Mitt huvud gillar inte regn och lågtryck. Det låga därute sprider sig in till mig och det är svårt att komma igång med någonting. Hittills idag har jag klarat frukost, plockat undan två gavlar till mormors gamla vävstol som inte fick plats i källaren – nu står de mot en vägg på väg till duschrummet.

Jag fick också ett extra bord när sönerna tömde ett lånat förvaringsutrymme, och det står och väntar på att komma ut på altanen (med vaxduk på). Jag har dock ingen vaxduk ännu, och har heller inte riktigt förstått hur jag ska ta mig dit med bordet, får nog gå ut och runt huset och vidare in genom den trasiga altangrinden. När det inte regnar.

Jag har kollat en samling frimärken och förstadagsbrev som vännens pappa hade – och insett att de just inte är värda någonting. Lärde mig också att det är bättre att använda gamla (från 1965 och framåt) ostämplade frimärken än att försöka sälja dem. S k rabattfrimärken (inrikes brev) från 1979-1990, små och nästan kvadratiska, kan än idag användas för dubbelt porto. Något har jag alltså lärt mig även idag!

Igår fick jag i min hand kopior på några A4-sidor som min mormor skrev när hon var 83 år. Jag grät av saknad och sorg och förlust när jag läste. Det är 10 sidor och mormor försökte lära sig skriva maskin, främst för att öva upp sin vänstra hand som inte lydde henne. Hon har skrivit av texter om hembygden, och hon har skrivit alfabetet, och rader med ord ur något lexikon. En sida är den här, avskriven ord för ord av mig:

”Här finns det en människa som är mycket intresserad av att lära sig att sk skriva maskin för jag passar på så fort tillfälle gives och just nu har Karin (moster) gått för att medels hårläggning bättra på sitt utseende det tycker jag är mycket förståndigt man bör göra vad man kan de rynkor som naturen givit en till skänks är ingenting som man älskar att ha men det är ju så med saker som man får gratis de ha ej samma värde som de som man får kämpa för att få. Men sitt utseende är det ingen som rår för och är man något så när lika andra människor är det ingenting att klaga på förresten vad båtar det mig att jag klagar ingenting kan ändras ändå och man får vara glad för dag som går och man får komma upp och får se Guds vackra natur. Det skulle vara så att gjorde någonting nyttigt i stället för att sitta här och öva men övning ger färdigheter

nej nu ser jag inget mer nu måste jag vila ett tag det är meningslöst att envisas det kan hämma sig genom att ögonen försämras och det är jag mycket rädd för ingen som ej har försökt kan ej göra sig en föreställning om så svårt det är att ej vara som andra man känner sig så underlägsen på alla sätt för att tala rent ut så känner man sigdum och får mindervärdeskänslor man kan inte ens för de närmaste tala om vad som rör sig inom en när man ser varken eller hör så bra men man skall se under sig och inte över si omx man har problem tänk så många som har det svårt och inte har någon att tala med om sina bekymmer men kanske dom är nöjdare än en annan som har de så bra jag får mat för varje dag lagad och serverad bara att sätta sig vid bordet aptiten är ej häller att klaga på ity att jag ökar i vikt men någon tungviktare vill jag ej bli om jag kunde gå ut och gå långpromenader mådd jag nog mycket bättre men det kanhända att det blir så någon gång också anden är villig men orken fattas ännu men det är ju så naturligt så man bör inte klaga. Nej nu må min klagovisa sluta för denna gång skrivmasinen säger att han tröttnat på mina klagovisor du klagar men du klagar dumt—”

Det är bara tio fattiga sidor, men de är fulla av mormor när hon är 83 år gammal. Någonstans står att ”det snöar ute” så det var vinter när hon skrev med sin nästan obrukbara vänsterhand och dåliga ögon. Tänk om hon haft en dator. Och tänk om jag haft vett att be henne berätta mera om sitt liv, och tänk om jag förstått att lyssna, då.