Förstår inte varför jag krånglar till livet för mig så här – byter bloggleverantör och är helt lost i hur att nyttja!

Fick en fråga på Facebook om vad jag skulle blogga om – och svarade fegt ”blogga om att skriva, bla bla”. Här vill jag ju skriva om allting, inte bara sådant som möjligen är lämpligt och passande för en gammal, förmodat klok kvinna som jag.

Jag vill t ex beskriva för mig själv hur det var att gå från ett liv till ett annat inom ett dygn. Så som jag gjorde för snart ett och ett halvt år sedan, från det ögonblick då du friade till mig och jag svarade, ”nej, kan inte” och berättade varför. Du stod där på knä framför mig och sade bara ”nej, nej”.

Nästa morgon var vårt liv tillsammans slut, du talade om att du inte kunde leva med mig längre, ”jag kan ju inte lita på dig”. Sant nog. Du åkte till stan, till det som varit vårt hem där (med mina nycklar) och jag fick stanna i huset på landet till mars-april. Då borde jag ha hittat en bostad.

Och varför?

Jag är spelmissbrukare, spelberoende, kalla det vad du vill. Jag har spelat bort alla mina pengar, mitt företag, en del av dina pengar (även om jag hann ge dig min del i ”vårt” hus innan det blev dags för Kronofogden).

Du visste att jag spelat, men inte att jag fortsatte och ljög för dig. Svek dig. Svek mig, om och om igen.

Under de sista åren med dig levde jag ett dubbelliv – ena delen var det goda livet med dig, andra delen var hemligheterna, ångesten, rädslan för vad som skulle hända när allt brakade. När det väl hände överlevde jag. Du också. Men inte tillsammans.

Jag släppte inte in dig i mitt spelande. Du tog dig inte in. När jag till sist avslöjade hur illa alltihop var, gick du. I början av min ensamhet hade jag svårt att förlåta dig att du inte ens försökte stödja mig. Samtidigt inser jag ju hur svårt du måste ha haft och fortfarande har att förlåta mig det jag gjorde.

En lång vinter gick jag däruppe med bara katten som sällskap. Besök i huvudstaden för att försöka få hjälp via Socialtjänsten. Förödmjukande kontakter som enbart ledde till att jag hänvisades till Beroendecentrum och 8 gångers KBT-grupp.

Jag gjorde det programmet redan tre år före vårt sammanbrott – det hjälpte mig inte. Jag ville bli skickad till en tuffare behandling vid Kolmårdens behandlingshem – men eftersom det kostar en hel del och Beroendecentrum är ”gratis” fick jag nej.

Överklagade beslutet och framträdde inför sociala delegationen vid ”min” socialtjänst, bad om hjälp – fick nej. Överklagade till Länsrätten, som tog ett drygt halvår på sig att säga nej de också.

Skrivelser till Svenska Spel, till riksdagsman med uttalat intresse för spelmissbruk, m fl instanser – noll respons. När jag i höstas gav upp och sökte mig till husläkaren fick jag anti-depressiv medicin och terapeuthjälp.

Medicinen slutade jag med efter att första dosen var slut – jag mår hellre dåligt än inte alls. Terapeuten har jag sista besöket hos nästa vecka. Skulle fortfarande behöva flera, men 10 gånger betecknas som generöst…

Spelberoende klassas inte som sjukdom på samma sätt som drogmissbruk. Den utredning som just lagts fram vill att lagen ändras, men det lär ta tid.

Under tiden försöker jag och många andra överleva. Dag för dag. Min bästa vän har hela tiden funnits med mig, ofta med ”tough love” – min familj stödjer mig på olika sätt. Du finns också i min värld någon gång emellanåt, och det är jag glad för.

Det här, Mimmi, är vad jag vill blogga om.