/äldre än nu och ännu mera beroende. Jag inser att jag dras till texter om åldrande och taskig vård, jag våndas inför att någon gång inte ens kunna gå själv. Kroppen är ännu frisk och ganska stark, men framtiden är kort.

Jag har ofta också trott att jag tycker om att vara ensam. Det är sant i någon mån, men det handlar då om att jag faktiskt har haft ett val, och kunnat välja ensamhet. Nu har jag inte samma val – jag är ensam vare sig jag vill eller inte. Den ensamhet jag pratar om är den som inte är tvåsamhet. Jag har ingen älskad man därhemma (annat än väldigt sällan och kort), ingens varma kropp i sängen bredvid, ingen hand att låta min somna i.

Ingen som smeker mig kärleksfullt, ingen som älskar med mig, ingen som gläds åt mig och min kropp och mina smekningar. Det är tomt.

Det beroendet är nytt i mitt liv. Alltid tidigare, också när det varit turbulent och stökigt och ledsamt, har jag haft någon vid min sida. Länge var det du, också när jag var gift med min fd man. Nu är han fysiskt hos mig mera än på de senaste 10 åren, men inte mera än så. Och mentalt är vi lika långt ifrån varandra, som vi var när vi var gifta.

Jag är beroende av hyresvärdinnan och hennes välvilja. Av sonen som lovat måla, av den andra sonen som någon gång ska mecka ihop den där gamla bilen till mig.

Jag passar ofta vännens hundar, och är beroende av att låna hennes gamla bil då – alltså åker jag pendeltåg till förorten och hämtar bilen hos dottern (där den får stå gratis), kör in till stan, hämtar hundar, hundmat etc – och åker ut till huset. Kanske utnyttjar jag också bilen till besök på biblioteket, om jag har råd att tanka. I övrigt sitter jag där jag sitter.

Jag är beroende av tvättstugan i mitt förrförra hem – eftersom mina tvättmöjligheter är begränsade (liten maskin, noll plats att hänga tvätt). Jag är beroende av syrror som bjuder mig på Bodil Malmstens föreställning med middag före, och ger mig skor som är för små för dem och köper rynkkräm i London.

Jag är beroende av att spela på internetcasinon, fortfarande – men det är en annan sorts beroende…

Att vara beroende gör mig inte ödmjuk,  lite ödmjuk kanske – det gör mig arg. Arg på mig själv som förvaltat mitt liv så illa, arg på dem som är snälla och ger mig tid eller saker, arg på dig som inte ville vara med när jag försöker sluta vara beroende av spelandet, arg.

Att se mig själv som beroende tar bort min stolthet, knackar sönder den till skam och skuld. Alla mina beroenden gör mig andlös, jag flåsar av vånda och ångest och vet inte hur jag ska bete mig för att leva en dag till, vilja gå upp en morgon till. Att ta livet av mig är ingen utväg, men jag skulle vilja vara glad över att det är morgon och en ny dag. Någon dag.

Och jag är beroende av Bodil Malmsten – kolla här hennes inlägg i dagens Finistère:

Roligt

Från The New Yorker.

(Jag skrev och skrev om beroende – och tappade bort de två första sidorna! Kanske lika bra – det som var kvar visas här.)