beskrivarblogg

”Hej, Margareta

Nu har jag med stort utbyte läst Free Spin och vill bara tacka. Det är en viktig bok som ger mycket att tänka på och även fundera över. Väldigt bra att det blev en bok.

Dess speciella karaktär bygger på upprepningarna, som är många men ändå inte monotona – och står i stark kontrast mot din förmåga att gestalta också de små skiftningarna i tillvaron, inklusive de öppenhjärtiga redogörelserna för vanmakt och leda.

Men hoppfullheten har ändå överhanden, och som hyllning till skrivandets (och läsandets) livsuppehållande kraft är boken övertygande.

Det där att nånting händer när man skriver, särskilt om det sker motvilligt. Det där som inte händer i väntan på storvinsten eller Godot.

Hoppas få se fler böcker av din hand.”

En vän på Facebook, som tillika är översättare och skriftställare skrev detta till mig. Jag är glad och tacksam, och stolt.

Och, ni som hellre lyssnar än läser – den finns som ljudbok också, där sådana säljs.

Om nu inte Agnes bryr sig om att berätta någonting om sig själv just nu, så får jag väl hitta på.

Jag försöker föreställa mig henne, i ett varmare klimat – men ändå inte hett så här års. Hon har för säkerhets skull en lätt tröja över axlarna och skor som hon orkar promenera långt i. Tunna långbyxor, ryggsäcken från förr hänger där den ska. Där har hon säkert en flaska vatten, sin lätta, tunna Mac om hon skulle vilja sätta sig på ett kafé och skriva, batterier till hörapparaterna, en enkel ordbok med användbara fraser på spanska från engelska. Förstås också mobilen, inte för att ringa så mycket med, men kanske fotografera. Pengar, nycklar och pass. (Hoppas hon inte glömmer den någonstans.)

Håret var nyborstat när hon gick ut, nu har det blåst lite hur som helst. Hon ser ganska nyklippt ut. Hennes stora solglasögon  gör att det inte går att avgöra om ögonen är glada eller inte. Jag får bestämma det också, hon är glad, men det syns enbart i ena mungipan. Inget stort garv på gång.

Lätt solbränd har hon hunnit bli. Men visst ja, hon har ju faktiskt varit här i snart tre veckor. Undrar vart hon är på väg, har hon hyrt en bil så att hon kan ta sig fram utan att behöva försöka hitta lokala bussar? Det verkar faktiskt som om hon ska hämta en bil, eftersom hon går in i ett stort garage under ett av boningshusen några kvarter från hennes egen bostad. En liten stund senare dyker hon upp igen, nu i en röd Renault Clio. Typiskt Agnes. Det är svårt att säkert se att det är hon när hon far iväg. Men ingen annan kommer just nu, så jag drar slutsatsen att det är Agnes som kör den röda bilen. Hon tycks åka i riktning mot byns utfart, och vidare vägen ner mot Puerto de la Cruz. Kanske har hon tröttnat på byns lantlighet och vill känna lite turistig miljö ett tag?

Jag låter henne fara vidare och funderar över vad hon kan tänkas vilja se eller göra i Puerto. (Behöver kolla vad en liten Renault heter mera än Renault. Google: Clio, jag var på väg att komma på det alldeles själv, hade ju skrivit CCC för att markera att något fattades. Nu fattas det inte längre.)

Photo by Artūras Kokorevas on Pexels.com

Well, red anyhow…

Dagen börjar med telefonväntan  hos äldremottagningen Helsa, ”du är nu först i kön, tack för att du väntar” alltför många (ca 30) gånger innan jag kopplas fram; konstigt att ni inte fått några blöjor, beställningen lagd 14 nov, ni får ringa till beställningscentralen; jag blir stammande arg, det borde vara deras ansvar, men nej och vänliga förklaringar till varför; ringer beställningscentralen som har en mottagande växelröst som jag inte  uppfattar, jag vet inte ens var jag är, väntar igen, bara 10 minuter, och får besked att jag måste ringa Schenker i Göteborg…

Gör det, lämnar mitt telefonnummer som så småningom uppfattas av killen som svarar (efter bara ett par minuter) och får besked att leveransen kommer torsdag, ställs utanför dörren. Hoppas blöjorna passar…

Jag blir alldeles matt av sådan här telefonväntan och trassel, förmodligen har de ringt på Jans telefon, som han inte svarar i – eller när den var helt utan batteri nyss.  Försökte ringa äldremottagningen igen för att kolla vilket telefonnummer de angett till beställningscentralen, orkade inte vänta. De borde ha talat om hur det går till, att de lämnar telefonnummer för kontakt – och kollat att de har rätt nummer… Jag borde ha frågat…

Molly blir orolig när hon märker att jag är upprörd.

Det här tog nästan en timme, och mycket adrenalin. Ringer igen till äldremotttagningen, 28 ”tack för att du väntar”, kommer fram, ändrar det telefonnummer de har för kontakt, och ber om ursäkt. Ett bra samtal. Nu har definitivt en timme gått sedan första uppringningen.

Senare gick Molly och jag till kyrkogården, jag plockade bort blomskaft som rådjuren lämnat efter sig, och småpratade med Mats. Hem igen, till en man som sitter på toaletten med brallorna nere, uteskorna på. Och ser uppgiven ut. Han hade tydligen varit på väg att gå ut när han behövde kissa – och då hann han inte. Igen. Nu har han ”ingen lust” att alls gå ut. Molly är duschad, mannen duschade sig själv. Vi har fikat när klockan är halv 2. Jag borde laga köttfärsröra. Ids inte, inte än.

Nu är köttfärssåsen klar, mannen sover i soffan. Jag försöker förstå mig på instagram från datorn, men misslyckas igen. Har i alla fall kopierat Ewas bild på ljudboken från igår och lagt in den på Facebook. Och påmint om ljudboken, och lagt ut läsar-lyssnarord om den. Kvart över tre. Borde läsa/redigera kundmanus.

Orken är stukad idag. Oklart varför. Skäggstråna växer dock. Farbrorn i köket mittöver gatan tänder lampan, och kikar ut lite. Han, som vi, har flera lampor tända. De behövs nu när det mörknar. Nu tänder jag sju ljus, på vardera sidan om balkongdörren. Fint och rogivande.

Har varit ute med Molly igen. Mannen behöver byta kläder en gång till, inga blöjor har levererats. Trodde jag nog inte heller, kvinnan jag pratade med verkade inte veta riktigt vad hon höll på med. Jag tvättar, tvättkorgen är tom några timmar, sedan fylls den på igen. När jag säger ifrån till mannen att han ska byta, han känner inte hur det luktar. Minns plötsligt mammas gulkissade trosor, eller underbyxor snarare. Vill inte dit själv, men ibland rinner det över även för mig, om jag druckit kaffe och inte varit på toa, om jag på morgonen inte har varit upp under natten och kissat. Det är faktiskt skit att bli gammal, visste inte eller ville inte veta att det var riktigt så här otrevligt. Ändå är jag ju frisk, i alla fall såvitt jag och andra vet. Det räcker, men gör inte gammalliv roligare.

Fan, jag vill ha roligt. Gud, jag vill ha roligt.

Hur ska det gå till – ska kommunen ge mig en ledig dag då jag MÅSTE se till att ha roligt, var humte vecka? Annars? Jag hittar inte mycket att skratta åt till vardags, ibland ler jag lite åt någon formulering på Facebook, flinar till åt någon snäll dumhet. Inte ofta. Mest tristess och olycka, hat och brott, gnäll och oförstånd.

Går det/kan jag acceptera att livet inte blir roligare än så här, snarare allt mindre roligt, ett sluttande plan ner i eländes elände. Ju äldre jag blir. Vill jag vara med om det? Svaret blir JA! Jag vill vara med, också om det blir skit, jag vill vara med tills jag dör levande. Vill dö när det är dags, utan utdragen väntan, helst utan smärta och ångest också förstås. Hur det nu ska gå till. Alla de mina som är döda nu har klarat av att dö. De vet, men kan inte berätta för mig som inte vet. Som bara önskar och tror och förmodar och säger kanske är det så här – eller så där. Ingen kan berätta.

Tror inte på och väntar mig inte några tunnlar med ljus längst bort. Tror inte heller på att någon eller något väntar på en andra sida. Den där sidan kunde gärna ha fått visa sig i levande livet, och då möjligen gjort lite nytta. Nu har den inte gjort det, i alla fall inte än. De som säger sig veta, menar jag önsketänker. De vill. Och det förändrar ingenting, det gör ingen skillnad, det blir aldrig som de vill. Så jag vill inte någonting annat när det gäller min död, än att den ska ta mig bort härifrån när det är dags. När kroppen och hjärnan samsas om att nu får det vara nog. Nu har hon ingen glädje av vare sig det ena eller det andra längre. Inga önskningar, inga förhoppningar, inget lidande heller, inte smärta. Bara tomhet och tyst frid. I evighet amen.

November…

Porträttet av min mormor när hon var ca 16 år hänger på köksväggen – det har jag lovat yngste sonen. Lyckas glömma att ta det med till honom varje gång jag är hemma. Hon har följt mig tillräckligt länge nu, det är dags för någon annan att se henne. Det är ett förstorat fotografi i vacker träram, kan undra hur det kom sig att hon ville och kunde kosta på sig en sådan ”onödighet”. Spännande tanke som kanske ska följas upp – ingen idag levande vet, så det är fritt fram att fantisera.

Min mormor fascinerar mig på många sätt, den jag kände när jag växte upp och hon blev allt äldre – vid sidan av den unga kvinna som visat sig lite grann när jag förstått att hon till exempel hade två döttrar utan att vara gift, att morfar erkände faderskap till den tredje dottern och att han och mormor gifte sig när dottern var femton år… Vad hände dessförinnan? Vem är far till min mamma, och hennes äldre syster? Det är inte många år mellan respektive barn.

Jag vet inte, ingen annan heller idag. Förmodligen visste alla i Gustafs allt om mormor när det begav sig. Hon tycks ha varit respekterad som föreståndare för ålderdomshemmet, och tidigare på regementet i Rommehed. Min yngsta syster har släktforskat lite, men det är märkligt svårt att hitta uppgifter om mormor.

Eftersom hennes bild hänger på min köksvägg och jag inte är där, så får någon annans kanskemormor plats här. Mormor drack också kaffe på fat.

Photo by Himesh Mehta on Pexels.com

Jag tycker om bilden Åsa tog i Karlstad, där jag står framför roll up´en. Jag ser faktiskt stolt ut, och det är jag glad över. Skammen har sakta övergått till stolthet. Rätt utveckling efter allt elände. Jag har på mig Mariannes avlagda klänning, mina billiga jeggings från H&M, och den sjal jag fick en gång av mannens min sonhustru. Mina egenhändigt inköpta och betalade kängor. Min garderob (om den kan kallas så) är mager, trots många plagg. Jag har gått ner i vikt det senaste året, och kan inte ha hälften av kläderna. Förr var det tvärtom, gick upp i vikt och kunde inte ha något av den anledningen. Borde rensa ut och skänka bort. Kläder bland annat, har för mycket ”loppisskräp” därhemma dessutom,

Photo by freestocks.org on Pexels.com

och jag tycks aldrig komma iväg på något loppis för att sälja. Den tiden verkar vara förbi, och då återstår bara att städa bort.

Två kartonger nationalencyklopedi är ett exempel. Vem vill ha/behöver sådana i och för sig vackra band numera? När det är enklare och inte utrymmeskrävande att googla. Eller en fritidshuslampa i perforerad koppar, ca en meter lång med kedjeupphängning, enligt uppgift gjord av en Dala-konstnär. Eller smådukar och större dukar, linne (som i lakan, inte lin), snapsglas i parti och minut (= många i min ordbok). Intresserade är välkomna till mitt hem för titt på det ena och det andra, säg bara till så kommer vi överens om tidpunkt. Jag har en stor grön ”balansboll” också, som jag inte längre vågar mig på att använda – trillar jag av bollen, så tar det sin tid innan jag kommer upp på fötter igen. Ett gammalt slitet fiolfodral, ett par lösa skärmar till datorer, med de kablar som krävs. Ett par datorer om vilkas kondition jag inte törs uttala mig. De fungerade när jag använde dem, det är länge sedan.

Det mesta finns i skrubben, utanför sovrummet och på väg ut på altanen. Dörren går fortfarande både att öppna och stänga, men därinne ryms inte mycket mera. Jag har hyfsad koll på vad som finns var, men allt är lastat ovanpå allt annat. Svärmors fina 30-talsservis finns där, nerpackad i låda – den vill jag ha kvar. Annat porslin och glas som jag inte behöver.

Jag blir stressad bara av att tänka på allt det här. Och sitter där jag gör i Sundbyberg, när skrubben med innehåll finns i huset utanför Norrtälje.

Photo by Kai Pilger on Pexels.com

Agnes har hört av sig, hon är på Mallorca. Och hon bor inte på något turisthotell, hon har hittat ett ställe i en by, långt borta från ”ära och redlighet”. Där finns hon nu i en liten lägenhet med det allra nödvändigaste. Hon har tänkt stanna åtminstone två månader, kommer tillbaka i mitten av januari (om hon inte förlänger sin vistelse). Visserligen har hon inte havet alldeles nära, men hon har natur och vänliga människor som inte hatar turister. Det finns ett litet ställe där hon kan äta för måttliga pengar om hon inte vill laga mat själv. Och hon har skrivro. Ingen och ingenting stör henne. Visserligen är hon ganska säker på att de närmaste grannarna har lite koll på om hon syns till varje dag, men den kontrollen är vänlig och omtänksam. Någon bryr sig om att hon mår bra och inte trillar och bryter armar eller ben.

Jag blir förstås avundsjuk på Agnes. Önskar att jag vore i hennes kläder. Det är jag nu inte, det är november, julen tränger sig på i varuhus och brevlådans reklam. Snart är det dessutom halt på trottoarer och vägar, bilen har vinterdäcken på, men mina Icebugs finns därhemma där jag inte är nu. Än halkar jag inte på is, nöjer mig med att falla pladask i skogen och snubbla på dramatenvagn på Fridhemsplan. En gullig ung man hjälpte mig oroligt på fötter, men log när han såg att jag var okej.

Å Agnes, nu får du se till att berätta vad du gör och vad du skriver. Du måste tala om vilken mat du gillar bäst, och om det finns gott vin där du bor. Är du ensam icke-spanjorska? Ge mig dina bilder och berättelser så att jag kan uppleva det du upplever, trots att jag är kvar här i Sverige. Jag kan ju kvittera med att tala om sådant som sker här. Det mesta är inte särskilt roligt eller intressant, mycket SD-fake news och konstigheter, mycket mygel med skattepengar som när det gäller Nya Karolinska. Uppdrag Granskning tycks ha tappat omdömet helt när de släpper loss en antisemitisk omplacerad överläkare att berätta sin historia, stackars man (ironi). Är det faktiskt så nu här, att judehat och än så länge mest verbal förföljelse är vanligt? Hur blev det så? Alla som levde under andra världskriget med nazisternas förintelse av judar är inte döda, vi borde minnas. Och de som inte var med borde ha lärt sig något av oss som minns.

Klimathot – pratar man om klimatet och om att sluta äta kött, sluta flyga med mera, där du är? Kanske äter man redan nu bara lite kött, och flyger sällan? Jag vet ingenting om livet på landsbygden på Mallorca. När du kommer hem får du berätta det du inte skrivit om. Önskar redan att du skulle komma hem i morgon, men förstår att det är en självisk önskan. Du är där du vill vara just nu. Jag hoppas du har det bra, och att du kommer igång med ditt skrivande igen. Och jag saknar dig.

Medan du är borta lever jag mitt liv. Om en liten stund ska jag göra middag, ”sprödbakad torsk” med portionspotatisgratänger till, det ena från Hemköp och det andra från Lidl. Sallad, tomater, paprika och ost därtill. Eller kanske den picklade paprika-lök-salladen som sonen gillade när han smakade. Mannen är lagom förtjust, jag tycker mycket om den och ska nog göra mera när denna är slut. Limoncello ska jag också göra mera av, till och med mannen som annars inte dricker alkohol alls, vill gärna ha ett litet glas. Ingefära-citron-drycken däremot, den får jag konsumera på egen hand. Han grinade bara illa.