Mamma och morsa

31 maj 2020 – fragment av dröm: någon läste det jag skrivit, och tyckte det mesta var bra – men ”det är en obalans, det är obalanserat”. Och då utbrister min vän i ett högt och starkt ”äntligen” – min tolkning: äntligen någon som ser det jag ser…

Så kan det vara om nätterna. Annars har jag och Molly sovit gott, emellanåt i samma säng. Hon varierar med att ligga längs min rygg och i sin egen bädd. Vi har varit ute på en kissvända, hon har ätit och är nu nöjd att ligga bakom min stol.

Jan har diskat frukostdisken och tar igen sig i sin stol. Solen lyser och lockar mig ut, om en stund. Ska rigga vårt nya parasoll, syrrans gamla – det blir bra, bara jag får den tunga foten på rätt ställe. Och på köksbordet lyser rosa rosor från äldste sonen.

Nu ska potatis och pelargoner ut i solskenet, dynorna också.

Och så har Molly och jag gått en lång promenad, vi har tillbringat resten av dagen på altanen under syrrans fina parasoll. Vi har ätit middag och Jan har diskat. En timme senare, efter Rapport, minns han inte att han ätit, inte att han diskat, inte att det är kväll. Jag börjar inse att den där elektriska kalendern vi har i köksfönstret i Sundbyberg nog fyller sin funktion – den talar om att det är datum, morgon, dag, kväll. Får ta hit den. Idag är han virrigare än tidigare, och ledsen för det, ber om ursäkt för något som ingen behöver be om ursäkt för.

Jag är bara ledsen.

Det är mors dag – och jag längtar efter att någon ska morsa mig, ta hand om mig, hålla om mig. Yngste sonen ringde när jag var ute med Molly, och ingen av oss hörde någonting i blåsten. Och vår döde son ringer ingen någonsin mera, inte för att han gjorde det ofta när han levde heller. Han fattas ändå. Tänker på min mamma, som varken orkade eller hann med annat än jobba och se till att vi fyra systrar fick det vi skulle. (Det gjorde pappa också.) Tänker på Jans mamma, svärmor/farmor till sönerna. Ibland kändes hon mera som min mamma än mamma. Och innan jag begrep vad jag gjorde var jag mamma själv. Är jag ju fortfarande. I morgon fyller äldste sonen 56 år.

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Saknar mannen min

Lördag 30 maj 2020 – klockan är tio över åtta och frukosten är avklarad. Mulet. Jan vaknar till i sin stol när jag slamrar lite lätt med min temugg. Dusch och därefter rakning (Jan), jag får inspektera under hakan när han är klar. Det brukar bli lite kvar där.

En lugn och skön morgon, ingen mus i fällan. Inga spår någonstans heller, kanske stannar de utomhus när det nu blir varmare. Pelargoner och potatis utburna. Ännu ingen sol, dynorna får vänta tills vädret bestämt sig. Det blåser.

Har födelsedagsmejlat syrran. Och hon får blommor från oss någon gång under dagen.

Vi har suttit ute, insmorda med solkräm, i lä för den kraftiga vinden. Nu när klockan snart är halv fyra har vi tröttnat på solen och går in. Sötpotatis, potatis, aubergine, spetspaprika, färsk lök, ett par morötter och dito rödbetor – alltihop ska in i ugnen och rostas. Men först skalas och skäras.

Och allra först ska jag krama Molly, som nyss kom hit igen. Hon ligger nu på sin vanliga plats i sin bädd, efter att ha suttit i mitt knä med magen upp en stund, att klappa. Härligt att ha henne här igen.

Det är pingstafton idag, det visste jag inte. Det gör ingen skillnad. Sonhustru och sonson har varit här med ett släp fullt av torr fin ved, ett parasoll från syrran, och en vacker blomuppsats från äldste sonen som idag byggde trapp eller så, åt en granne. Sonhustrun och jag lämpade in ved i vedboden, sonsonen körde skottkärror tills veden var slut. Och Jan insåg så småningom att det var där vi varit när han fann huset tomt… Tror inte jag riktigt fattat hur otäckt han tycker det är när han är ensam – och inte förmår gå ut och se åt andra hållet, inte det där hans bil står kvar. Åt det andra, där sonsonens bil med släp och ved står, och där vi jobbar. Han hittade oss inte.

Nu har vi lugnat ner oss, ätit middag med sötpotatis etcetera, och sett på Rapport och lokala nyheter. Jan ligger redan i sin säng, jag gör det snart, i min. Molly i sin, åtminstone till att börja med. En gång till ska vi ut i kväll. Morsdagsblommorna från sonen är vackra, står i mitt sovrumsfönster, men ska flytta ut i köket när jag drar ner rullgardinen för natten. Vinden har lagt sig den också. Det är vackert, och lite sorgligt att en pingstafton då man må hänryckas handlar mest om när man/jag ska gå till sängs. Med en fyrbent sängkamrat om en stund. Saknar den tvåbente.

2013-08-21 20.46.06

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fredag-lördag

29 maj 2020 – Jans fötter är svullna, vikten densamma som igår. Doktorn har inte hunnit ringa än.

Halvmolnig himmel, lite sol emellanåt, blommor och dynor är ute. Och potatisplantorna tittar fram. Vattnar försiktigt, har tagit fram Mollys mat- och vattenskålar, letat reda på hundgodiset. Hennes mat räcker en bit in i nästa vecka.

Har flyttat tomma bokkartonger till källaren, kanske behövs de igen någon gång.

Nu rakar sig Jan, utan att jag påmint, bra.

Går ut en stund, även om det inte är någon sol. Kan sitta i lä och läsa ändå. Skriva varken kan eller vill jag just nu.

Klockan två ringer doktorn – 1 vätskedrivande tablett nu, plus en varje morgon, ny provtagning om en vecka. Vi åker in igen, om vi behöver åka akut är det Norrtälje lasarett som gäller. Det är svårt att veta hur medicinerna ska balanseras… Bra med samtalet dock, tacksam att hon orkar bry sig. Hon som tog blodtrycket igår hade glömt skriva journal, så jag fick tala om viktökningen, att blodtrycket var si och så, och att jag inte visste hur pulsen var, eftersom jag glömde fråga det. Så fick doktorn sina upplysningar hyfsat ändå.

”Jag gillar inte krabba” – när jag gjort sås till och dukat. ”Jag skiter i det, du får äta ändå.” Kul middag. Eftermiddagen har varit fylld av kissande, och förvirring. (Doktorn menade att han skulle ha en Furix genast och sedan en varje morgon.)   Ibland vet Jan vem jag är, ibland inte. När jag pratat med äldste sonen, vet han E, och jag fyller på med M och A. ”Ja.”

Och jag är färdig att ge upp. Ibland idag vet han vem jag är, ibland är jag någon opersonlig Margareta. Ett minne av någon som var. Jag.

På lördagsmorgonen kan vi konstatera att den vätskedrivande tabletten gjort nytta. Och det är syrrans födelsedag.

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Gillrat fällan igen…

Torsdag morgon, 28 maj 2020 – såg fel på klockan och klev upp vid sex, duschade. Jan sov en stund till, men duschade sedan han också inför tänkbart besök av distriktssköterskan. Har inget hört, men har lämnat meddelande. Behöver prata med henne om Jans viktuppgång och svullna fötter.

Igår kväll kunde jag hämta de borttappade nycklarna hos grannen i huset bredvid. Bra, nu kommer vi in i källaren också om vi skulle behöva. Vackert väder med sol och än så länge molnfri himmel.

Borde åtminstone dammsuga hela lägenheten, men gör det inte. En hittills okänd distriktssköterska kom klockan tio för att kolla blodtryck, etc. Hon fick min lapp med anteckningar, framför allt om viktökningen – och skulle prata med Jans läkare. Blodtrycket var nu bra. Tio i fem har vi inte hört av någon doktor. Vi är tillbaka på Addarsnäs, och har suttit ute mest hela eftermiddagen. Skönt. Nu är vi inne, ska äta middag så småningom, blinier med lyxskagenröra till förrätt, rostbiff med syltlök och sallad därefter. Och ost förstås. Glass för Jans del, hoppas det finns någon kvar i frysen. Kunde inte fylla på lagret, i Arninge fanns inte den sort han vill ha.

Doktorn hann tydligen inte ringa idag, hoppas hon gör det i morgon.

Vi har ätit, någon ska diska, troligen inte jag. På lördag kommer Molly, enligt avisering. Med eller utan mat, jag har så det räcker över helgen. Borde beställa en säck. Väntar till nästa vecka.

Jan både diskade och torkade, jag satt i solen på trappen med resterna av mitt rödvin. Potatisarna grönskar i sina konstiga krukor mm. Pelargonerna ser trista ut, de blev ledsna av köldknäppen för några veckor sedan, som tog blomknopparna. Syrenhäckarna börjar slå ut och fasantuppen har pratat med oss ett par gånger idag bortifrån åkröken.

Musfällan med Polly väntar i kompostpåsen. Kanske väcker den mig i natt.20190930_153757

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

mera…

Jag vill inte se programmet ”Att rädda ett barn” – vill inte förstå hur eländigt det kan vara, vill inte begripa att pedofiler finns överallt, att föräldrar inte kan ta hand om sina barn, eller ens vill göra det. Vill inte, vill inte. Programmet står på, jag försöker undvika att se, hör gör jag knappast. Tacksam för det.

Försöker sysselsätta hjärna och fingrar med annat, skriva till exempel. Vet inte hur mycket Jan uppfattar, han byter inte program.

Hans ena ben är ordentligt svullet nu. Inte bra. I morgon bitti ska han vägas, före frukost och efter morgonkissandet. Han är trots allt lite piggare nu än han varit under dagen. Men bra mår han inte. Mediciner är eländigt att få att balansera varandra. Tänker på mormor för länge sedan. Tror nog att hennes mediciner inte gick ihop alla gånger. Då visste man kanske mindre än idag, men än verkar det svårt. Jans läkare konfererar med andra läkare, en specialist på hjärtsvikt säger si och andra säger så. Nu sitter han här med svullna ben, hur blodtrycket är vet vi inte förrän i morgon. Kanske, om Lisa (distriktssköterska) kommer och kollar. I kväll kan ingen av oss göra mycket mera. Han lever. Jag med.

Nu åker hörapparaterna ur. Jag behöver inte kunna prata i telefon i kväll, väntar inga samtal. Och är glad att slippa uppfatta något av programmet på teve. Tror att Jan uppskattar att se teve på en teveskärm och inte på min dator. Oavsett vad han tittar på.

Syrenerna har slagit ut omkring oss här i Sundbyberg. Hemma hos mig är de sprickfärdiga, men inte utslagna. Åtminstone inte i morse. Kanske i morgon.

Önskar att jag kunde ta ledigt från all omsorg ett tag. Men vet naturligtvis att ”vart du än går, är du där” – det vill säga (i min tolkning) att vart jag än försöker dra mig undan så har jag allt mitt med mig. Ingenting försvinner, ingenting går att bortse från, ingenting går att sluta bry sig om. Så.

En verksamhetschef vattnar små växtskott, på teve. Vet inte vad hon chefar över, ser bara att hon är bekymrad, att hon vill att det hon vattnar ska växa upp – och att hon kanske är ledsen för att hon inte kunnat ta hand om det hon ville ta hand om. Vad vet jag, glad att jag inte vet. Glad att jag slipper/har sluppit den sortens ansvar.

Det räcker med ansvaret för våra tre söner och deras uppväxt. När de väl är vuxna får de ta ansvar själva, och gör det. De två som lever. Den älskade son som dog tog också ansvar, på sitt sätt och efter förmåga. Hans kamp var måhända svårare än någon annans, han kämpade, vann och förlorade. Så dog han och slapp kämpa längre, blev fri. Vi som är kvar blir aldrig fria från tankarna på vad vi kanske kunde ha gjort för att stödja, för att kräva, för att finnas nära honom. Han dog i en olycka med bilen mitt i kampen.

Kanske skulle han ha vunnit sin strid, kanske skulle han ha förlorat. Han och vi andra slipper veta. Han är och var älskad, och han är saknad. Han var liv och han är död. Som vi alla, levande och döda – vi som lever, de som levde, de som dör och de som dog. Gravstenen i Folkärna kyrkogård – har glömt exakta ordalydelsen, men den säger ungefär att ”den du är idag, har jag också varit – den jag är, ska du också bli. Jag levde också en gång, och du ska dö du med, en gång”.

brown and black snail crawling on wall

Photo by Immortal Shots on Pexels.com

En vacker snigel.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

mera onsdag

Onsdag eftermiddag 27 maj 2020 – Jan lägger sig på sängen för andra gången idag, ”jag känner mig trött”. Oroar mig. Oljudet utifrån gör ingenting bättre. Mina hörapparater får sitta i öronen, ifall distriktssköterskan ringer. Utan dem hör jag ingenting. Ett glädjeämne, den okände farbrorn i huset mitt emot som jag inte sett de få gånger vi varit i Sundbyberg, han visade sig på balkongen idag. Honom oroade jag mig också för…

Har skickat sms till kvinnan som hittat våra nycklar, kanske kan jag gå till grannhuset och hämta dem i kväll. Ännu en kontakt att vänta på. Ingen tvättstuga i Sundbyberg den här gången, men väl en maskin därhemma innan vi åkte hit. Har postat Bokbörsen-böcker.

Nu verkar det som om Molly kommer till helgen, har fått sms från ”lillmatte”.

Det här med att inte få träffa dem man hör ihop med, som ”barn och barnbarn” (alla vuxna), det gör något med en. Inte därför att vi träffas så ofta eller regelbundet annars heller, men nu bör vi inte träffas. För allas vår skull. Men Tegnell menar att vi får ”en hyfsad sommar”. Och en expertgubbe (eller enbart generaldirektör) säger tillåtande att ”krocket är okej” – bara det sker utomhus. (Det senare min elaka kommentar.) Så obegripligt löjligt att tro att vi gamlingar i diverse riskgrupper skulle bli glada och förmodligen tacksamma för att få spela krocket.

Nej, den här skiten tar kål på oss, utan att vi därför varit smittade av corona eller sjuka. Och ändå, uppfostrat lydiga som många av oss äldreäldre, kanske även de som är äldre, är – så lyder vi. Håller oss för oss själva så gott vi kan, handlar i smyg på tider då förhoppningsvis inte så många andra kommit på samma tankar. Beställer vårt vin etc från systembolaget, köper vad som köpas kan på nätet. Tvättar händerna. Om och om igen. Men banne mig om jag tänker börja snusa! Där går en markerad gräns, hur möjligt hjälpsamt snus än må vara mot corona.

Vad innebär en ”hyfsad sommar”. Kan Jan och jag åka ut till hans ställe på Djurö, utan att förorsaka grannosämja? Förmodligen, huset ligger ju i ett område med sommarhus, inte alla är bofasta, inte alla har större ”rätt” än vi att vistas där. Det skulle vara det där med ålderdomen då, tänk om vi belastar vårdcentralen i Djurhamn, eller Gustavsberg? Det har vi gjort förr om åren. Numera är Jan listad i Sundbyberg och jag i Norrtälje. Jag vill dit ut, om inte annat så för att slänga döda pelargoner från i fjol. De må nu har försmäktat, även om de stått inomhus under vintern. Ingen har vattnat dem på månader. Huset behöver ses till, takpappen har blåst loss och någon gång får väl äldste sonen lov att klättra upp och lägga nytt tak. Hans två söner får bistå. Potatisarna jag börjat gro kanske kan hamna i det gamla landet nedanför stugan. Den där hålgörande masken borde vara död vid det här laget, men brännässlorna har säkert frodats i vår bortovaro.

Små och större bekymmer. Mina affärer med Avanza har hur som helst gått med hela 7 kronor plus i år. Jag fortsätter spara där. Och nu har vi ätit varsin fiskgratäng. Räk- och dillsås. Dillen såg vi, räkorna hittade vi inte. Fisk (av obekant sort) var det i botten, och potatismos klickat runt om. Inte oätligt, inte gott, men salt. Hemköp – ta inte hem flera sådana! Västkustfilé AB i Kungshamn, familjeföretag sedan x år. Tycker ni kan lägga ner. Lättlagat dock, in i ugnen en halvtimme.

skeleton fish museum fish bones

Photo by Skitterphoto on Pexels.com

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Völvans spådom - Stegen till Tuna och Guldet

Völvans spådom – stegen till Tuna och guldet, författare Anna Charlotte Bergström.

27 maj 2020 – onsdag. Vi åker in till Sumpan om någon timme, kanske får vi hembesök av Lisa, distriktsköterska, i morgon. Musfällan smällde i natt, jag tyckte jag såg en mus på golvet när jag trött tittade, men i morse var där enbart en Polly, en tom musfälla och musblod (?). Var är musen? Gillar inte det här. Såg att Clas O har en elektrisk musfälla för 800 kronor…

Har just fått Anna Charlotte Bergströms fina och alldeles nyutkomna bok Völvans spådom i brevlådan. Den finns bland annat att köpa på Bokus, 159 kronor. Där kan du också provläsa boken. Se ovan. Den går förstås också att köpa direkt från författaren, jag förmedlar gärna kontakten.

Nu är vi i Sundbyberg och försöker få besked om hembesök i morgon eller inte… Har beställt toner till skrivaren på nätet, fått hjälp av syrran att ordna blommor till andra syrrans födelsedag, swishat och handlat. Jan är trött, ligger på sängen och vilar. Han behöver nog vätskedrivande för att bli av med vätskan i kroppen, fötter och händer är lite svullna idag. Tröttheten hänger ihop med detta också, tror jag som inte vet.

Ett jäkla oväsen här i stan. Gatan runt hörnet grävs upp, igen, och det låter om grävskopa och borrande. Samtidigt är det så varmt att det är skönt med öppna fönster och balkongdörr… Jag kan ju alltid ta ur hörapparaterna, en fördel med att höra dåligt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer