beskrivarblogg

Ännu en dag. Sol, skönt ute under tidig hundpromenad. Ingenting på något program förrän måndag, hörselkliniken för egen del. Kanske åker vi hem till Agnes några dagar dessförinnan.

Minnesmottagningen på Jakobsbergs sjukhus var en god bekantskap. En ung (alla läkare är så unga numera) lugn och förtroendeingivande läkare, en trevlig sjuksyster som tipsade om gratis parkering lite närmare centrum, och proffsigt två timmar långt samtal, inklusive diverse test för fd makens del. Även han var glad åt läkarens sätt att möta honom. Kroppsundersökning inkl EKG avslutade det hela. Igår ringde läkaren och meddelade att han skickar en remiss till husläkarmottagningen för uppföljning av EKG, han ville att de skulle kolla förmaksflimret lite extra noga. Inget akut, inget att oroa sig för – men ändå. Bra, omsorgsfullt och oroligt.

I början av november blir det hembesök av arbetsterapeut för att se hur fd maken klarar sig hemma. Då får Agnes hålla sig borta ett par timmar… Och städa ordentligt dessförinnan. Läkarintyg för ansökan om färdtjänst inskickat för tre veckor sedan, inkl följebrev, men det lär kunna ta upp till tre månader innan man får något besked. Kommunens hemsida säger två-tre veckor. Än har inte den blankett kommunen ska skicka hem kommit i brevlådan… Därmed är heller ingen formell ansökan ännu gjord.

Så småningom kommer läkare, röntgenresultat, terapeutens slutsatser att vägas ihop och fd maken få någon form av besked om vad som pågår i hans hjärna. De många små hjärninfarkterna har skadat vissa funktioner, nu kan vi förmodligen bara hoppas på att han ska slippa flera sådana, och därmed kanske också slippa försämrat minne…

För ögonblicket har han just diskat frukostdisken medan Agnes suttit här vid datorn. Det team vi varit förr fungerar fortfarande.

Ibland kan Agnes tänka att livet planerar sig självt – mannen hennes är död, om han varit i livet hade inte Agnes lika enkelt kunnat bo mer eller mindre konstant hos fd maken. Även det sorgliga fyller sin plats. Nu är det dags att sluta pladdra, riktigt klar över vad hon skriver är hon inte, men skriva det behövde hon.

Den här boken är fylld av den smärta som syns i omslagsbilden. Den gör ont, och den är bra. Ungefär som livet.

Bokmässan är avslutad, det är söndagskväll och förmodligen sliter ännu människor med att demontera montrar och packa ihop pinaler. För några år sedan ville jag vara där, tänkte att det skulle vara fint att finnas i mängden av människor som åtminstone eventuellt var intresserade av böcker och skrivande. Nu vill jag inte längre, kan inte se mig i mängden, kan inte höra att jag har några tankar i allt oljud, kan inte känna längtan dit. Det är skönt.

Fortfarande vill jag skriva, ännu vill jag påverka genom mina ord, en stund till, några ögonblick till. Någon. Påminns hela tiden om hur kort livet är, hur skört. Också i Sverige, inte enbart i Indonesien där tsunamin just dödat okänt många människor och förintat städer. Det går inte, jag kan inte föreställa mig hur en hel stad kan försvinna i en enorm havsvåg. Min hjärna förmår inte. Det är jag tacksam för.

Jag nöjer mig med att gnöla över personliga tragedier, över åldrande och värkande rygg om morgonen när Molly vill att vi ska gå ut. Jag bekymrar mig över hur det ska bli med fd makens minnesutredning, ett förmodat vackrare ord för demensutredning – ungefär som när städning blev lokalvård och kalhygge något annat. Jag är så gammal att jag glömt både det ena och det andra… Och inte tjänar det mycket till att oroa sig, för något som ännu inte är verklighet. Det har jag försökt lära mig hela livet – håll rädslan stången, det du är rädd för finns ännu inte, finns bara i din oro och i din fantasi. Släpp. Andas. Du behöver inte gå omkring och le, bara ta dig igenom dagen, den här dagen också. Kanske tycka en stund att den är rätt fin, den där rosen som envisas med att blomma ensam bland sina utblommade kompisar gör ju det – tycker att den är rätt fin. Och du gläds ett ögonblick, en stund på jorden.

På teve besiktigas gamla bilar. Den här gamla kroppen har också besiktigats i sommar – först befunnen möjligt klen, senare gick den igenom – men behöver kolla blodtrycket regelbundet. Kroppen och det övriga tror sig veta att förhöjningen har att göra med stress inför livet – och döden. Den egna och de käras. Här är inte heller mycket att göra åt saken, bara att fortsätta andas, fortsätta leva det liv som ges, fortsätta. Helst frisk tills livet är slut.

Ugnsbakad lax med romsås, fin kokt potatis till, midagsmeny. Gott. Fd maken diskar, jag sittet i min stol med Molly på golvet bredvid. Än är det inte dags att gå ut igen, för sjätte eller sjunde gången idag. Det har nyss regnat, och jag är glad om jag slipper bli blöt. Samtidigt stiger ”dödstalen” i Indonesien efter tsunamin…

Ibland blir världen och det som händer alldeles totalt obegripligt för mig. Här är jag, i trygghet i Sverige, med käbblande politiker och noll regering, och ser människor som förlorat sina närmaste och försöker förstå vad som händer dem. Det går inte att omfatta, jag klarar inte att ens försöka förstå hur de som överlevt katastrofen kan överleva resten av sina liv.

Det är svart natt utanför fönstren, kanske syns månen någonstans, men inte från mitt synhåll. Några fönster lyser i huset mitt emot, den äldre mannen där tvättade sina fönster igår. Ser honom gå ut på morgonen med sin rullator, som min fd make gör numera. Idag har vi träffat den vackra svartvita norska skogskatten på gården och pratat med dess husse. Molly försökte komma närmare, men backade när katten markerade med en fräsning. Och Kurt, 12 veckor gammal liten beige och svart mops – det sötaste lilla du kan tänka dig – försökte också morsa på katten häromdagen. Katten var inte road. Han är kung på gården, så cool, sitter bara någonstans och kollar alla som passerar, flyttar möjligen på sig om någon kommer för nära. Sitter annars kvar, med absolut kontroll.

En söndag i Sundbyberg, en stad jag inte längre känner igen, har till och med villat bort mig i de nyare delarna, per bil. Men så har jag ju bara bott här i närmare femtio år – och förändringarna har gått snabbt de senaste åren… Här som på så många andra håll, framför allt runt Stor-Stockholm.

Agnes liv just nu är kringskuret av bokade tider – fd makens läkarbesök, småsaker och mera genomgripande utredningar, hennes eget läkarbesök avbokat på grund av regn (vindrutetorkarspaken gick av, och måste skickas efter från Tyskland och verkstan hade ingen tid…), audionomen var sjuk så det besöket blev inte heller av. Eftersom Agnes när det beskedet kom redan befann sig därhemma på Addarsnäs så fixade hon vedboden och dammsög huset i stället. Och åkte tillbaka till fd maken i regn – därmed vet hon att hon inte vill köra utan vindrutetorkare en gång till.

Molly tar också av Agnes tid – hon (hunden och därmed Agnes) vaknar vid 6-tiden, och hur Agnes än låtsas sova kan hon inte lura Molly. Vid halv sju är det dags för dagens första utevända, det blir sammantaget ungefär sex eller sju promenader, kortare och längre, i Sundbyberg. Befrämjar förmodligen bådas kondition.

Matlagning – tidskrävande även det, eftersom Agnes inte gillar färdiglagat från butik. Idag blir det stekta strömmingsflundror (dill och persilja emellan) och hemlagat potatismos. En laxfilé väntar i kylen, och gårdagen bjöd på kålpudding. Annas variant, där kålen (plus löken och några morötter i bitar) först får sjuda en stund, kallna och så blandas med köttfärsen och resten. Anna är Anna Bergengren.

Tvätt – tur tvättstugan ligger i separat hus på gården så Agnes kan börja morgonpasset direkt efter en tidig hundpromenad. Städning – tja, Agnes är inte petig, men emellanåt behöver golv torkas av och fönster likaså. De översta oöppningsbara fönstren får dock se ut som de gör, hon och fd maken får vackert låta bli att titta uppåt. Klättrar för att tvätta fönster gör Agnes inte.

Och skriver gör hon just inte heller…

Har nu lagat en potatis- och purjolökssoppa med hjälp av Inga-Maris fantastiska purjolök, tomaterna jag fick direkt från växthuset är uppätna, mangold blir det i någon form i morgon, liksom inläggning av gurkor. Tack min nyfunna vän, och din växthusjobbande make T!

Ni bor så vackert vid älven, jag önskar att jag vore x antal år yngre och kunde flytta dit, någonstans i trakterna av Näsåker. Naturen ger mig ro och glädje, och människor som ni två. Tack.

Hemma igen, eller ja, hemma hos fd maken igen, efter en natt i ”mitt” hus för ombyte av kläder mm. Har haft en på många sätt omtumlande vecka i Näsåker, på skrivretreat. Fem deltagare, plus värdinnan Johanna Wistrand som stod för de mest fantastiska frukostar jag ätit på länge. Riktig långfil, seg så den vänder och lämnar skeden blank – har inte sett sådan sedan jag var liten. Och jag har börjat äta havregrynsgröt igen, och tycker det är gott – tillbehören gjorde inte gröten sämre: hjortron, blåbärssylt, paradisäppelmos… Nu ska här ätas gröt framöver, något jag inte gjort sedan barnen var små och ”skulle” ha gröt.

Har nu rett ut ett par småsaker som oroat fd maken under veckan, och i morgon ska han ta bort ett födelsemärke, och på tisdag skiktröntga hjärnan – hans glömska blir allt mera omfattande, särskilt om han blir orolig eller stressad av att något inte fungerar som det ska. Fredag är det dags att besiktiga bilen, och nästa vecka har han ett läkarbesök igen.

Någonstans i allt det här får jag själv antagligen en kallelse till gastroskopi på Huddinge – efter strul med vikarierande läkares remisser hit och dit… Har bokat av Sophiahemmet, tror Huddinge är duktigare – och det instämde min läkare i när jag äntligen fick prata med henne och inte någon av vikarierna. Skiktröntgen visade förändringar i gallgångarna – första beskedet var att de var elakartade, men efter en kvart kom ett nytt samtal som ändrade på den utsagan – röntgen hade visat att de inte var elakartade. Jag väljer att tro på det.

Allt det här bidrog till att det just inte blev något skrivet däruppe i fina Näsåker. Men jag läste igenom mitt ”gamla manus”, det som handlar om spelberoende, -missbruk, kärlek och inte kärlek, försöken att få samhällelig hjälp utan att lyckas, stödet från familjen. Mödosam läsning, sorglig, ibland lite lustig, ofta bortglömda texter. Det kan nog bli något…

Kanske får sonsonens kommentar i SMS till mig när det var som svartast bli titeln – ”Farmor, det här fixar du”. Det meddelandet fick mig att storgråta, inte för att jag var ledsen, men för att jag blev så innerligt glad.

Och så är det val, ett skrämmande val, ett som också bidrar till olust och oro. Men, vi – alla vi som vill leva i ett gott Sverige med utrymme för människor från många länder, i frihet – fixar det här. På något sätt. Nu är Molly här hos mig igen, hon är klappad och kramad och för ögonblicket alldeles nöjd med att ligga bredvid stolen. Under stolen är en korrektare lägesbeskrivning.

Klass. En resa till lunchen.

Läser just nu spridda stycken i en bok som heter ”Vi åt aldrig lunch” av Lilian Ryd. (Hon har också skrivit Kvinnor i väglöst land.) Vi åt heller aldrig lunch, hemma, när jag var barn. Vi åt middag mitt på dagen oftast – åtminstone i mitt minne. Spännande att reflektera över klass, också skrämmande att så lite tycks ha hänt med de klasser och klasskillnader som jag någon tid i livet trodde var mera utsuddade än de uppenbarligen är. Numera är jag införstådd med att ”ränderna” förmodligen aldrig går ur. Mina ränder går aldrig ur.

Jag sörjer inte över det, men det här uteblivna klassutsuddandet gör mig vilsen. Var är mitt hemvist? Behöver jag definiera det, ens för mig själv? Börjar sent i livet tro att det nog är nödvändigt. Världen omkring mig också i det här landet förändras alltför snabbt, och inte till det ”bättre” vilken vi trodde att den gjorde länge. Vi som är fyrtiotalister och nu börjar bli gamla, med andra krav på världen och samhället än de vi hade för bara tjugo år sedan.

Det finns en tidskrift som heter just Klass – den ska jag nog börja läsa ordentligt! hemsida KLASS – Arbetarskrivare är möjligen en adress som fungerar för den intresserade.

https://wp.me/p1s1uB-1cB