Längtan. Att känna mig fri från lusten att spela och tron att jag kan vinna pengar på att spela. Det är ena sortens längtan. En annan är minnet av sömn ombord på en tryggt förankrad segelbåt, mjukt vaggad av vågorna. Den längtan känns ibland i kroppen, som en otålighet – när är jag där igen? Döden kan jag tänka mig så, önskar jag mig så, mjukt vaggad av snälla vågor, en rörelse som omfamnar mig och gör mig trygg.
Mera profan längtan är kanske inte längtan, utan en önskning: just nu ved att klyva och torka inför vintern, och en bil att transportera mig och veden och allt annat som behöver transporteras. Så att jag slipper vänta på att någon annan ska ha tid och lust att t ex hämta hem ved från skogen åt mig. Eller köra mig in till biblioteket i Norrtälje, när jag behöver nya böcker. Jag läser om mina gamla, jag löser sudoku – jag längtar efter olästa bra, spännande, ytliga, djupa böcker!
Det finns bestämt något som heter ”längtans blå blomma”, vet inte vem som uttryckte sig så – min längtans blomma är inte blå, den är vallmoröd och svulstig, den är ibland blekgul, någon gång desperatsvart. När du fattas mig som värst är den lysande orange. Ett ögonblick innan mitt rationella sinne bleknat passionen till något hanterligt. Något jag står ut med att inte ha.
Är det alls meningsfullt att längta? Vem skulle kunna svara, jag börjar tro att det jag längtar efter är vaga minnen av något som kanske fanns en gång. Och möjligen annat som aldrig fanns i mitt liv, men som jag fortfarande längtar efter.
När världen omkring mig är alltför full av ljud kan jag längta efter tystnaden. Och längta efter ljudet av en röst, eller musik, eller trädens prassel när det väl är tyst för länge.
Längtar vi alltid efter det som är motsatsen till det vi har? Är längtan bara ett uttryck för att vi inte är tillfreds med det liv vi lever, hur vi lever, med vilka medmänniskor vi lever? Hur lång är längtan? För mig kan vissa sorters längtan vara livslång, annan längtan upphör så gott som omedelbart, inte alltid i samband med att jag fått eller uppnått det jag längtat efter. Men just nu kommer solen ur molnen, så nu behöver jag inte längta efter det mera just nu. Om en stund kan det vara annorlunda.
Vad längtar jag mest efter, vilken är min största längtan! Kärlek. Kärlek som innebär tillit, respekt, andligt möte, energi, fysisk attraktion och lust. Jag vill dela livet med den jag älskar, vem han än är eller visar sig vara.
Det finns fortfarande en framtid, även om den är kortare än den var. För mig, för oss. Att lugnt kunna säga ”vi” igen, och veta att det är så. Inte ”vi för alltid”, men i alla fall ”vi” just nu. Det gör vi ju båda när vi ses några dagar här och någon stund där, ungefär som när vi var otrogna med varandra för länge sedan.
beskrivarblogg 