Har kokt vildsvinsbog med lök och morötter, buljongen blir kålsoppa idag och köttet kanske pepparrotskött i morgon – eller så.

En liten kravlig rest av din familjekaktus står i mitt köksfönster. Den och mycket annat omkring mig påminner om dig. Saknar dig så, livet är tomt även om det är fyllt av göromål och sysselsättning av diverse slag. Tur att jag ändå kan prata med dig, berätta för dig att din kaktus fortfarande lever, att Vimsan som du aldrig träffade också har försvunnit (som Minsann, den sommaren du först var död). Du slapp sakna Minsann, du som tidigare i livet aldrig gillat katter…

Nu har jag Molly, cockerspaniel med lockig päls som allt fastnar i… Kardborrar till exempel, och något som jag klippt bort som liknade tuggummi. Hon är snäll, finner sig i att jag hanterar henne. Och jag finner mig i att mina rena lakan inte är så rena längre, när hon smitit upp i min säng efter att ha varit utomhus…

Det är inte roligt längre att laga mat. Det gjorde vi ofta tillsammans, nu gör jag det ensam, hela tiden. Även om fd maken är med i köket och diskar efter maten, så är han ingen matlagare. Han äter snällt det som serveras.

Jag har lagt på vintermattan i köket. Flanellakanen i sängen. Ditt foto bredvid sängen, du vet att jag säger god natt varje kväll. På lördag åker jag med Molly till äldste sonen och fortsätter själv till syrran i Uppsala. Hon bjuder på Jan Johansson-musik i stan, god middag och gott vin och övernattning. Hämtar Molly hos sonen och far hem till fd maken på söndagen – han får vara ensam hemma, med mat att värma.

När jag tänker på musik inser jag också att jag aldrig sjunger några snapsvisor längre, eller för den delen, dricker någon snaps. Glögg har jag aldrig gillat, men det lär finnas en GT-glögg nu – kan kanske vara värd att prova. Annars nöjer jag mig med min vanliga Dry Martini – men med Marezzo i stället för Martini. Någon whisky sour har jag inte druckit sedan du gjorde den. Ostron har jag öppnat och ätit på egen hand, men det är inte fest som det var. Ingenting är fest som det var – och ändå var det definitivt inte fest hela tiden, alltid. Tvärtom. Saknar också längtan och sorgen när vi inte drog jämnt, du levde åtminstone. Du kunde komma tillbaka, och du kom tillbaka. Nu är du tyst, men finns i mig och omkring mig.

 

2015-01-15 18.40.02

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Kravlöst?

Grå söndagsmorgon, duggregn. Blöt hund. Lamporna tända när klockan är halv elva på förmiddagen. Så är det idag.

Försöker få liv i Agnes, men hon vill inte. Och det är ju november, kanske en delförklaring. Någon beskrev november som ”kravlös” – det skulle innebära att man inte behövde göra någonting, inte sola, inte resa, inte fixa läcker picnic i parken, inte etc. Agnes håller inte med om kravlösheten, den här månaden är mycket krävande.

Den insisterar på att du faktiskt måste ta dig ur sängen och göra det som behöver göras. Även om dagern är blek, talar den om att det är dags att lämna sängvärmen. Den börjar redan muttra om att det snart är jul och allt vad därtill hör. Och den redovisar hur långt det är kvar tills det blir lite ljusare och lite varmare igen.

I november blir svampskörden liten, även om det ännu inte ligger någon snö. I november är allt omkring dig grått, fuktigt, dämpat. Utom småfåglarna, de talar högljutt om att fröautomaten behöver fyllas på. Vedspisen vill ha mera ved in i huset, den ved som fortfarande väntar på att kapas står i källaren och ropar på dig. Och nu borde du verkligen ta dig samman och röja ur skrubben och köra bort allt som inte kom iväg till någon loppis i somras. November är krävande, allt springer ikapp dig och du kan inte värja dig. Vaknar om nätterna och försöker tömma huvudet på tankar. Inser när du vaknar nästa gång att du faktiskt somnat om. Och då vill hunden ut.

November kräver av dig att du överlever. Och det gör du, Agnes också. Men nog kunde året undvara november. Det är mammas födelsedag idag, hon fyller 105 år. Hon slipper numera alla krav. Vila i frid mamma. Tror hon ser mormors burk för snören (hål i locket) där mellan morteln och kaffepannan.2015-01-04 18.26.12

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Tänk OM

Tänk om. Tänk OM. Det senare är en uppmaning till mig, från mig. Tänker alltför många ledsna och negativa tankar. Behöver den andra sorten, den som ger glädje (strök ”lite”) och god förväntan. Livet fungerar ju, Molly ligger på rygg i sin bädd här på golvet och sover tryggt. Så länge jag sitter still och inte går någonstans, om så bara in i köket. Då avbryter hon sin vila och kommer efter. Så jag sitter still.

Det här ordplitandet har bara med brist på annan sysselsättning att göra. Och brist på ro. Den infinner sig inte, knappast ens om nätterna. Sover ojämnt, vaknar tidigt, för varmt i sovrummet, somnar ändå om, vill inte vakna när Molly så vill ut. Gör det ändå, drar på mig kläder som förhoppningsvis passar vädret, tänder blinket på Mollys halsband och går ut i staden. Vid halv sju är inte så många andra hundar ute, vi slipper korsa gator för att undvika alltför stora och nyfikna jyckar. Går förbi skylten med minnesord om Ragnar Thoursie vid kyrkan, uppför backen där och struntar i skyltar som talar om att ”hundar får ej rastas här”. Nerför backen och vidare i kvarter som var välbekanta för många år sedan.

Här i centrum hittar jag fortfarande, men lite längre ut mot kanterna är jag vilsen. Alltför mycket nya hus och gator. I centrum alltför många mondäna boutiquer, nagelsalonger, restauranger, pizzerior, Migrationsverk där det tidigare låg ett Åhléns-varuhus, Försäkringskassa, Skattemyndighet och Pensionsmyndighet i en och samma byggnad mitt emot. När väl trafiken kommer igång är det kaos.

Runt Lötsjön är fortfarande relativt lugnt och alltid vackert, oavsett årstid. Alltid fåglar. Golfängarna är ännu inte bebyggda, och jag hoppas de aldrig blir. Ibland går Molly och jag en sväng in på kyrkogården och hälsar på sonen, pratar lite med honom och gråter som vanligt, och sväljer gråten när någon annan ledsen människa kommer förbi.

Tänk OM. Ofta gör jag mitt bästa för att inte tänka alls. Nöjer mig med att fungera hyfsat.

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Småprat

”The Anatomy of Ghosts” av Andrew Taylor – aldrig skulle jag kunna skriva en sådan bok. Jag kommer inte ens ihåg att Frank var inblandad i de inledande raderna, när han återkom som förvirrad son längre fram…

Läser och tycker nog att det blir väl rörigt i mitt huvud, men kanske fd boktryckaren och författaren till ett häfte som handlar om spöken, kan reda ut vad som redas ut bör. Jag mäktar inte, men har å andra sidan bara läst 64 sidor. Fortsätter kanske, i akut brist på annat läsbart.

Middagen är strax färdig här i Sundbyberg, kokt potatis och oxrulader med ost i – kan inte bestämma mig för om rulader stavas med ett eller två l. Hemkokt (förra veckan, frysta lingon) lingonsylt till. Konstigt hur vi hittat mat som passar till lingonsylt de senaste dagarna – eller om det är tvärtom. Lingonsylt som passar till maten, alltså.

Det var igår. Nu är idag. Regndis och det vanliga trafikljudet, som får mig att stänga av hörapparaterna emellanåt. Har vant mig av med störande ljud, när jag varit på landet hela sommaren och annars bor på landet. Idag hembesök hos fd maken av arbetsterapeut, i morgon till Stadshuset och äldreavdelningen för ansökan om färdtjänst. De säger sig ha skickat blankett när de fick läkarintyget, men den har inte kommit hit i alla fall. Först efter mejl från mig fick vi kontakt… Och bilverkstaden har tid när jag ändå ska till Gustavsberg för läkarbesök, däcken blir bytta före 1 december även om snön uteblir.

Möjligen blir det en vända till landet i helgen, och jag borde även hem till mitt. Om inte annat för att tömma brevlådan, där ligger förmodligen en bok och blir blöt… Behöver också fylla på klädförrådet – det blir lite konstig blandning när man som jag numera bor i kappsäck än här och än där. Inser att jag behöver en annan jacka till exempel, och den är inte här. Den är där. Et cetera.

Nu ska jag rätta till överkastet på soffan inför terapeutbesöket. Möjligen också vända på det, Molly har varit trägen soffliggare. Resten får duga som det är.

 

20180909_154527

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Ett liv

Ännu en dag. Sol, skönt ute under tidig hundpromenad. Ingenting på något program förrän måndag, hörselkliniken för egen del. Kanske åker vi hem till Agnes några dagar dessförinnan.

Minnesmottagningen på Jakobsbergs sjukhus var en god bekantskap. En ung (alla läkare är så unga numera) lugn och förtroendeingivande läkare, en trevlig sjuksyster som tipsade om gratis parkering lite närmare centrum, och proffsigt två timmar långt samtal, inklusive diverse test för fd makens del. Även han var glad åt läkarens sätt att möta honom. Kroppsundersökning inkl EKG avslutade det hela. Igår ringde läkaren och meddelade att han skickar en remiss till husläkarmottagningen för uppföljning av EKG, han ville att de skulle kolla förmaksflimret lite extra noga. Inget akut, inget att oroa sig för – men ändå. Bra, omsorgsfullt och oroligt.

I början av november blir det hembesök av arbetsterapeut för att se hur fd maken klarar sig hemma. Då får Agnes hålla sig borta ett par timmar… Och städa ordentligt dessförinnan. Läkarintyg för ansökan om färdtjänst inskickat för tre veckor sedan, inkl följebrev, men det lär kunna ta upp till tre månader innan man får något besked. Kommunens hemsida säger två-tre veckor. Än har inte den blankett kommunen ska skicka hem kommit i brevlådan… Därmed är heller ingen formell ansökan ännu gjord.

Så småningom kommer läkare, röntgenresultat, terapeutens slutsatser att vägas ihop och fd maken få någon form av besked om vad som pågår i hans hjärna. De många små hjärninfarkterna har skadat vissa funktioner, nu kan vi förmodligen bara hoppas på att han ska slippa flera sådana, och därmed kanske också slippa försämrat minne…

För ögonblicket har han just diskat frukostdisken medan Agnes suttit här vid datorn. Det team vi varit förr fungerar fortfarande.

Ibland kan Agnes tänka att livet planerar sig självt – mannen hennes är död, om han varit i livet hade inte Agnes lika enkelt kunnat bo mer eller mindre konstant hos fd maken. Även det sorgliga fyller sin plats. Nu är det dags att sluta pladdra, riktigt klar över vad hon skriver är hon inte, men skriva det behövde hon.

20180804_151337.jpg

Den här boken är fylld av den smärta som syns i omslagsbilden. Den gör ont, och den är bra. Ungefär som livet.

 

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Fortsätta…

Bokmässan är avslutad, det är söndagskväll och förmodligen sliter ännu människor med att demontera montrar och packa ihop pinaler. För några år sedan ville jag vara där, tänkte att det skulle vara fint att finnas i mängden av människor som åtminstone eventuellt var intresserade av böcker och skrivande. Nu vill jag inte längre, kan inte se mig i mängden, kan inte höra att jag har några tankar i allt oljud, kan inte känna längtan dit. Det är skönt.

Fortfarande vill jag skriva, ännu vill jag påverka genom mina ord, en stund till, några ögonblick till. Någon. Påminns hela tiden om hur kort livet är, hur skört. Också i Sverige, inte enbart i Indonesien där tsunamin just dödat okänt många människor och förintat städer. Det går inte, jag kan inte föreställa mig hur en hel stad kan försvinna i en enorm havsvåg. Min hjärna förmår inte. Det är jag tacksam för.

Jag nöjer mig med att gnöla över personliga tragedier, över åldrande och värkande rygg om morgonen när Molly vill att vi ska gå ut. Jag bekymrar mig över hur det ska bli med fd makens minnesutredning, ett förmodat vackrare ord för demensutredning – ungefär som när städning blev lokalvård och kalhygge något annat. Jag är så gammal att jag glömt både det ena och det andra… Och inte tjänar det mycket till att oroa sig, för något som ännu inte är verklighet. Det har jag försökt lära mig hela livet – håll rädslan stången, det du är rädd för finns ännu inte, finns bara i din oro och i din fantasi. Släpp. Andas. Du behöver inte gå omkring och le, bara ta dig igenom dagen, den här dagen också. Kanske tycka en stund att den är rätt fin, den där rosen som envisas med att blomma ensam bland sina utblommade kompisar gör ju det – tycker att den är rätt fin. Och du gläds ett ögonblick, en stund på jorden.

På teve besiktigas gamla bilar. Den här gamla kroppen har också besiktigats i sommar – först befunnen möjligt klen, senare gick den igenom – men behöver kolla blodtrycket regelbundet. Kroppen och det övriga tror sig veta att förhöjningen har att göra med stress inför livet – och döden. Den egna och de käras. Här är inte heller mycket att göra åt saken, bara att fortsätta andas, fortsätta leva det liv som ges, fortsätta. Helst frisk tills livet är slut.

book-book-pages-college-448835

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 7 kommentarer

Hur överleva resten av sitt liv

Ugnsbakad lax med romsås, fin kokt potatis till, midagsmeny. Gott. Fd maken diskar, jag sittet i min stol med Molly på golvet bredvid. Än är det inte dags att gå ut igen, för sjätte eller sjunde gången idag. Det har nyss regnat, och jag är glad om jag slipper bli blöt. Samtidigt stiger ”dödstalen” i Indonesien efter tsunamin…

Ibland blir världen och det som händer alldeles totalt obegripligt för mig. Här är jag, i trygghet i Sverige, med käbblande politiker och noll regering, och ser människor som förlorat sina närmaste och försöker förstå vad som händer dem. Det går inte att omfatta, jag klarar inte att ens försöka förstå hur de som överlevt katastrofen kan överleva resten av sina liv.

Det är svart natt utanför fönstren, kanske syns månen någonstans, men inte från mitt synhåll. Några fönster lyser i huset mitt emot, den äldre mannen där tvättade sina fönster igår. Ser honom gå ut på morgonen med sin rullator, som min fd make gör numera. Idag har vi träffat den vackra svartvita norska skogskatten på gården och pratat med dess husse. Molly försökte komma närmare, men backade när katten markerade med en fräsning. Och Kurt, 12 veckor gammal liten beige och svart mops – det sötaste lilla du kan tänka dig – försökte också morsa på katten häromdagen. Katten var inte road. Han är kung på gården, så cool, sitter bara någonstans och kollar alla som passerar, flyttar möjligen på sig om någon kommer för nära. Sitter annars kvar, med absolut kontroll.

En söndag i Sundbyberg, en stad jag inte längre känner igen, har till och med villat bort mig i de nyare delarna, per bil. Men så har jag ju bara bott här i närmare femtio år – och förändringarna har gått snabbt de senaste åren… Här som på så många andra håll, framför allt runt Stor-Stockholm.

20170207_132348

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer