Agnes byter glasögon och sätter sig vid datorn. Hon är tacksam att hon inte vet vilken gång i ordningen hon börjar skriva något. Det där något som inte finns förrän hon kan läsa det på skärmen, och som ofta inte får finnas någon längre stund. Hon har tränat på att radera.
Nu är hon här igen. Och som vanligt vet hon inte vad hon ska eller kanske vill, skriva. Om något. Huvudet är fullt av sonens monster och texter om Zangara – och ibland avundas hon honom och hans fantasifulla skrivande. För hand. Hon skriver rent åt honom, och vill emellanåt redigera och ändra, men låter bli. Det får han göra själv.
Han har en fantasi som hon saknar. Kanske för att ingen hjälpte henne att behålla den som kanske fanns en gång. Då, när hon växte upp, skulle fantasin bort, verkligheten behövde kontrolleras och det fanns inte mycket utrymme för drömmar. Kanske har hon själv uppfostrat bort fantasin.
Hon drömde ändå, hon skrev uppsatser i skolan och de fick beröm – en skolkamrat minns fortfarande att Agnes skrev ”bra uppsatser”. Agnes själv har glömt det mesta, men minns något om en trasmatta, med inslag i väven ur livet.
Sedan pågick livet, i alla dess former, och hon glömde bort att skriva. Hade inte tid, eller lust, eller ork eller råd. Hon levde, gjorde det hon gjorde, ångrade somligt och gladdes åt annat. Levde, tills en av de tre sönerna dog, tills mannen hennes också dog, och slutligen tills hennes frånskilde make dog, efter en demens som varade några år då hon valde att finnas vid hans sida.
Nu är hon osäker på om hon faktiskt lever. Hon gör det förstås när hon sover, äter, dricker, fortfarande vaknar varje morgon, även om hon sovit dåligt under natten. Hon rör sig, behöver ingen färdtjänst eller någon kommunal hjälp därhemma. Än. Hon kör bil, lagar mat, handlar det hon behöver och lite till, duschar. Har också numera stödstrumpor varje dag, även om de främst inhandlades med tanke på flygturen…
Om två veckor ska hon åka igen, till Puerto de la Cruz på Teneriffa. Där ska hon stanna i fem månader, i en lägenhet som hon knappt minns. Mäklaren har lovat att möta henne där den 3 november, på kvällen, med nycklarna. Och hon hoppas att värmen och miljön ska få henne att promenera och få igång benen efter en lång sommardvala i Sverige. Hon har varit lat, och det märks. Kondition och rörlighet är sämre än tidigare.
Just nu tar Agnes paus i skrivandet, och läser fantasy i stället. Samma fenomen som tidigare – engelsk titel och svensk text, Lovereads. Middag om en stund.
Agnes har ätit den fulaste, konstigaste soppagryta hon någonsin åstadkommit. Keldas potatis- och purjosoppa, plus rostade rödbetor, morötter, potatis – alltihop blev rosa. Och rosa är knappt en ätbar nyans, men det gick ner med gott bröd till. Hon tar ingen bild, ingen behöver se detta mer än hon. Hon har diskat också, för att utplåna bilden av maten. För visst var det mat ändå. Hon blev mätt, och hon tog hand om sådant som fanns i kylen. Hon är ingen vän av att slänga något ätbart.
Idag stod hon vid fiskdisken på Ica och kollade krabbor med ”kort datum” – och nog var det kort, samtliga hade utgångsdatum idag. Det kallar hon inte kort datum – det är något annat. Dumhet, som inte lägger ut t ex krabborna, ett par dagar tidigare. Hon vet att de inte fanns där igår. Det roar henne att utnyttja allt vad rabatter heter i butiken, hon vill inte bidra mera till handlarens förmögenhet än hon redan gör.
Undrar vad som hände med de krabbor som ingen köpte idag? Svinn i matbutiker är ett problem, Agnes följer en man som på Facebook berättar vad han hittar när han ”dumpstrar” – allt ifrån böcker till fullt ätbar mat av alla de slag. Han bor i Uppsala, jag skulle gärna hitta böcker, men det gör man nog inte i Norrtälje annat än på bibliotekets omloppshylla.
Nu är Agnes tillbaka vid datorn, efter att ha pratat med syster B och klargjort när Agnes åker till Teneriffa. Syrran hade plockat lingon ute på dotterns och svärsonens ställe. Och undrade om burkar med äppelmos kunde stå i frysen – ja, om de inte är fyllda ända upp. Det visste hon. Kul att leka allvetande storasyster ibland, också när det inte behövs.
Onsdagsmorgonen ägnas åt att pussla ihop bussar och tider från flygplatsen i Teneriffa – och bestämma med mäklaren att jag ringer honom när jag sitter på bussen från flygplatsen (som tar 2 timmar med byte i Santa Cruz, ingen direktbuss till Puerto på kvällen). Min adress ligger som tur är nära busstationen i Puerto, tar bara ett par minuter att gå. Och jag har busskort laddat sedan senast jag var där, annars får jag köpa biljett på ”guaguan” (har ingen aning om varför bussarna kallas så, företaget heter Titsa).
10 grader och blåst. Molnigt. Det blir en innedag idag, kanske med vedspisen för lite mysig värme om en stund. Ser fram emot att byta klimat, även om det nog kan regna en del i november. Det är ändå drygt 20 grader.
Jag fortsätter skriva rent åt sonen. Han kommer ju på lördag, och då ska jag vara klar…
Kalvlever från frysen till middag. Efter disken sitter jag nu i soffan i vardagsrummet med tända ljus på bordet. Svart utanför fönstren, vedspisen har brunnit färdigt i köket.
Har skrivit ännu några fantasisidor åt sonen. Pratat med min danska vän Karin, långt, fint samtal.
Det blåser ordentligt, jag kom nyss ihåg att ställa ut soptunnorna för tömning i morgon. I soffan ligger en del av det jag tror jag ska packa med mig. Har just lagt tillbaka ett antal trosor i byrålådan, om jag behöver flera än de fem jag tar med mig, får jag handla där. Och det räcker med två par stödstrumpor, plus det par jag har på mig under resan. Behöver bara ett par småsockor också.
Men diverse andra attiraljer är nödvändiga, som korkskruv, tång och bubbelkork, liten ficklampa, alla extra läsglasögon, våtservietter i väskan ombord på planet, necessär full med krämer, nagellack, kosttillskott så småningom, tandkräm (specialsort), extra borstar, plåster, tandpetare, tesil, batteriljus och två små ljusstakar – med mera. Te av den sort jag gillar, i lösvikt. Jag kommer säkert på något mera.
Och något kommer att stanna hemma, när jag vägt mig och bagaget i rullväska respektive ZeekSack. Några böcker, anteckningsböcker och pennor får också följa med i väskan som kan rymmas under sätet framför mitt i kabinen. Datorn och en mus, i lilla väskan eller i ZeekSack´en.
I morgon är det din födelsedag, pappa – du fyller 115 år. Undrar vem som kommer ihåg mig när jag fyller 115 år. Om jag räknar rätt hamnar jag i år 2057. Svårt att föreställa mig tiden, världen och framför allt mig, då. Hoppas jag inte finns annat än som ett minne hos de som älskar mig, nu och då.











