beskrivarblogg

Halv sex denna torsdag, den 14 januari 2021.

Musen var ut och kollade läget i köket, när jag hörde något for den kvickt tillbaka in bakom spisen genom ett så litet hål att jag inte trodde det var möjligt. Har nu försökt blockera även den in- eller utgången. Utrymmet mellan vedspis och elspis är tydligen musvänligt.

Vädret är det förstås inte, mössen söker sig in i människors hus, där de hittar både värme och mat. Och annat att tugga på. Allt som inte är mussäkrat. Fågelfrön ligger numera i en rostfri stor brödbunke, köper enbart 4 kg åt gången. Detta sedan den stora säcken i toalettrummet gnagts sönder och alla fröna (10 kg minus någon påfyllning i fröautomaten och det mössen/musen hunnit äta) låg på golvet.

Jag fascineras av musens överlevnadsinstinkt. Den vet ju att jag finns i huset, förmodligen vet den också att jag sitter och skriver i köket. Ändå törs den sig fram för att leta något ätbart. Kan bara beundra styrkan och modet.

Och, när jag sitter i Jans fåtölj och läser, så är musen här igen. Inte där fällan står, men vid diskbänken. Jag ropar till, och den försvinner in i sovrummet och är borta. Kanske i den oanvända öppna spisen. Jag får gillra en fälla till…

Gatlyktan talar om för mig att det slutat att snöa.

Gillrade en fälla med en köttbulle – i morse, fredag, var både ost och köttbulle borta. En fälla hade smällt, ingen mus. Jag får tips om kletigt bete, honung, jordnötssmör. Honung har jag men inte jordnötssmör.

En av killarna på gården skottade min ”infart” fram till trappen i morse, och bort till bilen. Det har snöat rejält och är drygt sju grader kallt. En inomhusdag. Sol och vackert vinterlandskap därute. Har varit till brevlådan och kollat om det pussel syrran skickat kommit, men icke. Tagit in ved, annars inomhus. Kokar kyckling till middag, i kalvbuljong som var vad jag hade. Mössen gömmer sig ännu.

Och det snöar, och det plogas. Musfällan ligger smälld på golvet – och jag vet inte om det är jag som klivit på den eller musen som har lurat mig igen. Tror det senare, mina tofflor bär inga spår av honung. Får inhandla jordnötssmör och vaniljsocker nästa gång jag är i Norrtälje.

Nu är det snart mörkt igen, klockan är strax fyra.

Har just sett ”Lucky” på SVTplay. Fin.

Snö. Vackert, vitt och mycket. Ljust. Ska pulsa ut med frön till fåglarna om en stund. Igår fick jag efter ytterligare mejl klart för mig att Jakobsbergs-geriatriken betalat ersättning för den i september bortslarvade hörapparaten. Betalningen sägs finnas på Jans, numera hans dödsbos, konto. Bett sonen kolla. Det tog dem bara fyra månader att bestämma sig…

Har köpt nya munskydd, yngste sonen fick ta de jag hade. Han åker från sitt jobb i rusningstid. Till jobbet far han så tidigt att det inte är många i tunnelbanevagnen.

Har pulsat, med fågelfrön och ved. Nu en ostbit i musfällan. Spisen ryker in, fågelbo i skorstenen? Veden är torr och brinner, kolar inte enbart. Brandvarnaren ylar, jag tar ner den, igen. Korsdrag, fönster och ytterdörr lite öppna. Tur att det inte är kallare än det är, 2 grader minus.

Himlen blir plötsligt lite blåare, solen är inte framme, men märks ändå bakom den disiga himlen. Och fåglarna har snabbt hittat till den påfyllda fröautomaten. Musen har inte smällt fällan, har inte kollat om den ätit upp ostbiten.

Har ägnat ett par timmar åt ett kundmanus. Nu tänker jag vara lat resten av den här dagen.

Samtal från läkaren angående DT-röntgen häromsistens. Bråcket på blodåder till en njure visade ingen förändring, behöver inte kollas igen. Men när jag talade om att det var något med gallgångar då för ett par år sedan, och att jag nog känt av det (mina så kallade reflux-attacker) så fick jag beskedet att det skulle utredas. Jag kommer att få kallelse till fortsatt undersökning, och det är bra. Även om jag tänker att de kanske kunde gjort detta redan då för två år sedan.

Det fortsätter snöa, fåglarna äter frön i snabb takt. Vad musen gör just nu vet jag inte, funderar på hur jag kan blockera tillträdet den har från bakom spisen. Plocka bort de brädlappar jag lagt dit och som inte fungerar. I stället försöka få dit en ”vägg” över mellanrummet mellan spis och kakel. Silvertejp, har nog något som kan tänkas fungera i källaren, några skivor från mörkläggningsfesten på gården när ”nye” ägaren var ny. Om jag kan kapa dem är en annan fråga, kapen börjar bli slö och oslipad. Jag lär få se nästa gång jag går ner till källaren.

Idag, 13 januari, är det en månad sedan Jan dog.

Tisdag 12 januari 2021 – snöar lite, runt nollgradigt. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska åka in till Norrtälje och handla, eller inte.Somnade vid tolvtiden och sov till halv åtta. Kanske vänta till fram på dagen så att det hunnit plogas. Behöver lämna Bokbörsen-böcker.

Försöker tända spisen utan att få rök i hela huset. Går så där. Veden har nog blivit lite blöt. Späntar tändved och välsignar Mats huggkubbe här i köket.

Tio över elva har jag städat skafferiet, slängt för gammalt och fått ordning, ett tag. Satt upp brandvarnaren igen.

Har befriat bilen från snö och is. Och tagit in ved. Är alldeles andfådd, coronasviter? Åkte sedan till Norrtälje och gjorde de ärenden jag hade. Nu är jag hemma igen. Sex grader kallt, men ingen snö när klockan är strax efter fem.

Så småningom blev det onsdag. Re-flux eftermiddag och kväll, Resorb idag. Mår fortfarande dåligt, törs inte äta något mer än gröten i morse.

Och spisen vill inte. Fast nu brinner det. Har jobbat lite med kundmanuset, och också legat och vilat någon timme.

Jag har just suttit lika stilla i Jans stol som musen vid fällan. Efter en stund lyckades den slicka i sig vaniljpulvret och sockret (fick tips på Clas O), fällan smällde inte. Så hoppade den upp bakom spisen och försvann. Nu är fällan gillrad igen, med bacon. Jag köpte musfällor och Resorb när jag var in till Norrtälje och lämnade tre böcker. Jag är faktiskt smått fascinerad av dessa smarta små varelser, inte så att jag vill ha dem springa över min säng (som i natt), men att få se dem. Både ute och inne. Naturens under, de också.

Medan jag skrev försvann hälften av baconbetet… Och nu är musen förmodligen mätt, för den syns inte till. Slutsats – musen är smartare än jag. Hoppas den håller sig borta från min säng i natt.

Måndag 11 januari 2021 – säkrar mitt FB-konto efter mejl från hackad (troligen) vän. Läser en Lee Child-thriller, hämtar in ved, fyller på fågelfrön. Diskar det lilla som behöver diskas. River parmesan till dagens middag, pasta med resten av lammfilén och champinjonerna. Plockar döda blad på julstjärnorna. Eldar. Sätter nya ljus i stakarna på köksbordet, åtta stycken.

Inget som brådskar. Borde väl förbereda lite bokföring och deklaration, men det kan vänta. Kundmanuset ska jag ägna mig åt i morgon. Idag vill jag bara vara. Öronen får vila från hörapparaterna. Och solen som nästan bländade mig för en stund sedan, har nu gömt sig igen. Bara någon grad kallt, ingen snö just nu.

Spisen ryker in idag, satte fart på brandvarnaren i hallen. Är veden blöt av den senaste tidens väder? Vedboden är öppen, lite åt ena sidan och helt öppen på den andra. Nu har jag vädrat så gott det går. Och ätit en mycket tidig middag, det är som om jag blir hungrig fortare av gröten jag äter på morgonen. Tror inte jag kommer att elda mera idag (om det inte blir svinkallt).

Har läst ut Jack Reacher, och plockat fram Beach Music ur hyllorna. Löser supersvåra sudoku, i DN och Svenskan. Det mörknar.

10 januari 2021 – det snöar. Lite, men envetet. Fåglarna har bråttom att få i sig tillräckligt med frön. Musen har hälsat på i köket även idag. Försvann in under den ena kylen, nu har jag barrikaderat nertill men lämnat ventilationsutrymme. Och det räcker nog för musen också. Såg en/den utomhus vid trappen när jag tittade ut.

Huset är dammsuget, mattorna skakade, diverse småbord omflyttade. Känns bra. Min franska starka papier maché-kvinna, som barnens kusin Ulrica gjort, har flyttat hem till mig från Sundbyberg. Nu står hon på den öppna, oanvändbara spisen i mitt sovrum. Hon är det första jag ser när jag öppnar ögonen – och kanske smittar hennes styrka av sig. Hon kan ta ner månen, så ambitiös är inte jag. Men nog vill jag gärna ha lite mera energi någonstans ifrån.

Kanske var det havregrynsgröten i morse som gav mig städenergi. Åt den med röd vinbärsgelé/-saft, går att hälla över gröten. Det var tänkt att bli gelé. Blev det inte, men användbart ändå. Och jag tyckte det var gott, gröt har aldrig varit något jag gillat förr. Nu gick den ner. Det blir gröt i morgon också.

Ved har jag också tagit in, och kommit ihåg att fälla upp vindrutetorkarna på bilen.

”Mina dagar är så långa…” – var det inte så någon klagade någonstans någon gång? Känns så för mig också just nu, dagarna är för långa. Särskilt om man som jag vaknar vid fem och inte somnar om, i alla fall inte så att det känns som sömn. Antagligen för att jag går till sängs senast nio, ofta halv nio. För tidigt det med, liksom uppvaknandet.

Jan fattas mig som en människa att bry mig om, ta hand om så gott sig göra lät, fundera över middagsmat och laga den, morra över tvätt och städning – men göra även det. Nu behöver han inte mig längre, och jag fortsätter att behöva honom. Eller något, någon. Så småningom kommer det säkert att räcka för mig att behöva mig. Ta hand om mig, bry mig om mig. Men än är jag inte där.

Kanske köper jag fogskum (eller så) i morgon för att mota mössen…

Det är kväll, den 8 januari 2021. Vi, jag och söner, svärdotter och barnbarn, har idag begravt Jan. Och det var en fin begravning, med vacker enkel kista, med ljus och blommor – men inte mängder av blomster som bara skulle brännas upp efteråt.

Vi var sju personer i kapellet, plus två från begravningsbyrån. Och min röst höll, också när tårarna droppade. Erik delade med sig av minnesbilder, vi lyssnade till musiken och tog slutligen ett sista farväl. Blommorna fick följa med till Mats grav när vi var klara i kapellet.

Och vi for hem till Vintergatan och åt piroger och sallad som Lotta fixat. En stund att knyta ihop dagen, utan tröstande kramar.

Jag diskade och plockade undan när alla åkt eller gått (Anders och Sofia) hem till sitt. Väl hemma på Addarsnäs insåg jag att jag glömt routerna i Sundbyberg. Har visserligen en ny router här, men det behövs en router för att få igång den nya. Moment 22. Åkte därför tillbaka till Sumpan idag lördag, och när jag kom fram hade jag glömt väskan med nycklar etc därhemma. Som tur var kunde Anders komma och låsa upp. När jag väl tagit routern, och tömt kyl och frys åkte jag hem. Än har jag inte förstått om jag glömt något… Långvarig stress tar ut sin rätt.

Nog för idag, ville bara berätta att begravningen blev fin. Gravsättning av Jan så småningom i den grav som är Mats på kyrkogården vid Lötsjön.

7 januari 2021 – det snöar lätt och är någon grad kallt. Har duschat och tvättat håret. Och fortsatt plocka sådant som ska med till Sundbyberg senare idag. Igår gick jag till sängs vid halv nio, när klockan var halv ett hade jag fortfarande inte somnat. Nästa gång jag kollade klockan på telefonen var den tre. Hade nog sovit då och sov väl några timmar till, innan jag gav upp vid sju. Det är morgondagens begravning som ”spökar”.

Bryr mig inte om att tända spisen idag eftersom jag lämnar huset efter lunch. Ser just nu att jag behöver fylla på fågelfrö, inga fåglar vid automaten. Gjort, och varit iväg på röntgen, besked om en dryg vecka. Nu i Sundbyberg, bilen parkerad inom räckhåll. Pratat med syrran, hon tyckte jag skulle kolla Jailhouse Rock på teve, program 1 – men nej.

Slaskigt väglag, men såvitt jag vet inte halt. Nu ska jag försöka få i mig en liter vatten idag och en i morgon, för att bli av med kontrastvätskan.

Klockan är kvart över åtta, jag försöker hålla mig uppe ett tag till för att förhoppningsvis få sova. Men jag stänger av datorn för idag.

Trettondagen, 6 januari 2021 – grått. Vaknade klockan tre, och det kändes som om jag somnat om vid åtta, för att så vakna igen halv nio… Drömmer som jag inte gjort på länge, utan att just minnas mera än att det är mycket som händer.

Jag försöker memorera det jag vill säga på begravningen. Min hjärna är så trög, det går inget vidare. Det får bli som det blir.

Klockan är kvart över två, jag har redigerat kundmanus någon timme. Och plockat ihop kläder och annat som ska med i morgon. Skriver listor.

Har pratat med yngste sonen. Han berättade att Hilma, 3 år tror jag, som bor i lägenheten under Jans, har lagt en fin teckning i brevlådan på Vintergatan. Till mig. En syrra ringer.

Nu har jag ätit middag, sallad, murkelpaté, rödlökscumberland och potatis, ett halvt glas rödvin till. Spisen och ljusen brinner. Jag har mest lust att gå till sängs, men då vaknar jag väl klockan tio och kan inte somna om… Alltså sitter jag här. Försöker sysselsätta mig med DNs supersvåra sudoku, det går alldeles utmärkt tills jag inser att jag har två nior på samma rad.

Så nu lägger jag ner skrivande med mera för idag.

5 januari 2021 – en kort promenad i eftermiddagssolen. Jag har ägnat mig åt det jag vill säga till och om Jan på fredag. Skrivit ut det, annonsen och sångtexterna. Tänker mig att vi alla ska ha några sidor att hålla i därinne i kapellet. Om jag inte kan prata så kan söner, svärdotter och barnbarn läsa.

Har också kollat att jag får hela 80 kr mera i pension nästa år. Hurra!! Det gäller att få några redigerings- eller korruppdrag… Tur jag har Bokbörsen som passiv inkomstkälla, liten men ihärdig.

Försöker komma ihåg vad jag behöver ha med mig när jag åker in till Norrtälje på torsdag för röntgen. Vill inte behöva åka tillbaka hit hem innan jag åker vidare till Sundbyberg.

Just nu har jag fläkten på högsta fart, hade inte stängt spisluckan helt och veden låg där och kolade. Lite rök i köket, men inte tillräckligt för brandvarnaren i hallen.

Nu, när klockan är fyra på eftermiddagen, är himlen mörk, molnig och hotfull. Snö? Solen är borta, men dagen har varit ljusare än tidigare. Säkert vet någon hur många minuter ljusare den varit. Går det att mäta ljus i minuter? Just nu gör det nog det, i detta mörka nordliga land.

Jag tänker på hur jag, nu när jag sitter i Jans fåtölj här i köket, har lagt dit två fårskinn. Jag vågade inte ha dem där tidigare. Jag har också svängt fåtöljen så att golvlampan lyser bättre på det jag läser. Jan läste inte på slutet. Jag funderar ändå på hur jag gör det bekvämt för mig, det som kanske också varit bekvämt för honom. Och bestämmer mig för att strunta i skuld och skam, som tidigare i livet. Det jag gjort nu, i Jans liv, har kommit ur en vilja att bistå honom. Om jag inte begrep hur jag kunde ha gjort det bättre, så är det så. Spelar ingen roll alls nu.

Ordet ”epitafium” dök upp i min hjärna. Jag visste inte medvetet vad det betydde, googlade och fick förklaring ”hörande till grav”. Visst är livet och internet fantastiskt (liksom mitt huvud).

Måndag 4 januari 2021 – vanlig måndag väl? Ingen helg eller så? I morgon (har kollat) är det trettondagsafton och onsdag trettondag, torsdag ska jag röntga mig på Norrtälje sjukhus, och på fredag begraver vi Jan. Nu har jag logistiken klar för mig, åtminstone för ögonblicket.

Spisen brinner, men inte ljusen. Spar lite på dem nu, har bara fyra kvar. Fåglarna har fått nya frön, men har inte hittat hit ännu. De är väl sura på mig som inte serverade något igår. Torr ved från källaren intagen i huset, lite snöfuktig ved från vedboden flyttad in i källaren. Så här håller jag på. Försöker tänka också, går så där. Skrev ändå några rader till Jan igår, tror de får duga som stolpar i min trötta hjärna när jag vill prata om och till honom på fredag.

Talar med äldste sonen som var ute och jagade med sitt gamla jaktgäng igår, Mats var med i form av sin dotter. Fint att hon fick följa med, hon känner ju ”gubbarna” sedan gammalt. I övrigt har sonen läget inför begravningen under kontroll, vi gör ingenting i lägenheten nu under veckan, det får vänta. Mäklare ska kontaktas, lägenheten värderas, ska den tömmas före visning eller inte? Med mera.

Nyss gjorde jag kaffe, nu står det kvar på diskbänken… Så virrig är jag hela tiden, utom faktiskt när jag samlar ihop mig och sätter mig med det kundmanus jag redigerar. Då går jag in i den världen och min egen lägger sig till ro ett tag. Tills rumpan säger ifrån och inte vill sitta still längre.

Letar efter mitt Helly Hansen-underställ, hittar det inte. På landet antagligen. Däremot hittade jag ett par stora varma fleecebyxor med resår i midjan, inte bara en sådan där hopplös snodd. Dem har jag nu på mig efter duschen. Sköna. Inte särdeles vackra, men det är bara jag som ser mig.

Nu har jag sett en indisk film, Hotel Salvation, på SVTplay. En fin film om en man och hans son, och hur fadern så småningom fick dö i Varanesi. Nu är jag nöjd för idag, har pratat med ena systern min i Uppsala, och med yngste sonen. Säger tack för mig.