Nu har jag ett vitt sovrum. Visserligen ser jag tapetskarvarna genom spackel och färg, men det är rent och fint! Jag har också träningsvärk och är stel i kroppen efter klivandet upp och ner på stegen. Och jag är stolt, har gjort alltihop alldeles själv! En av mina söner, som en gång i livet också var målare, kommer att säga ”vad var det jag sa, morsan, du kan inte spackla”. Det är sant. Det är också sant att jag inte längre ville vänta på att han skulle få tid…

Nu ska jag ta vardagsrummet också, men jag tror att fondtapeten får vara kvar så länge – den fula bården i sovrummet lärde mig att det är svårt att måla över kraftiga mönster. Innan jag kan göra någonting i vardagsrummet, måste skåpet tömmas på porslin och köpmandiskens lakan mm måste annanstans så att möblerna åtminstone kan dras ut på golvet. Längre än så lär jag inte få dem. Sedan ska här spacklas igen, kanske med någon nyförvärvad lärdom i händerna.

Vad är det här? En o-skrivares försvarstal? Det är i alla fall en delförklaring till att jag inte skrivit något sedan i söndags, nästan en hel vecka utan ord.

En annan förklaring är besök av både min syster och min älskade. Syrran åkte hem samma dag som hon kom, på tisdagen. Eftersom vi var tre så spelade vi canasta, jag förlorade stort. Något ordentligt prat blev det inte, men vi hade trevligt.

Min älskade stannade till igår. Jag frågade honom varför han kommer till mig. Hans svar var ungefär ”vi har trevligt, det är roligt att träffas, vi har det bra sexuellt” – och jag vågade inte tala om hans andra kvinna. När han är här känner jag mig inte utnyttjad, eller svartsjuk. Då är det som han säger, alltihop.

Just nu är det bra att vara ensam. Jag kanske får något skrivet, och om inte annat så ska jag spackla.