Jag vill inte vara din andra kvinna igen, men det är kanske så du vill ha det som återstår av ditt liv, en kvinna som du inte har ett förflutet tillsammans med och en kvinna som du har det, på gott och ont. Ungefär som när du var gift (och jag var gift) fast vi inte var gifta med varandra. Då kunde vi båda älska oss. Sedan gjorde jag saker som var svekfulla – och du lämnade mig. Och kom tilllbaka, i hemlighet, som när vi var otrogna med varandra.

Är det hemliglivet du gillar? Gör det livet intressantare än annars, känner du någon sorts makt eller kraft i att träffa både henne och mig? Eller är du enbart snäll mot mig, det är ju ingen hemlighet att jag vill ha dig, hur mycket eller hur lite jag än får låna dig. Och jag lånar inte enbart från din dam, jag lånar från dina barn också. Du har inte talat om för dem att vi träffas ibland. Mina vet, du vill ha en relation med dem i fortsättningen också, jag har inte längre någon som helst kontakt med dina barn. Naturligt nog. Jag svek ju dig, påtagligt. Att du också svek mig är inte lika påtagligt. Det är nästan skamligt av mig att påstå något sådant. Jag gör det ändå.

Du svek mig, när du inte ställde krav på mig. Du svek mig när du inte ställde upp när allt gick åt helvete. Du svek mig när du inte fanns kvar hos mig dagen efter ditt frieri, dagen efter att jag berättat om mitt spelande och alla konsekvenser.

Det var jag som var den bedrägliga, det var jag som hade handlat oärligt och fel, gjort saker som jag aldrig trott att jag var kapabel att göra. Det är sant. Du hade enbart dig själv och ditt lidande i fokus. Du fattade det beslut som du sade var det svåraste i ditt liv, nämligen att det var slut mellan oss. Jag hade inte med det beslutet att göra, jag fick enbart finna mig i att lämna över mina nycklar till vårt gemensamma hem.

För ett år sedan skrev jag ett mejl till dig. Då hade jag kommit till en punkt i relationen med dig – som jag fortfarande hade även om du inte hörde av dig – att jag ville sätta punkt. Jag skrev till dig, och jag hörde ingenting från dig. Det var inte oväntat, och det befriade mig ytterligare. Jag kände mig fri från dig.

Det mejlet läste du aldrig. Du hade köpt ny dator och faktiskt inte fått mitt mejl, eller åtminstone inte sett det eller brytt dig om det.

Så kom du tillbaka, jag minns inte riktigt när, men du ringde och du hälsade på, med mat och dryck och blommor och dig själv. Och jag tog emot, jag trillade dit igen, jag föll för sällskap, glädje, canastaspel, händighet, att du tycktes bry dig om mig, igen. Jag gladde mig. I vår har du varit hos mig flera gånger, varje gång har jag tagit emot dig med glädje. Du mår också bra i mitt sällskap.

För ett par månader sedan stod det klart för mig att du sedan ett år tillbaka också har en relation till en kvinna som du funnit per annons. Hon har varit tillsammans med dig i det som var vårt hus, det som du nu ska sälja, hon var med dig när du fyllde år i Marrakesh, ni åkte nyligen bil tillsammans till Danmark och gästade vänner till henne i en villa med tre Sibirian Huskies. Och när du väl kommer hem ringer du till mig och talar om att du fått ett skambud på huset och att du har problem med din dator – kan jag begripa vad som hänt? Nej, det kan jag inte.

Jag låter dig göra mig ont. Och jag är rädd för att om du ringde just nu så skulle jag säga välkommen att fortsätta göra mig ont!