Dansbandsmainstream – ord lånat av Johanna W

Lördag förmiddag. Agnes tittar på äpplena och tänker att hon behöver göra äppelkaka innan frukten skrumpnar. I eftermiddag kanske. Hon har tagit bort den döda näbbmusen som låg på trappen alldeles utanför kattluckan. Vimsan börjar lära sig att inte bära in sina byten. Kanske. Strålande sol, bara några grader varmt och lätt vind.

Agnes får för sig att hennes händer är magrare än de varit. Och fläckigare, hon har ju aldrig brytt sig om att skydda händerna från solen. Naglarna är i alla fall hyfsat kortklippta och målade med färglöst lack. De duger. Det får förstås även händerna göra, men varför magrar händer, hals och ansikte – men inte magen? För några år sedan när hon hastigt gick ner för mycket i vikt blev rumpan liten och skrynklig. Det är den inte längre. Men någon vidare ordning på kroppen är det inte, hon känner inte igen sig.

Hennes kropp var länge snäll och användbar till det mesta, numera kan hon inte sitta på huk om hon nu skulle behöva det i något sammanhang. Hon kan inte längre hoppa över diken, springer aldrig. Hon stönar och stånkar när hon kör skottkärran fullastad med matkassar och annat i backen upp till fd makens sommarhus. Behöver hämta andan när hon väl är däruppe, innan hon kan kånka kassarna uppför trappen till huset. Både konditionen och rörligheten kunde vara bättre. För att det ska ske behöver hon göra en insats, något mera än att kuta omkring i huset och dona. Disciplinerad träning. Hon är för lat. Dock reser hon sig ur skrivstolen och går en vända inomhus när hon suttit stilla en stund.

Hon minns att svärmor en dag ville ha hjälp att bädda sin säng, det var för jobbigt för henne. Då först förstod Agnes att svärmor var gammal. Än orkar Agnes bädda sängen, än är hon inte så gammal. Bara gammal.

En vän på FB uppfattar att hennes skrivande eller hon själv har blivit mera ”dansbandsmainstream” med åldern (hon är nyss femtio) och sörjer/saknar den hon tyckte sig vara för några år sedan. Till viss del kan jag tänka som hon – även jag var mera provokativ, kaxigare och mera högljudd när jag var yngre. Hade definitivt lassvis med mera energi också. Om det är ålder eller liv som förändrat mig vet jag inte, kanske lika delar av både och. Och vad dansbandsmainstream kan tänkas betyda inser jag alls icke. Men det är ett ord som väcker funderingar åt spretiga håll. Tack för lånet Johanna Wistrand. Bilden visar en akryl av Philippe Auriol, Paris.2013-10-28-10-22-17

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Drömmarna finns där

Nu är hon där igen, Agnes. Med fingrarna på tangenterna, magen full av potatisplättar, bacon, blodpudding och lingonsylt och ett glas vin bredvid stolen. Disken är diskad av fd maken, Vimsan ligger fortfarande i soffan och lamporna lyser i höstmörkret. Ljusen är utblåsta för stunden.

En vän föreslog att de båda skulle göra som popartisterna – dra sig tillbaka i 1-2 år och så återkomma med varsin bok färdig. Kanske är det en idé, åtminstone kan hon känna igen tanken att allt omkring henne stör skrivandet. Det är förmodligen inte sant, men än så länge kan hon gömma sig där bakom. Om hon har all tid i världen, ingen som stör eller ställer några krav, mat och husrum och sin dator – vad är det då som hindrar henne från att skriva? Om det nu är det hon ska innan hon dör.

Svaret är enkelt – hennes bristande tilltro till sig själv är det som hindrar henne. När hon var liten trodde hon på sig. Vartefter åren gick försvann den där tilltron. Nu är den så gott som borta. Den kvicknar till lite när någon vän är uppmuntrande, och så falnar den igen. Hon begär verkligen inte att människor i hennes närhet ka knalla omkring och tala om hur bra hon skriver, inte varje dag åtminstone. Men hon behöver höra det emellanåt.

Och varför gör hon sig så beroende av andras gillande? Jo, för att om hon får det fast i lagom små doser, så behöver hon ändå inte ta sig samman och skriva sin bok. Och får hon det inte alls, så behöver hon definitivt inte skriva sin bok. Då kan hon ju inte göra det. VSB.

Back to basics. I alla fall i hennes liv. Hon duger inte som författare, hon har väl med tvekan godkänt som morsa, som hustru inte godkänt de sista långa åren, som kärbo passabel till sammanbrottet. Därefter återigen accepterad, emellanåt. Av sig själv och av ”mannen hennes”. Numera är hon möjligen åter godkänd som fd maka. Och hon godkänner sig själv lite mera än för nårga år sedan när all skuld, alla sorters skam, tyngde. Skulden och skammen kan hon också använda som anledningar att inte ta reda på vad hon verkligen vill – och när hon vet, göra det.

”Drömmarna finns där” sade vännen hennes i mejl idag. Och visst gör de det.

2013-03-18-19-52-35

Det är inte riktigt dags att göra en sådan här ännu – men minnas och drömma kan jag.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

”hans öde var förseglat”

Så, vad ska hon skriva nu – hon måste hålla sig igång och den bok hon läser förslår inte riktigt. Det räcker inte med att en bok är tjock, den här är historisk, den är bra och den är ruggig, men på sidan 203 är ”hans öde förseglat”. Boken löper samma risk och Agnes tappar läslusten ett tag igen. Det är samma svenska översättare i båda de Falcones-böcker jag läst, har förlagen inga redaktörer eller korrekturläsare numera?

Vimsan ligger i solen i soffan och njuter. Bredvid henne sitter fd maken och tar igen sig efter sin promenad, boken ligger uppslagen i knät, men han blundar en stund. Idag fick han bestämma middag, det blir bacon, blodpudding, ett par potatisplättar gjorda på moset från igår, och lingonsylt.

Varför måste hon hålla sig igång? Jo, för att hon kryper ur skinnet annars – en metafor för att hon känner sig retlig, understimulerad, gammal och trist. Ful och tjock också, åtminstone tjockare i midjan än i våras. Det märkte hon när hon tog på sig ett par lite tjockare jeans som hängt i garderoben hela sommaren. Hon funderar allvarligt på att klippa av sig sitt långa hår, är trött på hårstrån överallt. Och hon vill ha nya glasögon, springer och diskar de hon har och säger sig att det hjälper, en stund. Eller så ökar hon teckenstorleken på det hon läser och skriver, det fungerar också. Från 100% till 120 är bra.

Hon har varit ut en kort vända. Det hjälpte inte. Hon skyller på vinden som väsnas i skorstenen. Den flyttar också omkring molnen på himlen så att trädens skuggor dansar inne i rummet. Kottarna trillar på altangolvet, tallbarren likaså. En död rödhake låg utanför huset, om den dött av det som kallas naturliga orsaker eller om den naturliga katten dödat den vet hon inte. Den såg oskadd ut.

Livet är tråkigt, tråkigare, utan dig. Saknar dig varje dag – det som fattas är större än det som fanns, för att tala med Julian Barnes´ ”Livslägen”. Det är ju inte så att vi sågs varje dag, eller ens pratades vid varje dag – men du fanns. Och jag och vi fanns. Nu finns bara jag, det är ensamt och det är trist. Boken ”Livslägen” är mycket bra, jag har till och med börjat gilla hans texter om ballongfarare som jag hoppade över första gången jag läste boken. Det är en bok att komma tillbaka till, av många orsaker. Läs den!

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mejlavisering

Fredag är det visst. Sol och några grader varmare. Agnes blir lite glad när hon tittar ut. Annars är hon idag lättirriterad, till exempel på fd maken som envisas med att själv jämföra nyinköpt glödlampa med en som sitter i lampan. När hon hade med sig den gamla trasiga och jämförde redan i butiken. Själv är bäste/bättre dräng – kan hon väl känna igen hos sig också.

I natt sov hon i alla fall bättre än tidigare i veckan, även om hon vaknade okristligt tidigt och försökte somna om utan att lyckas. Vimsan tillbringar nu nätterna i soffan, och utomhus förstås. Agnes läser ”Fatimas hand” av Ildefonso Falcones, den är tjock och kan med fördel intas i smärre portioner. Ingen sträckläsning. Ännu inga ”påstådde” heller, som i den föregående av samma författare, ”Katedralen vid havet”. Och än så länge är både de och dem korrekta. Det var de inte i ”Katedralen”, dåligt av Bazar. ”Fatimas hand” är utgiven av Bonnierpocket.

Ingenting särskilt på programmet, inget program ens, någon sorts utevistelse blir det under dagen. Svamp är det ingen idé att titta efter. Men det går ju att gå i skogen ändå. Roligare än att gå längs vägen runt området.

Hon funderar på maratonskrivandet i november. Ska hon ge sig på att hantera det som upptagit en stor del av hennes liv de senaste drygt trettio åren – hennes relation till ”mannen hennes” som hon valt att kalla honom. Hon har redan skrivit mycket, både om det som var härligt och roligt, och annat. Agnes har svårt att bestämma sig, som så ofta. ”Du är så mesig” tyckte bästa vännen häromsistens. Det är hon nog, mesigheten ryms vid sidan av modet, och allt annat hon är.

Hon raderar det hon skrivit om ögonblickets känslor. Det räcker med att de känns, de behöver inte uttryckas.

I sin nya dator får hon information om nya mejl, klart störande. Vad hon än håller på med så kan hon inte låta bli att se efter. Nyss lärde hon sig att SSU fyller 100 år nästa år. Tror de gjorde större nytta då de började jobba, än nu. Nu agerar de tydligen kraftfullt för ett bättre betygssystem, det är väl bra. Tror också att de fortfarande behövs, för ett solidariskt samhälle på flera fronter. Eller för att enbart bromsa det som pågår i Sverige – det som gör att samhället sviker ensamkommande barn, funktionshindrade som behöver assistens, gamla på äldreboenden, psykiskt sjuka, människor med beroendesjukdomar. En lista som kan göras lång idag. Vart tog socialdemokratin vägen? Min pappa och hans bröder, mormor som var med och startade en kooperativ butik, och alla andra kämpar som tydligen dog ut någonstans för några tiotal år sedan – jag är glad att de är borta och slipper uppleva hur en alliansregering både bryter mot lagar och indirekt dömer människor till döden.

Se där var som kan rinna till av en mejlavisering. Den där flaggen får nog vara kvar.2013-03-31 10.43.01

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ljusare

Ljusare, en aning. Vimsan har inte inkommit med några ”gåvor” under natten, men sovit i min säng till och från. Hon kanske börjar känna lite tillit till de här människorna som ger henne mat och husrum (och bråkar in henne i en kattbur för transport annanstans ibland).

Agnes börjar också vakna, efter en stor kopp te. Kroppen känns fortfarande stel och ovillig, ryggen behöver en kudde bakom sig i stolen, men fingrarna fungerar. Det är hon glad för. Inte för att hon vet vilka ord de kommer att sätta på pränt – vilket härligt uttryck, hon riktigt ser gåspennan och bläcket och det handgjorda, lite ojämna papperet framför sig.

Igår lyckades hon baxa in grillen i vedboden, och stänga dörren. Nu kommer ingen in där, men så eldas det inte heller i öppna spisen, fd maken föredrar varmluftspumpen. Det finns ved i korgen inomhus, det räcker.  Utebordet ska in, sedan är allt klart för vinter och snö. Hon önskar nästan att hon kunde klämma in sig själv i en vedbod, stanna där i mörkret hela vintern och plockas fram i gott skick till våren.

I stället för att själv krypa in i vedboden, sopar hon rent altanen från tallbar och kottar, och eklöv – varifrån kommer de, eken inom synhåll står en bra bit bort, nedanför huset. Hon skurar diskhon med stålull, te är ett starkt färgämne. Och sätter ut soppåsen för vidare transport till tunnan nere vid infarten. Vimsan ligger i sängen.

Agnes duschar, nu ska hon bara ta det lugnt resten av dagen. Klockan har hunnit bli tolv, fd maken äter strax sin lunch med fil och müsli, hon tar en mugg kaffe i stället. Med den sista äppelpajen till.

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Ord, alla dessa ord

Ord som vill, ord som inte vill, ord som bara samlas och svamlar, som inte har mening, som bara låter sig stavas. De fyller skärmen om jag låter fingrarna gå, de fyller min hjärna med välsignad tomhet, de stör min nattsömn, de håller mig vaken om dagen. Flödesskriv säger de som vet något om skrivande, eller är det de andra som säger så? De som inte vet något? Jag vet inte, jag vet att jag inte just någon gång flödesskriver, jag redigerar samtidigt, rättar och korrigerar, väljer orden även om de inte betyder någonting, som nyss skrevs nägonting.

Yrkesskada kanske, om mitt yrke numera är korrekturläsare och ibland redigerare. Fast jag har nog inget yrke idag, jag är gammal och lyfter ingen lön – är lön en förutsättning för yrke? Profession är kanske ett lämpligare ord, min profession är ord. Har varit det på många olika sätt genom livet.

Just nu undrar jag varför Word har ett typsnitt som är ”sanseriff” för brödtext – när jag just lärt mig att man brukar använda sådana typsnitt eller teckensnitt för rubriker och typsnitt med seriffer (fötter) för den löpande texten. Det här är såvitt jag begriper en sanseriff, Calibri. Jag brukar föredra Times New Roman, gammal som jag är…

Orden kliar i mig, de gör ofta det. De stångas och bråkar med mig, de protesterar och gör mig stum, de klättrar innanför pannbenet och vill ut. Vill befrias, vara/bli fria. De har sitt eget liv, ett liv som jag inte är helt delaktig i. De gör ibland vad de vill utan att bry sig om att jag kanske vill något annat. Eftersom jag ofta inte vet vad jag vill så spelar det ingen stor roll. Fingrarna blir trötta när jag skriver så här fort, jag har nyss satt i en av hörapparaterna för att höra vad fd maken sade – och nu hör jag enbart hur datorns klaviatur klickar. Inget obehagligt ljud.

Så, om nu min profession är ord – varför kan jag inte skriva ett läsvärt och intresseväckande manus, eller bok. Intressant är det mest outtrycksfulla ord jag vet, så en intressant bok vill jag inte skriva. Men en som väcker intresse, som berör, som gör något med människorna som läser. Den får roa, den måste inte oroa, den måste inte få något att gråta, den får gärna göra någon så förbannad att resten av boken förblir oläst. Men jag vet inte hur man gör. Alla författares alla tips gör mig bara förvirrad. Får mig enbart att inse att jag inte begriper, att jag inte kan, att jag inte duger. Ungefär som den där förbaskade akvarellkursen till sjöss för många år sedan, den som fick mig att förstå att måla det kunde jag inte. Den tog död på min glädje inför färger och former, eftersom jag inte kunde avbilda. Så dumt av mig, jag kunde väl ha fortsatt att kludda ändå. Gjorde det inte. Sak samma med musikdirektören i skolan som talade om att jag inte kunde hålla ton, jag fick inte vara med i skolans kör. Sjöng inte offentligt (inför andra människor) förrän jag hamnade i Frankrike, i bergen ovanför Nice och i en grupp där det vid ett tillfälle skulle sjungas. Länge. Det gjorde mig fri. Ingen har lyckats befria målaren i mig (i den mån hon finns), och mitt spelberoende och spelmissbruk befriade bara delvis min skrivande människa. Eller tvärtom, skrivandet befriade min spelmissbrukande människa. Så ska det nog uttryckas.

Kålpudding till middag är ett annat sätt att säga någonting. Äppelkakan från igår är nästan slut, en bit kvar. Regnet och mörkret utanför kräver tröst. Kräver kanske ord. Jag har nästan varje dag lätt att skriva sisådär 6-700 ord, men det är alltid lösa stycken, hänger inte ihop annat än via mig och mitt. Katt, möss och döda fåglar, mannen min och sonen som också är döda, fd maken, ibland något lite om mina levande söner och deras nära. En saknad sondotter som jag önskar vore närmre. Bästa vännen, hunden. Bekanta som inte är så nära som förr. Facebook som är viktigt, med vännerna där. Böcker. Drömmar om ett annat liv, annanstans. Om kärlek igen, om närhet och ömsesidiga behov.

Ord.

Kristian Lundberg har skrivit en bok med titeln ”Gud är inte ett främmande namn”. Han har funnit någonting i en gudstro – jag vet inte vad eller hur, har inte läst boken ännu. Ska. Tycker om hans böcker. Själv är jag inte där, någon gudstro har jag inte hittat. Det kan kanske kännas vilsamt efter ett långt liv (oavsett hur gammal man är) att hitta dit. Funderade ett ögonblick på om det är möjligt också för min del, men nej. Men kanske är ”gud” inte främmande för mig heller – det är bara det att jag inte kan eller vill förknippa någon tro på det oförklarliga i liv och död med religion, prästerskap och kyrkor. Finns det någon gud, så inte finns han där, i min värld.2015-01-08-12-09-25

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Krasseglädje

En död talgoxe utanför min sovrumsdörr, kanske den Vimsan tog en gång redan igår, kanske en annan. Katt. Krassen blommar ännu i sin grop vid husknuten, skyddad från väder och vind. Lockar fram ett leende varje gång jag passerar.

I ”This book will save your life” av AM Homes (läste ut den igår, den var bra) fanns en författare som skrev sitt manus på en gammal skrivmaskin. Det var för lätt att skriva på en dator, han behövde dunka ner orden med skrivmaskinstangenterna. Ibland kan jag också tycka något åt det hållet, orden trillar alltför lätt ner på skärmen. Eventuella tankar bakom orden hinner kanske inte riktigt med. Säger jag som ofta klagar över att jag inte vet vad jag ska skriva…

Just nu till exempel. Jo, jag kan berätta att det senaste korrekturuppdraget lärde mig att det ska vara mellanslag mellan siffror och procenttecken, så här: 15 %. Jag har hittills dragit ihop. Får nog skaffa mig Språkrådets ”Svenska skrivregler”. Och, äppelkakan igår var god, trots att jag glömde det viktigaste, lite flingsalt. Middag idag är ännu inte fastlagd. Regnar, vindstilla. Vimsan sover i min säng.

2016-10-25-09-43-05

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar