beskrivarblogg

Agnes har gått i stå. Det finns diverse förklaringar – redigering och korrekturläsning av andras manus, tvätt, städning och matlagning hemma hos fd maken, helgträff med släkten, hund som behöver det ena och det andra… Faktum kvarstår, hon skriver inte någonting, bloggar inte, slänger in en kommentar då och då på Facebook. I övrigt intet.

Hon hoppas orden kommer tillbaka, om inte annat så för att fingrarna behöver den motion det innebär att skriva på datorn. Huvudet skulle behöva motioneras också, igår tog det en bra stund innan hon kom på vad den där fågeln heter, den som inte var en duvhök och ingen fiskgjuse eller örn. Ormvråk. Efter flera omförsök.

Hon har inte nöjesläst (i motsats till uppdragsläst) något intressant på ett tag, det kanske är orsaken till trög tankeförmåga. Tito Colliander rekommenderas på Facebook av Crister Enander, en mycket beläst och trovärdig litteraturkunnig författare i Lund. Kanske har biblioteket någon del av hans (Collianders) självbiografiska verk, om inte annat så i ”arkivet”. Så kallas det ställe där äldre böcker förvaras – i bästa fall, ofta har de sorterats ut och sålts för 5 kr styck. I hyllorna får de inte stå längre, där trängs nyare böcker, tills även de blir för gamla.

Nu ska den här gamla Agnes strax fara iväg och se om hon kan tvätta bilen. Senare under dagen ska hon, Molly och Vimsan åka hem till sitt och återgå till livet i det lilla huset vid ån. Som hittills med katten i ett eget rum, och vi andra i resten av huset. Undrar när djuren ska bestämma sig för hur de ska ha det med varandra? Vimsan fräser så Molly backar metervis när de någon gång kommer för nära varandra… Trots att Molly är så fin!

Så fort Agnes skriver om sitt spelmissbruk får bloggen många läsare. Hon vill inte längre vara den där gamla kärringen som var så korkad att hon spelade bort både kärlek och pengar. Hon som nu försöker fungera ”normalt” igen, vad det nu är.

Det är fullt tänkbart att hon just aldrig varit särdeles normal. Är det normalt att efter ett långt äktenskap vilja skilja sig? Och till slut ta modet till sig och erkänna för sig själv och världen att hon vill leva med en annan man. En man som också är gift sedan många år.

Är det normalt att när de båda väl landar i ett ömsesidigt öppet för alla förhållande med skilsmässa på båda håll – och hittar ett ställe där de vill leva tillsammans – att hon då efter ett par år börjar spela på internetcasinon och förlora sina pengar och försnilla en del av hans? Trots att hon fortfarande älskar mannen och platsen de lever tillsammans på, den som hon kallar ”sin plats på jorden”.

Nej, det är inte normalt.

Antagligen var det inte heller normalt att de båda, han och hon, hittade tillbaka till varandra efter år i ensamhet och sorg. Halvofficiellt, hans familj och släkt skulle helst inte behöva veta, men ändå. De fanns för varandra när de ville, gladdes åt det de kunde göra för varandra, hade roligt tillsammans, igen.

Nu är han död, hon lever fortfarande. Och saknar honom och hans trams, hans påhittighet och hans ovilja att alls ta konflikter. Hans omtänksamhet som ibland tog sig uttryck i späntved till vedspisen, eller fruktsallad, eller oskräpigt öppnade ostron. En tisdag till exempel. Allt det och mycket annat saknar hon idag.

Hon läste en artikel om en spelberoende man. Han berättade om ”ångestsvetten så fort han visste att han hade pengar på sitt konto” – och det kände Agnes igen. Fanns det pengar där så måste hon spela, ibland vinna, oftast förlora. Och om hon vann – så spelade hon fort bort vinsten.

Och hon minns när hon ville avsluta de två casinokonton hon då fortfarande hade kvar. Hon hade spelat, förlorat och vunnit – nu ville hon inte mera. Igen.

Det ena kontot gick snabbt att avsluta för gott. Det andra behövde tre personer från support, plus till slut ännu en – som alla försökte få henne att först acceptera en bonus på femton procent, sedan att enbart stänga kontot för en begränsad period, slutligen att faktiskt få kontot avslutat – efter mejlande med samma besked från hennes sida som vid första kontakten. Horribelt, kränkande, kallas för ”hjälp till ansvarsfullt spelande”, men är motsatsen.

Det finns inget ansvarsfullt spelande. Spelberoende kan inte vara ansvarsfullt, förrän spelmissbruket ersätts av ingenting. Noll casinokonton. Noll spelande. Noll ångest för pengar som skulle använts för annat – men ångest av annat slag när saknaden slår till. När livet blir alltför ensamt och trist. När ingenting är roligt eller spännande eller förväntansfullt längre. När det bara är hon och hennes demoner där i mörkret.

När det var som värst lät hon sin fd man sköta hennes pengar. Mannen i artikeln hon läste såg det som kränkande, ett omyndigförklarande. Precis vad som behövs, den som är spelmissbrukare ska omyndigförklaras. Åtminstone funktionellt när det gäller pengar, om än inte juridiskt. Den personen är inte kapabel att hantera sin egen ekonomi, än mindre någon annans. Därför behövs närstående, med kraft och förståelse nog att vara hårdföra och bestämda.

Agnes såg också till att ta ut så mycket i kontanter som hon kunde, när pensionen kom in på bankkontot. Därmed hindrade hon sig själv från att spela bort pengarna. Några gånger genom åren har hon ”tagit återfall” som det lär ska uttryckas. Orden är till för att göra alla medvetna om att det är den spelberoende som själv avgör om det ska bli ett återfall eller inte. Så är det förvisso.

Det handlar under resten av livet om att fatta rätt beslut. Att bestämma sig för att själv välja sitt liv. Inte låta diverse spelbolag avgöra hur det livet ska levas. Spelberoendet finns kvar, spelmissbruket gör det inte. Just nu.

Har postat en bok och gått svängen ner till sjön och hem igen. Tagit in ved, men har inte lyckats får fyr på den… Fikar. Vimsan ligger i värmen på fönsterbordet (element under) och vägrar gå ut. Har tagit fram svamp ur frysen för dagens middag, renskav med lök och svamp och grädde, lingon eller rönnbärsgelé till.

Sorterade en massa jakttidningar igår, efter namn och årgång. Men sen då? Vad ska jag göra med dem? Slänga? En mängd för jägare förmodligen intressanta artiklar och information.

Och skänken med fyra små lådor och fyra större, den behöver jag inte heller. Dito gäller för soffbordet på hjul, med svart skiva och vitt underrede, liten låda dessutom. För stort för mitt rum, 90×90 cm. Någon intresserad? Skänken (böckerna ingår inte) vill jag nog ha 300 kr för, bordet på köpet. Tidningarna gratis. Hämtas, mejla eller ring för bomkod och vägbeskrivning.

Julian Barnes: The Sense of an Ending – ”you get to the end of life – no, not life itself, but of something else: the end of any likelihood of change in that life”.

De orden tar sin plats i mig, de bekräftar det jag också inser, livet idag kommer att vara ungefär så här tills det inte är längre. Det är inte troligt att mycket förändras, åtminstone inte till det som kan kallas bättre. Skröpligare lär jag bli – varför är det ett ord som enbart används för äldre människor? Kanske dement, kanske helt döv. Ingen vet. Men roligare blir det nog inte, kroppskontakten lär inskränka sig till en klapp ibland av familjen, sex kanske jag glömmer bort med tiden…

Deprimerande, om jag så vill. Ibland vill jag det. Deprimera mig, hellre än göra något som kunde störa de mörka tankarna. Det finns en trygghet i ”det kända helvetet”.

Mannen min har varit död i drygt två år och ett halvt år. Han fattas varje dag. Ändå tycks jag inte riktigt ha begripit att jag numera är ensamstående. Vilket konstigt ord, vad har ”stående” där att göra? Varje dag är enbart min att skapa, ta mig igenom, överleva. Jag gör det. Varje dag.

Det är jag inte ensam om, vi är många som inte har någon partner, unga och gamla. Det är inte speciellt synd om just mig, men det är jag som är ensam i mig. Och ingen kan ta den ensamheten ifrån mig, den är bara min. Den har funnits där också i tvåsamhet genom åren. En gammal och van följeslagare, som jag ibland tycker om och gläds åt. Inte alltid.

Läser ”Karolinernas kvinnor” av Elsi Rydsjö. Varför är en författare som hon så lite känd – för det är hon väl? Den här boken är en samlingsvolym, sex av hennes böcker i en. Och språket är bra, det jag begriper av bakomliggande research är imponerande. Men hon är relativt okänd, även om det är Bonniers som givit ut boken. Att hon är kvinna är kanske en del av förklaringen? Kvinnors historia.

Datorn markerar mitt ”givit” och tycker antagligen att jag borde skrivit ”gett” i stället. Det gör jag inte, gillar ordet givit.

Nu är det kväll igen, och mörkt därute, men snön faller inte längre. Tror jag. Det är jag som skriver nu, inte Agnes. Hon har fått ledigt (vad hon nu ska använda ledigheten till). Syrrans tvättställning är undanställd, tvätten torr och inlagd i skåp och lådor. Låter som om det var en stor tvätt, det var det inte. Jag har ätit middag redan, trots att klockan bara är halv fem. När jag är ensam kan det bli middag när som helst, hemma hos fd maken skas det ätas klockan sex. Helst varken före eller efter.

Rutiner är bra, de håller ordning på en. Och för många och för kvävande gör att en går sönder. Man går sönder, jag klarar inte att skriva ”en” i stället för ”man” i någon politiskt korrekt feministisk anda. I mars åker syrran och hennes kompis till Capri. Och på torsdag far den andra syrran till Thailand på två månader. Gillar inte att hon åker dit (av politiska skäl) – men hon tycker om att vara där, och har åkt de senaste åren. Och det är hon som bestämmer vad hon gör, unnar henne ledighet och skönt klimat.

Jag är systerligt snällt avundsjuk på båda två.

Agnes har huvudet fullt av frågor idag.

Gårdagens text på bloggen och Facebook beskrev hur hon kände sig igår – utan förskönande omskrivningar. Inga trevliga Facebook-lyckliga meningar, bara rakt av att hon just när hon skrev var deppig, inte kände någon glädje inför sin kropp, eller ens inför livet självt. Efter några oroliga frågor från vänner och familj tog hon i natt bort texten från Facebook. Den ligger kvar i bloggen.

Innebär den här oron hon ibland väcker att hon ska strunta i att beskriva sitt känsloläge som det just i stunden är? Ska hon framställa sig som gladare, lyckligare, nöjdare och vackrare så att eventuella läsare slipper sin oro?

Här vill hon betona att hon inte är ute efter att klandra de som på olika sätt uttryckte oro – hon är bara genuint fundersam.

Ena syrran tyckte texten verkade handla om en stark dödslängtan – det har Agnes definitivt inte. Hon kommer aldrig (peppar, peppar) att ta sitt eget liv, oavsett vad som händer. Däremot önskar hon att dödshjälp vore tillåtet i Sverige, i ordnade former för den som vill. Inte så som den idag tillämpas på många äldreboenden, där de gamla får svälta och törsta ihjäl när någon bestämt att de inte ”kan” leva längre…

I goda stunder är Agnes fortfarande nyfiken på livet, hon vill gärna glädjas åt att hon är frisk såvitt hon vet. Och ibland trillar hon ner i ett svart hål, och behöver skriva för att få något ur sig och kanske inse att även en grå och mulen måndag trots allt är en ny dag. En dag där hon ser lite ljusare på tillvaron.