Jag har sålt ett par böcker och fått betalt.

Det betyder att just nu – alldeles precis nu – har jag möjlighet att spela bort de 275 kronor som finns på mitt bankkonto. Jag kan också låta bli att spela och låta banken betala en räkning på 263 kronor för tidigt (betaldatum sista juli), men banken klarar inte att dra pengarna förrän på måndag, och dit är det långt.

Visserligen har jag klippt sönder mitt bankkort, och visserligen har jag stängt mig ute från en spelsajt, men jag har också insett att en av de ”gamla” fortfarande medger insättningar utan att jag behöver ha bankkortet i min hand, uppgifterna finns registrerade…

Så här är det att vara spelberoende. Att slåss med sig själv, att skenbart väga för och emot, men hela tiden alltför ofta välja att göra det galna, det som har visat sig vara totalt meningslöst och skadligt så många gånger förr. Eller åtminstone nästan välja det galna.

Om jag kan låta bli nu, varje vaken timme, och i morgon, varje vaken timme, och på söndag, varje vaken timme – så hinner mitt bankkonto bli tomt igen. Då kan jag slappna av ett tag. Till nästa gång.

Om jag skriver kan jag också glömma speldrivet för stunden. Så jag skriver för att leva och lever för att skriva, bokstavligt. I plånboken har jag matpengar för resten av månaden till nästa pension – men de pengarna är inte i någon riskzon, jag spelar enbart på internetcasinon. Och det skulle också vara svårt att genomföra annat spel härute på landet utan transportmöjligheter. Konstigt nog har jag aldrig haft lust att gå in på ett casino i stan t ex. Tur för mig. Det räcker som det är.

Jag vet inte vart det här skrivandet tar vägen, men jag vet att jag behöver fortsätta skriva. Nu är det fredagskväll, ingen har ringt på hela dagen, jag har visserligen haft ett antal fina kontakter med vänner på nätet – men jag känner mig väldigt ensam just nu. Det är ganska synd om mig, tycker jag. Och då är motståndskraften som minst.

En smal skatunge försöker hitta mat på egen hand ute på gräsmattan, ingen mamma verkar vara i närheten. Kanske är ungen stor nog att klara sig själv.

Jag önskar att jag hade en morsa här som tog hand om mig nu. Höll om mig, såg till att jag tog en varm och lång dusch och att jag smorde in hela kroppen därefter, och som hällde upp en perfekt Dry Martini åt mig (middag har vi redan ätit, morsan och jag). Hon skulle också säga åt mig att släppa datorn ett tag, jag har ju suttit där hela dagen.

Tror jag gör som mamma säger, går och duschar – när jag kommer tillbaka gör jag mig en DM (mamma är tyvärr inte tillgänglig i någon vidare fysisk manifestation numera) och då blir den exakt som jag vill ha den. God gin, ett par flagor citronskal, några isbitar och en liten, observera liten, skvätt Marezzo – torr vermouth som numera är i finsk ägo, men som lär ha smaksatts av en svenska.

Fem minuter senare.

Jag är här igen, iklädd morgonrock, oduschad. I morse hade jag tydligen stängt av varmvattenberedaren när jag tog fel på strömbrytarna i duschrummet…. Nu blev enbart fötterna avspolade, vattnet var KALLT. Det är som om någon vill testa min moståndskraft om och om igen. Nu tar jag drinken först, sätter mig med en bok några timmar och duschar därefter, i förhoppningsvis hyfsat varmt vatten.

Jag har handsågat lite ved idag, det blir några vedträn här och några där. Vedkorgen i köket är full, där den står under Göran Brunius vackra tavla med en annan vedbärande kvinna, kanske i Anderna, jag kan inbilla mig att det är där. Annars har jag inte gjort mycket, slipat lite spackling i sovrummet och spacklat igen. Dammsugit. Gjort rent ett grillgaller med två vackra trähandtag som jag hittade bredvid soptunnan hos en granne till bästa vännen – de ville inte ha det, jag ville. Tänker grilla fisk på det, vid tillfälle. Nu är det fritt från inbränt vad det nu var…

Jo, jag har lirkat upp smitande kaprifolgrenar i spaljén ovanför källardörren, de har en tendens att breda ut sig över gräset i stället för att klättra som de ska. Och borta vid det halva döda trädet på gräsmattan kan jag skymta ett par krasseblommor mot det grå och gröna. Kanske tar sig de övriga krasseplantorna jag planterat nu när det kommit lite regn. Där växer också en tanig liten clematis och en mager kaprifol, båda ser jag i fantasin täcka den vackra grå stammen med gröna slingor. I fantasin. I verkligheten behöver de nog ny näringsrik jord för att alls växa.

Det är vackert här. Om jag tittar ut genom köksfönstret ser jag korna långt borta på ängarna, jag ser små bergshällar, äng och skog. Ibland skuttar en skrämd hare över ängarna på väg bort från ett verkligt eller inbillat hot, ibland flyger havsörnen över mitt hus. Den ensamma fasantuppen skriker fortfarande någon gång.

Någon gök har jag inte hört i år, kanske beroende på att jag hör dåligt, kanske därför att det inte finns gökar här. Det får jag nog aldrig veta. Och nu efter midsommar brukar inte göken höras ens där den finns. Du brukade retas med göken och stå på trappen och låta som en gök. Du fick omedelbart svar. Jag tyckte det var lite grymt att lura göken så, men det var också ganska roligt att se göken alldeles nära huset.

Det här är det svåra med att skiljas. När som helst kan vad som helst påminna om den andra, och göra saknaden svår att bära. Nu, tankar på en gök, och jag gråter nästan. (Mitt glas är inte tomt, jag har bara smuttat på drinken i mitt loppisfyndade martiniglas från 30-talet med rökgrönfärgad fot.) Över vedspisen i köket har du satt fast en tunn, böjlig avbarkad rönnkvist som fungerar som ”klädstreck” för en gammal kopparskopa, ett rivjärn och ett Kockums durkslag à 20 kr på loppis här i trakten. Därunder står en bukett sommarblommor, och min blomvattenkanna. Också Kockums, en röd, hög kaffepanna med vatten som står och tempererar sig så att de blommor som lever inomhus om sommaren inte ska få en köldchock. Skopan är du och jag, vattenkaffepannan är du och jag, rivjärnet också.

Vi finns överallt, och ingenstans. Vi finns inte längre. Du finns. Jag finns.

Nu ska jag kolla om det går att duscha!