När jag mådde som sämst, och allt hade brakat omkring mig, ville jag inte prata med någon, inte träffa någon. Jag skämdes och orkade inte låtsas att jag var annat än ledsen och deprimerad. Om någon ringde, berättade jag hur det var, att mitt spelmissbruk orsakat brytningen mellan min älskade och mig och att vi nu inte var tillsammans längre. Och så sade jag att jag orkade inte prata mera just nu, jag ville vara ifred.

Och jag fick vara ifred, för de flesta. Flera gamla vänner hörde inte alls av sig, de fick väl veta vad som hänt genom andra vänner. Några lydde mina anvisningar om att inte ta kontakt, så länge att jag blev arg och ledsen över att de gjorde som jag sagt. De är tillbaka nu.

Bästa vännen lät mig inte vara ifred alls, hon såg till att jag pratade och grät och berättade och försökte förstå. Hon hjälpte mig att kontakta socialtjänsten igen när de första försöken inte ledde någon vart, och såg till att jag överklagade till Förvaltningsrätten. Hon körde mig till behandlingshemmet i Kolmården på studiebesök. Hon gav mig mat och lånade ut sina hundar till mig, så att jag skulle vara tvungen att göra annat än må dåligt. Hon är fortfarande den enda som vågar fråga mig om jag spelar, som har talat om för mig att vår vänskap inte håller för flera svek.

Min ena syster förlorade kanske lite av sin egen balans när jag föll igenom. Jag hade ju varit storasyster, pålitlig och klok i de flesta sammanhang. Och nu visade jag mig vara vaddå, en svikare, bedragare, spelmissbrukare. Någon hon inte kände. Det blev lite av samma reaktion som inför min skilsmässa för nu 10 år sedan, ”ska ni skiljas, ni som alltid varit så bra tillsammans”. För mig var det som om hon sagt ”stör mig inte med era bekymmer, jag vill tro att allt är sig likt och bra”. Nu känns det så igen. Vi har inte rett ut detta.

Min andra syster har hela tiden stöttat mig och nu när jag de senaste månaderna börjat skriva mer och öppnare om allt som hänt och berättat hur jag mått och mår, har hon peppat mig och uppmuntrat mig. Hon dömer mig inte.

Min älskade (det är du fortfarande) och min fd man frågar inte hur det går. Fd maken vet att jag har återfallit, och spelat bort för mycket pengar, t ex i våras, han fick hjälpa mig med ett lån, ett till. Men han frågar inte hur jag klarar att låta bli, han talade bara om att han kände sig j-igt sviken när jag hade spelat igen.

Du låtsas som om problemet inte finns. Jag vet inte om du faktiskt tror att jag aldrig spelat igen efter det att vi skildes. Jag frågar nämligen inte heller.

Mina barn frågar inte. Och jag berättar inte. Inte mera än de redan vet, det räcker så. Jag vill inte att de ska veta hur dåligt jag har mått, hur ångesten har hållit mig vaken om nätterna. Det har hittills bara bästa vännen hört och sett. Jag har haft tur med min familj, de ställer upp så gott de kan och de har inte sagt upp bekantskapen med mig, vi har snarare fått en tätare kontakt än tidigare. Och syrrorna vill mig väl, båda två.

Om jag inte hade haft min vän, som både älskar mig och ställer tuffa krav, vet jag inte hur jag skulle fungera idag. Tack vare henne har jag överlevt, så att jag kunde börja skriva. Och tack vare skrivandet ser jag idag någon mening med allt som skett, och hittar energi i eländet.

Mina skulder växer hela tiden, men barnen ärver dem inte. Jag lever på det som återstår av pensionen när Kronofogden fått sitt, fyllnadsbelopp heter det för den intresserade – om jag bara kan låta bli att spela!

Det är ett ganska påvert liv, men det är också ett intressant och spännande liv. Hur få en skral kassa att räcka ännu en vecka, vad kan jag göra för middag idag som inte kostar just någonting, har jag råd att köpa en flaska hyfsat vin? Hårklippning kan vänta, vem vet – jag kanske klär i hästsvans! Kläder behöver jag inte köpa, jag kommer numera i de jeans etc som tidigare var för små och hängde kvar i gamla sommarhuset. Och vännen och syrrorna har vuxit ur en del fina kläder som jag övertar.

Jag har nödvändigheterna: någonstans att bo (även om det frestar på emellanåt), en dator och skrivare, numera även en Ipod (även om jag inte fått batteriet att ladda ännu) så att jag kan lyssna på musik. Jag har böcker och bibliotek inom räckhåll – men måste planera besöken till att infalla när någon med bil finns i närheten. Jag har mat och dryck, lite ved till vintern (behöver skaffa mera). Jag har min familj och framför allt har jag systrar och bästa vännen. Jag är inte så ensam som jag ibland känner mig.

Ibland har jag även dig – men jag börjar inse att jag behöver göra mig fri från dig. Du gör lika ont i mig som du gör mig glad.

Bäst: jag har fortfarande en nyfikenhet på livet, en lust att leva ett levande liv. PO Enquists ord ”en dag ska vi alla dö, men tills dess ska vi leva” har jag med mig. Jag vill hitta min röst, och göra mig hörd, innan jag

När du och jag flyttade ihop efter våra respektive skilsmässor,  slutade jag att leta. Jag slog mig till ro och trodde verkligen att jag ville ha det livet. Tidigare i livet har jag alltid, på olika sätt, letat efter mig själv, eller något större än jag själv, och utmanat mig  genom att tänja gränser, åka till Frankrike och USA för meditation, dans, sweat lodges, sökande, möten med människor med allehanda kunskaper och erfarenheter. Religion och kyrka har inte lockat mig, annat än i tidiga tonåren.

Jag har letat utanför mig själv, och i mig själv. Vet inte om jag hittat något som går att uttrycka. Det kanske är så att jag äntligen börjar bli jag.

Numera kan jag se att jag fyllde hålet efter det utforskande livet med att spela på internetcasinon.

Det var inte något klokt eller medvetet beslut, men det var något i spelandet som jag behövde och ville ha. Om det var spänningen eller kicken är jag inte säker på. Kanske var det så enkelt som att jag åtminstone till en början faktiskt trodde att jag skulle kunna få pengar genom att spela. Du hade alltid haft pengar, jag har aldrig haft några, har alltid haft en lite lättsinnig inställning till pengar. Men aldrig så lättsinnig som den visade sig bli!

Jag tappade eller släppte kontrollen helt, och förlorade mycket riktigt fotfästet. Och dig. Och vårt liv.

Nu har jag ett annat liv. Det slår mig att titeln på PO Enquists bok med citatet ovan är just ”Ett annat liv”. Hans var alkoholistens, mitt är/var spelarens. Numera lever han ett annat liv, jag hoppas hitta balans i mitt andra liv jag också.