beskrivarblogg

En koll nere i höger hörn på datorskärmen talar om att det är torsdag idag, den nittonde juli och klockan är nitton minuter över tio. Varit vaken länge, ute med hunden en vända redan halv fem… Nu känns det redan för varmt utomhus, snart dags att sätta på kylning härinne via luftvärmepumpen.

Hade tänkt köpa glass när jag ändå åkte förbi affären i byn på hemvägen igår, snabbt in, men kom ut med en knippa rödlök, glassdisken var så gott som tom. Orkade inte ta mig in på biblioteket, även om mitt lånekort fungerar för ”meröppet” – det innebär att jag kan gå in där när jag vill och botanisera bland böckerna, också när det är stängt.

Har just hämtat hem Molly på rymmarstråt neråt vägen, en granne cyklade förbi mot sjön, med sin hund i koppel och Molly kutande efter. Det är tur att hon reagerar när jag låter som jag gör i sådana situationer – även om vännen med stor hundvana menar att hundar reagerar på kroppsspråk och inte på röst. De hänger nog ihop, rösten och kroppen. Molly smiter gärna när jag är upptagen av något, den här gången var jag på väg att klä på mig. Det fick bli den tunna morgonrocken i stället ett tag till.

Nu kaffepaus, mitt morgonte är sedan länge uppdrucket. I portföljen bredvid min stol väntar en tjock bunt med utskrivna sidor, mitt ”gamla manus” – det som jag nästan inte vill läsa, eftersom jag vet att det gör ont. Helst skulle jag vilja sitta alldeles ensam någonstans för att läsa det, men här pågår livet i olika former hela tiden. Kanske får manusbunten vila i väntan på ensamhet, eller på grund av min feghet. Det visar sig. På något sätt kan jag nog skylla icke-läsandet på Molly!

För exakt ett år sedan blommade kaprifolen så här vackert på det döda trädet hemma hos mig. Den så kallade gräsmattan såg klen ut även då, nu är det värre. Den stora linden vid grindhålet har fällt löv så att det ser ut som om det redan är höst.

Nyduschad. Sitter ute, nu när klockan är sju på kvällen är det svalare ute än inne. Kattmaten står på bordet, även om det inte är Vimsan som äter. Igår kväll var det en annan katt här och åt, jag har inte sett Vimsan sedan hon smet ut när vi precis kommit hit för flera veckor sedan.

Älgen har inte heller synts till idag. Hoppas han har hittat vatten och något att äta annanstans. Molly sitter vid mina fötter och ser sig omkring. Hon väntar nog på att grannarna ska komma hem från sjön. I morgon åker vi två hem till mitt över dagen, jag ska skriva ut ”det gamla manuset” och börja läsa igenom det. Förhoppningsvis redigera det på något sätt, hitta den där ”röda tråden” som min vän saknade. Ska också skicka några böcker, och plocka lite. Handla förstås, planera middagar och så åka tillbaka hit till landet igen. Hoppas det inte blir för varmt, ska försöka komma iväg tidigt, och kanske ta ett dopp i sjön därhemma innan vi åker igen.

Längtar efter färsk fisk. Och saknar mannen min. Kanske har det ena lite med det andra att göra. Han gillade både att fiska och att äta och tillaga fisk, och ostron kunde han öppna som ett proffs. Och äta som ingen annan jag träffat. Det saknar jag också, plus mycket annat. Och en del som jag inte saknar.

Parallellt med skrivandet läser jag en romantisk skröna från Amazon på Kindle , lyckades inte låna någon e-bok här på biblioteket i byn,  eller i Norrtälje. Gav upp. Just nu fläktar en ljuvlig vind, solen gömmer sig en aning i moln – men molnen lovar inget regn. Så här varmt så här länge och så här torrt minns jag inte att det varit någon gång under de dryga femtio år vi tillbringat somrarna här.

Halv tio på förmiddagen och korsdraget i huset gör det bara lite mindre varmt. Molly längtar inte efter någon promenad, inte Agnes heller. Sjön får vänta till kvällen.

Margaret Drabble har skrivit ”De mörka vattnen stiger” – det är en bok jag vill läsa, kanske har biblioteket här eller i Norrtälje den, kanske som e-bok. Den fanns i Norrtälje som e-bok – läser just nu.

Tisdag. Har nu läst ut boken, den var bra – många paralleller till mitt eget liv, matlagandet till fd maken till exempel… Lite rörig med alla personer, namn och platser, här och där slarvigt översatt (subjektiv uppfattning förstås), alltför många krångliga och i svenska ovanliga ord. Annars en läsvärd bok om åldrande, om relationer förr och nu, om att vara människa.

Den här dagen är lika varm som gårdagen, men det fläktar en aning. Den stora älgen var på besök även igår eftermiddag, nära huset, gick inte sin väg nerför grannens trappa förrän jag gormade åt den. Molly tvärnitade när hon såg den, antagligen var den lite väl stor – och älgen brydde sig inte om hunden. Stackars älg, den mår antagligen inte bra i värmen.

Nu har vi ätit fil till lunch, och melon som mellanmål. Ena termometern visar 35 grader, den andra 26 – förmodligen har den första fått lite sol på sig. Men varmt är det, Molly går självmant in och lägger sig i huset där det är en aning svalare med korsdrag på alla tänkbara ledder. Det blir matjessill och gräddfil till middag, orkar ingen större matlagning. Körde en liten tvätt i morse, den torkade nästan medan jag hängde den.

Rådjuren har nu kalasat även på den illröda pelargonen som jag trodde de skulle undvika. De lämnade några knoppar och blomrester, så om man inte tittar så noga ser den ändå hyfsad ut i sin stora kruka. Nu inhägnar jag den med borstar och räfsor om natten, kanske får det djuren att tveka. Än så länge har de låtit kryddväxter och slingerkrasse vara i fred, hoppas de fortsätter med det.

Jag tar mig inte ner till insjön där barn badar och föräldrar inte gillar att hundar också tar ett dopp. Kanske till kvällen. Drömmer om att vara ombord på en båt och klättra upp och ner för badstegen, mera i sjön än inte. Men det var då det. Nu får en sval dusch göra samma tjänst, för mig och för hunden.

Talade just med ena syrran, som tycker det är bra att jag skriver. Hon läser, vilket gläder mig.

Nasi Goreng i morgon till middag. Har kokt ris, och tagit fram några skivor lövbiff att strimla ur frysen. Trodde jag hade kyckling som det egentligen ska vara, men icke. Däremot räkor som också får åka med, kanske någon ansjovisfilé för lite smak, och lök och torkade trattisar. Frysta gröna ärtor ger färg. Plus förstås Sambal Goreng eller Sambal Oelek – ska försöka urskilja skillnaden innan jag kryddar i morgon. Kanske platsar det med persilja och basilika också, det får vi se då. Borde möjligen kolla något recept på nätet innan jag sätter igång.

Internet talar om för mig att Sambal är stark chilipasta, att Nasi Goreng på indonesiska betyder ”stekt ris”, jag drar slutsatsen att det nog inte är någon stor skillnad på Sambal G och Sambal Oelek – handlar kanske om hur starkt de smakar. Bäst att ta det försiktigt. Jag tänker inte steka riset till den här pyttipannan, det gör jag annars gärna med överblivet ris.

Någon matbild blir det inte, däremot en Molly ute på altanen. Och någonstans ifrån tar sig en (drottning) Blanka in i min hjärna, och något vagt om någon som det lyster att… Vad då? Hittar inte resten, om det ens finns någon. Skyller på värmen.

Agnes börjar om. Igen. Halv åtta på morgonen har hon redan hunnit radera sina ord. En läsare kommenterade ett blogginlägg så här ”ditt språk är vackert och ditt sätt att skriva gör också triviala ting intressanta”. Gott betyg, som gjorde henne glad. Men Agnes känner inte att hon lever upp till det omdömet just nu. Hon får bara ur sig sitt gnölande om att hon inte kan skriva…

Ändå gör hon det, skriver. Envist, sporadiskt, med långa tidsmellanrum ibland. Hon låter vardag och vad därtill hör komma i vägen. Just nu är det tyst och lugnt, fd maken sover fortfarande och det gör Molly också. Ingenting hindrar henne från att skriva av hjärtans lust. Men hjärtat har klent med lust, fingrarna löper över tangenterna utan bekymmer än så länge. Resten vill just inte. Då blir inte mycket skrivet. Det kan bli många ord, men de ändrar ingenting. Gör inget med någon, minst av allt med Agnes.

Fredag och ännu en vecka har gått, fort. Hon börjar känna stressen över att sommaren snart är slut. Snart är det höst och sedan är det vips november, en månad hon helst vill hoppa över och glömma bort. ”Nu” har hon svårt att stanna i för närvarande. (Vilken galen ordblandning det blev.) Många kloka tankar har uttryckts kring värdet av att ”stanna i nuet, vara i nu” – Agnes tolkar det som att leva medvetet varje stund. Uppskatta det som är, inte fastna i det som var eller oroa sig för det som ännu inte har inträffat. Framtiden kommer vare sig hon vill eller inte, november också.

Hon vill ofta annat än det som är. Rättare sagt, hon vill sällan det som är, hon kan uttrycka det hon inte vill lättare än det hon vill. Hon begriper nästan inte vad hon skriver just nu, symtomatiskt för hennes undvikande. ”Jag vill inte” är lättare att få ur sig än ”Jag vill”. Så har det nog varit ofta. De gånger hon varit brutalt tydlig med vad hon ville gick det åt fanders. Hon borde inte ha velat det hon ville. Menade någon annan som ville något annat.

Nu har hon gratis fått tillgång till Ann Ljungbergs ”Redigera din roman”, lektioner och tips om hur man går tillväga för att gå igenom och avsluta ett manus. Och hon har hittat sitt ”gamla manus”, det som kom till under åren efter sammanbrott och spelmissbruk. Hon har alla de orden på ett USB-minne, har inte skrivit ut den aningen bearbetade versionen. Och därmed kan hon slippa jobba vidare med det, hon sparar lektionerna på datorn. Här har hon nämligen ingen skrivare. Apropå skjuta upp och låta bli. Hon skulle lätt kunna ta med en skrivare hit, har inte gjort det. Tyst säger hon för sig själv ”om jag bara vore hemma hos mig skulle jag skriva ut och jobba vidare”… Hon tror inte på sig.

Och hon behöver klippa håret.

Det där som vill skrivas, utan att riktigt stå för det – varifrån kommer den längtan? Är den för stor för den här gamla människan? Hon minns drömmen från barndomen, att kunna skriva som Astrid Lindgren, Pippi var en stor idol utan att hon visste att det ordet fanns. Bara därför att hon var stark och kunde få de vuxna att lyssna och lyda. Och hade en byrå med många, många lådor med hemliga saker i. Allt rymdes där.

Drömmen försvann, Agnes växte upp. Tack och lov fortsatte hon att läsa, biblioteken där hon bott genom livet har haft en trogen besökare. Så är det fortfarande. Just nu är det tomt när det gäller olästa böcker, men det finns säkert flera hon kan läsa om här i sommarhuset. Plötsligt får hon för sig att hon vill läsa ”De långhåriga merovingerna” av Frans G Bengtsson (hon höll på att blanda ihop honom med Fritjof Nilsson Piraten – varför har hon svårt att skilja de två åt?) – merovingerna var en kungaätt som regerade i frankerriket i 300 år, 400-700 e Kr enligt Wikipedia. Boken är en essäsamling och har stått därhemma i hennes bokhylla länge, oläst. Nu har hon kanske sålt den på Bokbörsen… Nej, en koll visar att hon fortfarande har den kvar. I morgon åker hon hem i annat ärende, då kan hon leta reda på boken för läsning.

Drömmar, vilka drömmar har Agnes fortfarande – eller vilka drömmar har tillkommit? En dröm, en önskan, är att få fortsätta att vara rimligt frisk resten av livet. Det var inget hon funderade mycket över när hon var yngre. Är det skillnad på önskningar och drömmar? Kanske är drömmar mera verklighetsfrämmande än önskningar? Önskedrömmar lär också finnas. Och dagdrömmar. Båda känns som om de just aldrig blir verklighet. Numera drömmer hon också (om dagarna, inte i sömnen) om att göra sig av med ägodelar, rensa omkring sig, göra tomt eller åtminstone tommare. Inte enbart för att barnen ska slippa när hon väl är död, också för att hon dessförinnan ska känna lite friare rymd i huset, ha lite mindre att dona med och hålla ordning på.

En dröm är att tillbringa ett par månader i lagom varmt klimat, ensam i bra boende, med tillräcklig ekonomi för att inte behöva snåla med allt – och kunna skriva, verkligen skriva. Helst några timmar varje dag, disciplinerat och med åtminstone en skiss till idé om handling och innehåll. Just nu har hon glömt vad det heter, det författare ofta skriver innan de börjar skriva. Ord trillar bort en stund, oftast kommer de tillbaka. Kaprifol är ett annat sådant ord, det kommer och går. Synopsis var det ord hon nyss letade efter.

En annan dröm är att bo vid havet. Nu bor hon vid en å, med ett litet vattenfall som hörs och stör den som har god hörsel. Hon hör bara precis lagom mycket för att veta att det är vatten som porlar mer och mindre kraftfullt, beroende på årstid. Om vintern skapas där fantastiska isskulpturer, en gång kom en säl och tog sig över den lilla bron och ner i ån igen på andra sidan – kanske på väg ut till Östersjön via ån och vattensystemet som lär sträcka sig hela vägen till Norrtälje och vattnen där.

Den här ån och drömmen om att bo vid havet känns som bilder som beskriver skillnaden mellan hennes faktiska liv och hennes drömmar. Ibland ”bidde det en tumme”…

Tisdag 10 juli – kollar kalendern så att det stämmer. Lätt att bli dagvill när ”ledigheten” är konstant. Molly ligger under bordet bredvid Agnes stol.

Boken hon lånade på biblioteket igår är utläst, ”Hetta” av Jane Harper. Den var läsbar. Agnes inser att hon inte är så intresserad av så kallade spänningsromaner längre, och det här var nog en sådan. Frågan är vad Agnes är intresserad av, till exempel i läsväg?

Fortfarande vill hon äga Montaignes ”Essäer” i senaste utgåvan, än är de för dyra för hennes plånbok. Hon lånar dem med jämna mellanrum på biblioteket i Norrtälje. Om nätterna drömmer hon om alla böcker därhemma, och ser för sig väldiga bokbål. Böcker är lätta att elda upp, det är värre med resten av allt hon har utan att äga särskilt mycket. Framför allt äger hon ingenting som är särdeles värdefullt. Det där med att be någon välgörenhetsorganisation komma och hämta ter sig alltmer lockande. Ett höstprojekt, när hon väl är hemma hos sig igen.

Annars drömmer hon flera nätter på sistone om en gammal kärlek, som hon inte längre har någon kontakt med. Veterligt lever han, förmodligen jobbar han på som alltid förr i livet. Hon hoppas bara att han har det bra. Han har inte funnits i hennes tankar på länge, och nu flera nätter i rad. Kanske handlar hennes drömmar helt enkelt om att hon saknar den sortens kärlek i sitt liv, hon saknar sex, saknar smekningar och ömhet och omtänksamhet från en älskad man. Hennes fd äkta man är kärleksfull, han älskar henne på sitt vis – och hon honom – men det fyller inte hennes längtan.

Och i vaket tillstånd, sådant det nu är, funderar hon över vännens kommentar angående hennes ”gamla manus” – och ”den röda tråden”. Den saknas antagligen, och vad den än var eller skulle vara idag känns obekant för Agnes. Kanske kan hennes vän utveckla sitt resonemang, hon har bistått med oändlig hjälp till de sidor som kallas Agnes ”gamla manus”. En direkt fråga kan nog vara klargörande…

”Förr” spökar allt oftare. Inte för att det var bättre förr, men det var annorlunda, det mesta. Ibland känns det som om hon själv är den enda som är samma gamla gnälliga småledsna människa. Inte deprimerade längre, en förändring om den nu stämmer med verkligheten. Kanske lurar hon sig själv.

En bukett från förr.