November för två år sedan, grått och trist, bästa vännen och jag åkte mot Norrköping. Studiebesök på behandlingshemmet i Kolmården där man skulle vara speciellt inriktade på spelberoende. Vi hade mejlat och pratat med föreståndaren Roger Thörn och togs emot av en vänlig kvinna som visade vart vi skulle gå.

På väg uppför trapporna i huset som mest såg ut som en gammal skola mötte vi en amper dam i ”köksvita” kläder, husmor. Hon frågade rakt av vad vi gjorde där? Och jag svarade, för första gången i livet, att jag var där eftersom jag är spelberoende.

Jag hörde orden, och jag blev glad. Inte över faktum, men över att jag kunde säga det utan att stamma. Det är ju sant, och det var sant då också. Vi träffade föreståndaren, och han intervjuade mig kring mitt spelande. Det blev snabbt klart att han betraktade mitt spelberoende som allvarligt – inte bara för att han kanske skulle få en deltagare i programmet.

Vi pratade om hur jag skulle kunna gå vidare och han skrev ett intyg om sin uppfattning efter intervjun. Jag gick därifrån med känslan att jag ville dit – trots att huset var otrevligt och ogästvänligt, husmor amper, ”klienterna” såg alltför unga ut, miljön ute var skog och inte mycket annat. Jag ville dit, jag ville fortsätta tro att jag någonstans hade ett liv.

Vi åkte tillbaka till Stockholm. Och jag fortsatte att bearbeta socialförvaltningen på Kungsholmen. Jag fyllde i papper som inte var relevanta för min situation (men det fanns inga relevanta), jag tjatade mig till svar och kontakt – men fick aldrig träffa den som utnämnts till min handläggare.

Jag bollades till den ena personen efter den andra – och den enda känsla jag fick var att de ville bli av med mig. De ville få mig att fatta att jag inte skulle få den behandling jag trodde skulle hjälpa mig. Den behandlingen kostade ju stora pengar. I stället ville de skicka mig till Beroendecentrum och en 8-gångers KBT-”kurs”, som var ”gratis”.

Kognitiv beteendeterapi, de 8 gångerna genomförde jag för 4-5 år sedan, gruppen bestod ofta av mig och en eller två andra spelmissbrukare. Programmet hjälpte mig inte då. Och jag fick mig inte att tro att det skulle hjälpa mig nu. Därför överklagade jag socialförvaltningens nekande till den sk sociala delegationen – fick efter begäran möjlighet att personligen framträda och tala om varför jag ville ha den tuffare behandlingen om 16 veckor på Kolmården, plus 1 års eftervård.

Den 15 december satt jag och väntade, klockan var halv 4 och någon skulle komma och hämta mig,  hade den vänliga receptionisten berättat. 20 minuter i 4 kommer en man in och gör en handrörelse åt mitt håll, jag inser att den förmodligen betyder att jag ska följa med – ”vi ska en trappa upp” säger han – och jag frågar vem han är? Då först talar han om att han är chef över den enhet jag haft kontakt med inom socialförvaltningen. Vi knallar uppför trappen och jag blir tillsagd att sitta på en ny stol och vänta utanför sammanträdesrummet.

Där sitter jag i 25 minuter, nervös och liten och rädd. Jag får till slut komma in, och möts av dryga 20-talet ledamöter (åtminstone verkade det vara så många, ett lååångt bord) med en plats vid ena kortänden för mig. Jag sätter mig, ser mig omkring och börjar prata, försöker få någon sorts kontakt med någon eller några av människorna i rummet.

Vid andra kortänden sitter socialförvaltningschefen och en kollega (fortfarande vet jag inte om det möjligen var ”min” handläggare), övriga är politiskt utsedda ledamöter. Och deras uppfattning är klar från början. Ekonomiskt stöd till sådana som jag delas inte ut. Om nu min motivation att sluta spela inte var tillräckligt stark för fyra år sedan när jag genomförde KBT-programmet, kanske den var starkare nu! Jag gick därifrån tämligen säker på att få avslag – och det fick jag också strax före jul.

Fortfarande hade jag lite kämpaglöd kvar, jag överklagade beslutet till dåvarande förvaltningsrätten, numera länsrätten – eller om det är tvärtom. Det tog den hanterande juristen bara 6 månader och flera påstötningar att komma fram till att de också nekade mig den behandling jag trodde skulle hjälpa mig sluta spela. Då hade jag skrivit till en riksdagsledamot med uttalat intresse för spelberoende (och ändrad lagstiftning, ny lag som skulle jämställa spelmissbruk med alkohol- och annat drogmissbruk), jag hade skrivit till Svenska Spel – utan respons i något av fallen. Jag gav upp.

Nu var det vår, jag skulle flytta ur mitt och min fd älskades hem till ett hus hyrt av min son, jag gav upp. Packade, grät, sade hej till grannarna, städade huset, tog katten med mig och skjutsades av sonen till det nya hus där jag nu skulle bo. Tak över huvudet.

Ett par månader efter inflyttningen dödade sonens hund min lilla katt. Inte direkt, men skadade henne så att hon låg och kved och dog en hel lång natt och jag kunde ingenting annat göra än vara vaken med henne och hålla min hand mot hennes kropp. På morgonen var hon tyst och död. Vi begravde henne direkt. Sonen skickade bort sin hund till någon som inte hade katt veckan efter.

Men det är en annan historia…