Trött morsa

Idag är Agnes trött. Trött på världen, trött på Facebook, trött. Ordet ser konstigt ut när hon tittar på skärmen. Vilken märklig blandning av bokstäver. Den ter sig förmodligen märkligare än annars just för att hon är trött.

En vän undrade om Agnes ”höll på att deppa ihop alldeles”. Nej, inte än, inte nu. Hon väntar nog till november, som vanligt. Omtanken var god och uppskattades. Men nog skulle hon behöva en injektion av glädje, var den nu står att finna. Fragment finns så gott som varje dag, men inget som riktigt landar och fyller henne. Hon längtar efter att känna sig riktigt genomglad, genuint genomströmmad av glädje och skratt och fniss och fnitter (skillnad?). Vill gapflabba, men måste först hitta något att gapflabba åt.

Och hur ska det gå till? Hon letar ju inte direkt. Ibland undrar hon vems liv hon lever. Hela sommaren har hon nästan hela tiden levt ett liv som var hennes för flera år sedan – det med fd maken som då var maken. Nu behövs hon här på ett annat sätt än förr, och det har hon också glädje och nytta av. Men det är inte hennes liv längre, och det börjar kännas påfrestande. Inte hans ”fel”, det är hon som konstrar. Som inte riktigt kan med att stå för att hon nu tycker att det får vara slut på sommaren, att hon nu vill vara hemma hos sig, med sig. Och Vimsan.

Kanske gör hon livet krångligare än det behöver vara. Hon vet att åtminstone den yngste sonen är glad åt att hon är på landet med hans pappa, förmodligen även den äldste sonen. Det gör att de i någon mån kan slappna av lite i omsorgen om sin far, de tror sig veta och litar på att ”morsan” klarar det som behöver klaras. Det har hon ju gjort (hyfsat) hittills.

Men morsan är trött. Hon har fullt sjå att klara sig och sitt. Hon sörjer mannen sin i ensamhet och när hon är på besök hemma hos sig. Tillsammans med fd maken känns det inte bra, inte rätt, att sörja öppet den man som bidrog till skilsmässan. Inte ens om även fd maken blev ledsen när mannen hennes dog. Hon vill inte dela honom med den man hon så länge var gift med. Det blir för konstigt.

I morgon ska de åka in och hämta bilen som varit på service. De ska handla gräddfil (glömde det idag) till bakad potatis och Bregott till extrapris (som de missade idag). Coop ligger precis bredvid bilverkstaden. Tanka diesel dessutom i lånebilen. Biblioteket behöver de inte besöka i morgon, det gjorde hon idag. Två tjocka böcker ska ta henne igenom helgen…

IMG_0405

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag får spatt

Någon fick spatt häromdagen på FB, det var länge sedan jag hörde det uttrycket. Idag känner jag mig på väg att få spatt, så tacksam jag än talar om för mig att jag är (apropå att hålla depressioner ifrån sig). Vädret, utlästa böcker, inget roligt i sikte, inte ens betalt för sålda (inte skickade) Bokbörsen-böcker. Jag har städat, har tvättat, frukostdisken är undanplockad, det som skulle fram ur frysen till middagen är framtaget. Och en hel dag, eller åtminstone drygt en halv, ligger framför mig.

Agnes drog i luggen som behövde klippas. Den växer för fort, den och de tre skäggstråna på hakan som tycks återuppstå över natten. Varför ligger pincetten alltid i botten på väskan där hon har sitt ”smink” – en nagelsax, nagelfil, munsårssalva ifall att, huvudvärkspiller, en sällan använd underlagskräm, ett ofärgat förmodligen hoptorkat nagellack, tandpetare, tandborste, ögonbrynspenna och fransfärg, ögonskugga, läppstift (ett fått av syrran som är lite för blått, ett närmast ofärgat eget). En vacker sten som hon alltid har med sig, hon har en i datorväskan också. En stor påsklämma till håret, hårborsten får inte plats i väskan. Hon gräver fram pincetten som hon nästan glömt att hon letade efter. Resten behöver hon inte just nu.

Varför hade ingen berättat för henne hur det är att bli gammal? Om någon försökt skulle hon antagligen inte ha lyssnat, eller tröstat den pratande med något dumt ”så farligt är det väl inte”. Och farligt är det inte, dö kan vi alla göra när som helst. Men allt annat, skäggstrån, stelbenthet, en mage där all god mat och dryck numera syns utanpå, gamla fläckiga händer, dåliga öron – i och för sig blev de klena redan när hon var runt 40 – dålig kondition som möjligen inte enbart har med ålder att göra… Allt flera döda människor omkring henne. Nätter där sömnen inte vill. Nätter där hon måste vakna för att gå upp och kissa, och sedan inte kan somna om igen.

Agnes har ganska klart för sig att hennes glädjetomhet inte bara handlar om ålder. Hon har nog aldrig varit särdeles glad av sig. ”Mannen hennes” fick henne att leka och skratta, likaväl som sörja och gråta. Nu står han enbart för saknad och ensamhet. Han finns inte längre i sängen bredvid hennes i sovrummet. Och hon sover inte längre där, har flyttat in till den bredare sängen i sonens gamla rum. Hon funderar på att slänga ut den ena sängen av de två, göra sovrummet till gästrum för en person. Då kanske hon inte saknar honom lika mycket.

Hur skapar en ensam kvinna sitt liv? Agnes har distraherat sig från de här tankarna under sommaren, när hon varit tillsammans med fd maken i sommarhuset. Nu längtar hon tillbaka till sitt tomma hus, sommaren är slut. Snart flyttar han hem till sin lägenhet, och hon kommer att hälsa på men inte bo, som nu.

Tanken på att vara helt ensam, utan någon att ägna vare sig omsorg eller tankar eller förväntningar, känns overklig. Visst, hon kommer att ha kontakt med fd maken och köra honom dit han behöver köras, sönerna och barnbarnen finns, vänner likaså. Men hon kan inte längre glädjas åt att ”mannen hennes” finns ett telefonsamtal bort, att han kommer ut med bussen och är fullastad med gott vin och ostron eller annat läckert. Att han tänker på henne och bryr sig om. Att de snart ska spela canasta och prata och tramsa, eller morra om så är. Älska. Det är tomt.

Agnes liv är inte slut. Än pågår det också när hon inte riktigt är helt närvarande i det. Så hon har något att förvalta, något att ta väl hand om. Någon att ta väl hand om. Sig själv. Nu har hon hela det utrymmet för egna behov. Ovant kanske, men inte omöjligt. Att hon får disponera fd makens bil underlättar onekligen tillvaron rent praktiskt. Hon kan faktiskt göra vad hon vill. Det gäller bara att vilja något. Våga vilja något. Tala om det först för sig själv, och därefter för andra människor om det har med andra att göra.

Fingrarna stillnar på tangenterna. Numera har hon förlikat sig med att de där händerna är hennes, inte hennes mammas. Hela hon är hennes, med alla de döda gömda i generna. Finns drömmarna också kvar i generna? Agnes vet för lite om sin mammas drömmar, hon vet inte ens om det någonsin rymdes några drömmar i vardagen med arbete och familj. Hennes pappa fick kanske utlopp för några drömmar när han odlade allt som fick plats på kolonilotten. Ibland kan Agnes få för sig att föräldrarna bara slet och släpade för att försörja sina fyra barn, och så småningom sökte tröst och flykt i alkoholism båda två.

De generna har också gått i arv. Beroendegener kallade någon dem – Agnes har själv varit spelmissbrukare och är väl fortfarande spelberoende, i den meningen att faran är konstant. Synapserna i hjärnan är tränade. Alkoholist är hon kanske inte, men skulle nog kunna bli. Känns inte som om det spelar så stor roll nu när hon är så här gammal. Hon far inte omkring berusad, hon kör aldrig bil om hon druckit ett enda glas vin. Hennes döde son var intensivt olycklig och alkoholist. När han dog i en olycka var han ironiskt nog inte berusad… En svåger och en kusin till barnen har avlidit i alkoholrelaterade sjukdomar, en syster likaså.

Just nu blir det lite ljusare ute, solen talar om att den finns där bakom molnen. Regnet har upphört, vinden avtagit. Nu behöver Agnes frisk luft.

>glädje, sorg, deppmonster och bloppis

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Jag har tak över huvudet

Regn, blåst. Kanske blötan väcker svampen, det vore fint. Att hitta en enda trattkantarell, som jag gjorde i söndags, är alldeles onormalt.

Det här är väder då jag är tacksam att jag har tak över huvudet, mat så jag klarar mig och ingenting att vara rädd för. Igår kväll såg jag halva filmen Human på svtplay, vidunderligt vacker och förfärligt hemsk. Människor som är berövade allt. Där ögonen berättar att hoppet om ett liv är borta. Barn som säger att de inte är rädda. En tidigare amerikansk soldat som säger att dödandet väckte hans lust att döda igen, och att han bara väntar på en anledning. Jag orkade inte se färdigt, kanske börjar jag på resten i kväll.

I Aleppo bombas ruinerna och ännu flera människor dör, varje dag. De som kunde fly har kanske kommit till Sverige.

Parallellt pågår här utvisningen av alla barn, ungdomar och andra som vi i Sverige inte har plats för, inte har råd att hjälpa till ett liv. Vi har fått möjligheten, de har kommit hit i tro att de ska finna trygghet. Vi skickar ut dem, hämtar dem snabbt från olika förvaringsställen och skickar iväg dem. Ofattbart omänskligt, för mig länge bokstavligt o-troligt att detta skulle kunna hända i mitt land. Nu är det också ”normalt”. Lika normalt som alla strävanden från politiskt högerhåll att närma sig det nazistiska, rasistiska och allmänt främlingsfientliga riksdagspartiet, vars namn jag inte ens vill skriva.

Om två år har alla medborgare i Sverige chansen att förändra vårt land – om till det bättre är svårt att sia om. Idag vet jag inte vad jag ska rösta på, men jag har absolut klart för mig vad jag inte ska rösta på. En allians som den vi har idag är inget trovärdigt alternativ.

2013-10-29-14-30-32

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Gratisjobb och annat

Det är mörkt, men än är inte himlen svart, än syns moln och trädkronor mot den lite ljusare himlen.

Agnes är trött i ögonen, hela kvällen igår och ett par timmar idag har hon läst ett ombrutet korrektur. Eftersom hon enbart har gratisvarianten av Adobe Reader kunde hon inte korrigera direkt i manuset, utan fick skriva noteringar vid sidan av och sammanfatta så småningom. Ett roligt jobb, boken blir fin med bilder och berättelser från en 150-årig historia. Men ögonen svider. De nya glasögon hon behöver bör införskaffas snart. Att öka storleken på det hon läser till 150% är inte alldeles praktiskt.

Nu är hon klar, hon har fakturerat, och skrivit en snutt på FB angående gratisjobb. En vän hörde sig för allmänt om någon kunde korrläsa hans nästa bok – hon läste och redigerade en av hans tidigare böcker gratis, det får räcka. Inget mera gratisjobb för hennes del, om det inte är av någon väldigt speciell anledning, eller handlar om byte av tjänster. Det kan hon tänka sig.

Hon har städat huset också idag. Vimsan presenterade en död näbbmus på mattan i vardagsrummet i morse – det ledde till dammsugning etc över det hela. Huset är inte stort, men mattor ska ruskas, och prylar och pinaler plockas undan. En tvättmaskin också, vinden lovade att tvätten kanske skulle vara torr till kvällen. Det var den, nästan.

Vimsan har just ätit det sista av sin kokta fisk och ligger belåtet på dynan i stolen. Hon har bytt från fåtölj till stol, varför är oklart. Stolen står lite mera i skymundan, bakom matbordet. Kanske känner hon sig tryggare där än i fåtöljen. Hon är fortfarande skygg och reagerar blixtsnabbt på hastiga ljud och rörelser. Men hon kommer gärna fram och stryker sig runt benen, även om hon inte tillåter någon att ta upp henne och kela med henne. Två gånger under de veckor vi har känt varandra har hon hoppat upp i soffan när fd maken suttit där. Ingen lång stund, men så sakteliga blir hon mera hemtam.

Middagen idag var TexMex tomatsoppa (Kelda) med hårda ostmackor – soppan var riktigt god. En klick Crème fraiche i gjorde den ännu godare.

Medan Agnes skrivit detta har himlen också mörknat, det är höst. Att klockan bara är halv 8 bryr sig inte mörkret om.

2013-10-29 14.30.32

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Påminner mig

Idag behöver jag påminna mig de där tre sakerna att vara tacksam över, tre nya – friska ögon (normalt åldersklena, men inget annat enligt ögonläkaren), att jag kan disponera fd makens bil som jag vill, att yngste sonen hör av sig per telefon så gott som varje dag för att ”kolla läget”.

Någon momentan snällhet uppstår inte i mig efter dessa tankar, men lite stillnar jag. Blir alltför lätt irriterad på småsaker, ett tecken på att jag behöver vara för mig själv ett tag, snart. Tacksamhetstankarna kanske inte fungerar som de ska om man inte är deprimerad? Borde vara nyttiga i största allmänhet. Deprimerad är jag inte ännu, bara lite lätt utsliten.

Har varit borta hos min vän och plockat några vackra äpplen. Och till biblioteket här på ön och lånat ett par böcker. Vimsan har ätit sitt p-piller kamouflerat i kokt fiskfilé. Ingen näbbmus hittills idag, varken i skor eller annanstans.

Hade tänkt göra äppelkaka, men glömde köpa socker. Äpplena får vänta. Blodpudding och bacon med (köpt) lingonsylt till middag. Mjölk måltidsdryck.2015-10-07-16-06-57

Sensommarros hos grannen, i fjol. I år har rådjuren ätit upp eventuella knoppar.

 

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Ingen stenget längre

Snart är det kväll igen, och natt, och sömn, drömmar eller icke-sömn utan drömmar. Föredrar att sova, även om jag inte alltid gillar mina drömmar.

Kålpuddingen var god, men jag behöver göra egen lingonsylt, Lidls är inte att rekommendera, så ”rårörda lingon” de än hävdar att det är. Och jag behöver koka om rönnbärsgelén, den är för lös. Pektin må sättas till. Alltihop får vänta tills jag är hemma hos mig igen, kanske i slutet av veckan.

Idag har jag sålt Evangeliska Fosterlandsstiftelsens bok från 1927, ”Du och din framtid”, till det facila priset av 24 kr plus porto, på Bokbörsen. Har ingen aning om hur boken hamnat bland mina böcker. Allt går att sälja, inte omedelbart, men kanske småningom. Boken är nästan nittio år gammal, och har förvisso sålts en gång åtminstone. Jag måste ha fått den, kan icke ha köpt den. Kanske borde jag ha läst den…

Jag trevar efter ord än här och än där, hittar något, men färre än jag tror att jag vill ha. Vad jag nu ska ha dem till. Bilderna på Facebook från Bokmässan får mig att vackla mellan avund och avståndstagande. Man låter sig fotograferas med vem som helst, bara personen är känd, oavsett för vad. Och det dricks uppenbarligen en hel del, få bilder har inte något glas någonstans. (Dricker gör även jag just nu, har vin kvar efter maten.) Numera vet jag dessutom att jag inte orkar gå på cementgolv flera timmar, bara tanken får mig att inte vilja bokmässa någonsin. Hoppas alla jag känner på något sätt har haft bra dagar, med god försäljning och ”lön för mödan”. Antar att det vill till att sälja många böcker om kalkylen ska gå ihop.

Vimsan vilar, uthälld på dynan i sin stol. Önskar att jag hade samma kontroll över min kropp som hon över sin. När hon glider ner på golvet stretchar hon och blir dubbelt så lång som annars. Så gäspar hon och går och äter lite, för att sedan snabbt slinka ut genom kattluckan. Perfekt samordning på alltihop. Min samordning är inte vad den varit. Idag i skogen fick jag tanken ”jag är ingen stenget längre”, som om jag någonsin varit det. Förmodligen slog mig den insikten när jag försökte jag ta mig över ett nedfallet träd, som låg där det brukat växa svart trumpetsvamp. Klarade trädet, men svampen fanns inte där, ännu eller i år. Det behöver regna.

Åsa H har målet att skriva 2 000 ord varje dag, i sin nya bok. Hon gör det säkert. Dessutom skriver hon inget manus, hon skriver sin bok. Kraftfull distinktion. Än har den inte hjälpt mig. Vad jag förstår så har hon också en deadline som hon rättar in sig mot. Min deadline är antagligen den ultimata, den där jag slutar skriva för gott, den som förtjänar namnet.

Nu har jag kollat antalet ord i min dator idag – tre spretiga texter, totalt drygt 2 000 ord. Kvantitet och kvalitet hänger inte alltid ihop!

kvällshimmel

kvällshimmel

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Tre tacksamheter

Agnes kom hem från skogen, svettig. En trattkantarell plus några små kantareller, det var allt. För torrt, marken är stenhård. Hon fick motion i alla fall, en timme ungefär. Nu sitter hon i sin stol igen, Vimsan ligger på sin dyna och fd maken läser bok i soffan. Söndagsro, även i Agnes själ.

Någon rekommenderade ett enkelt sätt att bli av med eventuell depression – tänk på tre saker du är tacksam för, varje dag, i tre veckor – och vips är depressionen borta. Skadar inte att prova, även om Agnes inte är helsänkt ännu, det brukar hon bli i november. Tre saker, antagligen bör man hitta nya saker varje dag?

Idag är hon tacksam för själva livet, för att hon faktiskt skriver någonting idag, och hon är tacksam för att hon fick låna ”mannen hennes” de år och den kärlek – och svårigheter – de hade tillsammans. I morgon är en ny dag.

Att tankarna har stor del i skapandet av ens liv är Agnes övertygad om. Ändå kan hon inte alltid styra över dem, det är som om de lever ett eget liv, i henne, men bortom hennes kontroll. Det är då hon brukar kunna börja fundera över om hon faktiskt gillar att vara deprimerad, om det finns någon pervers trygghet i det gamla vanliga illamåendet. Ibland hjälper det, hon kan göra sig lite gladare, i alla fall om hon samtidigt kan få sig utanför dörren och ut i naturen. En lång promenad, eller en stilla stund vid vattnet på den gamla stolen någon glömt därnere vid badbryggan. Musik. Dans alldeles ensam, sång även om rösten inte varken bär eller är tonsäker, alla gamla schlagers, alla barnvisor, allt som finns där i huvudet, ut med det. Prata högt med sig själv kan också vara hjälpsamt – det är bra att höra vad man tänker.

Den bästa tanken är att nu alltid är något annat, nu och nu och nu. Om och om igen. Det måste inte vara en upprepning av det som redan är nyss. Det måste inte kännas likadant, se ut som om det vore samma. Det kan trösta Agnes.

2012-10-07-12-47-04

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer