Sam Carlqvist: Kärlek imiterar minnet av kärlek, vi lever och återupplever

Sam Carlqvist, poet med vackra och kloka och starka dikter – har just skrivit några ord som tar mig djupt: ”kärlek imiterar minnet av kärlek. Vi lever och återupplever.” Citatet är från en längre dikt. På Facebook finns en grupp för hans dikter.

Jag kan inte beskriva varför de orden pratar med mig, behöver försöka tänka efter, försöka förstå – eller inte. Bara låta dem vara. Och glädjas åt dem.

Jag har varit här på Teneriffa i några veckor nu, känner byns gator väl efter dagliga promenader. Har skaffat en stegräknare som är trevligt uppmuntrande. Har badat några gånger – inte lika ofta som jag trodde – vågorna är ofta skrämmande stora och kraftfulla. Då avstår jag från badandet och sätter mig på en bänk och bara ser och hör havet. Behöver en dos hav varje dag, också idag när det kom några regndroppar.

Den här resan är viktig för mig. Varför vet jag fortfarande inte riktigt, kanske är den ett sätt att se mig själv utan allt det som kanske skymmer därhemma.

Att minnas och skriva lite om släkten – krönikan som sonen vill ha i födelsedagspresent någon gång – är både roligt och plågsamt. Jag ingår i släkten, och nu möter jag alla mina jag genom åren. Både barnet och den kvinna jag fortfarande tycker om, och den jag inte gillar. Den jag skämdes för, tills jag slutade skämmas.

Ortsborna säger ”hola” och nickar lätt, jag gör detsamma bakom munskyddet. Ibland pratar de vidare och jag ler utan att kunna svara dem. Det tycks inte spela någon stor roll. Vi börjar känna igen varandra.

Och snart hoppas jag att en hittills okänd skrivrumsvän kommer på besök, jag har bett henne ta med en smörkniv… Här finns plats, hon får eget rum, vi skriver och delar på mat och matlagning. Kanske åker vi till Puerto eller Santa Cruz med bussen någon dag, kanske stannar vi här. Hoppas det blir vackert väder, så att hon får njuta den sol hon saknar därhemma. En vecka bör vi klara tillsammans.

Vännen i Puerto undrade om det var en manlig vän som skulle komma. ”Tyvärr inte”, var mitt svar. Jag har ingen manlig vän att bjuda in, det är alldeles tomt på den fronten just nu. Inte enbart just nu, sedan ”mannen min” dog för fem år sedan – även om jag bodde tillsammans med min ex-make tills han också dog, för ett år sedan.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hållbara böcker

Längtar efter att hålla i en bok jag vill läsa. Klarar att läsa på mobilen, men gillar det inte. Och att lyssna på böcker är ännu inte ett alternativ, tycker fortfarande att uppläsarens röst inkräktar på min upplevelse av boken. Behöver träna mina öron, och hjärnan,

Nu är det som det är, jag är här på Teneriffa, och alla mina böcker – lästa, olästa och omlästa – är hemma i huset i Sverige. Har ännu inte sett någon bokhandel här, men det kan förklaras av att jag inte varit runt så mycket i vare sig Puerto de la Cruz eller Santa Cruz. Något bibliotek finns inte här i La Caleta, kulturhuset är väldigt stängt. Stor vacker byggnad, igenbommad. I Garachico pågår möjligen någon renovering av det som nog är kulturhus eller bibliotek. Stängt var det hur som helst, när jag kollade. Pandemi och icke-säsong är kanske förklaringar.

Tacksam ändå att Storytel finns och att jag får bekanta mig tack vare sonen och hans hustru – eller tvärtom, tack vare Lotta, tror inte Erik läser/lyssnar på Storytels böcker så ofta. Vet att hon gör det, lyssnar mest. Dit har jag inte tagit mig.

Syrran frågade idag om jag längtar hem. ”Nej, varför undrar du?” – ”Du har ju bokat hemresa.” – ”Ja, biljetten blir dyrare ju närmare önskat datum man kommer.”

Jag längtar inte hem, inte än. Men ser fram emot att komma hem till våren. Vill vara hemma under vår och sommar – men inte under novemberhöst och vinter. Kanske åker jag bort igen till hösten, kanske hit till Teneriffa, kanske annanstans. Världen är stor, och stora delar av den är ännu outforskade för min del. Jag kan inte tänka mig att åka till Thailand – politik med mera och lång flygresa är några anledningar. Kanske Grekland och öar där jag inte varit. Kanske södra Frankrike. Hebriderna och öarna där långt bortanför allt, Shetlandsöarna, Muckle Flugga som jag läste om när jag var korrekturläsare för boken som Hasse Alfredsson och Kim Meurling skrev. Men inte höst- och vintertid.

Mitt huvud förstår att tiden är kort. Jag kommer inte att förmå resa som jag vill så länge till, som nu när jag kan (om inte pandemin sätter stopp). Just nu har jag råd att resa åtminstone någon gång till, och vara borta i flera månader, jag är tillräckligt frisk och stark. Står åtminstone på benen, orkar gå, kan klara mig hyfsat. Språk kan vara ett bekymmer, men överkomligt.

Det jag tänker på är hur jag inte har låtit mig se möjligheterna tidigare. Inte för att de var så påtagliga, men också för att jag inte hade ögon att se med, förstånd att begripa vad som var möjligt. Hur jag begränsade mig själv, ibland genom att säga att någon behövde mig bättre än jag själv. Ibland genom att köra min ekonomi i botten…

Nu är det min ålder som kan sätta käppar i hjulet. Hoppas jag kan hålla de käpparna borta länge. Vill helst inte flyga mera än tre-fyra timmar, kroppen vill inte. Tågresor? Nja – känner inte särskilt stor flygskam, har på senare år inte bidragit till klimatelände per flygande. Har en del att ta igen där.

Min framtid är också för kort för att jag ska ägna mig åt preppande i väntan på domedagen – har inga lager av konserver, vatten, batterier etcetera i källaren därhemma. Tar världen slut, så tar jag slut med den. Någon månads överlevnad via ett matlager spelar ingen stor roll – inbillar jag mig. Kanske är jag stor i orden, men har ännu inte skaffat mig nödiga verktyg för att överleva, om. Lär inte göra det heller.

Photo by Emre Can on Pexels.com
Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Dorada fresca, fd.

Tisdag 25 januari 2022 – sol, och moln. Rapporten lovar ”skurar”. Har just kollat DNs sudoku, ny variant där alla från lätt till ultrasvår är likadana? Lockar mig inte. Den gamla varianten tycks inte finnas tillgänglig längre. Lockar mig gör däremot Westös bok Tritonus, det enda jag har svårt för är att komma ihåg titeln – är musikaliskt tämligen obildad, ordet säger mig ingenting. Andra ord fastnar, ”pissbrådskan” (inte för att jag pissar, jag kissar – men brådskan känns igen), ”mutterpanna” (är väl en sådan där kaffekokare som skruvas isär innan vatten och kaffe fylls på).

Tvätten på taket mittöver gatan fladdrar kraftigt i vinden. Det blir tights och tröja idag för promenaden senare. Om det blir någon, molnen tätnar. Och jag sitter bra i soffan. Mitt te har kallnat, det blir kaffe om en stund. Klockan är halv elva.

Skriver några notiser till släktberättelsen. Och läser. Efter lunch (ingen promenad idag) gör jag i ordning den där fisken som legat i frysen. Det blir tillagning i ugnen, olivolja, kryddor, ingefära finhackad, och lite smör på. Kokt potatis till, har hårdkokat ett par ägg och tänker hacka ner dem i röd mojo förstärkt med lite naturell yoghurt (i brist på gräddfil) och majonnäs, kanske hackade gröna oliver. Det nog blir ätbart, fisken är en ”dorado”, har varit färsk en gång för inte alltför länge sedan. Om inte annat får jag äta mig mätt på potatis.

Har läst ut Tritonus, den höll mig fången hela vägen. Någon tyckte att den kanske var lite tråkig, inte jag. Framöver ska jag läsa mera av Kjell Westö, vet att jag provat tidigare men då inte fastnat. Ska kanske lyssna lite också till hans uppläsning av Tritonus, jag tror på idén att författaren själv läser in sin bok. Men inte nu, nu får boken och människorna vila i mig en stund.

Tvätten som fladdrade är nu intagen. Det blåser fortfarande, och är mest molnigt. Det här är första dagen jag inte varit ute alls – i stället har jag varit stilla, läst och skrivit, pratat med ena syrran. Förberett middagsmat. Känns bra.

Less på hur elen fungerar – om jag sätter på ugnen och efter en stund också en platta för att till exempel koka potatis – så slår jordfelsbrytaren av. Trots att jag dessförinnan stängt av varmvattenberedaren. Trist att behöva laga en del av middagen för sig, sedan en annan del och som idag, steka champinjonerna när allt annat är klart, och har kallnat… Kanske ska jag vara tacksam för att det alls går att använda ugnen. Spisfläkten törs jag inte slå på.

Har ingen lust att gå någonstans och äta på de få restauranger som finns. De lockar inte, den enda är ”tapasstället” och där är mörkt och trångt och trist inne i krogen, ute är okej – men inte en dag som idag, molnig och blåsig.

Nåja, det är som det är och jag får mat i mig varje dag. Nu har jag morrat färdigt om detta. Den färdigköpta röda mojon smakade lite sött, men det försvann när jag lade till hackade gröna oliver och lite salt, blev riktigt gott.

Och nu har jag ätit hela middagen, dorada och allt – det var gott. Ska nog köpa den fisken igen, påminner om abborre, fast i köttet och inte torr. Har sett den i fiskdisken men inte vetat riktigt vad det var. Det blir middag även i morgon.

Den här är vackrare, den jag åt var godPhoto by Pixabay on Pexels.com
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Drive your plow over the bones of the dead

Måndag 24 januari 2022 – tar bussen till Icod de los Vinos och knallar runt lite, handlar på Super Dino (ungefär lika trist som Alteza, längre kö vid köttdisken). Fikar, åker hem efter att ha köpt äppelkaka och någon sorts bulle på konditori nära busstationen. Kliver av två hållplatser för tidigt, med flit, och får en bra promenad tillbaka. 3 400 steg trots bussfärd, drygt två kilometer.

En skärmflygare landar galant på playan nedanför backen när jag går hem. Flera uppe i luften.

Fikar igen hemma och äter äppelkakan som var alldeles för söt – det mesta i kaffebrödsväg är för sött. Klockan är kvart över två. Löste ett supersvårt sudoku i morse före bussen. Middag idag blir det som är kvar sedan igår. Tvättade håret i morse, det behöver klippas. Jag är vildvuxen.

Nu är jag lite trött i kroppen, det känns nästan som om det skulle vara skönt med en siesta. Men jag är övertygad om att jag inte kan sova i kväll, om jag lägger mig en stund nu. Därför låter jag bli. Går ut en sväng till i stället, ner till havet.

Här nu. Lite högre vatten igen, en fiskare står och balanserar på stenarna en bit bort. Jag ser duvornas skuggor när de flyger över klipporna, fort, bort. Agnes och jag lagrar frid och värme just nu, har inte bråttom med någonting. Solen bränner i nacken, höger axel blir mera solbränd än resten.

En stor segelbåt låg för ankar i Garachico-bukten, fick mig att längta ut på havet.

Kvart över fyra är jag hemma igen, totalt blev det nära 6 000 steg idag, drygt 4 kilometer.

Laddar ner Olga Tokarczuk´s Drive your plow over the bones of the dead, Storytel är bra som har även den boken. Läser hellre på engelska när det är möjligt, även om det kanske inte är originalspråk här, författarinnan är polska, åtminstone till att börja med. Fantasyboken Ur blod och aska var lite trist med ett språk som ibland var slarvigt. Behöver inte läsa flera delar av den. Nästa bok blir Westös Tritonus. Vilken fin present det var att få Storytel i tre månader av sonen och hans hustru, innan jag åkte!

Plockar fram grönsakerna från igår, och återstående bläckfiskringar. Bröd och ost får förstärka middagen. Ett glas rödvin kvar i flaskan, det blir bra till. Brödet här är fantastiskt, billigt, segt och smakrikt, som det vi för länge sedan bakade själva hemma. Bröd som bara är gott när det är riktigt färskt, det dör fort. Känns inte alls som butiksbakat i Sverige. Jag har två gånger på rad köpt ”fel” lagrade ost. Den är god, men inte lika god som den jag köpte allra först på Alteza. Nästa gång får jag försöka hitta rätt.

Det som kallas vit ost, och som kan stekas, är jag inte så förtjust i – är det samma som haloumi? Antagligen inte, men det verkar vara en färsk ost, som varken lagrats eller saltats. Om den görs på komjölk eller annan mjölk (får/get) vet jag inte. Smakade också rökt ost hos Helen och Isaac, men kommer inte att leta efter sådan. Inser att det finns många sorters ost i Spanien, och att de kanske inte fördärvat de gamla varumärkena och ostsorterna som i Sverige.

Väderrapporten hävdade att det skulle bli spridda skurar här idag, det har det inte blivit ännu. Molnigare nu än tidigare, och ganska blåsigt. I morgon tycks det bli ännu blåsigare, och regnmarkeringen är kvar.

Photo by Karolina Grabowska on Pexels.com
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Så småningom blev det söndag

Tvätten var inte klar. Har bäddat om med andra lakan. Sköna sängar, men tunga att flytta på. Laddar telefonen, hörlurarna behöver också laddas (via datorn).

Om strömmen vill så blir det pizza med fyra sorters ost i kväll, lokalt gott rödvin till. Munkarna till kaffet nyss får räknas som lunch.

Nu hänger tvätten på tork. Har fyllt på lite i släktskriverierna. Agnes håller sig fortfarande undan.

Löser det sudoku jag inte löste i morse. Läser lite, ser ett ögonblick på en film som tilltalade någon på Facebook, tilltalade inte mig. Smetar den kladdiga Aloe Vera-gelen på armar och ben, det var nog ett felköp. Är obeslutsam, velar hit och dit. Kan inte landa i någonting. Uttråkad. För ensam. För tyst. Har inte pratat med någon idag, annat än kvinnan på tapasstället, när jag beställde kaffet.

Sätter på ugnen, men glömmer slå av varmvattenberedaren. Strömmen går när ugnen nått sin temperatur. Jordfelsbryt… etc efter att jag stängt varmvattnet. Trist. Trodde mäklaren skulle fixa något med elen, men till det bättre? Nu är det som när vi först kom hit, för en dryg månad sedan.

Skär upp en avocado, två tomater får skivade hänga med på pizzan. Häller upp ett glas rödvin som får stå kvar i köket tills maten är klar. Klockan är sex. Nu lägger internet av, routern lyser men ingen anslutning. Och så ansluter datorn igen.

Så småningom blev det söndag. Fortfarande mycket lågt vatten. Sitter nu på bänken i skuggan på Plaza de san Andres, har sällskap av den lilla beigevita katten som sitter under bänken mitt emot.

Det är för varmt att sitta i solen. Såg en vit häger nere bland stenarna längs stranden, kanske hittade den något matnyttigt. Två gubbar gick och letade efter något de också, vände och flyttade på stenar, den ene försedd med hink. Min fiskare är på plats, några badar på playan, kvinnan som torkade sina fönsterluckor förra gången jag var här gör detsamma idag. Dörren också. Katten går vidare.

Drömmer fram emot morgonen, i natt om tre, kanske fyra, vackra ugglor. Kanske dök ugglorna upp eftersom jag igår kom ihåg hur vi hört dem på landet, för länge sedan, i början. Den äldre mannen som häromdagen tog emot en hemleverans av varor, har idag varit i den lilla butiken och handlat något. Han går som om han har ont i höfterna, många gamla här gör det.

En fiskare går förbi med sin hink. Ungefär så här mitt på dagen tycks de gå hemåt, kanske har de fått tillräckligt, kanske är det dags att sluta för dagen. Såg en man med metspö, flöte och allt, på playan när jag gick förbi. Hustrun hade med sig en stol, han skulle kanske ta sig en bit ut bland stenarna och meta.

Duvorna är vackra här, gracila, fina teckningar, ser sidenmjuka ut. Nu sitter två vackert gråskimrande i fikusträdet. Det gröna fönstret står på glänt.

Om jag visste vad jag ska skriva är det här en perfekt plats. Tyst, inga människor som stör friden, ett avlägset hundskall emellanåt, någon bil som passerar eller parkerar. Världen omkring mig känns lugn. Det kan mycket väl vara inbillning, gör ingen skillnad för min del. Men nu blir det för varmt på ryggen i solen bakifrån, jag ska flytta på mig.

Gick långsamt hemåt för fika. Klockan är nu kvart över ett. Köpte ett bröd och hushållspapper i den lilla butiken. Det jag trodde var hushållspapper inköpt häromdagen visade sig vara toalettpapper. Nu är ordningen återställd.

Stegräknaren hävdar att jag nu nått nivå L4, bättre än 70% av användarna. Har ingen aning om vad det innebär. Räknat sedan start för en månad sedan. Bara 2 500 steg idag, nära två kilometer. Bättre än inget. Mina knän trivs inte riktigt med alla backar, men strejkar inte.

Nu ska jag hämta ner tvätten från taket. Himlen är lite molnigare än tidigare, men ser inte ut som om den vill släppa ifrån sig något regn. Läser Storytel-bok, fantasy, Ur blod och aska. Tja. Laddar ner Westös Tritonus, rekommenderad av FB-vän. Min bokhylla börjar bli omfattande. Fortfarande läser jag hellre än lyssnar.

Börjar undra vad det blir till middag idag – friterade bläckfiskringar med wokad aubergine, lök och paprika kanske, ost och avocado. Ungefär vad som finns i kyl och frys. Utom den där obekanta fisken som jag inte vet vad jag ska göra med.

Photo by Amol Mande on Pexels.com
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Blöt om fötterna

På tapasstället, med datorn vinglig i knät, en kaffe bonbon och ett glas öl på bordet, klockan är halv ett och det är för tidigt att äta något.

Lite väl kyligt i vinden här i skuggan. Tar Lottas sjal om axlarna.

Väldigt lågt vatten idag, nästan inget i de pölar som tidigare i veckan varit fyllda.

Damen vid bordet bredvid mig har orange sandaletter med klack, kan inte vara bekvämt här. Mannen sitter mitt emot, båda är tysta. Hon har guld överallt där hon kan ha det (som syns), han har prydligt grått skägg, och självlysande skosnören i sina nya sneakers. Nu går de. Ett propert par.

En mycket ung mamma (?) med fyra små flickor, den yngsta har nyligen lärt sig gå, den äldsta kanske är sex år. De har varit och handlat, kvinnan håller den lilla i handen och har en tung kasse i den andra handen.

Tre cyklister – en går in och köper varsin cola – de ser mycket smala och vältränade ut i sina åtsittande kläder. Under den ena hjälmen döljer sig ett krulligt blont hår, de andra två behåller hjälmarna på. Inser att den ena är en kvinna med lång fläta ner över ryggen.

Betalar och går hemåt. Upp på taket för att hänga tvätten – strömavbrott. I lägenheten igen, slår om jordfelsbrytaren, går upp igen och sätter på maskinen. Trist, blöt om fötterna blev jag också när jag tog ut en del av tvätten innan jag fattade att strömmen gått.

Nu går maskinen igen. Och om jag skulle vilja så kan jag tända lamporna i lägenheten. Gör mig en kopp kaffe i stället. Med munkar som nästan smakar som mormors, de första färdigköpta som gör det. Tyvärr doppade i glasyr.

Klockan är halv två, jag får bädda om med andra sängkläder än de jag just nu tvättar.

Kollar kvällstidningarna, inte kul. Får mejl från ena syrran, kul. Det blir inget skrivet i mina skrivprojekt. Tydligen vill de – eller jag – vila ett tag. Fötterna mina har gått nära fem tusen steg idag, drygt tre kilometer.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Gungor och karuseller

Onsdag, tänkte först ta buss någonstans men tröttnade på att vänta. Gick i stället ner till havet, baddräkten var på, jag kom i och plaskade runt lite. Och tog mig upp, alldeles tomt på folk. Varmt och skönt. Insåg när jag dragit min långa klänning över huvudet och fått av mig baddräkten, att jag glömt ta med trosor.

Sitter nu på en bänk, har lagt handduk och baddräkt lite till tork. Ankan var på stranden idag också, utan husse. Är nog en anka som tappat bort sig, och vant sig vid att få vatten och mat av folk på stranden. Och den har inte svart huvud, utan mera vitt/grått.

Såg nyss en spansk vråk, ingen hök att döma av den breda stjärten med svart yttre kant. Den första jag sett här. Väldigt få småfåglar, pilfinkar tror jag, och duvor som ilar över himlen i flockar. Katter i alla färger, idag en vit och svart och rödfläckig liten en på ett tak. Den tittade nyfiket över takkanten när jag passerade och pratade lite med den.

Klockan är kvart över tolv, är människorna hemma och äter? Eller har siesta? Inga surfare heller idag, inga paragliders. Havet är lugnt.

Läser om en 70-årig influencer, som visar upp sina kläder, sparade i mer än fyrtio år. På Instagram. ”Det är roligt att åldras”. Hon är välbevarad, och snyggt sminkad, kanske lite ifylld här och där. Tja, kom igen om tio år säger jag bara. Så kul är det inte, men väl så roligt som man gör sig. Läser också om ”passionärer” som börjar med loppis och annat nytt (för dem) efter pensionen. Bra. Gillar passionärer mera än influencers.

Och Unni Drougge tycker att hon (med flera) varit så dumma som lagt pengar på att fixa till ansiktet. Håller med, men hon skriver bra om hur vi alla skapat de rynkor vi har. Hon har tagit bort de flesta, och ser inte vackrare ut därmed. Det kanske är svårare att vara kändis och ”bli ful”, vilket flera kändisar vittnar om numera.

Inte mycket att göra något åt, det har aldrig fallit mig in att spruta i fillers eller slipa bort det ovackra. Har för all del inte haft den ekonomin heller. Det kanske har bidragit till min avhållsamhet.

Tänkte sitta en stund på tapasstället, men personalen verkade vara upptagen av annat, viktigare än mig som kund. Gick vidare hemåt och fikar nu här i stället. Med trosor på. Köpte cerat med aloe vera på apoteket efter vägen. Klockan är bara halv två. Jag behöver inte fundera på middagen, soppan från igår räcker idag också, ska bara hacka lite mera färsk spenat att fylla på med. Kikärtorna får vänta till en annan gång.

3 500 steg, två och en halv kilometer, hittills idag. Lär inte gå ut igen.

Bokar hemresa den 2 april kl 17 ungefär från Tenerife Sur med Norwegian. Den här gången ska jag checka in bagaget (dra-maten) så att jag slipper krånglet med max 10 kg. En lättare kabinväska får jag lätt upp i bagagehyllan. Får komma ihåg att flytta namnlappen från kabinväskan till den som ska checkas in. Hoppas ”någon” kan hämta mig på Arlanda strax före midnatt en lördagskväll…

Nu har jag resehandlingarna både på laptopen och i telefonen, har ingen skrivare här, så inga pappersutskrifter.

Städar lite på mitt röriga skrivbord.

Syrran hade ingen bra källa för sin stavning av räsche – men, ”hur skulle det se ut om jag stavade ussj i stället för usch?” – jag svarade med ”hässja”. ”Mög” föreslår någon som alternativ.

Har kollat på en grupp för aktiesparande och kvinnor på Facebook. Börsen gick aningen bättre idag än igår. Och någonstans jämnar det mesta ut sig – årets totala ökning av pensionen är ungefär samma summa som årets (hittills) samlade förlust på börsen. Nu har ju året bara precis kommit igång, så saker och ting kan ändra sig rejält. ”Pensionsåret” ligger förmodligen fast, börsåret gör det inte.

Klockan är kvart i åtta, det är mörkt därute, i några fönster syns teveblänk. Jag ska lägga mig och läsa någon av alla böcker jag laddat ner från Storytel.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Skärmflygare högt däruppe

18 januari 2022 – konstaterat att pensionen ökat med 362 kronor. Samtidigt går börsen ner, hittills i år förlust med drygt 4 000 kronor, tur att jag inte satsat något stort kapital… Jag hänger kvar.

Väderrapporterna idag sade regn eller åtminstone övervägande molnigt, solen skiner. Det är drygt 20 grader varmt, perfekt temperatur. Klockan är redan elva, frukosten tar sin tid – frukt, ett par brödbitar med ost, te, pressad apelsin. Nu ska jag klä på mig och gå ut. Inget bussåkande idag, men en ny dag att utforska. Baddräkt under klänningen, ifall att.

Nere vid vattnet, det blåser lite, men är soligt i diset. Mera horisont än de senaste dagarna, caliman har nog försvunnit. Väl grunt i vattnet för en simtur, men kom i alla fall ner i vattnet en vända.

Igår, kanske när jag tänkte på döden, insåg jag att jag inte sett någon kyrkogård. Inte vid kyrkan, kanske utanför samhället, där jag hittills inte gått? Tänkte googla, men har ju inte internet här ute. Kanske i Silos.

Stenstränderna här är påfrestande för balanssinnet. I alla fall för mitt. Önskar mig en sandstrand. Måste man åka till Los Christianos och en massa yngre högljutt partajande människor för att hitta en sådan? Jag ska inte gnälla, sitter just nu på en liten murad hylla, nära vattnet. Ingen stör mig, om någon står däruppe och tittar ner så ser jag det inte. Klockan är strax tolv, så det är nog high tide nu. Pölen jag var ner i ligger relativt lugn. Det är hårt att sitta på sten med bara en handduk under rumpan. Det ena får väga upp det andra, jag ser havet, hör det just inte utan hörapparaterna. De ligger i ryggan.

Här slipper jag också ha munskyddet på, ingen människa i närheten. I helgerna brukar en familj med tre barn vara här.  En ung man kom just ner och klev i, simmade en bit ut, längre än jag vågade mig. Så tog jag en promenad hemåt, fick mejl om att Isaac skulle till Garachico och filma, kanske bada – jag svarade att jag badat här. Vill inte åka buss idag igen. Är busstrött.

Nu hemma, fika. Googlar och lär mig att krogen som Frankk rekommenderade ligger i Las Cruces, på vägen mot Garachico. El Trasmallo. Inte så långt att gå, tror det är hållplatsen efter den där jag stiger på. Får kolla det någon dag. Idag blir det soppa till middag.

Kommer på att jag ska ha tofflor med mig nästa gång. Var skrev jag upp min lista? I mappen ”min”? Nej. Får göra en ny lista, för hand, i skrivboken… 2 600 steg, 2 km, mindre än tidigare dagar. Genomsnitt hittills i januari är 4 km.

Många skärmflygare högt uppe i luften idag, igår såg jag bara en i dimman.

Misslyckas två gånger med supersvårt sudoku.

Min värld är tyst. Det känns ibland som om jag krympt den mera här än hemma. Bristen på språk, främlingskap och allmän okunskap om land och seder, får mig att ana hur det kanske kan vara när man kommer till Sverige ifrån ett mycket främmande land (för oss infödda) med annorlunda kultur, kanske dessutom flyr från krig och mördande. Jag är en semestrande lyxfrämling, säger mig vilja göra ”research” för kommande skrivande.

Gör spridda noteringar om miljön här, sådant jag ser eller lär mig på annat sätt. Har ingen ordning på sparandet av dessa noteringar, ungefär som med minneslistan över vad jag vill ta med mig nästa resa. Tycks vilja resa igen.

Avundas skärmflygarna den frihet jag inbillar mig att de känner, svävande högt ovan jorden. Men min avund skulle aldrig få mig att våga flyga så. Och inget aldrig så vackert korallrev kan få mig att snorkla och titta på naturens under, under vattenytan. Jag är feg, eller har äntligen en ålder att skylla på. Dessutom är jag rejält trött på Facebook. Lägger böcker i min bokhylla på Storytel, är inte säker på att jag sparat dem off line. Gör det nu. Hittar också äntligen till de engelska böckerna. Undrar hur mycket mobilen orkar lagra. Den talar väl om när det blir fullt. Gör ett nytt försök med de sjungande kräftorna. Kvart över tre. För tidigt att börja med middagen.

När jag tittar på dagens datum här på laptopen, så tycker den att jag ska fixa till min kalender, så att jag håller reda på vad jag behöver göra. Det behovet har jag inte – det enda som behöver ske under resten av januari är att betala mäklaren hyran för lägenheten. Övriga kostnader sköts automatiskt, och än har inte förvaltaren därhemma larmat om något i brevlådan. Någon gång ska jag också boka biljett tillbaka till Sverige.

Deklarationen fixar jag antingen härifrån eller när jag är hemma igen. Avinstallerar Scrivener. För krångligt för mig.

Nu går jag barfota på det kalla golvet här i lägenheten, flipflops av plast är inte sköna att ha inomhus. Nästa gång ska jag ha tofflor med mig. Min lista växer. Och jag ska checka in bagaget, inte ”max 10 kg” igen.

Ogillar starkt att Avast ”jagar” mig för att jag ska prenumerera på ännu en app för att lösa alla problem min nya dator tydligen har. Har haft programmet de nu vill att jag ska köpa igen, och det ställde enbart till en massa konstigheter. Det räcker med det jag har.

Syrran ”petimätrar” och menar att rässje stavas räsche. Båda rödmarkeras här. Och jag hittar varken det ena eller det andra i SAOL. Har bett om källa. Hon kan mera om språk än jag, så kanske har hon rätt… Hon läser, det gläder mig alltid. Har gjort så länge jag skrivit och bloggat.

Ser att Spanien från i somras tillåter dödshjälp för den som är skriven i landet. Det borde Sverige också göra. Alla kan inte åka till Schweiz eller skriva sig i Spanien. Men alla bör, när de är friska nog, få bestämma när och hur de inte vill leva längre.

Photo by Mike van Schoonderwalt on Pexels.com
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Så mycket rässje

Oskrivet idag 17 januari 2022 – vad är oskrivet? Inte tycks det komma ner på skärmen, även om fingrarna rör sig och gör ord. Jag vet inte varför, vet inte vad och inte hur – alla goda skrivråd är som bortblåsta, eller så fastnade de aldrig ens från början.

Jag har läst, ofta inte förstått eller förmått göra som betrodda författare gör och har gjort. ”Så gör jag” skrev Bodil Malmsten, och så gick hon och dog. Där förlorade jag en förebild, en kvinna som skrev på ett sätt som jag ville kunna.

Någon har jämfört mitt sätt att skriva med storheter som Gertrude Stein, och svensk dito, Gerda Antti. Det var inte jag som gjorde det. Men jag blev förstås lite förskräckt smickrad.

Nu är det inte de jämförelserna som gör att jag inte får till något, inte kan skriva det jag inbillat mig och andra att jag ska skriva här på Teneriffa. Kanske ska jag hitta på något alldeles obekant och nytt, något som är väldigt oskrivet?

Varför i all världen vill jag alls skriva? Handlar det enbart om fingerfärdigheten, som fru Lindström en gång lärde mig på Stockholms stads Handelsskola – den som inte var lika fin som Barlock´s, men antagligen lika bra. Där skulle jag lära mig, på ett år, att bli sekreterare. Kort utbildning, i Stockholm där Jan fanns, och där jag kunde bo tillsammans med honom. Trots att blivande svärfar Nils var orolig över min dygd. Och någon hovsam sekreterare blev jag nog aldrig.

Om jag inte haft så bråttom att välja fortsättning efter studentexamen, om jag inte hade önskat så starkt att komma bort från Avesta – så hade mitt liv fått en annan inriktning.

Nu valde jag detta, vi valde tillsammans att gifta oss med bara vännerna Janne och Madde som vittnen, i Oscarskyrkan på Östermalm. Vi åt fin lunch därefter på numera nerlagd krog, och åkte så ut till svärföräldrarna som då hyrde sommarställe utanför Trångsund. Mina föräldrar fick nöja sig med besked. Tror inte att det var medvetet grymt, men jag ville faktiskt inte att de skulle komma, ville inte göra någon ”stor grej” av bröllopet. Och Jan gick med på det jag ville, eller ville detsamma han också. Minns inte vem som var påstridig.

Handlar mitt skrivande om att jag vill vara mera än jag är, fortsätta leva och finnas också efter min död? Inte sjutton vet jag, vem kan svara rimligt ärligt på en sådan fråga? Inte jag. Jag vet bara att min död lurar någonstans i utkanterna av mitt medvetande, en aning mera alert och energisk för varje dag, eller åtminstone för varje månad. Varför ska den bli mera påtaglig här, nu? Det här är ju tänkt (i  den mån det alls är tänkt) att vara ett uttryck för att jag lever. Det här = min vistelse på Teneriffa.

Jag vet också att jag ryggar baklänges när jag tänker på allt som behöver rensas ut ur mitt hem i Sverige. Inte enbart det jag hittills kallat ”loppisprylar” – alla böcker, alla papper (utskrivna sidor, sådant som en gång kanske kunde blivit något), gamla brev, skrivböcker (hoppas och tror att jag faktiskt slängt många, ingen ska behöva läsa om min vånda hit och dit). Papper som har med skulder och kronofogde att göra – de är inte heller aktuella längre, borde slängas. Och vem vill ha svärföräldrarnas fina servis? Eller alla snapsglasen i skänken? Eller nysilverbesticken, som i och för sig är vackra?

Så mycket rässje, skulle någon av mina förfäder från Dalarna ha sagt. Så mycket rässje.

Photo by Burst on Pexels.com
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Söndagsbad

Nu har jag äntligen badat, nere på stora playan. Stenigt och krångligt att ta sig i och upp. Jag klämde mig in, jagade kanske bort (eftersom de tog sitt pick och pack och gick undan en bit) två solbrända män från den långa träbryggan som leder ner till vattnet. Skönt, så skönt och så salt.  Ingen lång simtur, men härligt. Ena sandalen blev översköljd när jag försökte undvika att kliva i sanden… bär min blöta baddräkt i handen och sätter mig på en bänk på Plaza de San Andres, när jag väl torkat lite.

En man kommer med två överfyllda plastkassar i händerna, bakom honom kommer hans omfångsrika hustru, lika tungt lastad. Veckoinköpen avklarade i den lilla butiken? Jag har inte varit in och sett vad de har ännu, det är kanske dags att göra ett besök. Är redan trött på vad Alteza har att erbjuda, grönsaker och frukt är alltför ofta trötta och tilltufsade, det enda som tilltalar mig är egentligen fiskdisken. Men, jag kan ju inte äta gambas eller bläckfisk varje dag.

Nu går den beigevita katten (eller en släkting) sakta förbi, den ser ut som om den tycker att det är för varmt. Caliman närmar sig nog, det är mycket disigt ute över havet. Men just ingen vind. På Gran Canaria igår med calima var det samtidigt storm, berättar en vän som åkte tillbaka hem till Sverige igår.

Det gröna fönstret i huset bredvid Casa Felise är öppet även idag, men ingen gestikulerande kvinna står där och pratar. Tomt och stilla.

Kroppen känns inte som om den vill gå fem kilometer idag, vill mest gå hem och fika. Men några steg till ska det bli. I morse var jag stel, och drömde eller hade faktiskt ont i knäna ett tag. Nu är de okej. Min värld blir märkligt stum när jag inte använder hörapparaterna. De ligger i ryggsäcken och jag slipper både höra och få skavsår bakom öronen. Men konstigt är det, att se en bil glida förbi, men inte höra någonting. Tacksam att här inte finns elsparkcyklar. Tror inte jag sett någon här, och bara ett par i Santa Cruz och Puerto.

Går vidare till fiket vid kyrkan, inomhus pratas det högt och mycket, jag får min kaffe bonbon i en plastmugg med plastlock utanför… Gubbarna firar söndag med biljard och prat, glada tillrop och skratt. De enda kvinnorna här är jag och tre turister vid det andra utebordet. Kyrkklockan ljuder, klockan är tolv. Ser havet och vågorna härifrån, diset verkar tillta.

Inget vit gammal Mersa parkera – jo, vit gammal Mersa parkerad längre ner i uppförsbacken till fiket, såg den inte först.  Ljudnivån inifrån fiket går i märkliga vågor, det är som om rösterna alldeles på egen hand bestämmer sig för att vila lite och så stiga i kraft igen, upp och ner.

Det är inte tillåtet att röka här på terassen (stort ord för en smal hylla med plats för två bord), och inte inomhus. Därmed står alla gubbar som röker på plazan framför kyrkan eller sitter på muren runt om. Det verkar som om tapasstället öppnar efter tolv, stolarna är nu utplacerade och skylten med menyn står på kyrkplazan. Barn leker med fjärrstyrda bilar och sparkcyklar. Utanför kyrkporten står några turister (?) och pratar med männen som jag sett stå där mest varje dag. Jag går in på fiket och betalar mitt kaffe, 1 Euro.

Fjärde skrivplatsen ute för idag, ovanför playan på en bänk. Vill inte gå hem riktigt ännu. Sikten måste vara obefintlig en bit ut på havet, himmel och hav går ihop i diset. Fiskaren står där långt borta med sitt långa spö, det sitter några personer där det går att sitta på stenarna, nära vattnet. Flera badar också idag där jag gick i, någon crawlar längs med stranden. En surfare som håller sig kvar upprätt länge visar sig ha en paddel. Den underlättar kanske. Crawlaren är nu långt ute, fortfarande med kraftiga simtag.

En man har med sig en svart och orange gummibåt, om med motor ser jag inte. Andra har stolar och parasoll, kylväskor, är rustade för en dag på stranden. Jag har min vattenflaska. Baddräkt och handduk är nu inklämda i ryggsäcken.

Och jag är hemma igen, 3 800 steg och nära tre kilometer (hittills) idag. Har sköljt ur baddräkten och hängt upp. Klockan är tio i ett.

Det är onekligen lättare att sitta i soffan med kuddar bakom ryggen, när jag vill skriva. Glömde notera tidigare att ankan med husse (heter det så?) var nere på playan idag, liksom igår. Ankan är av en sort jag inte känner igen, med svart huvud. Den har sin matskål och vatten bredvid sig på träbryggan där mannen har sina saker. När han pratar med ankan och klappar lite på bryggan där han sitter, flyttar sig ankan dit. Om den också pratar kan jag inte avgöra.

Yngre, välbyggda män springer gärna i badbrallorna på promenaden längs havet. De andra, äldre och möjligen välbyggda de också, men på ett annat sätt, går långsamt. En man med höger ben och arm ovilliga att hänga med efter en stroke, går sakta med käppen i vänster hand. Varje dag, och varje dag hälsar hans hustru honom välkommen hem igen från balkongen på deras hus.

Många män är ute med sina hundar. Ser inte ofta någon kvinna med hund i koppel, kanske passar de på att göra annat när gubben är ute med hunden. Handla, bädda, städa, laga mat, tvätta kanske. Eller bara sitta en stund och prata med en väninna eller granne. Jag får känslan att man pratar mycket och ofta med varandra här. Visst finns här också de som är försjunkna i sina mobiler, men inte lika många som jag tycker jag ser hemma.

Pandemin märks via allas munskydd, så fort du går in någonstans måste munskyddet hissas upp. När du väl satt dig på en stol vid fiket får du ta av det. Personalen har alltid munskydd, samma sak i butikerna. Corona tas på allvar.

Har just vunnit två extralotter till Postkodlotteriets nästa dragning.

Planerar middagen, tar fram gambas ur frysen och burken med kokosmjölk, klär av några vitlöksklyftor, skalar ett par schalottenlökar, friserar den färska koriandern för att hacka den fint, törs kanske lägga till lite av den starka röda pimienton också (får provsmaka den igen först). Borde i alla fall bli lite thai-smak på det hela till riset.

Ny tvätt hänger på taket tvärs över gatan.

eftersom ingen tog någon bild på mitt bad, så …
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar