beskrivarblogg

Det är visst lördagskväll och strax dags för Stjärnorna på slottet. Möjligen är Lena Söderblom stjärnan för kvällen. Hon sminkar sig just innan hon tar plats vid frukostbordet. Tror inte jag kommer att ens snegla på programmet. Även om jag inser att det nog kan ha haft sina bekymmer att vara dotter till Åke Söderblom. Alla tuggar så väluppfostrat med stängd mun, men ser också ut att äta hela tiden. Är det inte frukost så är det någon annan måltid.

Men vad ska jag annars göra. Om någon timme ska jag och Molly ut på isiga gator igen, hon glad och ivrig, jag pingvinande med broddar som jag försöker hålla koll på. Sitter de fortfarande där de ska?

Middag aväten, fryst pizza med extra allt, och dessutom extra hård botten efter gräddning i ugnen enligt föreskrift. Ok, lade till lite nystekta champinjoner – blev hyfsat. Matfantasin är obefintlig.  Fd maken åt glass till efterrätt, när han diskat – jag tog ett glas rödvin.

Sur för att jag inte kommer in på banken. Chatten säger enbart att jag ska ringa supporten. Gör det kanske i morgon om problemet kvarstår. Har nyligen förnyat mitt mobila bank-id, och det har fungerat med QR-kod (som jag inte har en aning om vad det är) tills idag. I morse OK, därefter inte.

Kroppen är trött och ledbruten efter att ha hållit balansen på isiga trottoarer och trillat i trappen därhemma häromdagen. Rumpan är färggrann, det är det minsta man kan säga. Och broddarna lever sitt eget liv, de väljer att hoppa av kängorna när de vill. Hittills har jag lyckligtvis saknat dem tillräckligt snabbt, och de har återfunnits. Och dragits på igen. Men usch vad jag är trött på att försöka ta mig fram här i stan, tacka vet jag landet. Där är det snö och skare och hala trappor, men i trappan halkar jag bara en gång, peppar peppar. En nackdel senast var att bakluckan frös fast och det var tämligen knepigt och påfrestande att få in både rullator, hundbur och hund, och resten i bilen. Det gick. När vi kom till stan hade bakluckan tinat, då  var det enklare att lasta ur allt.

Var nyss och handlade, med broddar försedd – de släppte taget tre gånger. Som tur är finns en bänk utanför butiken, där jag kunde sitta och dra på dem igen. De är bra när de väl sitter som de ska. Utan dem skulle jag varken kunna gå ut med hunden (som är ivrig) eller gå nerför backen till matbutiken.

Skrattade lite inombords när jag drog vagnen med inköpen tillbaka uppför backen. En gumma, i gamla lite för långa skidbyxor, tumvantar, lurvig mössa med en tung vagn bakom sig. ”Mannen min” lärde mig att det är lättare att dra än skjuta framför sig, typ skottkärror. Gäller Dramaten också. Hunden hade som vanligt ylat medan jag var borta… Nu sover hon bredvid min stol.

För övrigt ser jag många pingviner när jag är ute. Eller vanliga människor som försöker gå som vanligt mitt i körbanan och ängsligt sneglar över axeln om det kommer någon bil. OK, kommunen rår inte över vädret, men någonting kunde man kanske ha gjort när det var plusgrader och slask. Det gjorde man inte.

Och det nyligen förnyade mobila bank-id´t med QR-kod fungerade tidigt i förmiddags – sedan är det helt dött. Kortläsare med sladd och kort ligger kvar hemma i ”mitt” hus, de skulle ju inte behövas nu är jag förnyat det mobila…

Intensivt korrekturläsande förra veckan innebär att varken Agnes eller jag skriver något eget. Nu finns möjligheten, fd maken, Molly och vi är hemma i Sundbyberg igen. Halkar omkring – med nyinköpta broddar som har en tendens att hoppa av emellanåt – men utan broddarna skulle Molly inte komma ut här. Knölig is överallt. I morse körde en liten sandbil på trottoarerna dock, så något görs.

På torsdag är det äntligen dags för det länge väntade läkarbesöket på vårdcentralen, det är fd maken som ska dit för kompletterande undersökning. Det är tre månader och tre veckor sedan de fick remissen från annan instans. Har för mig att jag hört något om vårdgaranti inom tre månader, men det kanske har ändrats, det med…

Har som synes inte bestämt vem av oss som skriver just nu. Spelar antagligen ingen roll, läste en fascinerande recension av en ungerskfödd författares trilogi om tvillingbröder – i den sista delen var det tydligen fortfarande oklart om det faktiskt funnits några tvillingar. Kanske fanns det bara en pojke, som då inte var bror till någon. Ungefär som Agnes och jag – inga andra likheter dock.

Nu har Agnes fikat, lagt in en text i bloggen, kollat FB, mejlat syrrorna, bestämt sig för potatismos och falukorv till middag småningom, glömt att stoppa ved i spisen. Där var fortfarande glöd, så det tog sig igen. Nu är det fem grader kallt därute, disigt men ingen nederbörd.

Två ljusstumpar återstår i stakarna på köksbordet. Det får bli värmeljus till kvällen.

Hon hittade en gammal bok i bokhyllan, Glädjens Blomster, blått band med en glad solros på. Ryggen har lossnat från den främre pärmen, den har hon tejpat utan hänsyn till bokens ålder. Mathilda Samuelsson har en gång ägt boken, varifrån Agnes har fått den vet hon inte. Det är ”Läsning för alla som älska ett gladt och oförargligt skämt” enligt försättsbladet. Med bortåt 1500 illustrationer av Albert Engström, K Stangenberg, H Nyman, Oscar Andersson m fl, mfl. ”Ett god skratt förlänger lifvet”. Utgiven i Stockholm av Fröléen & Comp. och tryckt på Victor Pettersson AB 1902.

Den boken har roat fd maken, här där ingen teve finns.

Och Molly ger upp försöken att få godis (Frolic) och äter av den möjligen nyttigare maten i skålen, torrfoder båda. Undrar vad det är i den hon föredrar som lockar så…

Och ett uppdrag trillade just in!

Onsdag. Agnes dyker upp med väldigt ojämna mellanrum. Sen sist har hon varit upptagen med annat än skrivande. Än kan och vill hon inte riktigt berätta vad det handlat om, bara att det nog är något bra. För ögonblicket är hon, jag och fd maken samt Molly i mitt hem, det har varit drygt 11 grader kallt i natt, men än just ingen snö. Det är vitt ändå utanför fönstren av den snö som fallit tidigare. En stor gren har blåst ner från ett träd i syrenhäcken, och mängder med små kvistar är strödda över ”hela” tomten runt huset. Jag är glad varje gång inte bilen står på sin plats under det stora trädet när det stormar.

Idag har Agnes fått för sig att hon ska skriva. När det inte kommer några nya blogginlägg, och helst från henne, så blir det heller inga besök och inget bloggläsande. Idag har en tapper människa trots det varit där och kollat, ännu ingenting idag heller.

Vad kan hon berätta? Jo, hennes blodtryck var helt OK efter dygnsmätningen, men det har hon nog redan sagt. Igår åt hon hårt bröd med sådan emfas att hon bet sönder en tand. Inte kul, och förmodligen dyrt när hon väl kommer iväg till tandläkare. Håret set eländigt ut, behöver klippas, men hon lider fortfarande av sviterna av den dåliga klippning som utfördes för ett antal veckor sedan i Sundbyberg. Dit ska hon aldrig gå igen. Kanske ringer hon Eppi på Krukmakargatan när väl pensionen ramlat in på kontot. Hon är hittills bäst på att ta hand om Agnes hår.

Solen jobbar för att ta sig fram på en disig himmel, snö på väg? Vedspisen äter upp hennes ved, är hungrig hela dagarna, men får vila om nätterna. Hon måste köpa ljus, bara några värmeljus kvar i huset. En kraftigt grönskande pelargon håller sig på något sätt vid liv i köksfönstret, bredvid en liten klen kaktus, det enda som finns här av ”mannens min” stora arvekaktus. Undrar om resten lever annanstans?

Sam Carlquist, älskad poet, skrev just detta på Facebook (där också gruppen Sam Carlquists diktsamlingar finns) –

Jag saknar någonting att sakna;
vaknar bara för att vakna.

Agnes kan känna igen att vakna bara för att vakna, men hon saknar. Saknar mannen sin, som nu varit död i snart tre år. Saknar den döda sonen, som i mars fyller 52 år. Saknar sig, som hon kanske var en gång.

Saknar uppdrag gör hon också. Vill gärna ha ett någorlunda jämnt inflöde av korrekturläsning och redigerande. Inte enbart för arvodet, nästan viktigare är sysselsättningen. Hon kan känna att hon är bra på det hon gör, och att hon behövs. Det behöver hon. Och jag.

Agnes skriver fast hon inte vill, eller vet vad. Hon sitter och slötittar på Jerry Williams program på teve och kan bara höra lite grann. Vill hellre minnas honom från Uppsala och hans fantastiska energi på scenerna där. Nu är också han död, och får ett minnesprogram i teve. Med gubbar som pratar om honom, en kroppsbyggare som inte åldrats med behag, en musikerkollega som också blivit så gammal – och en kvinnlig turnéledare med skön energi. Annars är kvinnorna inte synliga annat än som sidosångerskor eller vad det kan heta.

Kvinnorna tycks bli mera synliga i nästa program som annonseras innan detta är slut – ”Anders, jag” och hans 22 eller så andra kvinnor”. Det är en dokumentär och ett program som jag definitivt inte tänker ens slänga ett getöga på. Och nu åker hörapparaterna ur.

Jag noterar med viss förtjusning (och tömmer mitt vattenglas) att jag inte druckit vare sig Dry Martinis eller vin på åtta dagar, på nyårsafton var det bubbel, därefter ingenting med alkohol i. Te på kvällen gör att jag inte somnar, så nu är det vatten som gäller. Känns alldeles utmärkt, är inte svårt att låta bli. För säkerhets skull har jag dock ingenting hemma…

Det har snöat lite och är halt därute. Vi, Molly och jag, ska ut en gång till i kväll, men det blir den korta svängen runt de närmaste kvarteren. I morgon kommer yngste sonen och hjälper till med henne medan jag är in till stan på ett möte. Och på torsdag är det Minnesmottagningen i Jakobsberg. På fredag åker vi kanske hem till mitt, om vädret tillåter.

På FB debatteras huruvida Katarina Frostenson ska ha ersättning från Svenska Akademien så att hon kan avgå och ”fortsätta sitt värv som poet” – eller inte. Hon nekar till att ha läckt något Nobelpristagarnamn, eller så är det så att det har nog flera än hon gjort – och detta hennes förmenta läckage är vad SA lämnar som skäl till att hon bör avgå. Jävsituationen diskuteras inte alls, inte heller tveksamma stipendieutdelningar eller möjliga ekonomiska brott i det företag hon och maken har.

Det talas om ”folkdomstol”. Gillar definitivt inte att utgöra någon del av en folkdomstol (som väl är en icke myndighetsledd och icke laglig domstol) – men ogillar också bestämt att KF ska få ersättning för att ha brutit åtminstone mot reglerna för att prata om vem som får Nobelpris i litteratur, i förväg. Tycker det hela är pinsamt och har väldigt lite med kultur att göra. Jag har noll respekt för hela eländet. Poeten ifråga är dessutom pensionär eller blir snart – men pensionen förslår uppenbarligen inte för den levnadsstandard hon och maken vant sig vid.

This too will pass. Men galet är det medan det pågår.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Går igenom ett USB-minne och inser att Agnes har varit med mig sedan slutet på 2015. Ibland går tiden fort. Hon har varit frånvarande i perioder, men kommit igen, precis som just nu. Idag är hon seg. Möjligen gör vädret sitt till, rått och fuktigt men ännu inte den snö man varnat för. Borde samla ihop och skriva ut Agnes-texter för överblick. Läser också det jag skrev under några månader när mannen min dött i maj 2016. Kanske finns där ett manus mitt i sorgen och saknaden, uttryckt på mitt sätt med stort och smått i salig blandning.

Snart dags för dagens andra hundpromenad, men först fika. Te drack vi båda i morse. Bara så ni vet, det blir hemmagjord surkål och färdigköpta köttbullar till middag idag.

Fd maken får post från Radiotjänst, en avi på storstilade 134,34 kronor att lösas in i diverse butiker… Själv får jag ingen eftersom jag inte betalat någon licens. Båda får vi nu skatt i stället, en bra lösning. Och Radiotjänst slipper ringa mig varje år och fråga om jag inte ändå har någon teve. Och, nej, ingen radio heller. Dock dator.

Frostensons krav att kunna fortsätta sitt värv som poet – på samma standard som hittills? – får mig att reagera negativt. Hon är en god diktare, två av akademien anlitade utredningar säger att hon är skyldig till det hon beskylls för (åtminstone ha läckt pristagarnamn), hon har ett företag tillsammans med sin numera dömde man. Jag kan inte inse att hon ska fortsätta leva på Svenska Akademiens bekostnad. Varför görs ingen objektiv utredning av myndighet – därför att Akademiens ledamöter står utanför rättssamhället? Ungefär som kungahuset…

Photo by anouar olh on Pexels.com