beskrivarblogg

Agnes är smått trotsig idag – hon tänker inte se till att de får något att äta. Tycker att hon gjort sitt för dagen när hon läst korrektur mellan klockan 07 och 17… Och, diskat frukostdisken, gjort rent kattlådan, slängt de döda kaktusarna och burit ner soporna. Torkat fönsterborden har hon också hunnit med. Det får räcka, nu har hon ätit två hårda Falu Rutbröd med mjukost på, det kanske också får räcka, om nu inte fd maken får ändan ur vagnen och fixar något till middag.

Korrekturet är klart och ivägskickat. Liksom fakturan. Hon har klart för sig vad hon ska ha på sig på begravningen i morgon, har undrat lite om röda tånaglar är respektlöst, men har bestämt sig för att han som är i fokus i morgon inte skulle bry sig. Att hon glömde ta med sig rena trosor hemifrån vet bara hon själv, det blir lätt så när man lever i kappsäck. Saker saknas för det mesta där hon själv befinner sig.

Hon förströr sig med att läsa en bok om 1350-talets Sverige, om kungar och herremän och fattiga vanliga människor. Den är inte så där väldigt fängslande, hon bläddrar lätt över några sidor här och där. Agnes kan inte riktigt avgöra om framsidans devis ”över 260 000 sålda böcker i Sverige” handlar om just den här boken, eller om författarens totala produktion (mycket hur som helst).  Hon fortsätter läsa, eftersom ändå något i boken får henne till det. Kanske är det den absoluta kontrasten till det korrektur hon just ägnat flera timmar åt – kanske finns där något som är läsvärt.

Just nu vet hon inte, Agnes läser förstrött och tar en klunk välförtjänt Dry Martini ur ett stort konjakskupeliknande glas, det enda som i fd makens skåp syntes fungera att dricka just DM ur. Med isbitar, men utan citronstrimlorna. Och Marezzo som martini, det enda dugliga enligt Agnes uppfattning. Bilden visar ett vackrare och lämpligare glas, med citron.

Lördag, fast Agnes trodde det var söndag… Hon den dagvilla. Idag har hon läst korrektur så ögonen gått i kors, nu sitter hon i fåtöljen hemma hos fd maken. Vimsan ligger i en annan fåtölj.

Vädret har varit omväxlande, nu skiner solen från en molnfri himmel.

Söndag och tisdag må ägnas åt korrekturet om det ska hinna bli klart till onsdag. På måndag ska de (inte katten) bevista en kär väns begravning. Det hon kunde tänka sig att ha sagt till honom var det hon skrev som minnesord, ”vi minns dig med glädje”.

Det är sant, när hon tänker på sin svärdotters pappa så lockar tanken fram ett leende. Hon tyckte om hans långa livs alla växlande erfarenheter, och hans sätt att berätta. Nu är hans liv slut, han har levt färdigt och hon vill tro att det varit ett gott liv. Det är många som minns honom med glädje, framför allt förstås hans närmaste familj. Nu fattas han dem och oss, men han har lämnat många påminnelser hos oss alla – på landet hos fd maken finns ett vackert tvåvånings fågelhus i en tall, Agnes själv har ved från skogen vid Sveden, hemma hos dotterns familj finns allt från smörknivar till nyckelskåp och annat som hans skickliga händer skapat. Och hans omtänksamhet om sin familj omhuldar dem alla fortfarande. Fast nu från ett längre avstånd, ”bortom nära”.

Deras son är också bortom nära, idag regnade det när hon for förbi kyrkogården så han fick inget besök. Annars brukar hon stanna ett ögonblick hos honom, och småprata lite. Blommorna hon planterade i maj är fortsatt vackra. Hon behöver inte vara vid graven för att fortsätta sina samtal med honom – han finns också omkring henne därhemma genom sina jakttroféer, på landet där han och hans bror byggde altanen och han renoverade lillhuset. I skogen han röjde omkring huset. I bilderna från barndomen därute. I sorgen och gråten som nästan varje gång överrumplar henne när hon saktar ner bilen utanför kapellet där hans begravning ägde rum för drygt tre år sedan.

Minnen, sorg och glädje blandat huller om buller. Agnes käraste, nej, inte han, men hans aska, ligger i en ful familjegrav på en storkyrkogård. Hoppas någon planterat några blommor också där. Pionerna hon tog in häromdagen har vissnat  och ligger i komposten, vind och regn har gjort sitt med de som växte i den vanvårdade rabatten. Vacker förgänglighet, ungefär som livet självt i sina bästa stunder. Syrrans gröna tår har kanske annan färg de med nu…

Agnes inser att hon behöver en partner. Någon att samtala med, inte nödvändigtvis annan sort. Idag får hon sina intryck från tidningar och böcker, från Facebook, från reaktioner på bloggen. Det räcker inte, det blir för torftigt. Hon saknar både allvar och trams, direkt från en källa till henne själv. Visst pratar hon med fd maken och han med henne, men samtalen begränsas både av störande dövhet på bådas sida, och av att de känner varandra för väl. Där finns inte längre någon nyfikenhet, inte längre någon förvåning, inga överraskningar. Båda kan förutsäga den andras reaktioner.

Livet är ensamt, också när en annan människa finns i rummet. Kanske är liv alltid ensamt? Döden är det, tror Agnes, hon vet ju inte. Ingen kan dela döden med den som dör. Det är svårt nog att prata om döden med de som ännu lever och har liv kvar. Agnes döda har inte ”gått bort”, de har dött. Och hon pratar och skriver om dem, minns dem och låter andra minnas dem, vare sig de vill eller inte ibland.

Hon kan inte säga att hon fascineras av döden, men den är med henne i någon form hela tiden. Naturligt nog kanske  ju äldre hon blir, men också tidigare i livet. Hennes egen död blir mera konkret numera, förr hade hon nog en icke uttalad föreställning om evigt liv. Om så bara för just henne. Den har gått över. Nu vill hon ha en snabb och helst smärtfri död, något som inte är så vanligt, tror hon sig veta. Hon vill inte hamna i en säng på en institution för gamla och långsamt döende. När det är dags skulle hon vilja ha hjälp att dö. Inte enbart slippa ”livsuppehållande åtgärder” som det visst kallas när man kopplar bort slangar och apparater… Hon har varken mod eller ekonomi att åka till Schweiz och få den hjälpen – så det får väl gå som det kan.

Agnes bjuder grannen på smulpajen med rabarber till en kopp kaffe ute i nästansolen.

Vimsan har varit ut en vända, men är nu inne och äter sitt knastrande torrfoder, fortfarande den mat hon tycker bäst om. Agnes går ut och in, allt efter hur molnen döljer eller släpper fram solen. Nu ska hon fortsätta läsa ”Alvernas liv” av Muriel Barbery (som skrev om igelkottens elegans), en sagoskimrande berättelse där varje sida är en glädje att läsa. Åtminstone hittills, hon har hunnit till sidan 123 och mött både den pianospelande Clara och Maria.

Agnes far hit och dit idag, kan inte landa i någonting, och vet inte riktigt varför hon är så rastlös.

Varför fortsätter hon försöka skriva när det ändå inte fungerar längre. När hon började hjälpte skrivandet henne att få ro i själen, nu ökar snarast frustrationen allteftersom hon inser att hon inte har just något att skriva om. Det handlar inte om någon ”litterär skrivkramp”, hon bara kan inte fånga in sig själv. Kan inte sätta sig och låta fingrarna dansa över tangenterna och skapa meningar som ibland har mening.

Fötterna sprattlar och benen vill gå någonstans, utan att Agnes vill det. Hon lägger benen i kors och sitter kvar vid datorn, envist. Varför i all världen gör hon det? Vad hoppas hon ska ske? Ska hennes spärrar raseras av pur leda, och hennes självkritiska sinne dö en plötslig död? Knappast. Ingenting har stärkt hennes självförtroende på sistone.

Hon har noterat att hon inte längre dagdrömmer som förr. Kanske därför att drömmar nu ter sig precis så verklighetsfrämmande som de förmodligen alltid varit. Förr kunde de också ge själen lisa, och hålla ångesten på avstånd, om dagarna. Ångesten är inte alltid närvarande, men den överrumplar henne ibland om natten, runt tre, när hon vaknar och tror att hon inte kan andas. Då handlar det inte om att ta till något dagdrömmeri, men kanske gå en sväng i det sovande huset, dricka lite vatten, och framför allt prata med sig. Tala om att det går bra, använda det mantra som för det mesta fungerar, fortsätta andas och försöka slappna av i kroppen. Hittills har hon överlevt ångestangreppen. Och fortsatt att andas.

Fd maken ser på teve, ett program från Yellowstone om vargar – och plötsligt smyger Vimsan fram mot teven, platt och mycket vaksam, helt fascinerad. Hon sitter sedan och stirrar på teverutan och vargarna länge. Agnes trodde inte att katter ser på samma sätt som människor, men något ser hon uppenbarligen. Något som fångade henne, och fick henne att gå ner i attack(försvars-)ställning. Nu är programmet slut, har avlösts av nyheter och terrorn i London – och det intresserar inte Vimsan det minsta. Hon ligger lugn på sin stol igen.

Citat ur ”Alvernas liv” – ”… att barndomen är den dröm då man förstår det man ännu inte vet”. De orden talar till Agnes, hon förstår vad de säger utan att begripa vad det är hon förstår. Orden fick henne att ta upp datorn igen, och skriva meningen. Spara den för att påminna sig.

Sissel Myrup har skrivit boken ”Steg för steg till ett perfekt manus”, producerad av Whip Media och Publit i april 2017. Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och CDON för ca 150 kr.

Det är en liten och behändig bok, full av kunskap och mycket konkreta tips om hur ett utkast eller manus så småningom kan bli en bok. Formatet gör den lätt att använda, det finns utrymme för egna anteckningar, och du får till exempel veta att en typisk boksida omfattar ungefär 400 ord eller 2 300-2 400 tecken inklusive blanksteg.

Med Sissels bok kan du ta just de steg du behöver ta, du kan backa och kolla igen – och du får många genomtänkta klokskaper på vägen. En oöverskådlig mängd ord blir så småningom ett strukturerat och fungerande manus. (Den som inte tycker om Excel-ark behöver inte befatta sig med dem, jag hoppar över just det avsnittet i slutet av boken, för andra kan det vara precis det de behöver.)

(Jag saknar möjligen information om vilken typ av manusmall som är lämplig för sättning i InDesign till exempel, kommentar kring att (kanske inte) använda tabulatorn för indrag, vilka skrivprogram som fungerar bättre än andra för olika typer av texter. Det är möjligt att det blir alltför omfattande i en praktisk handledning som den här. Och om du kommit så långt som till ett utkast till manus har du förstås redan hittat din mall.)

Sissel Myrup har tänkt, hon har använt sina tankar i egna bokprojekt och nu delar hon med sig. Det tackar jag för. Kanske kan jag till och med komma igång med redigeringen av egna skrivprojekt, som hittills känts alltför överväldigande. ”Elefanter” ska som bekant tas en tugga i taget för att alls kunna hanteras. ”Steg för steg till ett perfekt manus” gör att ditt utkast till bok, oavsett genre, blir den bok du vill få utgiven eller ge ut själv.

Klockan elva på förmiddagen har Agnes städat huset. Hon har flyttat den stora blomkrukan ute till ett mera skyddat läge, det blåser idag och pelargonerna svajar. Krukan var för tung att lyfta, så hon vickade den över altangolvet – med åldern lär hon sig nya sätt att fixa det som behövs.

Äldste sonen fyller år idag, hon har ringt för att gratulera men han jobbar och kan inte svara. Hurra för honom!  Yngste sonen var och tittade på en liten lägenhet häromdagen, han är nr två i kön och hoppas på att få den. Det vore skönt för honom (och oss) att slippa oron för var han ska bo när hans hyreshus i Sundbyberg övergår i annan ägo så småningom. Nu ringde han nyss och talade om att han får lägenheten! Han och vi är glada! Och hurra för honom med!

Igår läste hon ”Bettys värld” av en debuterande författare, tillika journalist, Marie-Louise Marc. Lättläst, så kallad feel-good roman om relationer och förvecklingar. Den sortens böcker tar slut för fort för Agnes, hon läser för snabbt. Kanske är det också därför hon just inte minns mycket av boken. Kul att Johanna Wistrand stod nämnd bland de som tackades, hon har varit skrivcoach. Och på försättsbladet talade man om att Pernilla Rosenlind korrekturläst. Det gillar Agnes.

Och hurra för den här ”älskade knäppgöken” – fick bilden idag från okänd avsändare…

Agnes hittar inget att läsa. Nyss fick hon ett getingstick i foten, hon var barfota och getingen kröp på golvet… Den är numera död. Hon släpper ut dem när hon kan, men inte när de sticks.

Hon är tacksam över vinden som ger en skön svalka idag, temperaturen i skuggan är drygt 25 grader.

Långsamt börjar Agnes inse att hon nog aldrig mera kommer att smekas av en man hon älskar och smeker tillbaka. Aldrig mera vara en annan människa så nära som i en ömsesidig kärleksstund. Aldrig mera kyssas som förr.

Vilket jävla trist ord ”aldrig” är, och hon som för det mesta försökt undvika både ”alltid” och ”aldrig”. Hävdat att inget någonsin är vare sig det ena eller det andra. Men nu är hon nog beredd att rucka på den övertygelsen.

Flera aldrig – jogga (enbart skönt att slippa), hoppa över diken (hon skulle hamna mitt i), sjunga snapsvisor. Aldrig mera allt annat som kroppens förfall gör omöjligt, gå flera mil, cykla i timmar, simma långt, gå i svampskogen en hel dag utan att gå vilse (har för all del inte bara med kroppen att göra, något med lokalsinne också). ”Fortfarande” är möjligen ett roligare ord att utforska – fortfarande är hon nyfiken på livet och vart det tar henne, vill älska, vakna glad, tacksam för en dag till.

Tja.

Hon påminner sig om tacksamheten som är så lätt att försumma. Agnes vet med förnuftet att hon har mycket att vara tacksam över. Både i det liv som var och i det som återstår. Ändå är hennes hjärta ledset, eller om det är hennes tjatiga hjärna som envetet gör henne sorgsen och tung till sinnes. Också nu i det som plötsligt blev sommar omkring henne där hon sitter mitt i naturen. Hon får slåss med orden, leta efter dem, försöka begripa vad de säger henne, vad de vill förmedla. Vid det här laget – så gammal som hon är, så död som du varit i över ett år, etcetera – borde hon vara klarare över det mesta än hon är.

”Borde” är ett annat ord som borde förbjudas. Det både ställer krav och antyder att det som ”bordes” samtidigt aldrig kommer att ske. Absurt. En frisk, ännu levande sjuttiofemårig kvinna borde vara nöjd, borde stilla sig, borde vara mera farmor än hon är, borde vara snäll och tålmodig. Hon borde dessutom inte gilla Dry Martinis, dricka vin till vardags, köra bil för fort, läsa det mesta (alltså både litterära böcker och chic-litt /väninnans nedlåtande ord om en bok Agnes läste häromsistens/. Hon borde veta vad hon ska bli när hon blir stor – även om hon kanske börjar misstänka att hon aldrig kommer att nå det stadiet i sin utveckling.

Hon borde vara glad. Det blir hon kanske i höst när hon hittar sådana här!

Fredag kväll, efter en varm dag. Har suttit i solen lite mer än jag kanske borde… Skönt dock. Måste nog åka till biblioteket här i byn i morgon, har ju numera kort så jag kan komma in när jag vill, också när det är stängt. Kallas för ”meröppet”, en förnämlig funktion för en snabbläsare som jag. Just nu läser jag om gamla redan lästa böcker, men de räcker inte över hela helgen.

Läste nyss ut ”Miss Queniee´s sällsamma kärlekssång”, en fin bok om en döende kvinnas uppgörelse med sitt eget liv. Fylld av kärlek och glädje, liksom av sorg över allt som aldrig blev, men ändå var. Harold Fry var en ständigt närvarande frånvaro, ett uttryck som fastnade hos mig. ”En närvarande frånvaro” – det är precis det du är, älskade min. Varje dag, inte varje stund, men flera gånger om dagen och om natten. Mera sällan om natten, drömmer om andra människor men mera sällan om dig. Saknar dig nu och saknar dig då.

Fjolårets enda kungsängslilja, i år är de tre!