beskrivarblogg

Söndag, har kollat för säkerhets skull.  Varför det jag skriver plötsligt har en blå bakgrund vet jag inte… Något har jag gjort.

Nu spelar det kanske ingen roll, men är ovant. På vedspisen puttrar nu en gryta med palsternackor, morot, lök och vitlök, röd spetspaprika och squash, brynta bitar av högrev. Ska bli middag, god sådan hoppas jag. Vedspisen tändes i morse, då behövdes den – nu skymtar solen mellan moln och skurar, det blåser fortfarande kraftigt. Opålitligt väder, inget altansittande idag.

Höll på att glömma att flytta bort brickan med ljusstakar från spisen när jag tände den.

Sista veckan i september blir snärjig. Onsdag ska bilen in på service och ev reparation av ABS-systemet som lyser med varningslampa. Jag måste få tillbaka bilen senast onsdag eftermiddag. Torsdag ska före detta maken och Molly åka till äldste sonen, Mollys ägare får hämta henne där, och maken stanna med en förhoppningsvis hemmavarande sonson. Fredag morgon – tidigt – ska jag åka tåg till Göteborg och bokmässa. Och hem igen lördag kväll. Plus hämta övriga hushållsmedlemmar på söndagen.

Strömavbrott en kort stund. Jag hann byta glödlampa i toalettrummet innan jag begrep vad som pågick. Och när jag sedan skulle sätta i den gamla hela lampan igen, tappade jag den i handfatet. Den gick sönder , inuti som tur var. Så det blev lampbyte ändå.

Den ovan omtalade grytan höll på att bränna fast på vedspisen, det blev för varmt. Jag hann rädda den. Nu står den på sidan och jag har slutat elda.

De senaste dagarnas nya matavfallspåsar har fått mig att inse hur mycket sådant det blir även i ett litet hushåll. Intressant att faktiskt se det. Förpackningar etcetera sorteras sedan tidigare, och även där blir en stor kasse fort fylld.

Träden rör sig så jag tror att de inte ska orka hänga med i vinden. Rejält blåsigt. Före detta maken var ändå ut en liten vända, väl påklädd. Gläder mig. Jag ser ju att han blir piggare, även om han också blir trött. Samtidigt.

Mina fönster är oöppningsbara efter att killarna på gården kittade om några i våras – de målade utanpå också samtidigt. Och därvid är det. Om det också innebär att fönstren är tätare än de någonsin varit i vinter är det bra. Just nu har jag problem med flugor och getingar som väljer de stängda fönstren att brottas med. Jag fångar i serviett och bär ut, och de kommer in igen. Eller några andra, vad vet jag.

Lördagen började tidigt, vid fyratiden ville Molly ut. Och ute var hon i ungefär en halvtimme, medan jag försökte ropa tyst att hon skulle komma in igen… Nu sover hon när klockan är nio, liksom före detta maken. Hans frukostägg kallnar, mitt har jag ätit.

Jag drömmer när jag småningom somnat om efter hundvändorna. I morse gick en stor pendyl i tusen bitar som låg strödda över golvet. Där låg också en sliten teddybjörn, med ena örat löst. Och en råtta försvann ner i ett smalt borrhål i en sten när Molly precis fick syn på den. Riktigt vad som hände eller något sammanhang hittade jag inte, men befolkad var drömmen. Den senaste tidens många ovana händelser har tydligt inspirerat och satt fart på mina drömmar.

Testat att skriva med datorn i en låda utomhus, fungerar inte. Kanske fel låda? Eller fel skrivande människa. Får försöka skriva ändå. Ett skynke som kepa, tja. Skönt att sitta ute i solen, i lagom snäll vind. Då återstår bekymret, vad ska jag skriva om? Halva dagen idag har gått, jag hr städat, bytt lakan, tvättat lakan, fikat och bestämt att det blir tunnpannkakor med mango till middag idag. Kanske mixa mangonbitarna med en droppe honung. De trasiga äggen lämpar sig för pannkakssmet. Jag vet inte om det är jag eller butiken som gör hål på äggen. De senaste gångerna har det varit åtminstone ett trasigt ägg i förpackningen – igår två (av sex).

Himlen är blå, bara lite sommarmoln. Inga hotande åskskurar inom synhåll. Läser Knut Ståhlbergs bok om George Sand och funderar på om hon tål att läsas än idag. Paris på de älskandes tid. En fin bok.

Fryser idag, nu åker fårskinnstofflorna fram efter sommarvilan. Och en tröja på inomhus. Ska kanske elda i vedspisen för första gången på länge, senare idag. Vedkorgen är full av torr ved.

Tappade farten efter bankkrånglet. Har ingen lust att skriva heller, men gör det ändå. Molly är tjatig idag, så fort jag rör mig från ett rum till ett annat så hänger hon i hasorna på mig. Hon vill vara nära hela tiden, nu bakom min stol här i köket. Nyss fick hon mig att tro att hon ville ut, jag öppnar ytterdörren och hon bara sitter där på trappen. När jag öppnar dörren igen kommer hon glatt in. Utan kisspaus.

Igår var före detta maken relativt pigg, idag är han det inte. Han vill inte gå ut, men gör det ändå för att slippa mitt tjat. En kort stund i blåsten, ingen sol heller som kunde värma lite. Han vände in igen när han kommit nerför trappen, ”för kallt”. Det säger jag inget om, det är inte skönt därute. Regnet ser ut att hänga i luften, tar in tvätten för säkerhets skull. Regnet hann före, tvätten fick en extra snabb sköljning. Nu är den och jag inne igen.

I en artikel om Susanna Alakoskis nyutkomna bok Bomullsängeln säger hon bland annat ”mormors oberättade liv” (som boken till stor del handlar om). Tycker om de orden. Min mormors livs är också oberättat, många mormödrars liv är nog det. Och eftersom jag faktiskt inte känner till så mycket om min mormors liv innan jag kom in i det när hon var drygt femtio år, skulle jag behöva fantisera ihop de fragment jag har. Hon skulle förmodligen inte ta illa upp, ens om hon kunde.

Delar av mitt eget liv är berättat, i min bok Free Spin. Jag skriver om spelmissbruk, men också om kärlek och glädje, åldrande, död och saknad. Boken beskriver några år som fick mig att börja skriva – och så småningom bli spelfri. Det är en frihet som jag kämpat mig till, dag för dag. Att skriva något varje dag hjälper mig, liksom tryggheten i att jag registrerat mig på spelpaus.se.

Idag lever jag ett annat liv, jag är tillbaka hos före detta maken, och försöker följa honom i hans nuvarande och obekanta liv, med en demensdiagnos. Det livet är också oberättat. Ingen av oss vet vad nästa dag ska omfatta. Och det gör faktiskt inte någon annan heller, om än frisk. Vad som helst kan hända när som helst. Ofta något annat än det förväntade.

Om en stund ska jag åka in till bilverkstaden i Norrtälje och få en tid för service och koll av ABS-systemet inför besiktning längre fram i höst. Kör en tvättmaskin och hoppas på torkväder även idag, även om det just nu blåser mindre än igår. Före detta maken diskar frukostdisken.

Tid för service av bilen, dyrt… Och banken vill inte att jag överför pengar från mitt konto via min dator, ”du har inte behörighet…” – detta när jag har behörighet att logga in. Pratar med banken som inte kan bistå. Laddar upp appen i telefonen, där fungerar det nu, men alla mina sparade konton är borta, bara syrrans är kvar… Och fortfarande släpper inte banken till i datorn. Trist.

Det är tyst. Visste ni att getingar tror att de (också) gillar Dry Martini. Bra gin med Marezzo som vermouth, is – citron hoppar jag oftast över. De är dyra, och blir fort oanvändbara – så många DM dricker jag inte…

Är inviterad till ”VIP-mingel” med Susanne Ahlenius och Hoi förlag på fredagskvällen på Bokmässan. Vill gärna gå, men vet inte riktigt hur det ska fungera med nattlogi hos FB-vännen strax utanför Göteborg. Som det mesta, det får lösa sig när det är dags. Kanske är det numera min ”livsdevis”, att åtminstone försöka att inte tro att jag kan planera allt i förväg. Att inte oroa mig. ”Det ger sig.” På ett eller annat vis.

Solglasögon gör det ännu omöjligare att se något på skärmen. Finns det en förlängning av ”omöjligt”? Kan något vara mera än omöjligt? Solglasögon kanske, så de åker av.

Robotgräsklipparen är annanstans, har kanske sitt eget bo i utkanterna av de stora gräsmattorna här på gården. Molly är lugn, behöver inte skälla just nu på det obegripliga som rör sig framför henne på gräset. Som inte skäller tillbaka. Som bara far fram och tillbaka, utan att låta sig skrämmas av en gammal cockerdam som står där med svansen rakt upp i vädret. Och låter.

Därinne i köket sitter före detta maken och vilar/sover nästan/tar sig en liten tupplur, på stolen vid bordet. Han har varit ute, gått lite på vägen och landat på stolarna borta vid det lilla huset nära ån. Ingen lång promenad, med käppen – rullatorn är kvar på landet, han vill hellre gå med sin käpp. Och en kort promenad är bättre än ingen. Önskar så att han kunde vilja gå varje dag. Vi balanserar mellan hans vilja att slippa det som är svårt och jobbigt, och min oro för att han snart blir helt orörlig. Jag tjatar, han finner sig, och gör ibland det jag tror är vettigt. Dock inte alltid, och hans vägran gläder mig ibland. Han finns där, bakom allt ovant och konstigt. Mannen jag älskade och gifte mig med för sextio år sedan. Förmodligen finns jag också där, bakom allt som hänt i livet.

Sitter i solen och försöker komma på vad jag tänker. Inte helt lätt, fragment av meningar far omkring i huvudet. Tror att jag är på jakt efter nästa bok, nu när min första precis kommit ut. Fortfarande känns det overkligt, det är som om jag inte riktigt tror på att den där Free Spin – berättelsen om mitt spelmissbruk är min bok. Letear efter markören, men ser den inte i solen, ville göra oktiteln kursiv. Har gjort nu, inne i köket. Som den ska vara – men kanske är det lite typiskt mig, att inte hitta det som gör att det (till exempel livet) blir som det ska vara.

Mitt liv nu handlar om Molly och min före detta make. För ögonblicket dessutom en envis geting. De bor på vinden ovanför mitt huvud, och tycks få någon sorts sista energi innan det blir vinter – och död? Ungefär som jag, som debuterar med min första bok när jag är 77 år.

Vad gjorde att jag inte började tidigare? Eller snarare, varför tog jag omvägen över ett spelmissbuk för att börja skriva? Fan – eller någon likställig – vet. Inte jag.

Nu har jag en Dry Martini i vackert stort lämpligt glas framför mig, det är sen eftermiddag och solen lyser starkt fortfarande. Snart försvinner den åt höger till, bakom det stora trädet som anlagt gröna grenar längs hela stammen, med löv som snart bör räfsas. Molly har skällt på robotgräsklipparen som rör sig utan att hon förstår hur. Den fortsatte sin inprogrammerade färd över kort gräs.

Nu ligger Molly i soffan bredvid mig, nöjd och halvvaken. När hon sover helt snarkar hon, kanske gör jag det också, har ingen som kan berätta. Gjorde det inte förr, men mycket förändras efter vägen. Den som är livet.

Det ramlar löv hela tiden. Hösten är aktiv. Träden dansar i vinden, ibland graciöst och vackert, ibland lite skrämmande. Ska grenarna hålla? Små grenar trillar hela tiden, än så länge inget stort fall över bilen. Jag samlar dem och lägger på hög.

Har förberett middagen, palsternackor, morot, rödbetor, röd paprika och squash rostat i ugn till lammentrecôte (jag fick till den där saken ovanför o,circonflex?). Stekta kantareller dessutom.

Har fått en sådan där matavfallssoptunna (fast jag tyckte att jag inte är här så ofta att jag skulle behöva en sådan, förmodligen  blev det fel någonstans, men det bryr jag mig inte om). Det roar mig att inse att jag känner mig belåten ju fler påsar med rätt avfall jag lägger i den tunnan. Efter lördagens födelsedagsfirande blev det en del, men även nu när det enbart är jag och före detta maken som äter, och skapar avfall.

Isen har smält i glaser och spätt ut drinken. Inte fel.

Försökte korrigera stavfel med mera, gick inte. Det irriterar mig mycket – mest – detta att inte hitta markören i solskenet.  Blir nästan tacksam när solen skyms av ett lätt moln. Det är så vackert idag, lite för blåsigt, men det spelar mindre roll så länge vinden är varm som nu. Det gör de gamla träden här vackra där de rör sig, dansar och försöker hänga med – ungefär som jag när jag dansar. Dansade.

Mycket är ”då”, ”förr”. Och en hel del är ”nu”. Vad är ”i morgon”? Ingen vet någonting om i morgon, kanske den som ligger ”på sitt yttersta” anar att det snart är slut. Som mannen min, i telefon under det sista samtalet, ”jag inser ju att det är slut nu”. Jag vill inbilla mig att han var lugn inför din insikt.

Så är det kväll igen, och mörkt utanför fönstren. Himlen syns ännu lite ljusare än resten, tallarna framträder mäktigt. Och Molly vill gå ut, det får hon. Själv sitter jag i min stol, med datorn i knät. Idag har jag fixat med Instagram-konto för min bok Free Spin. Ännu har jag inte gjort några inlägg. Jag har även försökt göra en sida på Facebook, men låter den vila tills jag får hjälp.

Blommorna från i fredags är fortfarande så vackra, utspridda i rummet och ute på altanen. I morgon ska jag hämta  återstående friex på förlaget, och signera beställda böcker. Jag har fått några kommentarer från snabbläsande bokköpare, de gläder mig.

Onsdag – när de väl kommit till Sundbyberg efter tidig morgon och diverse smärre missöden (inget katastrofallt), packat bilen i skyfall, bilkö i morgontrafiken, letat efter parkeringsplats och faktiskt hittat en, bra, inom lagom gångavstånd till bostaden – så blir mötet inställt på grund av sjukt barn. Ingen har kontroll över dagisbarns hälsa – så det var bara att ställa mötet på framtiden… Nu är vi i mitt hem utanför Norrtälje, jag har ombesörjt ärenden, skickat signerade böcker bland annat. Och tagit in tvätten som var blöt sedan i lördags. Nu får den torka inomhus.

Så, i brevlådan ligger samma påminnelse som senast om Bokbörsen-bok som skulle hämtas senast 5 september – när jag spårar försändelsen hävdar Postnord att den finns i Norrtälje – och det gjorde den. Fick använda lätt övertalning för att personalen skulle kolla, trots datum. Nu gäller bara att köpa påse och skicka boken igen, och hoppas på att adressaten hämtar ut den.

Jag känner mig som om jag varit fullt sysselsatt hela dagen. Före detta maken rakar sig och duschar nu, det hanns inte med i morse. Och Molly har sprungit av sig i grannskapet och är nöjd att ligga vid mina fötter. Krabba till kvällen, med min hovmästarsås och färsk dill. Pust.