Är du där?

Hallå Agnes! Nu har jag just läst en bok om Fingal Olsson och hans sällsamma katt (författare Cathy Catarina Söderqvist), den var bra. Fick mig att tro att din bok också skulle kunna bli av, också skulle kunna läsas av flera än mig. Och katt har ju även du, lite sällsam är Vimsan.

Tycker i och för sig att du varit lite vag på sistone, ganska osynlig och tämligen frånvarande. Det kanske går att förändra. Du får börja ta plats, inse att du kanske också har något att berätta om det här med att bli allt äldre, just nu ensammare, med ett krympande liv omkring dig. Du läser inte dödsannonserna, mest beroende på att du inte prenumererar på en tidning med sådana. Men du inser ju att flera som fanns i periferin av din värld nu är döda. Häromdagen fick du idén att kolla ett namn från förr, hon dog i fjol. Inte någon nära, men någons nära. Sorgligt.

Nåja, fundera du på att bli lite mera påtaglig, lite mera finnandes i den här världen. Gör dig hörd, gör dig sedd. Skrik om så behövs, fast kanske inte ändå. Muttra lite då, det kanske passar din person bättre. Eller viska enbart i mitt öra, trots att jag hör dåligt. Jag ska anstränga mig att lyssna.

 

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Snart ett år

Om några veckor är det ett år sedan du dog. Käraste min, det har inte direkt varit något år av ”magiskt tänkande”, men väl ett år av saknad, sorg, glädje över det som var och tomheten efter allt som inte finns längre.

Snart ska jag ta bort vintermattan i köket, men ännu är nätterna kalla. De små tulpanerna i rabatten slokar om morgnarna och behöver hela dagen för att räta på sig. Just nu behöver jag det också, ryggskott eller något åt det hållet gör mig krokig. För mycket stillasittande och för lite rörelse, antagligen. Tog därför en aningen längre promenad än jag först tänkt, men fick prata med mig sista biten hem. Vimsan, som du inte känner, är ute.

Det sovrum vi kallade vårt är numera gästrum. Du fattas alltför påtagligt där, det är lättare att sova ensam i den stora sängen i rummet innanför köket. Idag har jag skött om fötterna, filat, smort in och målat naglarna illande röda. Lika mjuka som dina blir de nog aldrig, men nu kan jag i alla fall gå i sandaler utan att skämmas. Och jag ska klippa håret igen om någon vecka, frissan är bortrest. Du har inte sett mig med kort hår igen, men jag tror du skulle gilla det. Tog på mig ett par rena chinos (Mats) idag, åt pasta och spillde förstås direkt. Du skulle säga ”typiskt”, med ett flin. Servietten som skulle tagit emot spillet låg på bordet.

Jag saknar våra måltider också. Oavsett vad vi åt eller drack. Saknar hur du ofta lagade mat, bakade eller allmänt pysslade i köket. Gjorde i ordning hemplockade sniglar, öppnade ostron – eller gjorde ”pinnpotatis”. Dina citrusmarmelader fattas mig.

IMG_0668

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Dramaturgi och struktur

Dramaturgi och struktur. Henrik Widell, författare och ordkunnig, anger de sakerna som viktiga ingredienser i Nora Roberts författarskap. Hon lär skriva en färdig bok på 45 dagar, och därefter börja på en ny. Säljer oräkneliga mängder böcker över hela världen, sedan många år.

Dramaturgi och struktur, just det jag har problem med när jag skriver. Strukturen är obefintlig, det blir bara en massa ordskvättar som säkert hänger ihop via någon sorts sammanhang (jag), men utan ordning. Dramaturgin är också den min egen, och därmed inte särdeles dramatisk. Jag får inte någon ordning på ordmängderna – vare sig de som handlade om mitt spelmissbruk (den högen är definitivt lagd åt sidan), eller ”Sorgkanter” om mannen min och hans död (ligger fortfarande framme) eller alla småstycken om Agnes (pågående).

Läs själva på Henrik Widells sida http://www.bliutgiven.nu  – där finns läsning för den som är intresserad av skrivande.

2015-01-08-12-09-25

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Melankolisk spiral

Agnes vet att hon kan välja att stänga av datorn, igen. Hon skulle kunna gå ut i köket och börja förbereda middagen. Eller ta en promenad. Någonting får henne ändå att sitta kvar vid datorn, som om hon kommer att veta vad det är hon ska skriva, om en stund. En liten eller en lång. Så hon väntar och skriver tomma ord under tiden.

Nätterna är stökiga för närvarande, hon sover några timmar och är vaken några timmar. Somnar om och sover tungt och för länge, vaknar men är ändå inte riktigt vaken. Inte ens duschen hjälpte. I morse var hon melankolisk, det hänger i fortfarande. Hon vill inte.

Hon har donat med de betalningar som ska ske då pensionen kommer in på kontot på tisdag efter helgen. Betalt bloggdomänen. Momsinbetalningen får ske i två etapper… Och hon läser förstrött. Kollar Facebook och tröttnar allt mer, samtidigt som hon inte vill förlora kontakten med många av vännerna där. Flera är viktiga i hennes krympande värld.

Om en stund ska hon åka och hämta yngste sonen vid bussen. Lillhuset är uppvärmt. Och han har den bortglömda bearnaisesåsen med sig.

Han och såsen är hämtade, Agnes sitter här igen. Dessutom med tänkbart läsbara böcker försedd. Det är fortfarande kallt ute, bilen varnar för ”halt väglag”. Det var det nu inte, men kan nog bli till natten och morgonen. Vimsan undviker att gå ut idag, tar en liten vända runt huset och återvänder till sängen.

Ibland ser hon faktiskt sin egen passivitet, hur hon låter bli att göra något som kanske vänder den melankoliska spiralen. ”Aktivera sig” är ett uttryck hon inte gillar, men hon behöver ju inte gå med i en bokcirkel, eller börja nätdejta. Förmodligen finns det alternativ någonstans däremellan.  Men inte här och nu. Just nu slipper hon. Så hon sitter kvar där hon sitter, i alla bemärkelser. Och saknar mannen sin…

2013-08-21 20.45.51

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Livsviktiga böcker

2014-01-10 13.41.39Att sprattla med fingrarna hjälper inte. De skriver inte mera för det. Men om hon gör som så ofta, börjar skriva, kanske ”det blir något” någonstans i dokumentet. Nyss fick hon lust att kolla ordprogrammet Scrivener, men hon fick inte klart för sig om det kostar eller är gratis. Kostar förmodligen. Det får därmed vänta.

Väntar gör mycket i hennes liv just nu. Hela livet känns som en stor paus. Hon väntar på att livet ska bli spännande, glatt, intressant, fyllt av förväntan. Att det ska sluta med att vara trist, tomt och ensamt. Att hon ska komma på intrig och resten i den där boken hon förmodligen aldrig kommer att skriva. Att hon trots det ska få användning för åtminstone ett av de två ISBN-nummer hon skaffade i mera optimistiska dagar. Det brådskar. Ändå väntar hon, som om hon hade oändlig tid på sig, som om slutet på det här livet inte alls låg inom räckhåll. Rimligtvis.

Och väntan har aldrig gjort att det man väntar på faktiskt sker, inte som hon minns just nu i alla fall. Är det skillnad på väntan och längtan, kanske längtan är mera känslosamt än grå väntan? Längtan är farligare. Tänk om det hon längtar efter infinner sig, och efter ett tag inte visar sig vara så längtansvärt. Lika farligt som att älska, kärlek rymmer också sorg, någon gång. En gång som aldrig går att förbereda sig inför.

Hon är tjatig, upprepar sina temata (har man en gång för länge sedan läst latin sitter en del i), tar om dem hela tiden – död, sorg, saknad, tomhet, ålderdom. Ändå finns det också en liten glimt i henne som inte riktigt tror på att allt det där faktiskt handlar om henne. Hon kan sitt födelsenummer, vet att hon i februari fyllde sjuttiofem år, ser på sina händer som är förvillande lika hennes mammas, hennes hår är grått, och ansiktet skrynkligt. Kroppen stel. Ändå finns den där lilla skymten av glöd därinne i henne. Men den tynar, är på väg att falna av pur brist på näring.

Ibland får hon energi av att skriva. Hon använder skrivandet för att flytta sig till någon vagt annorlunda existens, där oro och bekymmer tycks blekna lite – trots att det ofta är sådant hon skriver om. Märkligt. Någon poängterade hur Facebook kan vara en flykt, och det inser hon också. Skrivandet är nog samma sorts flykt. Kognitiv beteendeterapi är det väl i så fall också, ett sätt att träna hjärnan att ta till ett annat beteende än det invanda, skadliga eller åtminstone olämpliga. ”Göra om, göra annorlunda”. Idag verkar det som om KBT är det som ska kurera alla sorters psykiska problem, från beroenden av allehanda slag till det som kanske värre är. Hon tror inte riktigt på det, men hon vet att det kan fungera i stunden. Skrivandet känns mera läkande, när det vill sig.

Allt hon skriver är fragmentariskt, en liten mängd ord här och dito där. Och när orden också blir många är sammanhangen fortsatt spretiga. Ett tag tänkte hon att ”Sorgkanter” kunde vara en bra titel på boken om kärleken till mannen hennes, och sorgen efter hans död. Nu har hon låtit sig tappa farten, projektet känns lika dött som han. Hon har läst igenom det hon skrivit, hon har strukit och försökt hitta någon form som kan fungera. Hon har inte lyckats. Det får vila ännu ett tag, hur länge är oklart.

I bokhyllan står en gammal Anatole France-bok, ”Herr Bergeret i Paris”. Veterligt har hon aldrig läst den, och just nu letar hon olästa böcker. Utgavs av Norstedts 1928, detta är tredje upplagan. Gammaldags verbformer, en bok att läsa sakta. Kanske klarar hon det, oftast läser hon alltför fort. Gertrude Stein´s ”Alice B Toklas självbiografi” orkade hon inte läsa ut. Det blev alltför mycket av name-dropping, alla dessa kända och okända människor som nämndes hela tiden. Tämligen lite om Alice Babette Toklas, mera om Gertrude Stein…

Böcker är livsnödvändiga, har alltid varit det. Yngste sonen ringde nyss och lovade ta med sig åtminstone en bok som han kunde tänka sig att hon vill läsa. De hon själv hade med sig är antingen utlästa eller lagda åt sidan. Inte ens läshunger får henne att konsumera vad som helst.

När hon var barn bodde hon på biblioteket, läste alla böcker därhemma, och alla böcker hos mormor. Också de som stod upp-och-ner i bokhyllan, för att inte locka till läsning. Motsatt effekt för hennes del. De handlade om Kvinnan, Sexualitet och liknande. Ivar Lo-Johanssons ”Bara en mor” stod rättvänd i bokhyllan i stora rummet, kanske hade ingen läst den och insett att den var väl så sensuell. Hon läste allt, från fem-böckerna av Enid Blyton, Pelle Svanslös och Pippi Långstrump till Sally Salminens Katrina.

Fortfarande är hon allätare när det gäller böcker. Men de ska vara välskrivna, utan alltför många korrekturfel, och numera också i lagom stor grad så att hon ser att läsa dem utan besvär. Hon är tacksam över biblioteket i Norrtälje, där finns både gammalt och nytt. Här på landet går bibliotekarien ut på lagret och kollar om de har den gamla bok hon vill läsa. Ofta har de den, om inte försöker de i alla fall.

Böcker gör det som skrivandet, och terapierna, gör – de flyttar henne till en annan värld. En bättre värld så till vida som den inte är hennes. Den kan vara grym och våldsam, den kan vara obegripligt outhärdlig, men den är inte hennes. Hon kan läsa, för en stund vara annanstans och sedan glömma.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nu är det jag

Nu är det jag som skriver, inte Agnes. Hon har dragit sig tillbaka för kvällen. Jag är också trött, men mest ledsen över att världen ser ut som den gör idag. Såg nyss en glimt på teve av en syrisk kvinna som sade det alla kloka människor vet – att bomberna inte hjälper, de förstör landet och det är barnen som skadas mest, de som överlever i stunden. Många dör och slipper resten. Här hemma blir det ännu värre att vara ensamkommande asylsökande, som en politiskt opportun reaktion på dådet i fredags.

Vi icke-politiska sysselsätter oss med Facebook och andra media, med eller utan källkritik, med eller utan så kallade sanningar. Vår statsminister blir allt luddigare i konturerna, hans ministrar likaså. JÅ försöker återta något av det mediautrymme han förlorat genom att tala om skandal hit och dit. Och springarpoliser klagar. Övriga poliser sköter i de flesta fall (undantag en springare i Göteborg) sina jobb med den äran, och har fått heder för det de senaste dagarna.

Världen är skev, våren är kall. Månne det blir varmare snart, inte bara temperaturmässigt utan också fortsättningsvis i allas våra hjärtan – det verkade så vid demonstrationen efter dådet. Eller så blir det som vanligt, vi glömmer fort, vi gömmer oss och slipper agera eller reagera, kan reta upp oss på någon småsak i stället för de stora svåra ohanterliga frågorna. Någon sätter sig och räknar ut vad den misstänkte från i fredags kommer att kosta ”oss skattebetalare” när han väl hamnar i ”ett bekvämt svenskt fängelse”. Hur alternativet skulle se ut hade denna någon ingen hypotes om…

Jag tror jag gör som Agnes, tidig kväll. God natt.

win_20160921_13_49_03_pro

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fakta eller alternativa sådana

En natt med sömn och vaka, månsken och virriga drömmar. Minns en sekretär med tomma lådor, men fack fyllda med papper och häften, någon kok- (eller kak-)bok. Två dörrförsedda fack med text på respektive dörr, GE och TIGGA. Diverse halvt bekanta människor, besök hos din syster (hon har förekommit flera gånger på sistone) som inte var hemma, men kom efter en stund. Kanske var du med, vet inte. Homeopatin lämnade mig dock i fred i natt.

Sol, blåst och kallt, ingen snö här, ännu. Vi åker och handlar och är hemma igen ungefär två timmar senare. Kylen är full, kanske kommer yngste sonen ut i påsk. Någon biltvätt blev det inte idag, för kallt.

Gav fyra gamla enkronor till en tiggerska utanför Coop. På City-Gross gör man sig av med de äldre mynten, när någon behöver få kontanter tillbaka. Undrar vad tiggarna gör med dem? Hur kan de växla in, de kan förstås handla för dem fortfarande. Dum så kallad reform, att byta ut pengar så där, per ett visst datum – och inte se till att de kan växlas överallt. Har någon sett en trovärdig förklaring till varför detta var nödvändigt?

Nedslagen över de ”hårdare tag” som nu krävs och deklareras från alla håll – de tagen kommer bland andra att drabba ensamkommande ungdomar, många kommer att skickas till Afghanistan. Eller hur är det, kan de inte deporteras om inte landet ifråga vill ta emot dem? Den man som misstänks vara skyldig till fredagens dåd i Stockholm hade tydligen fått avslag på sin asylansökan, skulle utvisas men kunde inte skickas iväg. Det är svårt idag att veta vad som är rimligt korrekta fakta och vad som är alternativa sådana…

Vi fördömer Trumps uttalanden om att skicka ”hem” alla papperslösa, men vi har i Sverige förmodligen ett stort antal människor, som inte fått asyl eller flyktingstatus, men ändå finns här. De arbetar någonstans, svart, eller de får någon sorts överlevnadsbidrag. Jag vet inte hur det går till. Vad tjänar det då till att utvisa dem, möjligen skulle åtminstone några kunna bidra till ekonomin i landet, utan att jobba svart. Alla är inte terrorister, men många kanske blir det utan rimlig integration. ”Vår” i Sverige respektive på Cypern.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar