beskrivarblogg

Agnes är lugn. Visserligen är Vimsan inte inne i huset, men kvart över fem i morse var hon in och vände för att äta lite. Agnes återvände till sängen, sömnen dessförinnan var lite si och så. Ungefär som när tonåringarna inte kom hem ”i tid” och hon vankade omkring och fantiserade om allt som kunde ha hänt. Numera handlar fantasierna om katten, ibland.

Hon talade om för sig själv att det är söndag idag, ett ögonblick trodde hon att det var måndag.

Agnes pratar vidare med mannen sin inombords, de här skriverierna är kanske också ett sätt för henne att trots hans död kommunicera med honom. Inte så att hon tror att han läser detta, men hennes ord berättar om hennes liv och når honom på samma sätt som hennes tankar. Någon dialog är det förstås inte frågan om, möjligen en monolog. Samtal kräver respons, och den får hon enbart föreställa sig. Hon fortsätter prata.

Hon inbillar sig att han skulle vara glad åt att hon berättar om dem och deras liv, tillsammans och åtskilda även förr. Inte lika permanent som nu, men ensamma på varsitt håll båda två. Hur de hittade former för att fortsätta älska, också när de känt sig bottenlöst svikna, båda. Hur hon saknar hans hand när hon ska somna. Saknar att älska med honom, smekas av honom, smeka honom.

Snart ska hon börja fixa frukost åt fd maken och sig själv. Den kärleken har hon också, även om den numera är mera praktisk än fysisk. De behöver varandra, och finns där för varandra. Inte heller det ett permanent tillstånd, de är mera tillsammans sommartid på landet än annars. Och det är också som det ska vara.

Det är lördagskväll och Agnes sitter i sin fåtölj och skriver. Dagen har varit solig trots att molnen var heltäckande i morse. Vimsan har inte varit hemma på hela dagen och nu börjar Agnes bli lite orolig. Hon vill inte tappa bort en katt till. Det är inte mycket hon kan göra annat än hoppas att katten hittar hem senare i kväll.

Agnes har kollat FB, hon har inga nya mejl och bloggen har haft några besökare. Allt är som vanligt. Hon har ett glas med vitt vin bredvid sig, det andra för kvällen. Middagen var en improviserad västkustsallad med räkor, musslor, salladslök, sallad av diverse sorter, champinjoner, gurka och paprika, ägghalvor. Vid sidan färska kalla rödbetor med fetaost. Gott alltihop.

Snart vill hon gå och lägga sig, men än är klockan bara lite över nio, väl tidigt för sängen en vacker sommarkväll.

Grannen har kollat bilen, det Agnes trodde var ett hål var enbart lite skrap i plasten – inget som behöver åtgärdas. Han fixade en list som hade förskjutits och fick den att hamna rätt igen. Därmed bryr vi oss inte om att besöka någon verkstad, vi lär väl få höra om vi ändå måste betala självrisken.

På måndag är det dags igen att bistå sonen med flytt av böcker, innan den egentliga flytten sker den första september. Med pirra lånad av grannen blir det enklare att få flyttkartongerna med sig, de får stå hemma hos fd maken tills vidare. Agnes har just insett att hon själv reser bort just flytthelgen, och är borta en vecka – så någon annan får bistå med det flyttfirman inte fixar. Det ordnar sig, brorsönerna är unga och starka, och brorsan kanske också kan ställa upp.

Det Agnes skriver handlar mest om väder, katten, middagsmat och hushållsbestyr. Och så sorg och saknad, åldrande och död. Ensamhet. Det ledsna ligger som en ständig resonansbotten. Ändå går det ingen nöd på henne, hon har numera ett gott liv.

Mannen hennes finns inte längre, men han fanns. Hon saknar den närhet de hade, också när allt mellan dem kärvade och gnisslade. Det gjorde det, framför allt när deras gemensamma liv avslutades i och med att hon erkände sitt spelmissbruk och vad det fört med sig. ”Fört med sig” som om hon inte varit inblandad, det var hon i högsta grad. Det var inget utanför henne som skapade missbruket, det var hon själv som fattade upprepade galna beslut.

Efter några ledsamma år hittade de tillbaka till en gemenskap som såg annorlunda ut, ett sätt att vara tillsammans utan att sätta den sköra tilliten på alltför svåra prov. Det var ingen konstant samvaro, men den var god när den var. Och när han så var nära att dö var det henne han ringde, hon var den han också pratade med en gång till, samma kväll som hans liv tog slut. Därefter tog hans söner över.

Idag är han mera ständigt närvarande i hennes liv och tankar än när han levde. Det de hade finns nu bara som hennes minnen, hennes historia om deras kärlek. Och det är som det ska vara.

Lördagsmorgon, mulen sådan. Inga enstaka moln, heltäckande.

Just ingenting står på programmet idag – Agnes var till biblioteket igår, städade igår, tvättade igår. Idag ska hon läsa, kanske skriva. Kanske ge sig på att få den trådlösa skrivaren att fungera igen med fd makens Samsung-platta. Den fungerar fint med hennes dator och USB-sladd, men det var inte riktigt det som var avsikten. Den är inlagd på plattan, men kommunicerar inte. När plattan är ansluten slås anslutningen till skrivaren av, och tvärtom…

Snabbt och effektivt hanterande från bilförsäkringen – den stackars påkörda bilen får sina kostnader betalda via trafikförsäkringen. Självrisken för reparation av ”Agnes” bil är 2 000 kr. I nästa vecka ska vi åka förbi bilföretaget och försöka få en verkstadstid.

Det där med kanske skriva – ska hon tala om alla döda och borttappade människor som befolkar hennes drömmar om nätterna? Eller om mötet med Petter Stordalens (icke-existerande?) äldre bror, lika vacker men med acneärrad hy. Synd att det var en dröm, den erotiska laddningen var mycket påtaglig – kanske ett tecken på att något börjar vakna till liv igen? Av någon anledning diskuterades också gummihandskar, de skulle inte vara de riktigt grova och inte de riktigt tunna, vanliga diskhandskar med andra ord. Drömfragment som sammantagna gör Agnes förvirrad.

När hon så nästan vaknade vid halv sex låg hon och kom ihåg några av de borttappade, de flesta från barndomen. Svante som hon vet är död, hans syster Sonja och kusiner Ingrid och Kristina, Gunnel E, Ingmarie K, Kerstin S, de tre barnen i familjen E, Monica W och andra – människor som fanns i hennes värld och försvann. Liksom hon ur deras olika världar. Grannens hund Tott var också med på ett hörn i den halvvakna drömmen. Sedan somnade Agnes om och vaknade halv nio av att fd maken gjorde frukost.

Igår vad det badväder här, men Agnes skyller icke-badandet på att hon glömt att ta hit någon baddräkt. När barnen växte upp badade alla alltid nakna i sjön, men inte numera. Om det handlar om hennes gamla kropp eller om annan tidsanda låter hon vara osagt.

Hon kanske inte vill visa upp sig naken för vem som helst, men hon är ändå rätt nöjd med kroppen sin. Den fungerar, gör saker lite långsammare än förr då allt gick mycket fort, är definitivt stelare i rygg och leder (särskilt efter ansträngning som att bära böcker). Brösten har flyttat neröver, armarna har smalnat, halsen skrynklat till sig och ansiktet har en djup och konstant bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Plus diverse andra fåror. Håret är grått, men tack och lov inte gult grått. Numera kortklippt. Näsan röd, men det har den alltid varit, särskilt om sommaren.

Sondottern har gjort fint på sin pappas grav och skickar en bild. Agnes blir glad i sitt ledsna hjärta.

Nu har Agnes fått hjälp av en vän via FB att hitta ”ny mapp” – och därmed kan hon städa skrivbordet. Tacksam för detta medium som är så hjälpsamt! Större muspekare häromdagen, ny mapp nu. Fort går det dessutom.

Hon funderar som vanligt på vad hon ska skriva idag, om något. Kanske börja om med ett tomt dokument och så fortsätta skriva i det, oavsett vad som hamnar där. Det här är kanske det dokumentet, Agnes och jag fortsätter vår samexistens.

Här stoppar hennes hjärna (eller om det är min) skrivandet, censurerar så till den grad att det blir tvärslut på orden. Hon svär på att hon inte just då tänkte på hur svårt det kunde/skulle bli. Hjärnan/hjärnorna visste ändå.

Hon känner sig rätt fräsch med nytvättat hår och duschad kropp, rena trosor. T-tröjan får hänga med även idag, hon ska bära bokkartonger senare hos yngste sonen. Och plantera nya blommor på Mats grav, de hon satte i maj är slut nu. Det är tre år och en månad sedan hans begravning.

Äldste sonen är på väg hit, för att hämta diverse jakttroféer och annat som jag inte ska ha kvar i huset. Han ska få flytta brandvarnaren i köket till hallen också. Där den sitter i kökstaket går den igång så fort hon lagar mat, vilket leder till att Agnes tar bort den. Inte bra, speciellt inte vintertid när vedspisen går varm. Sonen kom och gjorde det hon ville. Härligt, tacksam. (Det blev inga nya blommor på graven, blombutiken var stängd. Agnes tog bort de som gjort sitt, nya får vänta till nästa vecka.)

När den äldste åkt for Agnes till yngste sonen och vi bar flyttlådor med böcker. Det är tungt. Agnes känner det i kroppen just nu, och det gör förmodligen han också. Men nu har han i alla fall fått undan en del böcker och kan fortsätta att packa resten. Tack och lov för semestertider, det gick att ta sig fram i Sundbyberg, och det gick att parkera utanför respektive port, hans och hans pappas. Nu är Agnes hos fd maken igen, han har fixat middagen (lamadjun som naturligtvis stavas helt annorlunda på turkiska, men är mycket tunn ”pizza”), god med tomater och grönmögelost till. Agnes bara sitter där hon sitter. Orken behöver laddas igen.

Nöjd är hon dock, om än icke fräsch längre – håret behöver tvättas och kroppen med, efter rejäla svettningar idag. Får vänta till i morgon, hon kommer säkert att sova ovaggad.

Agnes är hemma en vända igen, hon har plockat ihop några flyttkartonger och lagt i bilen för att ta med till yngste sonen. I morgon ska hon hjälpa honom flytta diverse bokkartonger tillfälligt till hans pappas lägenhet. Sonen får inte tillträde till sitt nya hem förrän första september, men har inte plats för alla sina böcker i kartonger i lägenheten han ska lämna.

Och kanske, kanske kommer äldste sonen hit i morgon bitti och hämtar åtminstone en del av Mats jakttroféer. Agnes vill inte längre ha dem på väggarna i det som är hennes hem. Om horn med mera försvinner kanske hon kommer sig för med att måla väggarna i sovrummet. De behöver fräschas upp.

I morgon kväll bär det av ut till fd maken och landet igen. Om hon orkar, om inte stannar hon i hans lägenhet. Till dess läser hon en bok om profeten Mohammeds hustru (en av dem) Aisha, som han gifte sig med när hon var nio år. Äktenskapet lär inte ha fullbordats förrän senare. Boken är en roman, inte någon dokumentär. Författare Sherry Jones.

Nu har Agnes fått hjälp att förstora muspekaren! Helen Wohlin Lee är en klippa! Nu kan Agnes inte skylla på att hon inte hittar den där pilen när hon behöver fixa något i någon text… Härligt med kunniga FB-vänner.

Yngste sonen ska flytta 1 september. I kväll talade han och Agnes om alla kartonger med böcker som redan är fyllda, och också fyller hans lilla lägenhet. Så på onsdag ska Agnes tillfälligt flytta dessa till fd makens lägenhet, nära sonens nya. Detta berättade hon för äldste sonen. En stund senare ringer den yngste igen och är rörd och tacksam för att brorsan ringt och erbjudit sig att hjälpa honom. Bra säger Agnes. Och flyttar kartonger på onsdag. Efter att ha varit hemma hos sig en vända på tisdagen.

Agnes tånaglar är nu nymålat röda, de såg inte roliga ut utan färg. Kanske ska hon skaffa sig grönt eller så, som syrran. Rött är lite uttjatat.

Hon funderar på det här med att inte landa ordentligt någonstans. Än är hon här och än där, eller på väg emellan. Ändå är det ju bra att hon kan vara med fd maken på landet, att hon kan köra hans bil och bistå på de sätt som är hennes. Men, ibland längtar hon efter att bara sitta hemma under parasollet som hon knappt använt, och inte göra någonting. Inte tänka på vad som ska ätas till middag, eller vad som behöver handlas, eller något alls. Bara tömma huvudet, vara där hon är och tänka på mannen hennes, som hon saknar, tänka på sonen och kanske vara ledsen en stund utan att behöva fundera på om det syns, tänka på sig och resten av sitt liv… Än finns det ju ett liv.

Ett där Agnes kanske även i år hittar sådana här läckerheter i skogen…

Agnes sitter ute i skuggan och den ganska ljumma sydliga vinden. I solen blir det för varmt, och här är det på vippen för kallt. Men hon ser datorskärmen om hon låter bli solglasögonen. Tvätten torkar fort idag. Det är sommar, åtminstone just nu. En fjäril far förbi och flyger fortare än hon trodde fjärilar kunde, kanske hjälpt av vinden.

Bordet är lite för högt, eller stolen en aning för låg, datorn därmed i knät. Vimsan kommer ut, talar högt om att hon nu är vaken och överger fd makens säng en stund. De senaste nätterna (och dagarna) har hon föredragit hans säng, Agnes får sova ensam.

En granne har hyrt ut sitt hus till familj med barn och hund. Barnen har hon inte hört, men hunden skäller så gott som hela tiden. Agnes undrar varför.

Skottkärran har fått ett nytt hjul, det gamla var helt slut. Nu slipper Agnes bära kassar med mera uppför backen till huset. Fd maken fixade detta, medan Agnes installerade den nya trådlösa skrivaren.

Middag idag – soppa på kycklingbuljongen från igår, med potatis, lök, vitlök, morötter (från grannens kyl) och broccoli, plus kycklingresterna. Smakar gudomligt, nu har den puttrat färdigt, bara att värma och klippa egen persilja över senare.

Det går som sagt att se vad som skrivs på datorn, även utomhus. Men Agnes har problem med att hon hela tiden tappar bort ”muspilen”, markören eller vad den nu heter. Varför kan inte den pilen vara i samma storlek som texten? Den är liten och blek och hon ser den inte…