Snabbt gick hon, andades djupt, försökte få sig att se omgivningen, inte bara gå förbi. ”Det börjar ju bli vår! Gå, fort, andas, så att du kan släppa det sura, och bli som folk igen. Låt kroppen bli trött, så kanske din ilska också tröttnar”, pratade hon med sig.

Hon försökte komma på vad som fick henne att känna sig så irriterad. Var det igenkännandet? Att han var sig så förutsägbart lik, och hon själv därmed blev sådan hon var för tio år sedan? En del av frustrationen kom därifrån, en del handlade om att hon fortfarande gick in som förälder till sin fd man, behandlade honom som om han inte vore en vuxen man, kapabel att fatta sina egna beslut.

Om han nu vill sitta still – och enligt hennes uppfattning bara bli allt orörligare, gå upp i vikt och få allt svårare att gå – så må det vara hans beslut. Men hon kan inte låta bli att smågräla, påpeka, tycka. Han gör det han vill, eller snarare gör inte för att han inte vill. Hon vill att han ska göra det hon vill. Samma gamla visa, fast i lite ny form. Orörlig som nu var han inte då. De tio år de levt separata liv har förändrat dem båda.

Nu är han stöttande i hennes missbruk, bistår på de sätt han kan. Och hon behöver honom. Kanske är det just detta ”behöver honom” som gör henne irriterad, får henne att låta sin frustration gå ut över honom. Hon vill inte vara den som behöver, vill vara den som behövs. Och som vanligt (då, förr, i deras äktenskap) rinner hennes ilska av honom, han visar i alla fall inte att den bekommer honom på något sätt. Även det gör henne galen!

Men han behöver ju henne också, talar om hur han tycker om att vara med henne, att det är roligare att äta tillsammans än ensam, billigare också om man är två. Det borde göra att det blir balans i behoven. Att de blir jämbördiga i sina behov av varandra. Men det känns inte så. Hon vill inte bli ”vi” igen. Han pratar allt oftare om ”oss”. Det trots att hon sagt att de numera är vänner, inte gifta.

Ännu en pusselbit i irritationen.