Nu har jag kollat mejlen, läst tidningarna, varit ute med hundarna, ätit frukost, tittat in på 1av3, och på FB, försökt lösa sudoku – nu återstår inget annat än att sätta mig och skriva (om jag inte vill städa förstås, och det vill jag inte , heller).

Så vad ska jag skriva? Dagens skrivpuff är ”anlita” och det tänder jag inte på. Tror inte att jag någonsin anlitat någon, om det inte kan kallas så att vi när barnen var riktigt små och före dagis etc hade en dagpojke. Han var 18 år, mycket ordentlig och behövde något att hålla på med innan han skulle börja läsa. Det var bra att anlita honom, eftersom jag kunde börja jobba och fortsätta slåss för att få in två barn på dagis och ett på fritids. Han räckte tills vi fick plats!

Känner jag någon som anlitat någon – jo fd mannen (som fortfarande är man, men inte min) anlitade en sömmerska för ny klädsel till soffan i vardagsrummet. Och vännen har anlitat hantverkare för renovering av kök, ovan nämnda sömmerska, hunddagis-farbror – och mig som hundvakt! Hundvakt och renskrivare av arbetsmaterial. Och städerska någon gång.

Ett konstigt ord, anlita. Jag undrar varifrån det kommer, tyskan? An-göra (en brygga t ex) begriper jag, men an-lita. Den man anlitar behöver man kunna lita på? Kanske finns det en skymt av tillit där. Jag behöver tro att om jag släpper in någon i mitt hem – speciellt om jag inte själv är där samtidigt – behöver jag kunna lita på den personen. Häromveckan var sotaren hos mig när jag var borta, jag hade väl inte direkt anlitat honom, han kommer ändå – men jag fick bestämma mig för att det var OK att ha dörren olåst och låta honom komma in.

Mitt anlitande tar slut här.