beskrivarblogg

Drygt två veckor sedan jag fick antibiotika för den infektion som proverna visade på. Därefter har jag röntgat lungorna, men inte fått något besked från doktorn. Ska ringa i morgon. Utgår från att den tänkbara lunginflammationen gått tillbaka, har varken feber eller ont längre, även om det känns att något varit ”fel” på höger sida emellanåt. Energinivån ligger på +0,5, dvs nära noll – men det spelar ingen stor roll, städning mm får vänta.

Har börjat äta igen, och läsa och tycker aningen mindre synd om mig just nu. Längtar efter att kunna hoppa i sjön och ta ett dopp, men det får vänta tills jag pratat med doktorn.

Vimsan är fortfarande mestadels annanstans, men äter sin utställda mat om nätterna. Hon kommer att vara helt asocial efter den här sommaren… Molly mår bra, och blir kanske av med en del av pälsen nu i veckan som kommer. Tror hon kommer att tycka det är skönt. Inför klippningen borstas hon och lossar hår hela tiden… Klorna som är för långa får vänta tills äldste sonen kommer hit i midsommar, han kan nog fixa det jag inte kan.

Lillasyster och jag tycks vara koordinerade vad gäller hälsa – hon kom hem från Cypern med lunginflammation och mår kanske sämre än jag gjort, eftersom hon inte fick den antibiotika hon behövde direkt.

Försöker skriva igen, den här månaden har varit tom på ord, mina ord. Alltför mycket sorg och ledsnad, alltför många ord som andra har skrivit… Just nu paus i åtminstone det senare. Har ätit middag ute för första gången i år, har också sett en bärfis för första gången. Och plockat mina två murklor som varje år kommer på ungefär samma ställe, tyvärr fanns det bara två i år också. Tänker dessutom äta dem småningom, rätt tillagade.

Både Vimsan och Molly är nu med oss här på landet. Förra veckan var Vimsan kvar hemma hos mig eftersom hon rymde lagom tills det var dags att åka hit. Altandörr på glänt, mat och vatten både här och där i huset. När vi kom tillbaka var hon inomhus och lät sig fångas och stoppas in i buren för transport hit ut. Utan ett pip dessutom, annars brukar hon inte gilla att finnas så nära Molly. Nu är Vimsan fortfarande ute, Molly är inne – och det är oklart hur de tänker lösa samvaron. Vi får se, de får lösa frågan på egen hand.

Har preliminärbokat en skrivvecka i Näsåker i början av september. Ser fram emot att vara där igen, och kanske skriva.

Hur länge går det att fortsätta leva, utan att riktigt leva? Inte ens en retorisk fråga, bara dum. Det må vara tomt och ganska trist, livet. Är ändå liv – jämfört med död till exempel. Jävlar vilken offerkofta hon dragit på sig idag, Agnes. Har hon flyttat sina depressioner från november till maj? I november var hon i Näsåker och mådde förvånansvärt bra. Nu är hon hemma. Vare nog sagt.

Ändå kan hon ibland under en tidig morgonpromenad med Molly minnas glädje. Hon blir glad av naturen, av att få se en havsörn, hjortarna, några skuttande harar som hon hoppas Molly inte ska hinna se. Alla vitsippor och vissnande tussilago. Citronfjärilar och en liten vacker blåvinge.  Grönskan som sprider sig, dikena som börjar torka upp. Hon känner glädjen, och inser hur sällan hon gör just det. Känner glädjen. Inte tänker den, inte talar om för sig att hon borde känna glädje inför vårens alla under.

Dags att lägga dynorna i soffan på altanen och ta en kopp kaffe därute. Solen värmer och vinden tycks inte lika stark som igår. Boken hon tog med sig ut hade hon redan läst, det framgick efter några sidor. Bra, men inte dags att läsa om. Nässlorna nedanför altanen har blivit lagom plockstora, om hon bara ids kanske hon plockar lite till middag. Idag eller en annan dag. Hon lever.

Skrivandet har upphört. Agnes har inget att berätta, ens för sig själv. Hon tar sig igenom varje dag, ser till att Vimsan har det hon behöver, och att Molly får åtminstone en ordentlig promenad – och mat. Hon läser, förstrött. Kollar Facebook, mejl. Letar efter beställda böcker i alla hyllorna, hittar dem oftast. Ibland på fel plats. Tvättar, dammsuger hundhår, diskar och lagar mat.

Läser om 104-åring i Australien som åker till Schweiz för att avsluta sitt liv, han är inte lycklig längre. Eutanasi är lika förbjudet i Australien som i Sverige. Den som vill borde kunna få hjälp att dö, när livet är färdiglevt. Här och där.

Häromdagen var det din födelsedag, mannen min. Om några dagar är det din dödsdag. Ytterligare ett par dagar så är det sonens dödsdag. Maj är en tung månad, vacker, solig, blommande och fylld av sorg som också väcks ur sin relativa dvala. ”Längtan efter längtan” skrev någon på Facebook, den kan hon känna, Agnes. Hon längtar efter den som är definitivt död för alla, men som ännu lever i henne och i hennes minnen. I spår här i huset, i vindlekan som snurrar, i handsnidade krokar av eneträ.

Hon stirrar på den lilla fula saltburken på köksbordet. Rödrutig och vit Jozo med jod, extra finkornigt. Reser sig och stoppar undan den i kryddlådan. Flingsaltet i hennes pappas pyttelilla silverbägare (en avskedspresent från Järnverket efter decenniers skiftjobb) får stå kvar. Den är vacker, och får henne också att minnas. Numera mest det som var fint.

Hon är som 104-åringen, inte lycklig längre. Och hon har en bit kvar till 104, även om hon nog hoppas att hon slipper bli så gammal. Några år till, lycklig eller inte, vill hon ändå leva. Och längta.

Agnes har gått i stå. Det finns diverse förklaringar – redigering och korrekturläsning av andras manus, tvätt, städning och matlagning hemma hos fd maken, helgträff med släkten, hund som behöver det ena och det andra… Faktum kvarstår, hon skriver inte någonting, bloggar inte, slänger in en kommentar då och då på Facebook. I övrigt intet.

Hon hoppas orden kommer tillbaka, om inte annat så för att fingrarna behöver den motion det innebär att skriva på datorn. Huvudet skulle behöva motioneras också, igår tog det en bra stund innan hon kom på vad den där fågeln heter, den som inte var en duvhök och ingen fiskgjuse eller örn. Ormvråk. Efter flera omförsök.

Hon har inte nöjesläst (i motsats till uppdragsläst) något intressant på ett tag, det kanske är orsaken till trög tankeförmåga. Tito Colliander rekommenderas på Facebook av Crister Enander, en mycket beläst och trovärdig litteraturkunnig författare i Lund. Kanske har biblioteket någon del av hans (Collianders) självbiografiska verk, om inte annat så i ”arkivet”. Så kallas det ställe där äldre böcker förvaras – i bästa fall, ofta har de sorterats ut och sålts för 5 kr styck. I hyllorna får de inte stå längre, där trängs nyare böcker, tills även de blir för gamla.

Nu ska den här gamla Agnes strax fara iväg och se om hon kan tvätta bilen. Senare under dagen ska hon, Molly och Vimsan åka hem till sitt och återgå till livet i det lilla huset vid ån. Som hittills med katten i ett eget rum, och vi andra i resten av huset. Undrar när djuren ska bestämma sig för hur de ska ha det med varandra? Vimsan fräser så Molly backar metervis när de någon gång kommer för nära varandra… Trots att Molly är så fin!

Så fort Agnes skriver om sitt spelmissbruk får bloggen många läsare. Hon vill inte längre vara den där gamla kärringen som var så korkad att hon spelade bort både kärlek och pengar. Hon som nu försöker fungera ”normalt” igen, vad det nu är.

Det är fullt tänkbart att hon just aldrig varit särdeles normal. Är det normalt att efter ett långt äktenskap vilja skilja sig? Och till slut ta modet till sig och erkänna för sig själv och världen att hon vill leva med en annan man. En man som också är gift sedan många år.

Är det normalt att när de båda väl landar i ett ömsesidigt öppet för alla förhållande med skilsmässa på båda håll – och hittar ett ställe där de vill leva tillsammans – att hon då efter ett par år börjar spela på internetcasinon och förlora sina pengar och försnilla en del av hans? Trots att hon fortfarande älskar mannen och platsen de lever tillsammans på, den som hon kallar ”sin plats på jorden”.

Nej, det är inte normalt.

Antagligen var det inte heller normalt att de båda, han och hon, hittade tillbaka till varandra efter år i ensamhet och sorg. Halvofficiellt, hans familj och släkt skulle helst inte behöva veta, men ändå. De fanns för varandra när de ville, gladdes åt det de kunde göra för varandra, hade roligt tillsammans, igen.

Nu är han död, hon lever fortfarande. Och saknar honom och hans trams, hans påhittighet och hans ovilja att alls ta konflikter. Hans omtänksamhet som ibland tog sig uttryck i späntved till vedspisen, eller fruktsallad, eller oskräpigt öppnade ostron. En tisdag till exempel. Allt det och mycket annat saknar hon idag.

Hon läste en artikel om en spelberoende man. Han berättade om ”ångestsvetten så fort han visste att han hade pengar på sitt konto” – och det kände Agnes igen. Fanns det pengar där så måste hon spela, ibland vinna, oftast förlora. Och om hon vann – så spelade hon fort bort vinsten.

Och hon minns när hon ville avsluta de två casinokonton hon då fortfarande hade kvar. Hon hade spelat, förlorat och vunnit – nu ville hon inte mera. Igen.

Det ena kontot gick snabbt att avsluta för gott. Det andra behövde tre personer från support, plus till slut ännu en – som alla försökte få henne att först acceptera en bonus på femton procent, sedan att enbart stänga kontot för en begränsad period, slutligen att faktiskt få kontot avslutat – efter mejlande med samma besked från hennes sida som vid första kontakten. Horribelt, kränkande, kallas för ”hjälp till ansvarsfullt spelande”, men är motsatsen.

Det finns inget ansvarsfullt spelande. Spelberoende kan inte vara ansvarsfullt, förrän spelmissbruket ersätts av ingenting. Noll casinokonton. Noll spelande. Noll ångest för pengar som skulle använts för annat – men ångest av annat slag när saknaden slår till. När livet blir alltför ensamt och trist. När ingenting är roligt eller spännande eller förväntansfullt längre. När det bara är hon och hennes demoner där i mörkret.

När det var som värst lät hon sin fd man sköta hennes pengar. Mannen i artikeln hon läste såg det som kränkande, ett omyndigförklarande. Precis vad som behövs, den som är spelmissbrukare ska omyndigförklaras. Åtminstone funktionellt när det gäller pengar, om än inte juridiskt. Den personen är inte kapabel att hantera sin egen ekonomi, än mindre någon annans. Därför behövs närstående, med kraft och förståelse nog att vara hårdföra och bestämda.

Agnes såg också till att ta ut så mycket i kontanter som hon kunde, när pensionen kom in på bankkontot. Därmed hindrade hon sig själv från att spela bort pengarna. Några gånger genom åren har hon ”tagit återfall” som det lär ska uttryckas. Orden är till för att göra alla medvetna om att det är den spelberoende som själv avgör om det ska bli ett återfall eller inte. Så är det förvisso.

Det handlar under resten av livet om att fatta rätt beslut. Att bestämma sig för att själv välja sitt liv. Inte låta diverse spelbolag avgöra hur det livet ska levas. Spelberoendet finns kvar, spelmissbruket gör det inte. Just nu.