Agnes mår bra, så gammal hon är

Regn, regn, regn – ungefär som Astrid Lindgrens ”döden, döden, döden” – så var det avklarat.

Har varit ner till byn och handlat, och in på biblioteket och lånat några böcker. Lyckats få i Vimsan hennes p-piller, men det får nog bli sterilisering med det snaraste. Så här kan vi inte hålla på, jag klarade mig utan blodvite, men det var knappt. Kan förstå henne, hur kul är det att någon (ganska okänd ännu) vill öppna munnen på en och slänga in ett litet blått piller? Återstår avmaskningsmedlet som ska gnidas in i huden i nacken…

Är så glad i min blanka, än så länge fina och rena dator. Säkerligen utnyttjar jag inte allt jag skulle kunna, och appar förstår jag mig just inte på. Det jag klarar av räcker för mina behov. Gillar verkligen att skriva på den, och önskar att mina ord flödade ymnigare än de gör. Eller att jag satte mig ner och skrev mera disciplinerat än jag gör. Eller att jag lät bli att göra allt annat i stället för att skriva. Nu – flinar åt mig själv, vet vid det här laget hur jag fungerar. Att jag säger att jag inte vet vad jag ska skriva handlar förmodligen om att jag inte vill skriva om det jag vet, någonstans innerst inne. Minns Will Schutz´ och hans finurliga fråga ”If you did know what you do not know, what would it be?”. Ett vänligt sätt att försöka få mig och andra att tänka lite längre, våga släppa fram det som behövde släppas fram i de ”encounters” vi var där för att delta i, som ett led i konsultträningen.

Någonting är för ömtåligt att skriva om, säga högt, berätta ens för mig själv. Min hjärna är bra på att blockera, min glömska är pyramidal. Jag har tränat länge.

Nu, lämnar jag det därhän.

Agnes har nog kommit tillbaka från sin korta skärgårdskryssning. Hon är hemma i huset igen, nöjd med att ha sett människor omkring sig, ätit och druckit gott. Dessutom har hon fått en hel del gjort, när hon stängde av datorn före landstigningen hade hon skrivit tjugoen sidor. Hur mycket av alla orden som är på något sätt användbara vet hon förstås inte. Hon har inte helt klart för sig vad hon skrivit heller. Fingrarna for fort över tangenterna och huvudet hängde inte hela tiden med. Hon gladdes åt att det var ett sådant nöje att skriva, och påminde sig om att hon oftare borde hitta ställen utanför huset för sitt skrivande. Fantasin får påfyllning av alla okända människor, hundar, bilar. Just nu är det perfekt att vara hemma och vila lite före nästa utflykt. Biblioteket i Norrtälje har utmärkta möjligheter att sitta i fred med sin dator och ändå ha kontakt med omvärlden.

Agnes är en betraktare. Just nu delar hon inte sitt liv med någon, mannen hennes är död. Hon försöker säga sig att hon inte alltid ska vara utanför andra människors liv som nu. Kanske ska hon någon gång finna vänskap eller kärlek igen. Men inte än, det är alltför otänkbart fortfarande. Hur går det till att låta sig bli nära en människa, en man som är helt okänd? Hon har ju klarat detta förr, men nu känns det märkligt omöjligt. Förr var hon och hennes kropp i bättre skick än nu, men det är inte det det handlar om. Det som spökar i hennes huvud är att hon inte har tiden, att det tar tid att skapa en ny relation med en ny människa. Tid som kanske inte finns. Hur ska hon ta sig från obesvarbara frågor om en framtid som inte finns, tillbaka till det som är nu. Och låta nu vara nu. Varje ögonblick. All tid.

Läser om en undersökning i San Diego, Californien – där man kommit fram till att äldre är lyckligare och mindre stressade, mindre deprimerade än yngre människor. Fler än 1500 personer i åldrarna 21- 99 har intervjuats, 20-åringarna mådde mentalt klart sämre än åldringarna.

The consistency was really striking,” said Dilip Jeste, director of the UC San Diego Center for Healthy Aging and senior author of the study. “People who were in older life were happier, more satisfied, less depressed, had less anxiety and less perceived stress than younger respondents.”

The results were published Wednesday in the Journal of Clinical Psychology, ”Paradoxical Trend for Improvement in Mental Health With Aging: A Community-Based Study of 1,546 Adults Aged 21–100 Years”

Michael L. Thomas, PhD; Christopher N. Kaufmann, PhD, MHS; Barton W. Palmer, PhD; Colin A. Depp, PhD; Averria Sirkin Martin, PhD; Danielle K. Glorioso, MSW; Wesley K. Thompson, PhD; and Dilip V. Jeste, MD

Experts on the psychology of aging say the new findings add to a growing body of research that suggests there are emotional benefits to getting older.

The authors of the new work also suggest that improved mental health in old age could be due to the wisdom people acquire as they grow older. 

Jeste defines wisdom as a mutli-component personality trait that includes empathy, compassion, self-knowledge, openness to new ideas, decisiveness, emotional regulation and doing things for others rather than for yourself.

As we get older, we make better social decisions because we are more experienced, and that’s where wisdom comes into play,” he said.

Another possible explanation for the emotional benefits of aging could stem from the physiology of the brain, the authors said.

Brain-imaging studies show that older people are less responsive to stressful images than younger people. ”Amygdala Responses to Emotionally Valenced Stimuli in Older and Younger Adults”, Mara Mather,1 Turhan Canli,2 Tammy English,3 Sue Whitfield,3 Peter Wais,3 Kevin Ochsner,3 John D.E. Gabrieli,3 and Laura L. Carstensen3 1 University of California, Santa Cruz; 2 State University of New York, Stony Brook; and 3 Stanford University.

 

Det finns alltså hopp om ett gott liv även som gammal, förmodligen förutsatt god kroppslig hälsa parallellt med den mentala. Har ju inte läst hela rapporten, men uppfattar att man inte intervjuade personer på äldreboenden eller som var svårt sjuka.

Agnes nöjer sig med att tycka att de här forskningsresultaten stämmer väl överens med hennes egna tankar kring åldrande. Men hon vill inte bli alltför gammal alltför ensam…

2015-05-01 18.25.50
 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sa du nej – Ja

Måndag, snart är augusti slut. Regnar. Vimsan spottar ut p-pillret jag försöker ge henne. På något sätt ska hon ha det i sig, dessutom ska hon avmaskas via medel inkletat på nacken. Hon har vassa klor och snabba reflexer… Får vänta ett tag med nästa försök. Jag är inte populär för ögonblicket. Hon tittar inte ens på mig, ser envist åt andra hållet.

Ljusen från morgonens frukost får fortsätta brinna på matbordet. Det är mörkt nog trots att klockan är elva på förmiddagen. Tvätten från igår försöker bli torr inomhus. De plaskvåta shortsen får hänga kvar i regnet.

Nu. Har jag fötterna stadigt i golvet, barfota, men funderar på sockor. Nu inser jag att jag behöver tvätta glasögonen, men sitter en stund till. Nu – pillar på underläppen där en hudflaga stör. Hör hur köksgolvet knarrar när fd maken går där. Nu gör jag kaffe (och tvättar brillorna). Frågar fd maken om han vill ha kaffe, hör inte svaret. ”Sa du nej?” – ”Ja.” Absurt. Nu, åter i stolen med kaffe och rena glasögon.

Att ”nua” hela tiden är lite intressant. Huvudet fylls av oviktiga iakttagelser – katten putsar pälsen och lägger sig att sova, fd maken rakar sig, det fortsätter regna, men är kanske lite ljusare ute, soffans överdrag behöver dras ner där det åkt upp. Nu saknar jag dig, också. Nu minns jag bara fragment av morgonens drömmar – otäcka, fyllda av otydliga människor möjligen med ursprung i Kina, hot och farligheter, jag och yngsta syrran var någonstans där vi inte borde vara. Nu känns det bra att inte minnas mera.

Nu är kaffet uppdrucket.

Vad pågår i mig nu? Om något? Alltid något tror jag mig ha insett, efter alla mina försök genom åren att tömma hjärnan, få det att bli tyst i huvudet. Enda metoden som fungerat har varit meditation, av alla de slag. Ändå mediterar jag inte regelbundet. Skyll mig själv, hjärnspökena har fritt fram med mitt medgivande. När jag inte kan sova, eller somna om, använder jag ett mantra för att tysta plågsamma tankar. Om och om igen mantrar jag. Ibland fungerar det.

Nyss (!) läste jag en polis ord om självmord på Facebook, hur depression är en sjukdom med ibland dödlig utgång. Han, och jag, menade att självmord var ett hårt ord om den desperation som får en människa att ta sitt eget liv. Jag har varit deprimerad, men inte så sjuk att jag längtat efter döden. Den längtan kanske kommer när mitt liv inte längre är mitt, men fortsätter ändå, i beroende av vård och andra människors omsorg. Där är jag inte ännu. Är inte heller deprimerad som förr, men oftast mer eller mindre melankolisk. Börjar tro att det är inbyggt i det system som är jag. Kanske kan jag rucka lite på den medfödda, inlärda eller omhuldade melankolin med yttre påverkan åt annat håll – men söker inte upp möjligheterna. När du fanns stod du ofta för glädje, lek och trams, tokigheter som fick mig att fnissa och skratta högt. (Nåja, du levererade annat också.) Saknar leken, kärleken. Nu låter jag mig fyllas av goda minnen. Blir varm och avslappnad i kroppen. Axlarna sjunker ner en aning. Mina andetag blir djupare. Jag vilar här en stund. Och ser på dina vackra blommor en gång.

2013-06-17 18.25.58

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Du och jag, Vimsan och jag

Sitter och morrar över surfmängder – nu tycks även fd makens för några dagar sedan tillagda surfmängd vara slut, min tog slut häromdagen. Varför? Nåja, augusti är snart också slut. Mina nya 20 xxbites eller vad det nu heter har hittills räckt för mig, kan detta ha något med min nya dator att göra? Använder hans router och har stängt av min. Jag har inte lust att betala dyrt för de få dagar som återstår i månaden.

Jag är ansluten till internet, men ingenting fungerar, allt tar för lång tid.

Det som återstår för min del är att använda de funktioner som går, skriva är en. Agnes, var är du? Kvar på båten till eller från Finland? Vimsan passerar och blänger lätt på mig, låter mig inte klappa henne när hon är ute och går, ligger hon i sin stol går det däremot bra. Vi hittar förhoppningsvis varandra med tiden, hon är ännu inte mera tillitsfull än att hon kommer in i huset, äter, dricker, sover och använder sin låda. Det får räcka för ögonblicket.

Åker hem till mitt på tisdag, retur torsdag efter middag efter ögonläkarbesöket. Ser fram emot att vara alldeles ensam. Bara jag, och lite du, åtminstone i mina tankar. Saknar dig, sörjer jag dig? Vet inte vad sorg är, vet bara att det är tomt, det är trist, det är ensamt på fel sätt. Sorgen efter vår son var annorlunda än sorgen efter dig. Hans död var oväntad, i den form döden tog. Din död har jag väntat på i flera år, och du har ”dött” för mig liksom jag för dig, flera gånger under de år vi lånat varandra. Ändå har vi fortsatt att älska varandra, har fortsätt att glädjas åt varandra när vi inte varit besvikna och ledsna. Alla känslor har funnits hos oss, och de har filtrerats ner till det som slutligen förblev – vi älskade varandra, vi accepterade varandra, också om ingen av oss helt och helhjärtat förlät den andra för det vi upplevde som svek. Jag likaväl som du valde att fortsätta älska i alla fall. ”Livet är för kort för något annat”, uttryckte du det. Och det visade sig vara alldeles för sant.

Nu är du borta. Död. Jag hoppas att jag inte glorifierar dig, du var definitivt inget helgon medan du levde och lär näppeligen vara ett numera. Såvitt jag vet är du enbart aska nu. Var askan befinner sig är okänt. Kan aska befinna sig? Strunt samma. Du finns i mig, du svarar lite vagt numera, jag får översätta och förtydliga, och ibland begriper jag inte vad du håller på med. Det är ingen okänd känsla, så har det varit också när du levde. Och tvärtom, du begrep inte vad jag höll på med heller. Rätt som det är så tvivlar jag nästan på att du funnits, att vi funnits. Det känns som ett helt liv sedan.

Jag ”har” en ny katt, efter Minsann som försvann två månader efter din död och kanske har hittat dig någonstans i intet. ”Har” så mycket som någon människa kan ha en katt. Hon heter Vimsan, hittades i Stavsnäs av en ung man som ringde till mig en morgon när han läst min annons om försvunna Minsann. Svart, liten, hona, stämmer med Minsann. Denna är längre, har högre ben, alla trampdynor är svarta, svansen är längre. Hon är tillräckligt van vid huset och oss nu efter snart två veckor. Ligger och sover, ute duggregnar det. Vi vänjer oss långsamt vid varandra, hon ersätter inte Minsann, jag sörjer henne lika mycket som jag sörjer dig, saknar er båda, saknar er tillsammans. Saknar er med mig. Vimsan kommer aldrig att få träffa dig. Det får ju inte jag heller mera.

Vad är det jag pratar om? Kanske försöker jag tala om för dig, för mig, att jag skulle vilja ha en man i mitt liv igen, hur det nu ska gå till och hur jag nu ska våga. Jag har ingen på lager. Berätta att jag vill älska igen, smeka igen och smekas. Våga vara nära. Leka med, morra åt, prata med. Jag saknar våra samtal, så som de kunde vara de sista åren (började skriva senaste, insåg att det var sista).

Förnuftet, i den mån jag har något, vet att du är död. Känslan har inte fattat det ännu. Känslan kan få mig att tro att du bara är borta en stund, några veckor kanske, på ön eller med släkten någonstans. Tills förnuftet träder in igen och talar om för mig att du är död. Du är borta. Inte bortrest. Borta för alltid.

Du finns inte längre som levande och varm, ibland frusen, man. Du finns som minne, på fotografier, på lappar och små brev, önskelistor och julklappsrim. Du finns i den där vridna grenen som ligger i korgen jag fick av dig. I ”klädstrecket” över vedspisen, det som är gjort av en hasselgren, avskalad barken. I några enkla smycken som du hittat någonstans i världen. I den otympliga lavendeltvålen i duschrummet. I sorgen som överrumplar mig och håller mig fången ett ögonblick, tills jag kommer ihåg att andas igen.

DSC02562

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Letar efter Agnes

Söndag, lugnt och fint i huset, ungdomarna åker just nu med bussen in till stan igen. Vimsan besöker oss en stund och äter, dricker. Skönt att se att hon vet var maten finns.

Dagen är kylig, det tycks regna och åska längre söderut, men inte här. Jag tvättar och hoppas på torkväder före regnet. Igår hade eventuell tvätt blåst bort. Har dammsugit och ruskat mattor, Vimsan hårar, men eftersom hon håller sig i det som numera betecknas som hennes stol, så får det vara. Tar bara bort det värsta.

Och jag har sågat isär och burit upp den gamla båtbocken som stått och skräpat på den extra p-platsen länge. Sonen har äntligen tagit hem sin båt, men det blev lite över. Bland annat en blå lina högt upp i en tall, har inte riktigt räknat ut hur den ska tas därifrån ännu. När det blir regnig höst blir det brasa bortanför vedboden.

Gör annars inte mycket idag. Middagen blir inte komplicerad, steker några överblivna potatisar och testar ”råkorv”, ett osmakligt ord tycker jag av någon anledning, men produkten kan ju vara bra. Det visar sig. Än är det några timmar dit.

Får leta efter orden idag. Agnes gömmer sig också, vill inte vara med mig. Hon har kanske kommit iväg på någon minisemester, en dygnskryssning till Åland eller Helsingfors.

Det är fullt möjligt att hon nu sitter i matsalen vid ett eget bord och försöker bestämma sig för vad hon ska börja måltiden med. Hon brukar rikta in sig på laxen, hoppa över räkorna som ofta ser trötta ut, ta rejält av löj- eller sikrommen med smetana till, lite hackad rödlök också. Kötträtterna behöver hon just inte, men grönsaker och kanske lite mer av den rökta laxen, ost och något efterrättsartat. Inte konserverad fruktsallad. Rakt igenom hela måltiden dricker hon vitt vin. Om hon är stadd vid kassa blir det vin på flaska, annars det vanliga som tappas ur kran. Ibland är det drickbart. Hon tar tid på sig och ser sig omkring lite lagom nyfiket. Det verkar som om de flesta är i övre medelåldern, det är inte många barn inom syn- eller hörhåll. Det är hon tacksam för.

Vad hon ska göra efter maten har hon inte bestämt. Någon bingo blir det inte, och dansa här har hon inte lust med. Antagligen sätter hon sig med en bok någonstans lite för sig själv, eller så tar hon med sig datorn och skriver. Hon skriver om människorna hon betraktar, lägger till lite och drar ifrån, skapar deras liv utifrån det lilla hon kan observera. Ibland får hon för sig att hon känner igen någon, men det är inte så när hon ser närmare efter. Hon saknar mannen sin, han var ett gott sällskap i sådana här sammanhang. Det känns väldigt konstigt och ovant att vara ensam, samtidigt är det skönt att få sitta så här utan att bli störd. Någon kanske kastar en förströdd blick på henne, men annars verkar hon vara så gott som osynlig. Hon skickar heller inte direkt några signaler om att hon skulle vara intresserad av kontakt. Det är länge sedan hon gjorde det.

När kvällen blir sen letar hon sig tillbaka till hytten, besöket i butiken får vänta till i morgon. Det är lugnt i korridoren utanför hennes hytt, inga berusade människor som grälar eller är allmänt högljudda. Agnes somnar gott, utan drömmar.2005-07-05 09.35.55

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Flöden och annat

Så, nu har jag ökat styckeavståndet igen… Och vet ändå inte vad som ska skrivas. Orden kommer om de vill, och inte vet jag varför. Har tyvärr svårt att inte backa och redigera, rätta till en felstavning och byta ut ett ord. Det stoppar det eventuella flödet.

Flödar gör det inte så värst hur som helst. Skillnaden är inte stor. Men jag gillar känslan av att skriva och hur tangenterna mjukt skapar bokstäverna. Ibland önskar jag förstås att de också skapade innehållet. Så är det nu inte, om det finns där så är det skapat av mig, av den hjärna jag fortfarande har, av de erfarenheter och minnen som finns lagrade där. Av mitt liv.

Ibland glömmer jag bort att det här är det enda liv jag har och att det numera är kort. Så dör någon, du, och jag inser hur förgängligt allting är. All kärlek, alla bekymmer, oro, längtan, glädje och sorg – allt är så snabbt borta, är ingenting. Är tomhet och saknad – men också ibland tacksamhet över att ändå tro sig ha älskat och älskats.

Sonen och hans vän drar sig tillbaka till lillhuset. Fd maken tittar fortfarande på något för mig okänt teveprogram, åtminstone ser det så ut. Jag sitter bredvid teven, Vimsan sover i fåtöljen på andra sidan. Snart går jag till sängs, sover om jag har tur hela natten. Vaknar kissnödig vid fyratiden om inte Vimsan väckt mig genom att bajsa i kattlådan utanför min sovrumsdörr dessförinnan. Sådant kräver momentan insats, fram med hundbajspåsar (som också fungerar utmärkt för kattdito) och hopknytning och förpassning till soporna. Försök att somna om, drömma eller inte drömma eller inte riktigt veta om det som pågår är dröm eller så kallad verklighet. Vakna igen vid sju-halvåttatiden och kliva upp. Börja frukostförberedelser utan att därför väcka fd maken, släppa ut Vimsan om hon vill, andas en stund utanför huset om vädret tillåter. Fundera över vad den nya dagen ska omfatta. Bestämma mig för att vara i nuet, igen och igen. Eller åtminstone påminna mig om det emellanåt under dagen. IMG_0409

Precis som med kantarellerna är det här inte nu. Detta är Minsann inkrupen i en påse – hon gillade det. Ibland kan jag önska att jag också kunde krypa in i en påse.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Femtio års kantareller

Sitter här igen, nu behöver jag inte längta ut längre, det mulnar och börjar bli kväll. Vinden fortfarande för stark för att vara skön. Vi (sonen, hans vän, fd maken och jag) har ätit middag, sonen har diskat. Jag gick en vända i svampskogen och nu har vi ätit upp kantarellerna. Hittade bara en liten begynnande taggsvamp, annars enbart kantareller, ganska torra trots att jag trodde det regnat ordentligt. Åt blåbär medan jag knallade omkring och blev trött och svettig i skogen. Roligt att mina gamla igenkänningar och svampställen fortfarande fungerar, efter drygt femtio år i de här skogarna på Djurö.

Dusch när jag kom tillbaka, var helt slut. ”Wobbly legs” for genom huvudet hela tiden i skogen, mina ben är inte längre att lita på som förr. Men de gör tjänst, jag kommer dit jag ska och jag tog mig hem. Hade ingen telefon med mig, insåg jag när jag väl var hemma igen. Hade förstås inte varit särskilt bra att vricka foten (eller värre) utan möjlighet att tala om det för någon.

Den klena konditionen talar om för mig att jag bör röra mera på mig, promenera ordentligt (tröttande) varje dag. Inte dricka vin varje dag däremot. Inte äta kaffebröd heller, eller glass efter middagen. Och skippa gräddsås och liknande. Ack. Det är nog så att jag kan inbilla mig att jag skulle klara av allt det där om jag bara vore hemma hos mig. Ensam. Men, eftersom jag är där jag är så…

Har idag läst ”Kvinnan på tåget” av Paula Hawkins. Den var otäck, välskriven, relativt oförutsebar intrig, bra. Hur den kan te sig på film begriper jag inte riktigt, så mycket försiggår i de olika personernas inre. Tack för lånet min vän, som också tyckte den var läsvärd. Dessförinnan läste jag ”Remember this” av Alexandra Campbell. Hon har ett språk som jag tycker mycket om, orden känns valda med stor omsorg, historien berättas och vecklar ut sig via de olika människorna som alla är mänskligt trovärdiga och lyckliga och olyckliga. Den boken tar jag lättare till mitt hjärta, den berör och får mig att känna något.

Parallellt läser jag Crister Enanders bok ”Slagregnens år”, gillar innehåll och form, ogillar – kraftigt – alla korrekturfel och överhoppade ord. Slarvigt av vem det vara må, för bråttom att få ut ännu en bok? Trist, han är en författare som jag vill fortsätta följa – men inte om hans böcker ska vara lika dåligt korrekturlästa som denna. Han har just meddelat att han skickat iväg manus till nästa bok…

Taket i sommarhuset är svärtat av många års rök från öppna spisen. Borde bytas ut mot något som inte är skarvat här och där. Väggarna behöver målas, bäddsoffan är hemsk med ryggkuddar som bara sjunker ihop, golvet är visserligen slipat någon gång under de femtio år som gått sedan det var nytt. Det är inte vackert. Samtidigt känns det skönt att veta att det absolut inte är min sak att ordna någonting av allt som behöver ordnas. Det är knappast ens fd makens, nuvarande ägaren, sak. De som kommer efter oss får fixa alltihop.

2015-09-25 16.42.55En uppmärksam läsare ser genast att den här pannan innehåller annat än kantareller – bilden är från i fjol!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Lördagsbetraktelse

Lördag. Det är lördag, talar hon om för sig. Allt oftare tappar hon bort en dag eller två. Börjar hon bli så gammal? Fånig, retorisk fråga som hon verkligen inte vill ha något svar på. Hon är gammal, men hon är inte senil. Än. Däremot kanske hennes tillvaro är alltför enahanda, hon förflyttar sig enbart mellan det egna hemmet någon dag och därefter flera dagar hos fd maken. Och så det hela om igen. Nästa vecka är det dags för ögonmottagningen, hennes syn har försämrats lite väl snabbt.

Lillasyster fyller sjuttio om ett par veckor. Det är också ett mått på hennes egen ålder. Och ger ett perspektiv på att de faktiskt en gång var fyra döttrar på fyra och ett halvt år. Att föräldrarna orkade. De gjorde så gott de kunde, det är hennes tanke och känsla idag. Hon har inte alltid varit så försonad med barndomen, men som Picasso lär ha sagt ”det är aldrig för sent att ha en bra barndom”. Åtminstone citerade bästa vännen honom så en gång för länge sedan.

Vimsan (ny katt) ”strör” oskyldiga näbbmöss omkring sig, utanför huset (tack och lov). Hon verkar trivas, även om hon fortfarande är lite skygg och reagerar häftigt på alla plötsliga ljud och rörelser. Hon har ju hållit sig vid liv ensam i skogen i flera veckor, enligt den lilla information vi har om henne.

Vinden ruskar ner kottar från tallarna runt huset. Nu i slutet av augusti når solen nästan inte in på altanen. Stolarna får flyttas runt oftare för korta solstunder. Och fortfarande har hon inte en dator som går att använda utomhus. Den här är ny, den är bra och hon börjar hitta i den ännu okända ordningen och appar som hon möjligen inte behöver. Men den har ingen ”retina-skärm”. Så hon sitter inomhus när hon använder datorn. Sitter inne och tittar ut på solen, inbillar sig att det är skönare ute än det kanske är. Och jagas av tanken på att hösten är här, och det blir allt kallare, allt oftare regn, snart mörkt även under dagarna, snö. Här vägrar hon tänka vidare på allt kommande elände. Hon hoppas det begränsar sig till att omfatta väder och temperaturer, inte resten av livet.
Hur kan du bara försvinna? Du finns inte, som om du aldrig funnits. Vi som fortfarande finns, vet att du fanns. Det känns som om det är länge sedan, men det är bara drygt tre månader sedan du dog. Och försvann. Kanske är din aska nu stoppad i jorden någonstans, hon vet inte. Vet bara att hon saknar dig, fortsätter prata med dig inombords, tittar på bilder av dig. Gläds åt minnen, sörjer minnen. Saknar dig.

Ledsna tankar skapar en klump i halsen. Just nu och här är inte tid att gråta, det får hon göra hemma i sitt eget hem, där ingen varken hör eller ser henne. Men hellre skulle hon orka vilja vara glad. I alla fall lite gladare. Hon har en ny katt, Vimsan. Ingen ersättning för älskade Minsann som försvann för två månader sedan, men ändå mera tillgiven och älskad för varje dag. Hon har sin familj, sina systrar, sin bästa vän och sin fd make. Mer än många har i sin närhet. Ändå är det tomt omkring henne, tomt i sängen, tomt vid det egna matbordet, samtalet finns inte längre, inte fnittret heller, eller funderingarna kring konstiga eller lockande matrecept. Livet har grånat, som hennes hår som solen blekt i sommar.

Det här har varit ännu en sommar utan sommarglädje. För två år sedan dog hennes son i maj, nu dog du i maj.

När ska maj åter bli en månad att ivrigt vänta på att det ska bli badväder, sol, blommor i överflöd, lust att vandra i skogen? Hon vet att det bara är hon som bestämmer det. Bara hon själv kan göra något åt sina melankoliska tankar och sin saknad. Ingenting kan återskapa det som var. Bara något nytt, något annat, kan förändra och fylla tomheten. Hon hoppas ta sig dit, och det får inte ta flera år. De åren har hon inte längre. Men riktigt vad ”dit” skulle innebära har hon inte klart för sig. Kanske är det inte dit hon ska, kanske är det här hon ska vara. Nu, och åter nu.

2015-01-14 20.58.13
 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer