När han gått ut genom dörren drog hon ett djupt andetag. Axlarna slappnade av, hon rätade på ryggen, höjde hakan ett snäpp. Hon kände sig fri. Inte visste hon vad som kunde hända i morgon, eller ens senare idag, men just nu var hon fri. Hon kunde äta glass till middag om hon ville (inte), hon kunde ligga i sängen hela dagen, ägna sig åt fotvård, sitta i timmar vid datorn, göra precis vad som helst. Och hon kunde inte skylla på honom om hon inte fick något skrivet idag. Han var inte kvar, hade bara varit på besök ett par dagar. Det hade varit skönt att vara nära honom igen, och skönt när han åkte vidare.

Hennes liv på egen hand var fortfarande främmande. Så många möjligheter, så mycket som tidigare inte verkat tänkbart. Nu fick hon skapa sin egen värld, varje dag, uppfinna allt som skulle hända, bestämma hur nästa ögonblick skulle vara – och anpassa sig till det som ändå hände, utanför hennes planer. Ta alla initiativ själv, ingen annan skulle göra det åt henne. Ovan frihet.

”Bäst att börja med en kopp kaffe”, tänkte hon, och satte på datorn samtidigt som kaffevattnet.

Hon välsignade den där sekreterarutbildningen för länge sedan då hon lärt sig skriva maskin fort och rätt. Det hade hon nytta av nu vid datorn. En tjock bit sockerkaka, stor tekopp med kaffe och mjölk och lust att börja skriva någonting. Hon hade inga direkta planer, när hon tittat in på skrivarsajter på nätet pratade man där om att ”flödesskriva”. Det skulle hon göra idag. Bara låta fingrarna dansa, och se vad som hände när hon stängde av sin kritiska hjärna. Och inte hade honom kvar i huset att använda som orsak till att hon inte skrev.

Hon tänker på flöden, ån utanför fönstret var lugnare nu när vintervattnet flutit bort, dammluckan släppte igenom vattnet i en vacker liten fors som kröp in under den gamla sågen/kvarnen som höll på att rasa samman. Ruinerna var ett vackert minnesmärke över arbetet på gården i gamla tider. Numera bestod arbetet mest av att sköta om de inhyrda hästarna och släppa ut biffkorna på bete, tjurarna går bakom hennes hus. Några kalvar har man inte längre, gårdsägarna vill trappa ner. Åkrarna är utarrenderade.

Det är en vacker trakt, helt obekant för henne till för ett år sedan. Då kom hon hit med ett hjärta fruset i sorg över det liv hon lämnade. Den våren minns hon inte mycket av. Hon hittade ett övergivet fågelbo i en buske vid en av sina många promenader i skogen, minns det när hon ser bilden. Och sommarens pioner vid det stora huset som hennes son hyrde som jaktstuga var vackra.

Flytten i april hade sönerna hjälpt henne med, hela vintern hade hon packat och delat upp det som fanns i det andra huset, deras hus. Sörjt och packat. Gråtit stilla och skrikit högt i sin ensamhet, bara katten hörde henne. Bestämt vad som varit hennes när de flyttade ihop, och vad av det gemensamma som hon kunde ta med sig.

Saftmajan ville han ha, brödrosten också, men personvågen kunde hon ta, det hade han en i lägenheten. Nycklarna till lägenheten hade hon lämnat till honom redan i november, då när alltihop gick sönder.

Nu bodde hon i ett annat, mindre hus på gården, och det var hon som hyrde det. Ännu en flytt, men inte smärtsam den här gången, bara praktisk. Fortfarande var halva huset fyllt med jakttroféer och andra sonens tillhörigheter, men han skulle hämta dem, någon gång.

När det blev lite bättre plats att stuva runt saker skulle hon spackla och måla. Gömma alla fula hål i väggarna och framför allt måla över den hiskliga brungula bården uppe mot taket i sovrummet, med noter och G-klavar på. Hon ville måla trägolven också, helst byta ut det fula låtsas-parkettgolvet i köket. Ett nyare handfat väntade i källaren, med ny blandare. Ännu ett flöde.

Nyss tvättade hon köksfönstret, klängde som en apa (betydligt mindre vig dock) på bänken och sträckte armarna så långt det gick. Fönstret blev rent. Och nu regnar det. Ett välkommet flöde. Det svämmar över i takrännan på framsidan av huset – den bör alltså rensas, men hur komma dit utan tillräckligt hög stege? Kan kanske låna av grannen?

Orden rinner inte riktigt till. Hon har läst bloggar, försökt byta bild på den egna bloggen, laddar långsamt upp den valda egna bilden, beskär – och får beskedet att bilden inte kan bearbetas, ”gå tillbaka och försök igen”. Efter tre försök ger hon upp och återgår till den gamla bilden. Den får duga.

Nyss ringde du för att höra om jag mådde bra, själv var du dålig i magen. ”Marrakesh” föreslog jag.

Du lät trött och nedstämd, hade sovit dåligt och var spänd inför morgondagens husvisning. Du ska själv inte vara där, men ”tänk om ingen kommer”.

Katten har bråttom hem i regnet.

Jag försöker då ordning på ett annat flöde, musik på Youtube – musiken startar, avtar, försvinner, kommer igen. Någon inställning är fel, vilken!!?

Mitt liv just nu: flöden som fungerar och flöden som inte fungerar.