Ännu är det första advent, en stjärna lyser i mitt fönster, och ljusen är tända på köksbordet, adventsstaken har åkt ut för länge sedan. Har hängt upp en stjärna i Sundbyberg också, ifall vi skulle ha varit där idag. Det är vi inte. Jan är kvar på sjukhuset, jag orkar inte ringa och fråga igen. Det innebär att jag får bestämma mig för att han fått stanna på avdelningen och att han mår tillräckligt bra för att de inte ska larma mig.
Ger upp läsandet av the problem with single women. Eldar i spisen. Nyser och snyter mig. Bestämmer mig här också, det är en vanlig förkylning och ingenting annat.
Via FB kom jag in på Avast´s FB-sida. Där beklagar man att supporten haft problem och är stängd. Vore det inte en bra idé att berätta det på den officiella sidan? Innan man hinner leta rätt på alla siffror och skriva in allt som ska till för att få ett svar? Trött på Avast. Jag har råkat köpa ett program jag redan har – och vill ha tillbaka pengarna. Tycker det är dålig stil att erbjuda program man redan prenumererar på – och jag medger att jag är slarvig. Men de borde veta att jag har det jag nu köper igen. Det borde för all del jag också.
Här har inte bakats vare sig pepparkakor eller saffransbullar. Och nyss tänkte jag en närmast hädisk tanke – så skönt att faktiskt inte ha några julförväntningar på sig. De senaste åren har son och sonhustru stått för julandet, så mitt och Jans bidrag har varit minimalt. Men det är ändå skönt att kunna låta bli med gott samvete. Om Jan kommer hem och mår bra så köper vi färdig julmat någonstans ifrån, kanske jag gör en Jansson, lägger möjligen in lite sill eller gör en gubbröra (förmodligen det senare, enklare). Och så får det vara bra. Någon nubbe blir det inte, tråkigt att dricka just nubbe ensam.
När klockan är fyra har jag ätit upp mina tre middagspannkakor, med äppleklyftor. Gott, men lite väl tidig middag. Får se om jag får matlust igen i kväll. Är inte orolig, det finns diverse i frysen. Vad ska jag annars roa mig med en ensam söndag som den här?
På syrrans rekommendation försökte jag läsa Lena Anderssons krönika i SvD igår – om litteratur. Jag kunde inte läsa hela, den var stängd – och det var lika bra, bara hennes pretentiösa användning av ett ord som förfrämligande” (av litteraturen) räckte för min del. Jag låter mina fördomar ligga kvar där de ligger.
Lördag 28 november 2020 – Halv två tycker jag att jag väntat tillräckligt på besked om var Jan finns. Ringer upp, får veta att han är kvar på avdelningen och att sköterskan ringer tillbaka om en liten stund. Så jag väntar. Som vanligt.
Hon ringde efter en stund, och berättade att Jan inte vill äta och dricka, eller ta sin medicin. Han är trött, och får dropp med paracetamol. Säger att han inte har ont. ”Han är med, men trött.” Hon skulle ringa till geriatriken och höra om de har någon plats för honom, annars får han stanna på avdelningen också i natt. Vi ska höras i morgon.
Jag är också trött.
Kommer fortfarande inte in på FB. Och inte på Avasts support. Skit. Känner mig dessutom snuvig.
Är inte hungrig, men inser att jag bör äta något, så småningom. Har Thai-mat i frysen. Det blir middag.
Just nu har jag plockat fram en bok ur bokhyllorna, Sista beviset av John Matthews. Tror mig inte ha läst den, det är en kriminalroman. Kanske kan jag läsa den i brist på annat. Kollade idag, men biblioteket var fortfarande stängt. Klockan är snart fem på eftermiddagen, det är svart utanför fönstren. Vedspisen brinner snällt. Och ljusen på köksbordet. Försökte mig på en nyklippt selfie för några timmar sedan, men ser så himla tråkig ut att jag vägrar lägga ut bilden. Sedesam page… Trist. Har lust att ta hårlöddret och rufsa till alltihop – om det bara inte vore så att sängkläderna bleve kladdiga.
I morgon ska jag byta lakan i min säng, Jans är klar och renbäddad. Tvätten får följa med till Sundbyberg när jag åker dit. Beror på besked från Danderyd.
Har talat med yngste sonen som är noga med att höra efter hur det är med pappa. Sonen åker från landet i morgon, strängeligen tillsagd att diska, städa och ställa ut soptunnan. (Så hoppas vi att räv och grävling ger sjutton i att välta tunnan och riva sönder alla soppåsar.)
Men den där kriminalboken vill jag inte läsa, handlar om en mördare som dödar barn. Den åker in i bokhyllan igen.
Ut Yvonne Roberts, the trouble with single women. Huvudpersonen inser att en framtid med den man som har alla sina sockor i par, utan mankemang, i låda – den framtiden är ogörlig. Kanske ids jag läsa något i den boken. Har säkert läst den förr, men glömt. Verkar vara lättglömd. Kvart i sex, jag har ätit thaimaten, tveksamt okej.
Det här med att jag inte kan komma in på FB, betyder det att mitt konto är hackat?
Söndag 29 november 2020 – svaret är förmodligen ja. Nu har jag lyckats ta mig in på FB igen – fråga mig inte hur – och bytt lösenord där, liksom för e-posten. Trist detta. Avast rapporterar spårningsförsök stup i kvarten, men det är kanske bättre än inte.
Inga nyheter om Jan, hoppas han är piggare idag och äter och tar sina mediciner. Jag ska ringa om sjukhuset inte ringer, men inte förrän efter lunch. Klockan är nu kvart i elva, hela morgonen har använts för att komma åt FB. Fika nu.
Tar fram några egenhändigt tillverkade tunnpannkakor ur frysen, med äppelklyftor till blir det lagom middag för mig idag. Har just ingen lust med någonting, men har bäddat om min säng med sköna nya flanellakan. Kollat elmätaren, tagit in lite mera ved. Flyttat soffan på altanen så att den står vält mot bordet undan den snö som kommer någon gång. Och skvätt lite vatten på blomster och kryddor i fönstren.
Efter instasllation av Avast Anti Track – är anslutningen till Facebook blockerad. Jag försöker hitta hur man kan fixa det – men kan inte. ”Anslutningen är inte säker.” Övriga webbplatser kommer jag in på…
Och, jag har inte hört någonting från sjukhuset idag.
Fredag 27 november 2020 – grått, men börjar ljusna nu när klockan är halv nio.
Har sovit hyfsat, och hoppas Jan har gjort det också. Jag ligger och funderar på om personalen på sjukhuset bryr sig om att han behöver stödstrumporna för att hjärtat ska arbeta som det ska. Blodproven som togs igår, vad berättade de? Är han fortfarande ”mycket förvirrad” – och vad betyder i så fall det?
Snurr i huvudet, sovande som vaken. Har nu avslutat min frukost, tekoppen står som vanligt här bredvid mig och kallnar sakta. Kaffe vill jag inte ha på morgonen. Har kollat Facebook och är tacksam för vännerna där, de finns för mig. Läst åtminstone rubrikerna i det som brukade kallas kvällspressen.
Huddinges kommunordförande (KD) avgjorde omröstningen igår med sin utslagsröst. Bort med kommunal hemtjänst. Två av företagen som bedriver privat hemtjänst har fått sina tillstånd indragna av IVO – men det kände herr ordföranden inte till…
Nu lyser solen på en klarblå himmel, det är runt noll. Vackert. Har ännu inte hört något från sjukhuset när klockan är elva. Försöker läsa Rita Mae Brown´s Tappra hjärtan. Det går så där. Väntar hela tiden på att telefonen ska ringa. Avskyr det här väntandet.
Sysselsätter mig med att skriva ”början, mitten, men ännu inte slutet” på något som kanske är något. Än så länge är det minnen som ibland är goda och fina, ibland plågsamma. Tusen ord på en halvtimme tyder i alla fall på att orden finns där, och fingrarna gillar att skriva snabbt. Nu får det vila ett tag.
(Apropå ord och antal – det blir inga femtio tusen ord i november, men väl tjugofyra tusen. Inte så illa, med tanke på allt annat som pågår parallellt.)
Jag ringer till slut Danderyd – Jan har tydligen fått flytta tillbaka till avd 65, där han hör hemma. Ingen har berättat det för mig; han är piggare, men sover ganska mycket, stannar där åtminstone över natten. De ringer om han flyttas någonstans. Sköterskan lovar att hälsa till honom. Glömde fråga om blodproverna.
Jag åker hem till mitt efter hårklippningen. Inser att det inte fungerar med munskydd hos frissan – hörapparater som ska ur och i, glasögon och masken blir för mycket att hålla reda på. Det får gå ändå. Tar med mig minimalt med mat härifrån, det finns så det räcker i kyl och frys hemma hos mig. Tänker inte handla.
Klockan är kvart i fem, jag är nyklippt och hemma hos mig – utanför är världen svart. Härinne brinner ljusen på köksbordet och vedspisen knäpper. I brevlådan låg en fin bok – IngaMari Solders Dödelsen – händelser i livets gränsland. Jag hade förmånen att få läsa boken innan den var färdig för utgivning. Det är en annorlunda bok, med en lugn och rogivande ton, ungefär som IngaMari själv. Vi möttes hos Johanna Wistrand i Näsåker under ett skrivretreat, och hennes berättelser påverkade mig starkt. Nu finns boken i handeln så att många kan läsa. Tack IngaMari.
Klockan är tre, jag har redigerat ett kundmanus i ett par timmar. Nu tar jag paus från jobbet. Jag är tacksam att jag har det här uppdraget just nu. Behöver få min hjärna att sysselsätta sig med något annat än meningslös oro för Jan. Har inte hört något mera från sjukhuset.
Det är snart helmörkt ute igen. Har det varit ljust idag? Känns inte så. Men yngste sonen som är på landet var rådig. Han ringde vår goa grannfru, och hon sade åt honom att kolla om inte en annan granne var i sitt hus. Det var han och sonen bad om hjälp med pumpen och vattnet. Den snälla (och starka) grannen orkade lyfta på taket till pumphuset och trycka på rätt knapp. Jag hade tryckt på fel när jag var där under och trevade… Så nu har han vatten, kan duscha och diska. Bra. Och vi har två tomma plastdunkar till en annan gång.
Det som inte var så bra var att sonen halkade ute och slog i armbågen. Han säger sig ha plåstrat om den hjälpligt, och kan röra vid den utan att skrika. Så det gick väl så bra det kunde. Men det är ingen höjdare att trilla därute när han är där ensam.
Äter tidig middag av pur rastlöshet. Nu kvart i fem är också det gjort. Tiden går för långsamt idag. Går bort med sorterade sopor till uppsamlingsstället, hämtar Gabriel Garcia Marquéz´ bok The General in his Labyrinth från bilen – en potentiell beställare på Bokbörsen ville ha bilder på boken. Fick det, men det var inte rätt utgåva. Trodde då att jag kanske skulle vilja läsa den, men nej. Bolivar och Sydamerikas blodiga historia orkar jag inte med just nu. T.yvärr inte heller sonens fantasybok som jag började läsa igår. Den står i bokhyllan igen.
Löser DNs sudoku, det supersvåra. Svenskans går jag bet på (vilka konstiga uttryck vi har i språket). Rastlösheten sitter i. Pratar med sondottern om farfar, hon läser min blogg och vet att han inte mår bra. Hon är frisk och renoverar just nu den lite större lägenhet hon ska flytta in i. Gott med framtidstro.
Tar bort fult och nött nagellack, smörjer in och målar på nytt, nästan osynligt. Och drar förstås till det direkt, jag har inte tålamod att sitta still och låta det torka ordentligt. Jag skulle vilja ha både manikyr och pedikyr, men det är inte riktigt läge för sådant nu. Det får räcka med att jag smyger iväg till frissan i morgon och blir av med lite hår.
Nu har jag sett Rapport och lokala nyheter, det räcker med teve för min del i kväll. Klockan är bara en minut över åtta. Vad ska jag göra tills jag kan gå och lägga mig? Och hoppas att jag sover till i morgon bitti.
Hur kan Huddinge kommun lägga ner den kommunala hemtjänsten? Och överlåta sina gamla på privata företag, där åtminstone ett av dem finns med i IVOs kritiska granskning. Kommunallagen säger ingenting om att kommunal hemtjänst får vara lönsam. Tvärtom, kommunal verksamhet får inte gå med vinst. Men kanske är det skillnad på ”inte lönsam” och ”gå med förlust”? Ett kryphål för KD- och L-politiker i kommunen. Jag blir mörkrädd inför att behöva hamna i klorna på vinstdrivande privata hemtjänstföretag och en kommun som medvetet lägger för låg budget för sin kommunala verksamhet.
Jag har förstått att det även i Sundbyberg är en knepig fråga. Den kommunala hemtjänsten klassas inte lika högt här som den privata. Den hemtjänst vi hittills just inte utnyttjat (på grund av corona) är privat. Kommunens handläggare menar att den är ”bra”. Vi vet inte.
Oavsett blir jag upprörd över att vi gamla inte ska kunna lita på att få ha det bra och få den hjälp vi behöver, när vi behöver den. Det är nästan så att mina mycket gamla dagisfightartag vaknar till liv igen. En gång på 70-talet slogs jag med andra här i kommunen för flera daghem. Vi fick dem. Nu är det visst dags att slåss för bra äldreomsorg. (Hur kan något som inte fungerar få kallas omsorg?)
Kritiken nu under pandemin är skarp. Sjuka människor på många äldreboenden har inte fått adekvat sjukvård, inte ens individuell läkarkontakt. Bara fått dö i ensamhet och säkert ångest. Det får inte gå till så i ett trots allt välmående land som Sverige. Många vittnar om hur vi de senaste åren politiskt styrt nedmonterat välstånd för de många, och i stället skapat förmögenheter för de som haft förmåga och girighet nog att sko sig. Undra på att jag gör vad jag kan för att varken jag eller Jan ska behöva tas in på något hem i närtid.
Torsdag 26 november 2020 – tur att jag kan snegla ner till höger och konstatera datum åtminstone. Och torsdag morgon stod det på Jans ”demenskalender” i köket – den som jag till en början inte förstod skulle kunna behövas.
Ännu inga nyheter om Jan, men nu kopplar jag av min oro, lägger undan den ett tag. Känner mig lugn efter en god natts sömn. Gläds över alla vänner som läser min blogg och skickar omtanke, till Jan och till mig. Det värmer och det hjälper faktiskt, i alla fall mig. Och filmen med Lars Lerin, Junior och gäster igår delade med sig av så mycket kärlek och vänlighet att den nästan kändes fysiskt. Ibland är världen precis så vacker, ett ögonblick – eller i det här fallet en timme.
Så här skrev en vän som kommentar till gårdagens blogg: Du kanske borde skriva en bok igen. En om att ta hand om varann när krämporna överskuggar vilj an till kärlek. Du skriver så uppriktigt att det berör på riktigt. ❤
Något med hennes ord om ”krämpor som överskuggar viljan till kärlek” pratar med mig. För så är det ofta, när orken inte riktigt räcker till. Nu laddar jag därför med kärlek från alla håll, lagrar den för kommande, förmodligen tröttare, tider. Vilar. Gör än så länge denna torsdag något så kallat nyttigt. Bara sitter i min (Jans) fåtölj och slappar med en kallnande kopp te bredvid mig. Har ännu inte klätt på mig, gör det kanske inte idag.
Halv elva tog mitt lugn slut. Igen. Läkaren på Jans avdelning ringde. ”Han är väldigt förvirrad, har inte sovit just i natt, nu är han mycket trött”. Hon ställde frågor om hur han brukar vara hemma, jag svarade så gott jag kunde. De skulle ta blodprover för att se om han har någon infektion i kroppen, för övrigt så väntar man på att det ska bli plats på geriatriken och lite rehabilitering. De ringer igen ”om det är något”.
Kanske hör både sömnlöshet, förvirring och trötthet till när man hamnar på sjukhus och byter avdelning, och människor kommer och går hela tiden. Hon försökte försäkra mig om att det är vanligt. Och jag kan inte påverka någonting – så min oro kostar bara ledsen energi.
Jag har hur som helst bestämt tid för klippning i morgon kvart över två. Och så har jag tvättat några fönster på insidan, dammsugit vardagsrummet, plockat lite. Slängt sopor. Rastlös. Nu fika. Och jag har klätt på mig.
Just för ögonblicket har jag inget jag ”måste” göra. Ont i axlarna, de har nog varit onödigt spända de senaste dagarna, är det säkert fortfarande. Jag försöker få dem att slappna av medvetet, men glömmer för lätt. Den lilla tvätten är undanplockad. Jag har mat över från igår, behöver alltså inte laga något. Biblioteket är stängt så dit kan jag inte gå. Vill helst inte ut mera idag ändå.
Visst kunde jag städa här, det behövs alltid. Torka ur skåp, dra fram spisen, dammsuga och torka alla golv. Tvätta fönstren, åtminstone på insidan. Ids inte. Kanske i morgon.
Jag skulle kunna göra som ena syrran, lägga mig på sängen och blunda en halvtimme. Men jag fixar inte sådant, om jag somnar så sover jag för länge och vaknar elak. Nu är det ju bara jag hemma, så det skulle inte göra någon annan än mig illa. Men det gör faktiskt ont. Så det vill jag inte.
Är så trött på mitt hår att jag snart tar saxen och kapar rakt av – men då skulle jag nog se värre ut än jag redan gör. Ska ringa min frissa i morgon och höra om hon kan klippa coronasäkert.
Ett samtal från en gammal vän gladde mig idag, liksom hans hustrus läsande av bloggen. Och sedan jag kommit på att slå på högtalaren hör jag oftast vad som sägs. Det var gott. Själv är jag urdålig på att ringa upp någon, har ofta förr tänkt att jag nog stör… Det gör jag kanske inte längre, men är ändå seg. Hörseln spelar roll, eller snarare bristen på.
När jag ringer till den nya avdelningen på Danderyd svarar en undersköterska – men hon kan/får inte uttala sig om hur Jan mår. Hon bekräftar att han finns där, och ska hämta ansvariga sköterskan. Sedan händer ingenting. Drar slutsatsen att den ansvariga har viktiga saker för sig. Får ringa igen senare.
Har också pratat med sönerna, och berättat det lilla jag vet om Jan just nu.
Nyss fick jag kontakt med sköterskan på nya avdelningen. Jan satt och åt med god aptit, och när jag bad henne hälsa till Jan från mig kunde jag höra hans röst, även om det inte gick att höra vad han sade. Hon var bra att prata med, han lät lite glad, och nu väntar han på rehab och geriatrik, om det blir Jakobsberg visste hon inte. Han är väl omhändertagen och har nog hämtat sig lite efter allt stök de senaste dagarna. Jag är lugnare än jag varit. Och välsignar sjukhuspersonal som orkar bry sig och orkar glädjas åt en hälsning till en patient. Och framföra den så att jag vet att det blir gjort.
Onsdag 25 november 2020 – duschade, tvättade håret, klädde på mig och åkte in till Norrtälje för att tanka bilen, med mera. Bensinmätarens varningslampa blinkade, men det gick bra. Eftersom jag trodde att jag skulle få hämta Jan på Danderyd (hade förgäves försökt få kontakt med avdelningen) så hade jag packat bilen för hemfärd.
Väl på sjukhuset och efter flera försök fick jag äntligen prata med ansvarig sjuksköterska. ”Jan är piggare, men vill just inte äta, och är skakig i benen, men sitter upp nu. Nej, han kan inte åka hem idag.” Så jag åkte till Sundbyberg utan Jan. Kanske får han åka till Jakobsbergs-geriatriken igen. Jag får vänta på besked.
Det är inte skönt att få vara ensam på de här betingelserna. Vad i all världen ska jag ta mig för? Jo, jag kan alltid kolla om tvättstugan är ledig, allt duschandet inför operationen fyllde tvättkorgen igen. Och jag kan ta en promenad – men det är uselt väder. Lusten att göra något alls är väldigt liten just nu. Kanske hjälper det med en kopp kaffe.
Tvättstugan var ledig så nu snurrar två maskiner. Och jag äter grekisk yoghurt med lite björnbärssylt till lunch. Kaffet fick vänta.
Jag inser att det är många gånger under de senaste åren jag skulle ha kunnat ”trösta mig” med att spela bort pengar. Tacksam att jag inte gjort det, tacksam att jag fortlöpande har stängt av mig från spel på licensierade casinon i Sverige, tacksam att jag aldrig nappat på de erbjudanden som ännu trillar in från mindre seriösa casinon, utan licens i Sverige.
Hade någonting i världen varit som vanligt idag skulle jag ha åkt och hälsat på syrrorna i Uppsala. Någon av dem är säkert hemma. Jag skulle ha blivit bjuden på god mat och god dryck, och stannat över natt. Men det får bli en annan gång.
Har nu varit till apoteket och köpt en febertermometer – har en på landet och trodde att jag hade en hemma hos mig, men så var inte fallet. Köpte en julstjärna samtidigt på Hemköp för 25 kronor, den står nu i vardagsrummet och är vacker. Det är inte jag. Mitt nytvättade hår far åt alla håll och hänger alldeles för långt ner, men inte tillräckligt långt för att kuna sno ihop i nacken med en snodd.
Nu ringer Danderyd och talar om att Jan fått flytta till en kirurgisk avdelning, 61 i stället för 65. Anledningen är att det är för trångt på Urologen, och Jan väntar på att få plats på geriatri. Jakobsberg? Ett annat telefonnummer, en annan ansvarig sköterska. Ska ringa i kväll och försöka få besked om hur han mår.
Kanske åker jag hem till mig i morgon igen, beror på om jag får något begripligt ur sjukhuset i kväll. Fast det gör jag nog inte, blöjleverans kommer på fredag. Jag har dålig kontroll över tillvaron just nu.
Nu är det tisdagskväll 24 november 2020 – Jan är förhoppningsvis opererad och har vaknat och är kanske på avdelning 65 på Danderyds sjukhus. Det går inte att få tag på någon som kan ge besked, ”ring lite senare”. Det har jag gjort, flera gånger.
Vi kom dit vi skulle med två minuter till godo. Trots att vi min vana trogen kom i väldigt god tid till sjukhuset. Som tur var lånade jag en rullstol, och lade tillbaka rullatorn i bilen. Sedan körde jag Jan runt det där omättliga sjukhuset där inte ens de som jobbar där just nu verkar veta riktigt vad som är ”hemma”.
Hjälpsamma människor överallt, men fel blev det ändå, hela tiden. Förmodligen såg jag för jävligt stressad ut när vi äntligen närmade oss rätt inskrivningsmottagning. Där tog man hand om oss, jag och en undersköterska hjälpte Jan ur kläder och i operationskläder. Hon fixade kaffe och (tror jag) någon sorts energidryck och tre torra kakor åt mig. Och Jan fick vätskedropp. Vid halv tre (två timmar efter den tid vi skulle vara där) åkte jag hem till mig. Och missade förstås ett samtal från Danderyd när jag körde bil.
Jag har bestämt mig för att han mår så bra han kan. I morgon bitti får jag väl veta när han kan hämtas för att följa med hem. Jag ska ringa en gång till i kväll, sedan får det vara. Om han inte mår bra skulle de väl berätta det?
Tror knappast att jag kommer att delta i bokhandelns i Norrtälje samtal om beroenden nästa vecka. Jan behöver mig nog, och när jag frågade om det skulle bli av (hade inte hört något) och berättade att Jan är nyopererad och att jag kanske är på väg att bli förkyld, blir kommentaren ”inga sjuka i butiken” – det hade jag nog begripit ändå… Huruvida jag blir förkyld är inte klart just nu, verkar tämligen lugnt.
Vi hade idag munskydd på oss båda två. Jag fick bekymmer med att glasögonen immade igen… Det tarvar träning, fick tips på FB om att man kan förankra (munskydd eller brillor?) med lite sårtejp på näsan. Ska prova.
I morgon bitti ska jag tvätta håret. Av diverse anledningar har det inte blivit av på åtminstone en vecka. Och jag ska duscha länge utan att behöva tänka på att varmvattnet ska räcka åt någon annan som också ska duscha. Sedan ska jag hämta paket och lämna bok i Norrtälje. Och tanka bilen, jag tar mig dit men inte mycket längre.
Måndag – vaken flera gånger och klent med omsomnandet i natt. Strax före klockan sju i morse var jag på Bilbesiktningen och fick godkänt, inga anmärkningar. Skönt. Har postat Bokbörsen-böcker, köpt munskydd (Jan ska ju till sjukhuset i morgon, och jag måste följa med, och hoppas att munskydd gör det de förmodas göra, skyddar andra från min eventuella smitta). Har provat, lite trixigt att få på det med hörapparat i båda öronen och glasögonskalmar.
Ska ringa Danderyd runt femtiden för att få reda på när Jan ska vara där i morgon. Tvättar i kväll, har bäddat om hans säng med rena lakan, och han ska duscha två gånger med tvål och schampo i kväll, plus i morgon bitti. Rena nattkläder och förstås rena kläder i morgon. Nu måste jag bara försöka begripa om han får äta frukost i morgon, det beror antagligen på hur dags han ska åka dit. Två timmar före operationen får han bara dricka ”två små glas vatten”. Så mycket har jag fattat.
Jag blir trött, och säkert Jan också, av att inte få sova någon natt utan att vakna flera gånger. I morgon när Jan är installerad åker jag vidare hem till mig. Jag får passa på. Om allt går som det ska så skrivs han ut före elva på onsdag. Antingen hämtar jag honom eller så får han åka sjukhustransport – det senare vore smidigt, för då kanske han slipper gå den långa korridoren på sjukhuset och får åka rullstol i stället. Hur som helst blir det ett kort besök hemma hos mig.
När jag var vaken i natt låg jag och tyckte att jag höll på att bli förkyld. Nu i dagsljus verkar det inte som någon omgående förkylning, men lite huvudvärk i morse som sedan försvann. Jag får inte bli sjuk, vare sig i snuva eller covid19.
Middagen idag blir rökt lax och stuvad spenat, ost. Glass till Jan, jag kom ihåg att fylla på nedersta lådan i frysen. Men jag glömde köpa russin, så det blir inga korintkakor. Om jag kommer ihåg att ta med den stora russinpåsen hemifrån mitt hit till Sumpan, kanske det blir. Ett smörpaket ligger sedan en vecka i köksskåpet för att bli lite mera hanterligt.
Gick ner med tvätten, trodde att jag fick börja klockan fyra, men jag har bokat klockan åtta. Okej.
Yngste sonen ringde från Djurö. Under promenaden idag hade han hamnat nere vid Maren där två fiskare fiskade. Medan han tyst satt där en stund fick de två fina abborrar. Jag talade om hur dyr abborrfilé är i affären, han baxnade. Så hade han talat med sin vän. Hon har fått blodförtunnande medicin efter en blodpropp – och baxnade, hon också, inför priset. Samma som Jan har, Eliquis, 1500 ca för en förpackning. Men därmed kommer man ju också rätt snabbt upp till frikort… ”Hon blev bara lite chockad.” Det kan jag förstå, jag blev det också första gången jag läste vad den kostar. Men den är nödvändig för många.
Just nu inför operationen får Jan inte äta Eliquis under några dagar. Det är bara att hoppas att ingen ny stroke ligger och lurar någonstans. Det räcker ändå. Jag skickar med honom medicinlista och dosett, även om jag tror att de vet vad han ska ha och fixar det ändå. Hans necessär är tömd på allt diverse som annars finns där – nu blir det tandkräm, tandborste, tandpetare, kam, skohorn. Hans tofflor ska med, dock inte i necessären. Rakningen får vänta tills han är tillbaka hemma. Och stödstrumporna likaså. Morgonrock hoppar vi också över, han hinner inte få den på sig. Och hans armbandsklocka får stanna hemma den här gången. Hörapparaten kan jag bara be att man inte slarvar bort…
Sonen stannar därute på landet hela veckan, skönt för honom med lite omväxling och mera natur än i Sundbyberg. Och skönt att slippa stiga ur sängvärmen okristligt tidigt varje morgon, runt 4-5-tiden, för att hinna åka kommunalt till sin arbetsplats långt söder om stan.
Ringer Danderyd för att få besked om tid för Jans operation – ”har inte fått listorna, det har varit lite struligt här idag, kan du ringa om en halvtimme” – självklart kan jag det. Tydligen hade jag i alla fall fått rätt telefonnummer.
Vi har ätit, jag har ringt Danderyd och fått besked – halv ett i morgon ska Jan vara där. Då drar jag slutsatsen att han kan äta frukost och hoppas att det är rätt. Behöver nog läsa igenom papperen en gång till. Disken är diskad av gemensamma krafter. Om någon timme ska jag gå ner till tvättstugan och se om den som är före mig kanske är klar. Därefter ska Jan duscha, jag får antagligen klä av mig och krypa in i duschen med honom, se till att han tvålar in sig ordentligt och gnuggar runt schampot i håret, en gång, två gånger. Nåja, sängen är ren och nattröjan likaså. Än så länge.
Klockan är bara kvart över sex. Den här dagen har innehållit mycket, diverse göromål och uträttanden. Snart får den vara slut. Snart hoppas jag på en natt där jag och Jan får sova. Hela natten.
Teater, böcker och kultur diskuteras på teve. Och jag känner bara hur långt ifrån allt detta jag är numera. Numera är det nästan bara min egen lilla värld som ockuperar mig, på gott och ont. Så var det också när jag skrev Free Spin, men där var fokus på spelmissbruk och spelberonde. Nu är det inte så. Nu är fokus på Jan och vårt liv tillsammans, medan han demenssjukdom fortskrider. Nyss letade vi båda efter hans käpp. Vi hittade den i ett hörn i duschen, ett hörn där den aldrig stått tidigare. Varför den gjorde det nu vet ingen av oss. Bra att vi hittade den.
Som vanligt fokus på mig och mitt, hur det än ser ut. Är jag därmed en av alla dessa dagboksskrivare som idag fnyses på näsan åt? De som borde ägna sig åt annat?
Jan har duschat två gånger och tvättat håret två gånger. Han begrep inte riktigt varför, men gjorde det. Nu doftar han fräscht till i morgon bitti när proceduren upprepas. Han får inte äta frukost, ingen mat efter klockan 24, bara lite vatten eller te i morgon bitt. Och ingenting alls när det bara är två timmar kvar tills han ska vara på sjukhuset.
Tvätten torkar nu.
Och jag väntar någon timme på att gå till sängs. Hoppas få sova i natt.
