sången dyker upp i mitt huvud hela tiden. Kjell Höglunds text återges här, han har definitivt upphovsmannarätten:

[Vers 1]
Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst
Kan inte äta, dricker kaffe, åker buss till jobbet
Där är långa, trista timmar, meningslösa klyschor
Ingen öppnar sig, man stirrar bara tomt
Och pratar strunt och skrattar till

[Refräng]
Men man vänjer sig
Man vänjer sig

[Vers 2]
Och jobbet som man gör, det har man ingenting för
Det är nån annan som drar nytta av det
Ingen aning vem
Man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar
Hämtar sina pengar
Det känns dumt och idiotiskt

[Refräng]
Men man vänjer sig
Man vänjer sig

[Vers 3]
När man kommer hem på kvällen
Har man glömt att stänga fönstret
Det är sot och smuts på fönsterkarmen, avgaser i rummet
Man har glömt att köpa mat
Fast inte har man just nån matlust, pressar i sig några mackor

[Refräng]
Man vänjer sig
Man får vänja sig

[Vers 4]
Man tar magnecyl mot huvudvärken, dåsar framför tv:n
Grannen går på toaletten och det brusar i rören
Man är trött och går och lägger sig
Och grannen grälar med sin fru, trafiken är oändlig
Det är omöjligt att sova

[Refräng]
Men man vänjer sig
Man måste vänja sig

[Vers 5]
Lakanen snor sig och blir fuktiga av svett
Och nattens timmar är som gummiband
I väntan på glömskans sömn
Så ringer väckarklockan
Herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
Dricker kallnat kaffe från igår
Och ute är det kallt och mörkt och ruggigt och dimma

[Refräng]
Men man vänjer sig
Man vänjer sig

[Vers 5]
Så blir det fredag alla fall, man super lite håglöst
Och på lördan går man ut i parken, unnar sig en pizza
Och på kvällen kommer gråten
Det är skönt att våga bli förtvivlad
Känna sig verklig
Man köper lite porr i en tidningsautomat
/66Och går hem och onanerar
Det är outsägligt torftigt

[Refräng]
Men man vänjer sig
Man får lov att vänja sig.

Kanske är det det vi gör idag igen, här och överallt – vänjer oss. Hoppas jag har fel.

Vi vande oss vid Hitler och Nazi-Tyskland. Nu vänjer vi oss vid diktatorer i tidigare demokratiska länder, vid galna presidenter och grymma makthavare som krigar och fortsätter kriga – för vad? Makt, ära och berömmelse, pengar.

Och jag vänjer mig långsamt vid att det här är jag i min sköna rock, i soffan, här, för några dagar sedan

Fredag, vaknar vid åtta och går upp kvart i nio. Den där stunden när nattens drömmar försvinner och inte ens fragmenten blir kvar, den är skön och den är lite förskräcklig. En ny dag, vad ska den innehålla, vad vill jag göra, vad kommer jag att ha för mig? Än vet jag inte, jag dricker det sista av mitt te och äter yoghurten som avslutning på frukosten. Har kollat nätet, gratulerat Marlise i Schweiz på födelsedagen, klarat av wordle och sudoku.

19 grader och ”mestadels klart”, varmare mitt på dagen. Jag klär på mig. Och jag gick ut i solen, bort till loppisen med bok och kläder. När jag skulle betala två ”nya” böcker, vinkade kvinnan i kassan bara åt mig, jag behövde inte betala. Jag försäkrade att jag skulle returnera böckerna efter läsning.

Hem med vatten och en hojaldre, Findus skalade räkor som jag insåg – hemma – var okokta. Nu kokta efter att jag (igen) glömt äggen jag kokade på spisen, de lär vara väldigt väl kokta. Tänker mig en rejäl räkmacka till kvällen. En kopp te med tillbehör nu innan jag går ut igen. Tar med mig en bok.

Satt på en bänk vid kyrkan och läste en stund, gick och köpte en glass vid en servering och satt där. Nu hemma igen när klockan är kvart över tre, blandar till räksalladen och gör tapas till en shandy i soffan. Bara 3 500 steg idag, får vara bra nog om jag lyssnar till knäna.

Wordfeud med min syster är inte enkelt. Men det är kul. För det mesta.

I den bok jag just läser, en från Röda Korsets loppis, Between friends av Kathleen Rowntree, talas om en ”kissing gate” – Google i mobilen översätter det med ”kyssgrind”. Det blev jag inte klokare av, så kollar igen härhemma, på datorn. Bättre information, en grind som är tillräckligt stor för att släppa igenom en människa, men inte boskap eller fordon, ofta i anslutning till betesmark. Då ser jag den framför mig. Kul namn, som jag förstås också undrar över. Etymologiskt finns tydligen flera teorier – låsmekanismen ska ”kyssa” den andra delen för att hindra fåren från att rymma, det finns spel där bara en person går vidare och därmed blockerar andra, mm.

Nu dags för Duolingo. Och därefter en ny Netflix-film som tipsades om på Facebook. Såg den eftersom jag gillar en av skådespelarna som jag tyvärr aldrig kommer ihåg namnet på, filmen heter The Darjeeling Limited – men tyckte filmen var tråkig, seg och sentimental. Jag rekommenderar den inte.

Jag har ätit mitt läckra valnötsbröd med hemgjord räksallad – godis. Så nu är jag mer än mätt, jag är belåten.

Klockan har hunnit bli kvart i åtta, det är förstås svart utanför fönstren, och lampan är tänd.

Tror jag ska läsa en stund, eller diska. Disken vann. Nu lite skriv, lite läsning. Ansluter datorn till nätet, så kan jag ha den igång om andan faller på. Men den gör det bara när jag tröttnar på det jag läser. Det innebär tyvärr inte att jag själv därmed skriver något som är mera medryckande, mera läsvärt än den pågående, ganska långrandiga boken. Om det ändå vore så, att tråkig läsning inspirerade till bra skrivande. Och jag kan inte ens uppamma energi nog för att testa Amy Tan´s idé om att önska sig det man inte vill ha eller inte vill ska ske – som därmed förmodligen inte blir verklighet. Lika lite som det man innerligt önskar sig. Den där ”bakvända logiken”, av någon anledning gillade jag den.

Så jag får väl göra som vanligt, skriva ändå. Klockan är bara kvart i nio, jag kan inte gå till sängs redan. Har pratat med yngste sonen som efter jobbet var på väg hem till Lotta, för att äta middag. Jag muttrade som åtminstone en del morsor gör, om att han säkert behöver ägna någon del av sin lediga helg till att städa därhemma – han kontrade med att han ska använda nästa helg till sånt, för då ska Lotta göra något annat. Han berättade också att en gammal tidigare chef avlidit, och skulle nog gå på minnesstunden som hålls i Stockholm (antar jag, mannen begravs i Norrland där han bott de senaste åren).

Jag kan ägna en stund åt att tänka över vad jag är tacksam för idag – att jag lever, är här där det är varmt, kunde gå även idag med hjälp av en paracetamol innan jag gick ut, har ätit en god middag, fick ett par böcker gratis på Röda Korset, har torkat golven så att de känns fräscha, bar hem vatten från Alteza när jag just inte behövde bära något annat, att mina med plåster lagade läsglasögon håller ännu, att håret kanske är lite mindre gult än före tvätt med nytt violett schampo, att jag vet att jag kan lämna alla böcker jag har samlat på mig till Röda Korset innan jag åker hem (slarvigt räknat har jag 25-26 böcker i soffan och på bordet, bara en ska med hem, plus två till om bagagevikten medger det). Tror dagens tacksamhet stannar här.

Trump fortsätter sitt galna agerande, nu förändrar han USA´s klimatpolitik till det sämre och blir allt mera bisarr i sina framträdanden. Även republikaner börjar protestera, men ändå händer ingenting som tvingar honom att avgå. Några menar att Trump och hans hantlangare är värre än Watergate, som fick Nixon på fall. Här krävs tydligen ännu starkare avslöjanden, och Epstein-filerna lär kunna bidra. Om de nånsin blir helt genomlysta och offentliga, utan de maskeringar som hittills döljer männen i dem. Kvinnorna och barnen som är offer i sammanhanget visas utan maskering, och kan identifieras. Hilary och Bill Clinton kräver att de ska höras öppet och offentligt angående Epstein, än har jag inte klart för mig om det blir så.

Och i Ungern försöker någon utöva utpressning mot diktatorns starka utmanare i val som är förestående, enligt ”välkänd rysk modell”. OS i Cortina har slut på kondomer, hoppas användarna haft kul och tar det lugnt tills ny leverans anländer.

Migrationsverket har dömt en 8 månaders baby till utvisning, medan föräldrarna får stanna åtminstone till oktober. Vilsna kommentarer från alla håll, men en sak är klar – den här myndigheten har handläggare som läser sina regler som fan läser Bibeln. Bokstavligen.

Även om det här beslutet rimligen inte kan verkställas, gör det skada – familjen mår dåligt, andra som väntar på besked blir ännu räddare och mår ännu sämre. Parallellt gör vi oss av med väl integrerade, skattebetalande invandrare, och tonåringar som aldrig varit i det land de skickas ”tillbaka” till får sin framtid förstörd. Några får stanna efter protester från många, andra bara försvinner, från resten av sin familj, från skolkamrater och kollegor.

Sverige måste tänka om, ändra på hafsigt införda lagar som får oanade konsekvenser. Sluta att ens fantisera om att sätta 13-åringar i fängelse – nu har ”man” möjligen mildrat de idéerna till att barn ska kunna förses med elektronisk fotboja.

Det finns ingen enkel lösning på det som skapar den brottslighet som utnyttjar de här barnen. Bovarna bakom barnen går fria, eller utövar sin makt från länder långt ifrån Sverige. Vad kan vi göra för att de här ungarna inte ska vara så utlämnade, så utan hopp om en ”vettig” framtid i Sverige, att de tar emot pengar och annat för att mörda, och ibland tar fel på adressen till det utpekade offret. Hur många generationer unga är redan förlorade?

Den norska bonusprinsen verkar också vara förlorad, eller i alla fall med en märklig uppfattning om sin plats i världen – att döma av de rubriker hans rättegång nu skapar. Jag ser å ena sidan kronprinsen som besöker honom i fängelset, och tycks rimligt förtvivlad över det som skett och sker, å andra sidan en ung man som vant sig vid att få eller ta det han vill ha, med pengar och diplomatpass, möjlighet att fara världen runt och, tycks det, noll impulskontroll, noll moral som säger stopp. Vad kan få den mannen att förvandlas till en så kallat normal människa, hur kan han ens hoppas på att kunna leva ett någorlunda normalt liv? Fängelse är kanske det som väntar, men det lär inte bidra till något som blir bra, förmodligen tvärtom.

Jag blir förtvivlad över allt elände överallt, nära och långt borta. Iran och protesterna där pratar man inte mycket om just nu i pressen, men det rapporteras att den kvinna som fick Nobels fredspris för ett par år sedan fängslats, misshandlats och är sjuk, kanske döende. I Sudan svälter folk, Ryssland och Ukraina fortsätter kriga, Rubio (USA) har precis ställt in Ukraina-möte med kort varsel. Gaza är ett enda obeskrivligt lidande. Kristersson är som vanligt vag och tar inte ställning tydligt till just nånting, just nu inte till SD i regering ihop med M och/eller resten av Tidö-gänget. Eller S, vilket får mig att rysa. Vad håller Magdalena Andersson på med? Finns det ingen ryggrad i partiledningen, ingen som ens har ett uns av det som tidigare partiledare inom S stått för. Snart är även det partiet ett gäng som slänger ur sig ogenomtänkta förslag till åtgärder för att lösa ett problem här och kanske ett där. Någon samlad vision för ett framtida Sverige, ett Sverige efter valet i höst har i alla fall inte jag sett till. Men det kanske beror på att jag inte tittar på teve, varken här eller hemma…

Godnatt. Klockan har blivit tio, jag kan gå och lägga mig.

”Min” bänk i långa backen, där jag kanske vilar en stund i morgon på väg till loppis ovanför Mercado municipal

Onsdag vaknar vid halv åtta och går upp, Frukost etcetera. Pratar länge med Karin i Danmark, går så småningom ut. Uppför långa backen, och visst är det lite loppis däruppe, men inga läsglasögon. Behöver inte gå dit på onsdagar igen. Ner, till strandcaféet och Martti. Jag kommer för sent för ännu en cortado, och vill inte ha någon öl. Lär mig att efter klockan ett serveras inget kaffe. Sitter en stund, småpratar, men är mest tysta och ser på vågorna. En helikopter (rött kors) har hovrat i nära en timma över havet här utanför. Såg den i hamnen och undrade vad som hände. Senare får jag klart för mig att en tysk paraglider landade i vattnet, skärmen har bärgats, men jag tror mannen försvann.

Den här gången var det inga våghalsiga turister som råkat illa ut för att de struntat i varningar. Det hjälper tydligen inte att spärra av stränderna när monstervågorna kan komma. Nyligen var det några dumma turister som var nära att dras med lite längre norrut. De klarade sig. Minns inte att det var så många larm som nu, förra gången jag var här.

När jag kollar stegräknaren har jag gått drygt 8 000 steg. Det känns. Jag var ändå lite klok, vände när jag slängt soporna och gick ”hem” och tog en paracetamol innan jag gick ut igen. Det var nog bra, nu ska jag sitta stilla. Middagen är klar sedan igår och väntar i kylen. Nu en shandy och lite chips i soffan.

Och kanske lite läsning på tyska. På en bänk längs vägen låg en trave böcker som någon lämnat. Jag hittade en av Haruki Murakami, Die Pilgerjahre des farblosen Herrn Tazaki. Började läsa lite när jag satte mig på bänken, språket fascinerar mig ”fast” det är översatt från japanska till tyska. Jag har länge velat läsa den på engelska, nu gör jag ett försök med tyskan. Visst är det ord jag inte förstår, men jag gör som jag brukar, drar slutsatser av sammanhanget och tror att jag begriper. Om det blir för konstigt kollar jag. Ibland är jag på rätt spår, ibland åt häcklefjäll.

Pilgerjahre betyder vallfärdsår, pilgrimsår. Det kunde jag kanske inte exakt gissa mig till, men nu vet jag. ”Översatte” det i huvudet med något slags samlande, år av samlande. Inte alldeles fel, även om långt ifrån rätt. Det lär väl visa sig hur långt min gamla skoltyska räcker. Aldrig ett av mina favoritspråk, men kanske i den här tappningen, med Murakamis sätt att använda sitt språk.

Just nu minns jag att jag nyligen drömde/undrade halvvaken var ordet häcklefjäll kommer från. Gissar att det kanske är Hekla, som väl är ett fjäll på Island? Det här måste jag nog kontrollera. Det stämmer, isländska och vulkaniska Heklufjall handlar det om, ”ingången till helvetet eller själarnas pinorum”. Inget bra ställe. Varifrån kommer min osäkra kunskap? Kanske från studierna i isländska en gång innan jag fick våra barn, och som jag glömt det allra mesta av.

Roas ibland av alla konstigheter som ryms i min hjärna – och som bara är borta när jag dör. Att allt försvinner är sorgligt, så mycket kunskaper och erfarenheter av alla de slag, som finns (även om allt inte används särskilt ofta) medan en människa lever. Jag kan bara hoppas att något av det jag lärt mig i och av livet också har förmedlats till de mina. Om, så har det nog skett väldigt omedvetet från min sida.

I wordfeud leder jag med 21 poäng, något som syrran förmodligen lätt kan förändra.

Är rejält trött på att tjat om Epstein och vilka kändisar som frotterat sig med honom, bott på hans ö, ärvt pengar eller på andra sätt fått sin ekonomi förstärkt – och nu antingen ber om ursäkt (Bill Gates, och, tror jag, norska Mette Marit) eller drar tillbaka bilder på sig själv och Gates (Ebba B, som en snabb konsekvens av G´s numera dåliga rykte), eller bara säger upp sig från sina uppdrag (engelsk f d minister med flera). Var svenska hovet står i det här har jag inte uppfattat. Och Trump fortsätter göra vad han kan för att inte helt bli av med sina ”kejserliga kläder”.

En soppa som är allvarlig nog, men jag vill faktiskt inte ha flera osmakliga detaljer presenterade så fort jag kollar Facebook eller en tidning. Hur står de här fil-läsande journalisterna ut med sitt jobb? Och varför kan inte lagliga instanser i USA se till att någon sorts slutledning dras, t ex om Trumps kontakter med E. Så att de som ska dömas lagligt, tvingas ta konsekvenserna av sitt beteende. Epstein är död, och hans rykte kan knappast bli sämre. Men resten?

Funderar. Portugal – hur är klimatet där vintertid? Har för mig att det är betydligt svalare än på Teneriffa. Kan ha fel. Ethel, om du läser, påminn mig igen om var ni brukade bo, och hur vädret var där.

Grekland? Känns kallt och till och med ibland snöigt. Har bara varit på Kreta, så jag är väldigt okunnig.

Ett bekymmer i sammanhanget är att jag inte vill sitta MÅNGA timmar i ett flygplan för att komma fram. Tre-fyra timmar är tillräckligt, kan antagligen klara upp till sex timmar. Var hamnar jag då? Var i Europa är det tillräckligt (som på Teneriffa) varmt för mig? USA och Asien är otänkbara av många skäl. Afrika likaså.

Frå fundera lite till och ställa några frågor till Jeeves.

Slår på Rapport, och försätts tillbaka till masskjutningen på Risbergska i Örebro – om jag mår fysiskt illa (och genast stänger av) när jag ser det här igen, hur ska inte de må som överlevde och nu upplever det igen? Eller för den delen, mördarens anhöriga. För en vecka sedan avslöjade pressen att och var han begravdes. Även en död mördare har rätt till någon minimal hänsyn. Skit, så realistisk och publikfriande behöver inte ett nyhetsprogram vara. Blir riktigt illa berörd av den brist på inlevelseförmåga och empati jag upplever hos media. Förstärker mitt beslut att inte titta mera på Rapport.

och min middag

Skriv – allt om mina mål – eller vad, hörde inte, begrep inte, skiter i det här, vill vara med, kan inte vara med, jag hör för dåligt och blir dum.

Behöver bestämma mig för vad som ska vara kvar och vad som ska bort i mitt manus – hur intressant är det t ex för någon annan med mina antal steg varje dag?

Hur kul är det att få en tafflig måltidspresentation mest varje dag, dessutom utan vackra matbilder?

Hur spännande är det att få läsa om min ensamhet, om min längtan, om min sorg – den som hela tiden finns bakom orden. När är jag där, när kan jag inte kan klara mig själv längre? Är mina borttappade ord och namn första tecknen på demens? Hur ska jag stå ut med att inte få bestämma själv om jag vill vara vaken, om jag vill sova, om jag vill äta eller låta bli, vill skriva och inte kunna.

Det är min stora rädsla. Hittills har demens för min del handlat om andra människor, om Jan, och andra både bekanta och kändisar – nu börjar jag närma mig mig själv och min, om inte demens, så den tid i livet, när jag inte klarar att leva ensam längre. Och det är jag rädd för.

Så är min ambition med manuset att JAG ska lära mig mera om ålder och ålderdom? Inte alla andra som jag hittills hävdat?

Kanske både och. Jag och andra i min ålder, på samma väg mot döden – för det är ju den som väntar där borta, ännu inte riktigt omfattad, ännu inte min – eller din. Läser du det här är du inte där.

Döden är ännu bara något obegripligt, något som rört vid mig genom älskade människor som dött, men än har den aldrig varit min. Jag har hittills inte varit så nära döden som jag är nu.

Och samtidigt kanske inte varit lika levande. Eller vad jag nu är, det ser ut som om jag lever i alla fall. Vissa delar av mig känns ganska avsomnade – sexlivet är borta, ett minne blott och knappt det. En tacksamt naturlig utveckling när bristen på partner är så absolut. Kanske är det bara bra att lusten också försvinner. För vad ska den annars ta sig till – vibratorer i all ära, men trist blir det. Just nu har jag ingen vibrator heller.

Tror nog att mitt skrivande även den här gången har som första och största ambition att lära mig mera om mig själv – och kanske förpacka det så att andra vill läsa, också.

Mina knän blir varma av laptopen. Jag dricker ännu en kopp te, har en banan på soffbordet, glasögonen behöver diskas. Men inte nu. Inser att vår skrivcoach inte förklarat – eller har jag inte hört? – vad pomodoro är. Jag vet eftersom jag googlade, och Karin i Danmark har metoden med i sin bok, så hon vet också.

Flera ambitioner med manuset? Hur göra det läsbart?

Tappar farten, vet inte vad jag skriver eller kanske vill skriva – kanske t o m borde skriva.

Skriv ändå, låt fingrarna göra det de ska, skapa orden. Hjärnan får väl hänga på om den kan. Men den är ovillig, fingrarna vill, men inte huvudet. Okej, LÄRA MIG mera om min ålderdom som kanske också är lik andras; ambition nummer ett.

Nummer två? Skriva om detta så att läsare vill läsa, media vill recensera, bokköpare vill köpa. Förlag vill ge ut, det kanske kommer före resten…

Nummer tre? Formulera följebrev och bokbaksida.

Jag tar slut före tiden.

Jag vill att någon ska tycka att det jag skriver är bra, tala om att de vill läsa, tala om för mig att jag finns fortfarande. Även om jag är gammal och fyller 84 i morgon. Vill finnas, vill vara den jag är och ibland kanske den jag varit. Inte bara vara ingen.

Eller kanske lära mig att vara den jag är idag, utan gnissel. Jag känner mig fysiskt kortare, har inte kollat, men har nog krympt även i den dimensionen. Män ser mig inte numera, och jag ser för all del inte heller så många ”tänkbara” män – vill inte närma mig någon av de många män jag ser här. Vilka är fortfarande män, kan de älska – mentalt och fysiskt? Eller är de också bara gamla? Kan jag älska en främling igen? Vet varken det ena eller det andra.

Saknar nog inte sex, men saknar närhet, beröring, varma händer, kramar, klappar, kyssar. Mat som någon annan lagat, samtal, delad vardag.

(Ytterligare 15 minuter pomodoro.)

Är jag som skrivande gammal och tämligen positiv människa bara en stor jäkla bluff? Som öser ur mig ord, som om de kan vara något för andra? Jag är inte alltid så himla glad och lycklig bara för att jag kan vara här i värmen när det är vinter därhemma. Är ungefär lika melankolisk emellanåt som annars, det förändras inte påtagligt av värmen, jag mår bara lite bättre och fryser lite mindre. Välsignar syrrans avlagda poncho och min klokskap att ta den med mig.

Så, att bli gammal har kanske inte förändrat mig så mycket, men kroppen är annorlunda. Och en sak, jag är inte deprimerad längre. Det finns något som kallas åldersdepression, där är jag inte – även om jag ofta är rådlös inför framtiden, orolig att bli ett vårdpaket, rädd att förlora mig själv och ändå behöva fortsätta leva.

Vad kan jag göra åt den skrämmande framtiden? Inte mycket annat än att som just nu låta bli att dricka alkohol, skriva så mycket jag förmår, gå dito, komma ihåg idag att ta en paracetamol innan jag går ut. Se mig omkring, uppskatta det jag ser – och roa mig med att tänka elaka tankar ibland, utan att uttrycka dem. Jag måste inte gilla allt som rör sig.

Jag behöver heller inte tycka om det mesta av maten här, för det gör jag inte. Eller utbudet i butikerna. Det mesta är ”kroketter” med diverse innehåll. Var är ostronen, var är räkorna, var är fisk jag känner igen? Finns, jag vet. Letar väl inte tillräckligt intensivt. Rincon del Mar.

Jag är fulare än nånsin, utom i sällsynta ögonblick då jag faktiskt tycker att jag är riktigt snygg. Vacker har jag nog aldrig varit. Nu är jag skrynklig, inte enbart rynkig. Kroppen är en misär, magen för stor fortfarande, även om den minskat i omfång i takt med att drinkarna försvann. Benen är skrala, smala och fläckiga, armarna alltför magra, händerna stora och ådriga. Brösten sitter på fel ställe. Håret är inte riktigt som jag vill, men okej. Tänderna osäkra, men omskötta och dyra de senaste åren. Ögonen ska vi inte tala om, de behöver kollas och åtgärdas med fungerande glasögon när jag är hemma igen. Öronen också.

Blodtrycket verkar vara okej, men ska kanske kolla det igen innan jag åker hem.

Vad vill jag med min bok? Om jag skjuter över målet, siktar mot stjärnorna – vad vill jag då? Då vill jag att boken blir uppmärksammad i media, att jag intervjuas och framstår som klok – inte enbart som en patetisk gammal kärring. Att jag bidrar till respekt för oss gamla, att vi ses som fortsatt värdefulla.

Avskyr ordet ålderism, men nog regerar det ordet i Sverige. Mera än här. (Såg en krönika häromdagen som beskrev hur stora förlag inte ens kostar på sina välkända författare någon ljudbok, ”eftersom din förra bok inte sålde si eller så”.)

Jag vill göra klart att det jag skriver förstås handlar om mina erfarenheter – men att en del av dem kanske är allas. Mycket av åldrande var obekant för mig första gången, men hade det varit annorlunda om jag vetat mera? Fast det tror jag inte – att ta till sig lärdom om något man dittills inte behövt förhålla sig till, det har aldrig varit enkelt för någon. Inte i någon tid, och definitivt inte nu.

Nu är det de unga som regerar, men inte alla unga. Och det kan jag inte påverka.

Kanske kan jag få några fler gamla människor att synas, att bestämma sig för vad som är möjligt också för en gammal människa. Kanske kan någon ung person inse att hen har en skatt i sina gamla far- eller morföräldrar, grannen eller någon annan ålderstigen människa i närheten. Jag begrep inte att sätta värde på det när jag själv var ung, jag var för självupptagen.

Bild lånad av Pexels.com