Min vän författaren, gammal skolkamrat, återfunnen nyss via nätet – hon säger åt mig att sluta med det självbiografiska, hitta på i stället – fabulera, lägg till och dra ifrån som du vill – en del av kompisarna kan vara dummare än de är, andra snällare – total frihet. Skriv din roman, sätt igång!

Here goes:

Bästa vännen behöver jag inte hitta på, hon finns.

Och hon ställer alla de svåra frågorna, de som jag inte vill svara på, fast jag säger ”vet inte” i stället för att svara. Ibland säger jag det som gör ont, ser mig på det sätt jag inte vill se mig. Hon är mig trogen. Hon behöver mig – det är hyfsad balans mellan våra behov av varandra. Jag passar hennes hundar och städar ibland, hon låter mig gråta, prata, vara liten och ledsen, känna mig normal.

Vi har gjort viktiga och svåra saker tillsammans, och i min fantasi finns det ingenting som kan skilja oss åt. Kanske kommer hon att bosätta sig i utomlands igen, så blir det långt mellan de fysiska kontakterna, men Skype och mejl finns! Och inombords är vi tillsammans. Dessutom har hon telefonnummer till en rörmokare, när man behöver det. Som just nu när pumpen strejkar och vatten måste bäras från vägen!

Andra finns, och finns inte:

Vännen A som inte ringde på ett helt år när jag berättat om mitt spelmissbruk och separationen. Jag ringde till slut och talade om att jag var besviken och ledsen att han inte hört av sig alls – och han säger att han trott att jag ville vara i fred… Hur länge då?

Den vänskapen är inte som den var, där är det också en fråga om balans, men obalans den här gången. Förut inbillade jag mig att han behövde mig mera än jag behövde honom – nu känns det som om jag är i någon sorts underläge och det gör att jag inte hör av mig. Kanske är det så enkelt som att jag gillade att vara den han behövde! Något att fundera på.

Vännen/grannen B som var ledsen när jag flyttade från huset. Hon ringer emellanåt, jag har ringt en gång på ett år (tror jag) och varje gång vi pratar med varandra har vi just inget att säga. Det blir tyst, vi sågs för ett par veckor sedan när du och jag for förbi för att hämta lite böcker i huset. De bjöd på mat, och vi pratade om det som händer däruppe.

Hon grät med mig när jag berättade hur det var, med spelandet och med dig, då, innan jag flyttade. Och hon sörjer att vi inte finns kvar – om inte annat som festliga inslag och oväntade snapsvisesångare vid grannträffarna. ”Ni är festen här.”

Kusin B som jag just aldrig gillat. Hon som tycker allt är så fint, alla gamla saker är så fina, de vi köpte på auktionerna som hon också var på, var så fint, den och den är så fin. Som pratar oavbrutet, utan att egentligen säga någonting. Jag kan fantisera om vad hon har att säga om mig, dig, huset som hon aldrig kom och tittade på, spelmissbruket som hon säkert känner till – även om jag inte berättat något för henne. Jag har inte pratat med henne sedan långt före min flytt.

Kompisen M, som blev svårt sjuk och som både jag och du stöttade med samtal och omtanke. Hon har träffat dig på auktion, men hon har inte hört av sig till mig. Hon har både telefonnummer och mejladress.

Vännen O – som blev chockad när jag ringde och berättade, och som sade ”du vet var vi finns” när jag gratulerade honom på hans födelsedag för snart ett år sedan. Han har inte heller hört av sig. Han fyller snart år igen.

Barnbarnet, då en kille på 15 – som messade ”jag älskar dig farmor” på nyårsafton. Det var det vackraste någon sagt till mig någonsin! Just när jag behövde det som bäst.

Kompisen P – han fattar inte vad jag håller på med, det är väl bara att låta bli för f-n. Så dum är du väl inte att du fortsätter fast det hela tiden slutar på samma sätt!? Vad har hänt med dig, du som alltid var så klok och förståndig?

Hyresvärdinnan. Hon som öppnade mitt inkassobrev ”av misstag”, som gick in i huset när jag inte var där ”för att se efter så att inte vattnet frös” – som tycks ha lättare att umgås med djur än med människor. När jag har vännens hundar därute kommer hon och knackar på och undrar om de får komma ut och leka med hennes hund. Annars finns jag bara när något inte är riktigt OK, när hon tycker sig ha uppfattat att jag kört för fort inom gården t ex. Vilket jag inte gör…

Övriga grannar i det lilla samhälle som gården utgör. Han som klättrade upp på taket för att fixa något med skorstenen en sommarkväll – iklädd träskor. Jag fångade honom i silhuett mot kvällshimlen, där jag satt och var rädd att han skulle dråsa ner. Hans hustru (?) som älskar att plocka svamp, som hittar till alla ställena som är nya för mig, och som generöst tog med mig ut i höstas. Och som inte äter svamp själv. Båda har levt hårda liv som syns utanpå.

Paret som har två hundar, en gammal tik och en ung kastrerad hanhund. De promenerar dem försiktigt, alltid i koppel, utom en gång när den gamla hunden smet och sprang i kapp ”mina” långt borta på en skogsväg. När vi kom tillbaka till gården mötte vi husse i bil på väg att leta efter sin hund, som ”aldrig smiter”.

Hyresvärdinnans drygt 90-åriga, otroligt fräscha och välvårdade mamma som bor ensam i ett mycket stort, ganska nytt hus. I det lilla röda torpet bredvid bor en annan dotter och måg, en tämligen alkoholiserad målare som försiktigt kör förbi mitt hus i sin gamla Volvo. Han höll på att skrämma slag på mig när han kom in i huset utan att ha knackat eller tjoat – och han blev nog ungefär lika rädd som jag. ”Skulle bara kolla att allt var OK”.

Eller kompisen till hyresvärdinnans fd man som bor i ett mycket litet och mycket gammalt hus alldeles intill ån. Han tilltalas med sina initialer eftersom det redan finns en man med samma namn som han på gården.

De nya hyresgästerna i stora huset, hästmänniskorna som en av mina söner lite fördömande kallar dem. Det han vill antyda är att de ”bara har hästar i huvudet, tänker inte på något annat”. Det vet jag inget om, men jag vet att jag inte fått den ved de skulle se till att jag fick i utbyte mot den de fick behålla för att vi skulle slippa flytta på den! Det har jag surat över hela vintern. De har just fått en baby, och han är visst sjuk – så de har haft annat att tänka på.

Och T, ensamstående, mamma till två söner, en som jobbar och fungerar som han ska, och en som strular, dricker, och åtminstone har knarkat. Just nu lär även han fungera – men han sliter på sin mamma. Och hon sliter och jobbar i eget företag inom hemtjänsten. Även hon har en hund, en liten tuss till hund som leker med den lilla svanslösa katt hon också har.

De här, och flera, ska vara med i min roman – jag själv också förstås, med faktiska och påhittade fel och förtjänster, känslor och tankar. Syrrorna, föräldrarna, mormor och morfar som ni redan känner lite grann, arbetskamrater, uppdragsgivare, kursdeltagare och chefer – det finns många både verkliga och o-verkliga personager att befolka romanen med.

Lite kamouflage här och där, lite sanningar (från min horisont) och rejäla portioner påhitt – kan det bli en roman? Författarkompisen har själv skrivit något hon kallar en ”pigroman” – den lär ligga och vänta i posten när jag kommer tillbaka efter påsken! Spännande att fundera över vilka som är verkliga och inte!