Claudio Magris bok ”Utopi och klarsyn” – läs även hans ”Donau” – innehåller så mycket! Han är otroligt beläst och skriver på ett sätt som får mig att vilja lära mig mera, anteckna och komma ihåg.

Bl a berättar han om Ninon de Lenclos – förförelsens och kärlekskonstens mästarinna i 1700-talets franska salonger som ”aldrig” blev gammal, som t ex förförde tre generationer Marquis de Sévigné, sonen till svenske fältmarskalken Banér, baron Banér när hon var 70. Hon var ombytlig i kärlek, men trofast i vänskap.

När en 32-årig tilltänkt älskare ville inleda en relation bad hon honom vänta tre månader – han gjorde det, de blev ett par och han undrade varför hon ville vänta – hon svarar ”jag fyllde nyligen 80 och ville unna mig en kärlekshistoria även bortom den här respektabla ålderströskeln”.

Hon lär ha blivit 90, vissa källor säger 85, men hon var ett levande bevis på att La Rochefoucauld inte hade rätt när han hävdade att ”kvinnornas helvete är ålderdomen”. Abbé Chaulieu (samtida med Lenclos) sade att ”bland hennes rynkor dolde sig kärleken”.

Detta apropå egna och andras skrynklor och åldrande.