beskrivarblogg

Hur mycket flykt är jag villig att betala för? Menar mental flykt, inte fysisk. Den senare behöver jag inte än, men den andra. Storytel, Netflix är vad jag idag betalar för – Youtube och annat är gratis, Spotify nobbar jag på grund av reklamen. Supersvåra och Ultrasvåra sudoku på DNs sida, wordle på Times, Ordlig. Gratis. Eget skrivande, också gratis.

Just nu sitter jag i köket, det är inrökt. Utan att jag noterade det glödde askan i askhinken (rostfri), och röken spred sig. Det brinner bra i vedspisen, men jag har ytterdörren och ett köksfönster öppna… Det är lurigt med aska, jag tömde spisen tidigare och det var kraft nog och eld nog att fortsätta glöda i hinken, och göra köket inrökt.

Nu har jag tvättat glasögonen och försäkrat mig om att det är rökigt i köket, handlar inte om smutsiga glasögon. Ett tag till, snart stänger jag fönster och dörr. Är tämligen flyktbenägen, men sitter kvar. Med fingrarna på tangenterna.

Karin är hemma i Köpenhamn. Ett antagande, efter hennes fråga på FB, ”hur gör du Dry Martini”? Jag: 2/3 god gin, ett par isbitar och max 1/3 TORR vermouth, gärna Marezzo, men den finns knappt i Sverige. Har beställt på Systembolaget som kan ta hem. Vill ha ett par flaskor med mig till Frankrike. Noilly Prat i all ära, men Marezzo är godare.

Klockan är bara kvart över sju, jag vill inte gå till sängs än. Men vad återstår att göra, kan inte skriva strunt och lägga ut i bloggen igen… Har löst ultrasvårt sudoku i DN, det supersvåra vill inte. Wordle okej på tre försök, ordlig på svenska inte alls. Och spelar på casinon gör jag inte, trots alla lockande anrop per mejl. De åker direkt i papperskorgen, men de hinner göra mig arg innan de försvinner. Hänger mitt spelmissbruk med så här långt efteråt hos samvetslösa spelbolag som vill få mig att trilla dit igen?

Har inga bra böcker att läsa, eller ”har inga böcker jag vill läsa”. Netflix – Ring min agent – tröttnar (ser den eftersom de pratar franska), Vikings – dito (inte franskan, tröttnar). Nyare serier och filmer, inte vet jag, har inte fastnat för någonting. Postkodlotteriet beklagar att jag inte vinner något. Det gör jag också. Annat spelar jag inte på numera.

Tror att jag stinker rök, men det finns ingen här som kan tala om det för mig. I morgon blir det rena kläder. Behöver åka in till Norrtälje och posta en betald Bokbörsen-bok. Och handla lite när jag ändå är där, skrivarpapper på Clas O och vita servietter, vill inte ha röda. Eller blå som de jag har nu. Titta in på biblioteket. Köpa blå postpåsar och frimärken.

Och bestämma mig för att inte handla mera mat. I stället ska jag äta upp det jag har i mina två frysar. Struntar i julmat, julafton hos äldste sonen ger mig vad jag behöver av den sorten. Vill bara ha en frys påslagen när jag är borta. Lyxproblem.

Igår var det faktiskt bara en månad tills jag flyger till Nice.

Det är runt noll grader ute, och får gärna förbli så. Behöver inte snö och halka. Kvällen är svart med gårdens ljuspunkter här och där. Jag nöjer mig med adventsstjärna och tavelbelysning i vardagsrummet. Ljusen i köket blåser jag ut när jag går till sängs.

En skön lugn kväll.

Inte min spis, men vacker

Hon satt där varje dag nu i december, vid köksbordet med datorn igång. Postkodlotteriet hade skickat ett julkort och annonserade om vinster som skulle kollas. Så hon gjorde det, ingen vinst, inte någonsin. Men det var något att göra varje dag fram till jul. Som att tända det danska julljuset och försöka bränna det bara en dag, varje dag. Igår hamnade hon och ljuset plötsligt på dag sex, det var dag fyra… Värmen från el-elementet under fönsterbrädan där ljuset stod rubbade ordningen.

Flera gånger denna dag försöker hon få vedspisen att brinna. Ljusstumparna försvinner, veden brinner lite, men inte tillräckligt förrän fram på eftermiddagen.

Nu värmer hon risotton från igår, med extra vegan grated cheese och kokosmjölk. Blir nog bra idag också. Tvätten hänger både på torkställningen och över spisen, hon intalar sig att handduken inte blir sotig. Den har den gamla Arla-devisen ”Lev filharmoniskt”, ett minne från länge sedan. Numera är Arla inte som då, och inget annat heller för den delen.

Karin är på väg hem till Köpenhamn, efter några dagar här i ett grådimmigt Roslagen.

Vi som inte setts på drygt 20 år, och då bara kort i samband med en Human Element-update. Vi minns båda en kväll på en stig nära husen på Westerbeke, utanför San Fransisco, och att vi möttes. Ett möte som nu lett till att hittat varandra igen, eller kanske hittat varandra. Tror vi är ömsesidigt glada åt vårt möte i nutid.

Vi minns våra vänner från då, fyller i där den ena eller andra har glömt, skvallrar och skrattar, värms av den kärlek som fanns. Som finns. För d gör ju det, finns fortfarande utan att den på något sätt måste manifesteras. Den finns i oss som var där, som fick den. En stund i livet.

Saknar den sortens liv, som är så långt ifrån det nuvarande. Där gick vi in i oss själva och försökte hitta oss. Som om vi vore bortsprungna. Ibland var vi ju det, förlorade i något livsdrama som då var avgörande. Ibland bara knallade vi omkring i okänd terräng, och någon gång hittade vi hem.

Nu menar jag mig vara hemma. Men ensamt hemma. Vill vara här, vill inte vara ensam. Jag räcker inte till för hela mig. Jag behöver motstånd, inspiration, flams och glädje utan att jag korrigerar och rättar till. Vill dansa, är rädd för att dansa med fel människa. Fast det är antagligen inget att vara rädd för, det lär inte bli mycket till dans.

Karin möts på Kastrup av sin man. Om jag flyger någonstans möts jag av Ingen. Det är inte synd om mig, men det är så. Ingen är osynlig, pratar just inte hörbart, kanske kan Ingen ibland lotsa mig rätt i förvirrande anvisningar om hur och med vad man tar sig vart. Är inte pålitlig.

Jag har lärt mig hur ”Amager” uttalas på danska. Och berättat hur ”Askim” ska sägas. Vi leker med ord, och roas av hur lika och olika våra språk är. Svenska ”komma till skott” sägs på danska ”komma til sagen” (förmodligen felstavat).

Etc.

Stretar på med vedspisen som verkar ta sig. ”Ta sig”, ett konstigt uttryck för att ”börja brinna”.

This photo is borrowed from Pexel…

Fingrarna hittar sina positioner på klaviaturen. På datorn, inget musikinstrument. Men resten visar sig inte. Jag testar att fulskriva, och visst blir det ord då, men innehållet är det inte mycket bevänt med. Just nu undrar jag bara hur många yngre läsare (som om jag har sådana) som förstår ordet ”bevänt”. Sondottern var tveksam till ordet ”förhärligande” häromsistens, men gissade sig fram.

Antagligen är mitt språk mycket daterat, jag har skaffat mig det under ett långt liv, och har helt missat de ungas språk idag. Talar inte om rap, det lyssnar jag aldrig till och har heller ingen önskan att förstå eller lära mig. Jag får klara mig resten av livet utan den vokabulären. Men vanliga unga människor, hur låter de? Finns det vanliga unga? Finns det vanliga gamla? Finns människor utan åldersepitet (ännu ett sådant där ord)? Människor som enbart är just det, människor.

Jag är gammal, jag är kvinna (talar om det för mig ibland, när ingen annan gör det). Jag pratar när jag har någon att prata med, annars händer det att jag pratar med mig själv, högt. Och tror därför inte att jag redan är dement. Jag skriver, åtminstone ibland, åtminstone så här.

Men jag drömmer om att skrivandet skulle ockupera mig så att jag glömmer ensamheten, glömmer hur gammal jag är och hur kort min framtid förmodligen är. Glömmer att göra mig en Dry Martini när det börjar mörkna utanför fönstren – bara därför att jag är fullt upptagen med att skriva min bok. En berättelse om en gammal kvinna som vill leva så länge det är möjligt, och sedan dö levande. Att leva innebär också att älska, våga älska, igen. Mot alla odds.

”Dansa på schavotten” kallade den äldre författaren som jag just glömt namnet på, när han vågade sig på att älska sin ännu äldre kvinna. De gjorde det och fick några goda år i slutet av åtminstone hennes liv. Vet just nu inte om han fortfarande lever.

Men, för att dansa vill åtminstone jag helst ha en danskunnig partner. Jag dansar ibland ensam, bara för musiken och rörelsen – men älskar att falla in i den rytm två som tycker om att dansa med varandra kan hitta. Den rytmen har aldrig varit vanlig i mitt liv, nu saknas den helt.

Mitt minne har sina tomrum, men via ett som vaknade till liv kom jag fram till att den äldre kvinnliga danspartnern ovan var Sigrid Kahle, och den äldre mannen var Carl-Göran Ekerwald. Så nu vet ni, och jag med, en stund. Jag lär mig att han nog fortfarande lever och nästa år (i så fall) fyller 100, bor i Östersund. Önskar den modige mannen ett gott liv och när det är dags, ett gott slut.

Solen har gömt sig, kanske gått ner när klockan är två denna söndagseftermiddag. Karin är på Arlanda för hemfärd. Jag kör en tvättmaskin och skriver lite. Är väldigt glad och tacksam för de samtal vi haft, för gårdagens guidade meditation som lät mig möta både mamma och mormor. För tröttheten efteråt, för fantastisk risotto med svamp och stora räkor – jag tror jag kommer att våga mig på att göra risotto själv, har nu avorio-ris i skafferiet. Tror det stavas så.

Tack Karin.

Hoppas det är tillåtet att låna den här fina bilden!

Lördag idag, Karin och jag handlade och lämnade Bokbörsen-böcker, och åkte därefter till Länna kyrka, eller snarare kyrkogården eftersom den vackra kyrkan var stängd. Kyrkan är byggd av stora stenar, den är låg och smälter in i landskapet. Vattnet in till Norrtälje löper alldeles nedanför, kanske kan man fortfarande paddla ända in till stan. Förr kom kyrkrodd till kyrkan, idag finns en bra parkering. Och en rejäl brygga.

Nya och gamla gravstenar, med namn och sysselsättningar som sätter fantasin i rörelse. Ett barn med bara ett datum angivet, symboler för född och död. En rusthållare, vad gjorde en sådan? Wikipedia lär mig att rusthåll var en gård som fick viss skattefrihet mot att man höll en beriden soldat, färdig för krigstjänstgöring. Kronan stod för vapen, gårdsägaren för resten.

Det är inte första gången jag är här, och kyrkan och kyrkogården fyller mig som alltid med frid.

När vi kom tillbaka hem vägledde mig Karin genom en guidad meditation, för att få fatt i vad det är i mig som hindrar mig från att skriva just nu. De som dök upp var mormor och mamma, och vi förde samtal som kanske var befriande för oss alla. Jag lyckades tacka dem för kärlek och stöd, och samtidigt tala om för dem att jag inte längre ville känna mig hindrad av deras kritiska närvaro. Kritik som förmodligen bottnade i omtanke.

Tror att jag lyckades lägga det jag upplevt som kritik på ett mera omtänksamt ställe, och vi tog oss en provperiod. Mamma var mest tyst, men ändå stödjande. Om jag inte kan befria mig från det inflytande som inte hjälper mig i mitt skrivande, så får vi ta en ny prövning. Vi glömde sätta en tidsgräns, mormor och jag.

Kroppen reagerade först med en nacke som gjorde ont. Mot slutet av meditationen gjorde den inte det längre… Jag var trött och urlakad efter vår session, och tacksam. Det är gott med vänner som har allehanda kompetenser, och som är omsorgsfulla och kärleksfulla.

Nu ska vi så småningom laga risotto med avioriris, champinjoner, lök och vitlök (tror jag), kanske de stora räkorna också. Har i alla fall tagit fram dem ur frysen. Det är Karin som kan laga risotto. Sallad med diverse grönt, rött och gult till. Av okänd anledning har jag en påse med riven vegansk ost i frysen, den kanske passar in här också.

Nu en Dry Martini.

”Får se om det blir några fler ord idag.” Min danska gäst skriver. Jag försöker skriva. Stor skillnad. Men, ”bättre spänna den sträng som brast…” eller hur det nu var, har i alla fall fingrarna på tangenterna. Annars har de ett antal gånger idag varit i vedspisen och blivit sotiga, denna dag när spisen åter vägrar samarbeta. Tur det finns kläder och el.

Middag idag blir nog den mycket goda kyckling- och grönsakssoppa vi gjorde igår, förstärkt med wannamei-räkor (tror det stavas så). Lite orientaliskt stuk, blir nog gott. Jag är inte van att laga mat utan gluten och mejeriprodukter. Steker för närvarande i rapsolja, och det går bra. Karin har med sig brödingredienser och bakar sitt bröd. Smakade vegansk ost igår, ingen höjdare – jag är glad att jag tål det mesta. Vissa maträtter äter jag aldrig, pölsa är ett exempel, men då handlar det bara om att jag inte tycker om. Sillbullar med korintsås är ett annat icke-ätbart exempel. Svärmors favoriträtt, inhandlades av mig på Östermalms-hallen för att hon ibland skulle få äta något hon verkligen tyckte om.

När nu inte vedspisen vill brinna, utan enbart ryka och glöda, så tänder jag så många ljus jag kan, fem just nu på köksbordet och två i ett köksfönster. Det danska julljuset får vila till i morgon, så att jag inte eldar på för mycket och hamnar på fel dag.  Samtidigt talar jag om för mig att jag ska se till att blåsa alla ljus innan jag går till sängs. Än har det fungerat.

Minns en brand i ett hus fullt av böcker, längs vägen från Sala till Uppsala – har glömt namnet på platsen. En brand här skulle bli lika förödande. Det skulle brinna friskt med alla mina böcker, och hjälpa föga att jag som idag har sålt fem böcker. (En av dem Karl Gerhards Katt bland hermeliner. Den har nog legat på min Bokbörsen-lista i tio år…) Fortfarande har jag nära fyra tusen böcker på Bokbörsen. Vad som händer med dem när jag är borta bekymrar mig inte, men kanske sönerna – som har förtida tillstånd till bokbål… Eller motsvarande.

Försäljningen är penningamässigt inte särskilt inbringande, men det är lite kul att älska böcker och också sälja böcker till förnyat läsande. Och jag kan alltid fantisera om köparnas namn och adresser, och varför någon vill köpa just den bok man beställt. Möter många ortsnamn som jag inte visste fanns, ibland ger postnumret en anvisning om var i landet köparen bor. Karin påpekade dessutom hur min livslånga kärlek till böcker och läsande nu manifesteras i alla mina bokhyllor (behöver en till) här i mitt hem.

Vi jämför danska och svenska ord för husgeråd. Hon letade på diskbänken efter det jag kallade ”teburken”, och såg den inte. På danska heter det (kanske) glas med te. För mig är det en glasburk med te. Burk är ibland ”dose” och ibland något annat. Vi har roligt när vi förstår och inte förstår vad den andra syftar på. Tacksam att Karin talar svensk danska (kanske tack vare en syster i Norrköping). Dansk danska skulle nog sätta mig på väl stora prov.

Men, jag läste med stort och hörbart nöje Karins ”Ordlege” där hon laborerat med -else i olika ord på danska. Hoppas det blir till nöje för flera läsare! ”Rundt Else.”

Är stimulerad och glad över samtalen vi för – de löper från clairvoyance till mina erfarenheter av Jans demens, från vår gemensamma bakgrund i Human Element, till att jag numera är så långt ifrån jobbet som handledare. Jag är ungefär femton år äldre än Karin, och vi sågs i somras för första gången efter det enda föregående mötet under en update på Westerbeke Ranch utanför San Fransisco för sisådär tjugofem år sedan.

Det här är andra mötet och vi inser att vi har mera gemensamt än vi visste. Tacksam för något i ”systemet” som ser till att sådana här möten blir av. Tacksam för att Karin frågade om ”skrivutrymme”, och tacksam för att jag vågade säga ”ja, kom hit”.

Har tvättat lakan, besvärligt att torka när det inte går att hänga ute. Syrrans torkställning, dubbelvikt stort underlakan, torkar kanske i morgon i vardagsrummet. På måndag kommer Karin från Danmark, vi ska skriva – hon ska skriva i alla fall. Vad jag kommer att göra visar sig. Skrivandet är inte så där värst tillgängligt just nu. Skrivkurs med zoom onsdag kväll, det kanske hjälper. Brukar inspirera.

Jag är novembermörk i själen – eller var jag nu är det. Livet är lika grått som himlen, just nu syns den inte för det är svart därute. Mina tända ljus på köksbordet är fina, och spisen brinner på. Karins rum väntar på henne. Kanske får jag upp rena gardiner i köket i morgon, samma sort som hittills, vita, tunna. ”Arvegods” från vännen Stina i Löa. Inser att jag nog är rätt bra på det där med återbruk.

Såg att en av författarvännerna på Facebook vaknade i morse med nästa bok färdig i huvudet. ”Bara att skriva ner.” En hittills oupplevd erfarenhet för min del.

En fot av tre, en rund kula, till den ena av mina rundmagade ljusstakar i vitmetall (typ röda trinda trästakar) – har lossnat. Kan den klistras med något dunderlim, eller måste den lödas fast? Och en sänglampa riktad mot det som för ögonblicket är en ”boksäng”, behöver skruvas dit i sänghyllan mellan sängarna – försökte igår, men insåg att det kanske måste borras lite först. Det fixade jag inte. Har bara två händer…

Tror mig om att kunna byta ”kontakt” så att jag kan få ljus i lampan över fönstret i vardagsrummet, fram med stegen i morgon, skruvmejslar har jag och kan väl se hur det ser ut i kontakten nu. Den är fel, behöver ha ett jack som den inte har, i plasten. Det har den kontakt jag antagligen tidigare använt för en adventsstjärna som nu är ett minne blott.

Jag är dålig på att fixa sådant som ibland behöver fixas. Är bortskämd, har varit omgiven av män och söner som ordnat sådant när jag behövt hjälp. Inget är bråttom på något sätt, bara smått irriterande att jag inte klarar det på egen hand. Det där med att behöva hjälp med saker är inte kul, och lär öka i omfattning.

Husets hängrännor har jag givit upp om, har pratat med förvaltaren på gården x antal gånger, men de har annat att göra. Jag borstar av trappen när fåglarna letat mat i den bördiga jorden däruppe, snart växer små träd och annat i myllan. Inte något stort problem, lite större är att ytterdörren aldrig blir tätad. Eller att packningen till en läckande kökskran inte byts ut – händer kanske när jag är borta! En månad till klarar jag.

Jäklar vad det ska bli skönt att komma bort igen!

Sätter mig vid datorn igen, oklart varför. Det är inte så att jag har något viktigt att skriva eller att jag hoppas på att hamna i ”flow” om jag försöker skriva. Dagen är lång, middagen väntar, ska bara koka potatis, resten är klart. Pepparrotskött med god sås, och extra pepparrot bredvid.

Ljusen på köksbordet är tända, nya införskaffades igår. Spisen brinner, men jag irriteras av att det luktar rök i köket, från morgonens misslyckade tändningsförsök. Den vill inte riktigt med mig. Veden är torr, jag har de senaste dagarna enbart tagit in björk – men ändå. Nu försöker jag se till att fylla på innan veden hinner börja glöda och tappa fart.

Läser Hans Gunnarssons En jävla vinter och jag tappar farten. Det är hans första roman, och han är erkänt duktig på att skriva noveller. Men, förmodligen är det mitt novemberhumör som gör att jag inte kan ta det skrivna till mig. Har Storytel och annat att läsa, men just ingen lust att leta mig fram. Läsandet får vila. Boken åker in i bokhyllan under G. Numera är jag hänsynslös när jag inte omedelbart fängslas av läsandet.

Byter ljusstumpar mot ljus. De redan nerbrända hjälper till i tändandet av spisen. Ligger i mosters oranga kakburk med rådjur på (vad de nu kan ha haft med kakor att göra). Moster finns här och där i mitt hem, framför allt i form av två stickade täcken som är de skönaste man kan ha, när det är kallt i huset. En burk med hål i locket för ett snörnystan att binda ihop söndagssteken med. Bestick som hon aldrig använde, och jag inte använder nu. En etikett som talar om att ”det här är den första matta Mamma vävde i Avesta” – mattan är jag osäker på, kanske är det den där lilla gråsvarta med mönstret som jag aldrig kommer ihåg namnet på. Tror den lilla mattstumpen är resterna av en längre matta. Kan inte googla eftersom jag inte vet vad det kallas.

Moster finns, mormor som är ”Mamma” ovan finns, tror faktiskt utan att kolla att alla mina döda fortfarande finns här hos mig, med mig. Ibland i form av någon ”sak”, ibland enbart i mitt minne. Vi pratar med varandra, ofta. Kanske mera nu, än då.

Här är tyst, inte bara därför att hörapparaterna ligger på bänken bakom mig. Gården har gått till vila, ingen behöver ploga bort snö, eller utfordra hjortar och änder. Det är helg.

I lugnet och tystnaden pågår mina tankar kring liv och död. Och allt annat surr som härbärgerar sig i min hjärna. Ibland kan jag tro att den går på någon sorts stimulantia, okänd för mig. Det surrar, om nätterna ligger jag och försöker komma ihåg franska räkneord, kollar när det blir dag. Det behövde korrigeras, det jag trodde att jag kom ihåg… Och sudoku som jag inte klarade av under dagen spökar för mig när det blir natt. Varför är franska räkneord viktiga, även om jag åker till Frankrike i januari? Insåg idag att jag faktiskt inte behöver ta med mig någon korkskruv, det finns säkert i lägenheten. Listan på vad som ska med lever. Glasögontvätt och ett par gamla herrnäsdukar (mjuka) ska med. Sådant jag saknade på Teneriffa känns inte aktuellt nu. Det är säkert kallare i Juan les Pins på vintern än på den spanska ön, så vissa kläder får tas bort eller läggas till. Badskor och bikini behöver jag nog inte, har varken det ena eller det andra.

Lördagen är grå, någon grad varmt ute. Vedspisen igång. Morgonsysslorna avklarade och plötsligt var det lunchdags. Resterna från gårdagens middag har nu ätits upp. Därmed blir det nog en lätt middag idag, päron och ost kanske. Den här dagen har hittills bjudit på besök av vackra domherrar, som letade mat utanför mitt fönster. Har ingen fågelmat i år, vill inte vänja några fåglar vid att äta här eftersom jag sedan är borta från nyår till och med mars.

Har paketerat två Bokbörsen-böcker, hittar dem numera lättare när det är ordning i bokhyllorna.

Har precis börjat läsa Hans Gunnarssons En jävla vinter – och slås av vilken skillnad i driv och tempo jämfört med All Inclusive. Den senare kändes som ett lass noveller på varandra, och så en ansträngd upplösning på slutet. Den här vinterboken lovar gott – han sägs ju vara en duktig författare.

Nu har jag ätit råbiff, med ägg, rödlök, saltgurka och rödbetor, salt och svartpeppar. Gott. Ingen ost efter, det får bli lite glass senare (mest för att få slut på den). Har diskat. Läser vidare.

Idag torsdag åkte jag in och hämtade tofflorna, slängde sopor, glömde köpa tandkräm på apoteket. Lämnade Bokbörsen-böcker och åkte hem, tankade bilen. Köpte kapris. Någon grad varmt, hyfsat rent även på ”lilla” vägen. Slaskigt.

Nya tofflor på fötterna, brunare än de gamla som var svartgrå. Sköna, plus ett par till gäster som kanske också fryser om fötterna. Refillerna till Frixion-pennorna kom också idag, i brevlådan. Nu har jag en brun refill i den svartblå pennan…

Spisen brinner. En stund, sedan får jag tända igen…

Himlen är intressant i varierande blå och grå toner, kanske kommer det ner något så småningom.

Lägger in oliver i olja och vitlök, efter att ha hällt av vattnet. Tyvärr hittade jag inga små oliver. Tänder ljusen och inser att det nog är första advent på söndag, får ta fram stjärnan som behöver en ny lampa. Det blir mitt julpynt.

Läser om ”silver-tsunamin” i USA som också förmodas komma till Sverige (artikel skriven av nybliven pensionär). Handlar om att allt flera äldre (än 80 ungefär) fortsätter verka och klara av påfrestande jobb och åtaganden. Biden i USA är ett exempel, Nancy Pelosi ett annat.

Här i Sverige talas parallellt om ”ålderism”, dvs antagandet att äldre blir allt mera dementa och taffliga. Vi som är gamla duger inte längre. Demens är en sjukdom som vem som helst kan drabbas av. Taffligheten kan jag känna av i kroppen, och visst behöver jag fundera ibland på namn och ord. Men de kommer tillbaka, och kroppen fungerar än så länge utan rullator eller käpp. Stel, ja. För gammal för det liv jag för, nej. Fortfarande är jag oftast nyfiken på livet, ännu vill jag leva. Och dö levande, när den tiden kommer. Men inte än.

Läser, en feelgood om polkagrisar och arv och pastiller – okej, men förutsägbar, och därmed tråkig. Försöker också fortsätta med Hans Gunnarssons En jävla vinter – men ledsnar och lägger av. Beror förmodligen mera på mig än författarna. Resten av gårdagens goda råbiff steks idag till middag, röd paprika till, och ett glas italienskt rödvin.

Diskar, byter ljus och kollar vedspisen igen, Den brinner. Det är svart därute, ljusen speglar sig i fönstret. Klockan är bara kvart över sju, jag ska åtminstone hålla mig vaken över Rapport. Adventsstjärnan står i fönstret i vardagsrummet, jag fick ihop den dugligt.

En tappad Dumle-kola gömmer sig på golvet, hittar den inte. Det gör kanske någon mus i natt, visar sig i morgon. Glad åt mina nya varma ulltofflor.

Läser just nu (bland annat) Hans Gunnarssons All inclusive, och tycker mest att boken liknar en mängd noveller, hopsatta till ett manus, en roman. Vet inte riktigt om jag gillar det. Men läser vidare.

Hoppas snön är borta till i morgon, men just nu verkar det inte troligt. Det snöar kraftigt. Ska till bilbesiktningen 12.40, så kanske är vägarna lite uppkörda då. Skönt att ändå ha vinterdäcken på, tack vare sonen.

Det blir hargryta till middag, förhoppningsvis är det gott. Har skalat potatis och kan kanske ha lite plommonsylt till, i stället för vinbärsgelé.  En vän på FB berättade om sin erfarenhet, en middag när hon var barn och det serverades hare. ”Jätteäckligt.”

Har sett SVTs film om Marcel Proust, yngsta syrran läser just nu första delen på franska (hon har laddat ner alla för 39 kronor, om jag förstod rätt). Jag har försökt (på svenska) och stupade då på de oändligt långa meningarna och sidor utan ”nya stycken”. Ska kanske göra ett nytt försök, de som verkligen känner sin Proust är glada i honom och hans ord. Berglin (ena halvan av de kloka serierna) i Uppsala är ett exempel. Han läser och läser om, ständigt. Carl-Johan Malmberg har skrivit en bok, Lyckans gåta, om Proust och hans författande. Jag läser också Crister Enanders bok Om natten ringer de döda. Han har ett kapitel som ger en bild av Gunnel Vallquist, som under lång tid, med många omskrivningar, översatte Prousts A la recherce des années perdues.

De av mina böcker som inväntar plats i den ännu icke existerande bokhyllan (brun, 80 cm bred, tack, levererad till dörren, billig eller gratis) kan jag inte göra mera för just nu. De får ligga där de ligger. Men i övrigt börjar jag känna mig hemma i mitt hem igen, efter de senaste veckornas röra. Har tvättat morgonrock och lite annat och såg då att tvättställningen nog behöver tejpas ihop, en bit plast i ena ytteränden har gått sönder.

Spisen brinner snällt, jag är varm och glad. Den där vedspisen har flera funktioner – värme, men också en känsla av välbefinnande och trygghet. Särskilt om den brinner så bra att jag kan öppna luckan och se elden. Och så äter den ved. Tacksam igen för sonen och den ved som kommit mig tillhanda, senast via Albin och Tove. Den räcker väl tills jag åker till Frankrike, 3 januari 2023.

Fredagseftermiddag, har styckat mitt livs första hare, med yxa. Gåva från jagande äldste sonen. Nu puttrar den i stekgrytan med morötter, färsk timjan, lök, palsternackor, ett par skrumpnande äpplen och rödvin, kalvfond (hade icke vilt dito). Mycket mat, hoppas det går att äta, i morgon.

Bilen har vinterdäck, och jag kände att de behövdes när jag for hem i förmiddags. Innan det blev svart utanför fönstren var himlen kraftigt rosaröd – kall natt. Mina bokhyllor är fyllda, en gästsäng är det också, av böcker som inte fick plats annanstans. En bokhylla till tack! Om en vecka kommer Karin från Danmark, och nu har hon en ledig säng med rena lakan och ett tomt skrivbord. Ska städa golvet i gästrummet också, det lär vara dammigt av alla böcker.

I morgon lakanstvätt, och titt på zoom-mötet i skrivkursen från i tisdags. Vill försöka komma igång med skrivandet igen.