Hur var det nu? Ljust och svalt eller …

Måndag 26 september 2022 – mulet, mörkt, regn. Försöker elda i spisen, det går som vanligt. Inte. Har nog ägnat ett par timmar idag åt att aska ur, lägga i lite ved etcetera.

Inget bad idag, lusten har inte infunnit sig. Har plockat och flyttat saker, inser att jag nog hade lite för bråttom när jag ställde den senaste bokhyllan där den nu står, fylld med böcker. Kanske skulle jag ha ställt byrån där i stället och fått plats för bokhyllan, plus den bokhylla som sonen inte heller vill ha. Och jag behöver. Det får vara som det är nu, ändrar kanske någon gång när jag känner mig stark!

Har letat fram en förlängningssladd som jag hoppas passar till kapen i källaren. Den sladd jag använt är förmodligen inte okej, eftersom jordfelsbrytaren slår av strömmen när jag använder kapen. Behöver kapa för stora vedträn.

Syrran åker till Thailand på två månader i februari. Det har hon gjort flera gånger. Och jag avstår från kritik, att jag inte gillar politik och prostitution och mycket annat där behöver vi inte bråka om. Jag åker till Spanien och Frankrike, och förmodligen är inte heller de länderna några föredömen. Det skaver lite att man som turist och besökare bidrar också till det som är dåligt i det land man besöker. Och klimatet som sabbas, förstås. Elda i vedspisen borde jag inte heller ens försöka göra…

Middag idag? Vete katten. Något ur frysen.

SD får sin vice talmanspost, en kvinna med märkliga uppfattningar – som vilken SDare som helst. Usch, inga sk liberaler vågade rösta emot. Bara en försmak av vad som väntar, inget av det känns bra.

De engelska pelargonerna sjunger på sista versen i mitt köksfönster. Snart dags att klippa ner dem, och ställa dem var? Svalt och ljust, svalt och mörkt? Svalt fixar jag lätt, mörkt i källaren, men överlever de där till våren? Utan vatten under vintern när jag är borta. Kan inte be gårdens förvaltare att vattna mina blommor, också. Att jag aldrig lär mig, trots att jag läser om detta varje höst.

Återupptäckte en fransk nougat som jag glömt, i kylen. Och så läser jag, just nu Hammond Innes´ Hav och öar, om hur han med hustru och vänner seglat bland annat i Skandinavien tidigt 60-tal. En av många böcker jag har till försäljning på Bokbörsen. Blandar seglandet med Marie-Louise Marcs Tjejmiddagen på Storytel. Båda värda mitt läsande. Ljudböcker har jag ännu inte kommit fram till, inläsningen av min egen Free Spin fick mig inte att vilja lyssna till flera. Ännu, kan ändra sig.

Har försökt ett par gånger idag att lösa både supersvårt och ultrasvårt sudoku på DN. Inte lyckats, däremot gick både wordle och ordlig bra. Inbillar mig att det är nyttigt för hjärnan att tampas med den här sortens utmaningar.

Släppte nyss ut en trög geting genom köksfönstret, som numera går att öppna. Blir faktiskt rädd när jag är alltför nära en geting. Min reaktion i somras var inte kul, och ingen vet hur jag kan må om jag får ännu ett stick. Har inte lust att dö på grund av en geting, vill nog att min död ska vara antingen lugn och odramatisk, eller mera fantastisk än via geting. Ett äventyr, men inte nu. Inte än.

Dagens tvätt hänger på syrrans tvättställning i det som kanske kan kallas gästrummet. Jag stänger dörren och slipper se något.

Kan dessutom meddela att jag är övermätt av alla FB-inlägg om Bokmässan i Göteborg. Så var det sagt.

Har tre månaders gratis VPN-skydd via Avast. Blir trött på att vänta på att programmet ska tala om för mig att VPN är skyddat och därför invänta att det jag vill ha upp, ska komma upp – och inte hänvisas till som ’osäkert’. Tänker inte börja betala för detta, men det får hänga kvar till slut. Ibland är säkerhet in absurdum bara väldigt trist och irriterande.

Låter jag som en surkärring nu? Ja, det är jag nog ibland. Men också inte, ibland.

Hittar inte min lilla svarta skrivbok, där alla mina lösenord och annat viktigt står. Kanske har jag glömt den hos sonen, kanske ligger den i bilen. I morgon vet jag, för då ska jag åka in till Norrtälje och handla. Och då kan jag kolla bilen, är för lat att gå upp till magasinet där bilen just nu står – min parkeringsficka blev för kladdig av lindens alla nerfallande löv och frön.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Prokrastinering, musik och skrivande

Lördag 17 september 2022 – blåst, mulet, har regnat i natt. Har löst wordl och ordlig, men inte supersvårt sudoku, har inte gett mig på ultrasvårt dito ännu. Något ska man (testade att skriva ’en’ först men det känns obekvämt)  ju göra för att få tiden att gå – varför man i min ålder nu vill något sådant.

Astrarna har gjort sitt, och pelargonerna ute på altanen ser regntrötta ut. Lite sol tränger igenom molnen, kanske blir blommorna gladare. Det känns just nu inte som om jag kommer att bada senare idag.

Kalvsteken står i ugnen på låg temperatur, hade glömt att slow cookern gått sönder. Försöker sätta i den där mätaren med sladd, men den travade direkt upp i färdigtemperatur. Hittade min gamla ugnstermometer och försöker sätta den så mitt i som möjligt, plus håller lite reda på tid – så kanske det blir bra. Och blir det inte bra, så blir det någon sorts middag i alla fall.

Har just klarat ultrasvårt sudoku. Och tagit ut kalvsteken.

Tog en liten promenad, såg stora flocken med hjortar och stal lite tändved som låg och skräpade vid gårdens klyv. Nu lyssnar jag till Joruns musikförslag på Youtube och drar ner ljudet lite. Vill se om jag får skrivlust av musiken.

Igår lyssnade jag till Babel som intervjuade bl a Marian Keyes. Hon hade intressanta synpunkter på sitt eget (alkohol)missbruk, och hur det påverkat hennes författande – och tycker sig långsamt ha blommat ut till det hon skulle bli, nämligen författare. Det hade inte hänt utan hennes missbruk – och kampen att bli fri. Again, Rachel heter hennes senaste bok.

Carina Rydberg hade en förklaring till att det tagit 16 år att komma med en ny bok, Vitt slödder. ”Jag har gått och lagt mig tidigt”. Hon menar att utanförskapet som barn fortsätter hela livet. Uppväxten styr våra val i livet.

Och Torbjörn Flygt har skrivit Slugger – han talade om tinnitus av hemlöshet och utanförskap som motorn för hans skrivande. Kanske hörde jag fel eller lyssnade inte. Noterade dock att James Joyce i Ulysses lyckats skriva en mening med 4 991 ord… Kanske är det anledningen till att jag aldrig kommit igenom den boken. Flygt gav rådet att ”kämpa på efter kapitel 3”, kanske värt att försöka igen.

Byter från den ’episka’ musiken till den mera klassiska listan. Beethoven var för dramatisk, kanske är nästa mjukare. Saknar att kunna spela mina egna CD-skivor. Får försöka göra en egen youtube-lista, med t ex Garbarek´s Officium, Arvo Pärt och andra favoriter.

Byter igen, till Youtubes ’klassisk musik, lugn’ – passar mig bättre. Hittar också Garbarek. Lyssnar till den nu. Men den musiken får mig inte att skriva, den fångar mig alldeles för starkt. Jag vill bara lyssna. Och det var inte tanken, men kanske är det så det ska vara just nu. Gillar hans lek med saxofonen i Hasta Siempre. Vild, glad, lekfull och samtidigt så fylld av känslor att det nästan blir svårt att lyssna. Men fingrarna gillar takten, och det får mig att sitta här och le och låta fingrarna dansa i takt med musiken. Det går lite si och så, men är rätt kul. Så jag fortsätter väl, även om inga djupa tankar kommer ner i dokumentet. Det gör de annars rätt sällan också, skillnaden är inte stor.

Nu lyssnar jag i stället för att låta fingrarna leka.

Och när jag lyssnat färdigt hämtar jag fram den gamla elektriska Bosch-skärmaskinen ur gömmorna. Det blir perfekta tunna skivor av kalvsteken, som är fint rosa – god kall både som smörgåspålägg och middagsmat. Med Västerås-gurkorna (från SvenskaRecept.se) och ett par fina potatisar, champinjonsåsen från igår – det blir bra.

En paradox – jag skriver mycket om allt jag gör i stället för att skriva. Skriva ’på riktigt’, jobba med de projekt jag tror att jag har. Eller något jag ännu inte vet att jag ska jobba med.

Som nu, när jag tar fram såsen ur kylen och börjar spä den med skyn från steken. Inte för att jag ska äta snart, bara för att. Prokrastinera heter sådant visst. Så nu gör jag det.

Inte mina, men likadana by Lucas Pezeta on Pexels.com
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Ingen som…


Tomt dokument, så tomt att bokstaven ’t’ försvann i början. Korrigerat. Försöker elda i vedspisen igen, den ryker in trots att veden brinner. Tror inte längre på att det är en kalluftspropp i rökgången. Men vad – det är frågan. Sotarna i våras gav klartecken.

Jag fortsätter försöka, späntar stickor med yxan på sonens huggkubb som står i köket, en liten vacker en. Och vädrar ut rök. Motsägelsefullt, att elda och öppna fönster och ytterdörr.

Stekt kalvlever till middag så småningom, med lök/vitlök/champinjoner i gräddig sås. Kokt potatis till. Kanske lingonsylt, hemgjord.

Har köpt mångfärgade post-it-lappar. Det är ju möjligt att de hjälper. Just nu är jag trött på de projekt jag har på gång/haft på gång – Kristina (fd Agnes) på Teneriffa, och Kristina och Håkan och demensen. Släktkrönikan ligger väldigt på is.

Dagens dopp i sjön var svalt och skönt, dessutom regnade det lätt. Nu efter middagen, kvart i sex, är det fortfarande molnigt, men uppehåll. Hos Karin i Danmark var det 14 grader både i luften och i vattnet, här var det ungefär detsamma i luften, i vattnet okänt. Förvaltaren på gården ville berätta vad det var för vattentemperatur i Addarn, men som väl var fungerade hans internetuppkoppling inte just då. Jag vill helst inte veta hur varmt/kallt det är, då kanske jag inte kommer i.

Vildsvinen har bökat upp gräsytorna runt gården i natt, igen. Det blir inga skogspromenader för min del, grisarna är lite för närgångna även om det mest är på natten.

Diskar och tar fram en ’utvald kalvstek’ ur frysen, att steka i slow cookern i morgon. Gäller bara att avsluta tillagningen när kalvsteken fortfarande är lätt rosa. Lärde jag mig av Stieg Trenter när jag jobbade med honom för länge sedan. Han dikterade sin deckare och jag skrev, på skrivmaskin. Dagens champinjonsås duger även i morgon, då kanske till ris och grönt. Eller de nyinlagda Västerås-gurkorna som jag inte hunnit testa ännu.

Betalningen för bok till Norge är reserverad på Paypal till i morgon. Krångel. Vill inte ha pengar på Paypal, vill inte använda det, men norrmannen betalade innan jag hann ge bankuppgifter.

Nu är jag trött på fantasyboken om Witcher, häxkarlen Geralt. Att läsa flera på raken blir utmattande. Kollar Joruns exempel på huvudkaraktärens perspektiv, jag/han/hon – har Mazettis bok Grabben i graven bredvid i bokhyllan – jag-perspektiv. Övriga exempel får jag kolla på biblioteket, Ranelid Tyst i klassen, Rowling Harry Potter och de vises sten, Anthony Marra och Definitionen av liv. De senare exempel på en allvetande berättare.

Berättelsen om Pi av Yann Martel trodde jag att jag hade, men har visst sålt den. Jag-perspektiv. Slutligen tredje person han/hon i boken Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren. Igen, var uppmärksam vid läsning, se vilket berättarperspektiv författaren använder.

Jag använder ’jag’, när jag vill åstadkomma närhet. Och ’hon’ när jag vill hålla distansen. Ibland surrar jag hit och dit och behöver gå igenom och kolla att jag använt samma perspektiv genom hela texten. Så är inte alltid fallet. Och dramaturgin är det också si och så med. Det är komplicerat det här med att åstadkomma ett läsvärt manus, oavsett genre. Någon pusseldeckare kommer jag aldrig att skriva, det är ungefär det enda jag vet just nu.

Vid dagens biblioteksbesök var min bok Free Spin i omloppshyllan borta. Och biblioteksboken stod fortfarande utställd på hyllan för biografier (vilket innebär att ingen lånat den).

Vad kan jag skriva om just nu, mitt i det här livet jag har nu? Vad bränner, vad är viktigare än annat? Har jag slocknat helt? Är jag ’nöjd’ för kanske första gången i livet, och är detta att vara nöjd detsamma som att vara utan passion, utan längtan, utan något som är så starkt att det gör ont?

Jag är definitivt inte nöjd med valresultatet – men det får mig inte att engagerat kasta mig in i politiken. Där finns inget som gör mig passionerad. Kan kanske skylla på min ålder, men jag är inte beredd att använda den tid jag har till att käbbla med politiker i diverse sammanhang.

Detsamma gäller klimatfrågorna – de är förfärligt viktiga och aktuella, men får mig inte att göra en aktiv insats. Jag begränsar mitt flygande till en ToR-resa per år till varmare Europa, jag sorterar sopor (även plasten också om det inte gör någon skillnad, vi lär sälja plastsopor till Afrika). Jag kör bil, men inte mera än ’nödvändigt’ – bor på landet med ett par mil till närmaste tätort och butiker. Och bibliotek. El använder jag så lite som möjligt, tvätt, varmvattenberedare, vattenkokare och spis/ugn. Antar att dator, skrivare, telefonladdning och eltandborste drar något. Duschar snabbt. Sätter inte på husets elelement innan jag måste. Och nu är fönstren tätare än de var. Senast lät jag håret självtorka.

Så, var bränner/brinner, vad återstår att skriva om? Förmodligen det jag bloggat om i olika form länge – åldrande, förändringar kroppsligt och kanske även mentalt, sinnligt, sorg, ensamhet, kort framtid. Saknad, ingen i sängen bredvid, ingens närhet, sex och värme, eller att reta sig på när så är. Ingen som lagar mat åt mig, eller häller upp ett glas vin och pratar med mig före middagen. Ingen annan som gör något, bara jag som gör det som ska göras. Och det är skittrist.

En tavla med kaffekokare och orange bakgrund, skapare Philippe Auriol, Paris; en röd kaffepanna från Kockums, numera för blomvatten och mosters kak-/brödburk med rådjur som dansar i en röd skog? Mortel t.v. och grytlappar t.h. på en ställning för spisringar – allt utom tavlan på ett uppfällbart bord från Ikea för länge sedan.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

‘Valbakis’

Torsdag, grå och kulen. Men mina fönster är kittade, de går att öppna (utom möjligen ett i sovrummet som fick en ny ’hasp’ som sitter väldigt hårt). Den gamla gick sönder. Spisen bråkar fortfarande med mig, behöver något som tänder veden direkt. Har ännu inga ljusstumpar, de brukar vara bra.

Känner mig fortfarande ’valbakis’. De blåbruna fick ytterligare mandat i Göteborg och kan därmed börja regera. Oklart hur.

Runt om i landet vaccinerar sig nu gamlingar som jag med en femte spruta. Från region Stockholm har ingen kallelse nått mig – ska kanske boka själv?

Skrivkursens tredje zoomlektion om dramaturgi, karaktärer, mål och hinder – med mera – gör inte mitt skrivande lättare… Snappade upp några goda råd – hitta ditt drama, använd post-it-lappar – en lapp för varje scen, en lapp för varje kapitel, ett dokument för varje scen och för varje kapitel. Ger överblick och möjlighet att sortera och flytta om. Lapparna gör det tydligt vad varje scen har för syfte – om inte syftet är tydligt, ta bort. Eller hitta syftet, vad scenen vill, så att handlingen drivs framåt. Gå in i din karaktär, din huvudperson – håll dig inte utanför. Läs din text högt, eller använd röstuppspelningen på datorn. Läs inte 100 sidor, men lite här och där för att få en känsla för flyt, eller avsaknad av flyt.

Sorterar manuset om Kristina, Håkan och demensen i kapitel till att börja med – och ser att  kapitlen är väldigt olika långa. Undrar hur jag tänkt, om…

Där tog skrivandet slut för dagen. Nu är det fredagsmorgon, kallt i köket (15 grader) och mulet utanför fönstren. Dimma i natt.

Ska snart klä på mig efter frukosten, och åka in till Norrtälje, biblioteket, handla och slänga sorterade sopor. De övriga soporna togs omhand igår, efter att någon av de hjälpsamma ’killarna’ på gården dragit ut mina tunnor till grindhålet. Jag kom ihåg det tidigt på morgonen, men då stod de redan där de skulle. En liten vardagsglädje.

Borde tvätta fönster nu när de går att öppna. Det behövs, länge sedan sist.

Än står pelargonerna kvar ute på altanen, men kanske är det snart dags att ta in dem. Jag vet aldrig hur jag ska övervintra pelargoner. Brukar ställa dem svalt och så mörkt jag kan hitta. Det blir då källaren, med osäkerhet kring hur kallt det blir därnere. Ibland överlever någon, ibland inte. Prövade ett år med att hänga plantorna upp och ner, vilket jag läst någonstans att man skulle. Det gick inte så bra.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En gammal spellista

Lyssnar nu till en gammal musiklista, med Rod Stewart Sailing som första inslag… Och jag inser igen att jag inte kan skriva till ord som fångar mig i stället för att mina egna gör det. Cohen´s Dance me to the death of love är bara ett exempel – finns förmodligen också på den här listan.

Nu tar jag ett glas vitt vin efter att ha ätit kycklingklubbor och klyftpotatis, något som varken var lunch eller middag. Mitt emellan, klockan är nu snart halv fyra på söndagseftermiddagen. Nästa låt börjar med Mikael Wiehes ord om Björn Afzelius sjukdom, 1987. Den sången kom därifrån. ’Mot fjärran oceaner, mot fjärran fågelsång…. Har vi färdats med varann’. Det hade de, ’du är med mig vart jag går, genom månader och år – du är med mig alla dar, du är den jag skulle va’.

Vem är med mig vart jag går? Vem är med mig alla dar, genom månader och år? Ingen jag hittills mött, ni är alla bara delvis här, bara delvis med mig. Döda eller levande. Jag är knappt med mig heller, inte alltid, inte alla dar.

Så babblar en engelsk röst om någon som jag ännu inte vet vem – det visade sig vara Julio Iglesias – varför i hela världen? – men där var han. Visste inte innan jag kollat. Han kan lätt utgå, idag. Nu får jag lyssna tills nästa kommer… Under tiden tycker jag mycket om Carl-Göran Ekerwalds Kom, madame, fru. Läsning.

Påminner mig att vänner såg Tom Jones i Stockholm tidigare i höst – och tyckte mycket om hans föreställning. Har inte lyssnat på honom på mycket länge, kanske har han blivit hörvärd, till skillnad från Iglesias. Min uppfattning.

Nu kommer Yesterday when I was young, det är inte Aznavour som sjunger, utan Willie Nelson. Tycker mycket om hans röst och person, han pratar med mig. Kan knyta an till temat också. ’The games of love I played’… The time has come for me to pay for yesterday.’

Nu Josefin Nilsson och Totta Näslund. Alltid inom mig. Tack.

Eric Clapton River of tears, ja, den fanns på listan, är inte säker på att den ska finnas kvar. Fast kanske, det är nog samma sorts egenterapi som jag ägnat mig åt, efter förlusten av son och mannen min – och eget liv, innan jag tog och fick livet tillbaka. Clapton´s musik kan tas bort, den har gjort sitt här

Bruce Springsteen´s Letter to you. Okej. Inte så mycket mer i mitt nuvarande jag. Duger. Och jag lyssnar färdigt.

Willie Nelson´s  Help me make it through the night. En bön att lyssna till, en önskan att hoppas få bli verklighet. Somehow.

Celine Dion och Barbra Streisand nästa inlägg i listan – how come? Kan utgå direkt. Låter obegripligt illa i mina öron.

Föredrar Monica Zetterlunds Trubbel, hundra gånger om.

Någon gång gillade jag alla musikstycken i den här listan, nu gör jag det inte längre. Spännande att inse.

Och Roffe Wikströms Jag har hört om en stad ovan molnen och all hans övriga musik har jag alltid med mig. Liksom Elisabeth Hermodssons tonsatta dikter, Disa Nilssons visor är ett exempel.

Här är min gamla lista slut.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Guillou-övning, bland annat

Eftermiddag den 7 september 2022 – jag har slagits med vedspisen ett par timmar. Metaforiskt. Försöker få den att brinna utan att ryka in – eldar i det där som jag inte vet vad det heter bredvid eldningsluckan, går jättefint – hjälper inte. Fortfarande ryker spisen in. Och jag vet att veden är torr. Torrare finns inte.

Antingen är det som förrförra året när sotarna sa att det var något fel i rökgången. Eller så ljög sotarna i år när de sa att spisen är okej. När jag får tag på förvaltaren på gården ska han få tända spisen.

Öppnar fönster och dörrar för att släppa ut röken. Just nu är det inte kallt, solen lyser och molnen har försvunnit. Liksom badlusten, bad i morgon i stället. Läser Witcher Elddopet av Andrzei Sapkowski, har sett film på Netflix och gillar Geralt, häxkarlen.  Försöker nu orientera mig bland alla karaktärer och namn och varför vem krigar mot vem.

Har under dagen tittat på mina texter om Kristina (fd Agnes) och om Kristina och Håkan och demensen. Finns en del att göra, en del att stryka och en del att lägga till. Inser att jag har en hel del att ta av i alla dokument som gömmer sig på datorn.

Känns fortfarande bra med skrivkursen med Jorun Modén. Tycker om hennes mjuka sätt med oss ängsliga, hennes påpekanden att hon visserligen kan bidra med tips och erfarenheter, men att det ändå till slut är författaren som bestämmer vad som är ’rätt’. Och jag gillar mina kamrater i skrivandet. Har gjort en Guillou-övning idag, dvs skriva i 10 minuter utan att veta vad eller varför.

Jag går en sväng i huset, dammar av färgfotot av mormor och morfar – kanske är det en födelsedag, eftersom morfar håller i något och det är blommor runt omkring dem. Ledsen att det är ett färgfoto, ett svartvitt hade gjort deras leenden lättare att se. Kanske log de på uppmaning av någon, kanske log de för att de ville le.

Spisen fortsätter konstra. Jag fortsätter försöka, och vädra. Klockan är halv fem, jag ska fundera på vad jag ska äta till middag. Och bocka av den bok jag just fått betalt för på Bokbörsen.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Fingal är uppsagd

Har inte skrivit mina tre morgonsidor (Julia Cameron´s övning). Några ord per dator, några för hand. Sol och moln. Orden sitter fast. Kanske hjälper det om jag klär på mig? Jag gör hela tiden något annat, går på toa, duschar, skriver ut texter, lägger i mappar, diskar, fixar fika. Skriver upp ’sallad’ på Ica-lappen, att handla när jag hämtar Anders och Lotta.

Nu har jag klätt på mig. Det är kallt inomhus idag. Hoppas Örjans glasmästare kommer snart och kollar fönstren, de är otäta även om de inte går att öppna.

Fikar. Utan något till, behöver hålla igen där jag kan. Vikt och ekonomi. Skönt att ha röstat, är orolig för hur valet kommer att gå. ’Ingen stark regering’ sa gamle Feldt häromdagen. Och så blir det nog, men jag fasar för att SD ska komma i någon som helst bestämmande ställning. Tycker dessutom att valsystemet är absurt, med 4%-regeln, borde ändras.

Tänder vedspisen. Hoppas den inte ryker in, när den stått oanvänd så länge. Veden är torr, från landet.

Lägger in en fulskriv-text i min skrivarlya hos Jorun. ’Det brinner’. 5 minuter äggklocka.

Tarot. Ess i stavar, mycket stark energi – vad dras jag mest till att göra? Vad ger mig mest nöje? I vilket sammanhang kan jag förverkliga mina drömmar? Dra kort.

10 i bägare – tillfredsställdhet. ’Livet ger mig allt jag behöver för att vara lycklig.’

XVII – stjärnan – ’min fantasis skapande förmåga och min förening med det allomfattande medvetandet visar mig hur jag ska förverkliga mina idéer’.

De här korten pratar med mig, och ger mig större tillit till att det kommer att bli bra med skrivande och Jorun. Släpp Fingal (min inre kritiker som jag döpte till Fingal precis innan jag sa upp kontakten med honom). Nu kanske jag får en snällare och mera hjälpsam kritiker i Jorun. 10 veckor från 6 september. Zoom 1,5 timmar per vecka, däremellan skrivande och utbyte med övriga deltagare.

Spisen tar sig. Men den ryker in så att jag får öppna fönster och dörr för korsdrag. Kan inte öppna luckan för då kommer röken. Varför ligger de torra vedträna och bara ’kolar’? Stopp i skorstenen?

Har lagt in ’fulskrivet’ Det brinner i min skrivarlya hos Jorun. Ska inte skriva mera om döden, son och män, eller om spelmissbruket. Räcker med presentationen och det här inlägget.

Så vad ska jag skriva? Att byta namn på Agnes till Kristina räcker inte långt. Om någonstans alls.

Börja på något annat? Vad i så fall? Skriva om den här gamla kvinnan som försöker låta bli att dricka för mycket i sin ensamhet, som försöker skriva något som åtminstone hon själv tycker är bra, som vill få ännu en bok utgiven. Innan hon dör.

Hon som säger sig sakna fantasi, som inte hittar någon historia i sig. Men som kanske inte utforskat sitt eget åldrande tillräckligt, som inte förlikats med rynkor och blåmärken, skrynkliga armar och hängande bröst. Åldersvårtor – vilket fult ord. Och som inte får vedspisen i sitt kalla hus att tända och brinna som den ska, just nu ligger den bara och segryker så att hon inte ens kan öppna luckan för att röra runt i veden.

Hur kul är det att ha fyllt 80? Inte kul alls, just det åldersklivet börjar jaga mig. Jag känner mig för första gången i livet riktigt gammal, nästan så gammal som jag faktiskt är. Det gör ingen skillnad att vänner säger saker som ’har aldrig träffat en 80-åring som inte har någon medicin’, ’du verkar inte äldre än max 70’ och liknande. Jag ser mig och jag känner hur gammal jag är.

Ett problem i sammanhanget är att jag fortfarande vill ha en man. Nära, men inte inneboende, frisk och sensuell, med förmåga att älska på alla de sätt vi tillsammans kan hitta på. Utan behov av hushållerska. Får gärna se bra ut också, och inte vara missbrukare av något slag. Ordnad ekonomi, måste inte vara förmögen.

Vad gör jag då för att lösa problemet? Ingenting. Törs inte ge mig in på sajter för dejtande, vill inte ’sälja’ in mig och kanske råka ut för konstiga typer. Något jobb där jag kan träffa en man har jag inte längre. Och numera tycks jag inte heller se män som jag kanske gjort förr. De ser inte mig heller – något i det gamla signalsystemet har slocknat. Matbutiker och biblioteket är kanske inte så lovande ’jaktmarker’.

Så jag väntar uppenbarligen på att han ska ramla in här i mitt kök, kommen från jag vet inte var. Det lär inte ske, så fantastiskt är inte universum – det har viktigare bekymmer att hantera dessutom. Krig, inflation, galna elpriser, pandemier, val i Sverige som just nu ser hotfullt ut.

Andra bekymmer – hur länge kan jag bo kvar här i huset? Ensam. Hur länge kan jag köra den bil som är nödvändig för att bo här? Kommer jag själv att begripa när jag bör avstå från bilkörande? Har inte utforskat vilka matleveranser jag kan få, vet bara att systembolaget levererar hit. Kanske dags att kolla vad det kostar att få hem varor från Coop eller Ica.

De exemplar av Free Spin som jag vid varje biblioteksbesök ställer i omloppshyllan, är borta när jag kommer dit nästa gång. Är det människor som tar dem och läser? Eller städlysten personal som plockar bort? De kostade mig bara fem kronor styck i inköp, så jag bara gläds åt att de försvinner. Även om det vore kul att veta vem som kanske läser.

Det här skrivandet tog mig inte närmare idéer om vad jag ska skriva. Jag har tiden, jag har fingrar som fortfarande hittar hyfsat rätt på tangenterna, nu har jag också en fungerande skrivare igen, efter hjälp hos Lindgrens i Norrtälje.

Men var är kreativiteten och fantasin, var är lusten och glädjen? Varför envisas jag med att skriva, när jag så ofta klagar över att jag inte kan. Är Fingal (den inre kritikern) fortfarande så stark i mig, trots att jag sagt upp bekantskapen? Att skiljas från någon som varit med mig större delen av livet tar förmodligen tid – och det är bara några timmar sedan jag skrev det där brevet om uppsägning till Fingal.

Så här ser det ut när spisen brinner som den ska – inte idag…
Publicerat i Uncategorized | 7 kommentarer

‘Halv storm’

Vinden ökar, snart kanske också regnet kommer. Välbehövligt. Kan kanske göra bilen en aning mindre dammig.

Har skrivit mina tre morgonsidor, för hand. Julia Cameron´s tips för att bli mera kreativ. Börjar ju en skrivkurs i nästa vecka…

Funderar över hur jag ska göra med skrivaren som inte vill ansluta till datorn. Köpa ny skrivare och tro att den går att ansluta – eller ta dator och nuvarande skrivare och gå till butiken i Norrtälje och säga ’hjälp’. Ska kanske gå in och fråga om de kan bistå innan jag släpar med mig allt dit. I morgon, idag är det stängt och jag tänker nog inte gå utanför dörren.

Brev till mig som 80-åring (uppgift i kreativa boken, Julia Cameron) – från mig som 80-åring (förmodas antagligen vara betydligt yngre än så när det där brevet ska skrivas)? Tja. Bryr mig inte om att skriva något brev. Men, vilka intressen skulle jag uppmuntra mig att odla, vilka drömmar skulle jag förverkliga? Intressen – fortsätta skriva och läsa; drömmar – resa bort från vintern så länge jag kan. Bo där jag bor så länge jag kan. Träffa en bra man, som också förmår älska mig och älska med mig. Inte en man som behöver en hushållerska.

Någon ’konstsnärsträff’ (rekommenderas en per vecka i ovanstående bok) har jag ännu inte planerat, en utflykt någonstans? Som jag förstår det handlar det om att göra något bara för mig, något jag inte brukar göra. (Och möta konstnären i mig?)

Tarot, 2 i Svärd, Frid.

Har flyttat pelargonerna på altanen till lite mera skyddad plats på gamla bordet mot långväggen. Det blåser oväder.

Har tömt och putsat vedspisen, dammsugit bortsprungen aska, gått igenom skåpet under diskbänken, ingen teakolja (till köksbordet). Skriver upp. Vore kanske bra att dra fram spisen, nu när dammsugaren ändå är här i köket. Har nu gjort rent under och bakom spisen och barrikaderat för möss (vilket aldrig brukar fungera ändå, när det väl blir kallt utomhus).

Fikar och äter bullen jag glömde igår. Hoppas trädet vid min bilparkering inte tappar någon gammal gren i blåsten. Gula löv dansar i vinden. Idag är sånt väder att jag får lust att tända vedspisen. Inte för att det behövs, bara för att det är mysigt.

Enligt kreativitetsboken (Julia Cameron) ska man låta bli att läsa en vecka. Det förmodas leda fram till att man i stället gör en massa saker (som att dra fram spisen, städa här och där etc) och till slut blir så less att kreativiteten tar sig igenom. Och man kanske målar en hylla turkos, eller dansar cha-cha. Leker. Kanske värt att testa. Behöver leka, länge sen. Inte sen Ulf, och det är sex år sen han dog. Att jag fortfarande pratar med honom inombords blir inte så lekfullt.

Klarar av ’wordle’ på fem försök, men ultrasvårt sudoku går inte. ’Ordlig’ återstår. Apropå göra, men inte läsa. Jag översätter läsa till ’läsa bok’, även om ordlekar och sifferdito förmodligen hör hemma i samma härad. Nåja, än läser jag ingen bok idag. Och jag känner mig definitivt inte kreativ, väntar bara på det mycket omtalade regnet som aldrig tycks komma hit. Trots att himlen är grå.

Längtar efter regn, längtar ut i svampskogen, vill sylta kantareller, men inte köpa. De som är till salu både inne i Ica och utanför ser inte särskilt fräscha ut. Men ingen svampplockning här dock, senaste promenaden runt hjorthägnet visade också ett par större vildsvin och flera mindre, en bit in i skogen på andra sidan vägen. De drog sig undan när jag kom, men fick mig att gå fort hemåt. Jag får åka ut till Djurö, kanske i veckan som kommer. Tror inte vildsvinen kommit dit. Förr, i svampskogen, sjöng grannen och jag för att skrämma älgarna. Nu kanske jag får ta upp den vanan igen. Vi använde oss av ’jag satte foten i en potta, och kunde inte komma loss’ – det verkade fungera.

Det var då, det… för ett år sen
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sporadisk blog

Kvart i tio, tisdagsförmiddag den 23 augusti 2022. Har tagit in tvätten för att torka färdigt inomhus. Rapporterna säger att det ska regna och Rufus (katt) stannar inne… Molnigt och lite kvavt. Bara 13 grader i morse, nu 19.

Tänkte kapa för stora vedträn i källaren, men hittar ingen förlängningssladd som passar till kapen. Måste ju ha en nånstans, även om det är länge sen den användes. Skrubben? Nej, men i den gula tygkassen (Bravo-reklam, för många år sedan). Har nu kapat en hel del, och mera väntar i vedboden.

Storlom på sällsynt besök i sjön förra veckan, ett par som dansade för Karin och mig och varandra. Nu har de flyttat annanstans, Karin har åkt hem till Köpenhamn, och jag har badat även idag.

Halv tolv har jag tagit hand om äpplena jag inte skulle komma att äta upp. Förvällt dem i klyftor med socker och lite vatten. Nästa gång inget vatten alls. Nu ska de kallna och hamna i frysen i små påsar, lagom till ett par portioner gröt, eller tunnpannkakor.

Än har det inte kommit, det förutsagda regnet. Nu försöker solen ta sig fram i stället.

Jag flyttar de för stora vedträna till källaren medelst skottkärra. Klyven går inte att få igång, behöver förmodligen mera olja eller nåt. Men jag kapar och sopar, har en back med lagom stor ved nu, och diverse småpinnar i krukor och annat, att tända med. Det blir kallt även i år. Känns bra att ha användbar ved i vedboden, och sånt som ska åtgärdas i källaren. Alltihop är torrt, sen får sotaren säga vad han vill. Har badat en vända till, kroppen är mör.

Tunnpannkakor till middag, smeten står till sig och klockan är fem, utan regn.

Photo by Paula on Pexels.com

Så här prydlig är inte min vedbod!

Publicerat i Uncategorized | 7 kommentarer

Bloggar, ergo sum

Tisdag 19 juli 2022 – ”lär känna dina karaktärer innan du börjar skriva om dem” lär Elisabeth George (?) ha sagt. Låter som ett gott råd. Känner jag Agnes (om jag t ex fortfarande tvekar om hennes namn)? Har hela tiden trott att jag gör det.

Just nu vet jag inte vad Agnes gör, om hon heter Inger eller något annat. Tror att hon är på Teneriffa, tror att hon och Andrès trivs förträffligt ihop (ibland till omgivningens ogillande), tror att hon snart ska åka tillbaka till Sverige. Och ingen av dem vet riktigt hur det ska bli då. Kommer attraktionen och det som väl är någon sorts kärlek att blekna i takt med avståndet? Hur kommer Agnes att trivas ensam i sitt lilla hus i Roslagen? Och Andrès i sitt?

Jag vet inte, har inte träffat någon av dem på länge. Gjorde en avstickare med att skriva om Håkans demens (han som var Agnes numera avlidne man), och ett försök att Tinder-dejta via Ingvar – men det ena blev för deprimerande och det andra enbart tråkigt. Kände Håkan väl, Ingvar fick jag aldrig tag på. Vet heller inget om att dejta på Tinder, mer än att man sveper hit eller dit för att markera intresse respektive ointresse.

Roas av att tro mig märka på Facebook att män börjat intressera sig för att skriva feelgood. En fransman beskrivs som ”feelgoodkung”, en svensk undrar om han uppfattas mera som dystopisk än feelgood-skrivande människa. Tolkar det som att han kanske vill skriva feelgood (som tycks sälja bra, det mesta som ljudböcker) men inte bestämt sig för om det är okej.

Storytel svämmar över av feelgood. Jag läser en del, vissa underhållande, andra inte. De flesta blandas till en ganska ljummen soppa, ingen står ut mera än någon annan. Däremot läste jag en ”riktig” bok häromdagen, Där inget vissnar mera, av ett författande engelskt äkta par, …Perry ungefär. En spänningsroman kan den nog kallas, om mord, läkare, kloroform, eter och kanske strykning i andra halvan av 1800-talets London. Den boken läste jag utan att kunna lägga den ifrån mig innan den var färdigläst. Händer sällan annars numera. Titeln förstår jag inte dock.

Som sagt, eget skrivande är sällsynt. En skvätt här och en där, mer tycks inte den här sommaren ge utrymme för. Kanske kan overksamheten kallas semester.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer