Du har varit här och vi har haft ett par fina dagar – och nätter.

Nu är jag ensam och försöker hitta min balans igen, försöker skriva igen, försöker inte sakna dig nära mig. Jag har jobbat med att spackla och måla både sovrum och vardagsrum, jag har tvättat och städat, klippt gräs och burit möbler fram och tillbaka. Kroppen är stel och trött, själen tom och vilsen.

En av skrivvännerna på 1av3 kommenterade något jag skrev om dig, mig och din andra kvinna, och frågade ungefär ”varför nöjer jag mig med att inte vara den enda för dig”? Det är en bra fråga, mitt svar landar i att du och jag fortfarande är trygghet och igenkännande, gott gammalt och vant. Och att mitt självförtroende som kvinna och människa inte förslår till att få mig att ställa några ultimata krav!

När jag skrev ett svar till hennes kommentar insåg jag också att det jag inte gillar längre är att vara din hemlighet.

Att du fortfarande ibland träffar mig är en hemlighet för dina barn, din släkt och dina (en del var tidigare också mina) vänner – medan de mina vet att vi ses.

Du är inte hemlig, jag är det. Jag har fått nog av hemligheter, jag vill inte vara en hemlighet.

Jag tänker att du kanske skäms över att göra bekant att du ”förlåtit” mig alla mina svek. Din syster undrade ju för ett tag sedan hur du alls kunde prata med mig, när hon råkade höra att du ringde mig. Och när du i mitt kök talade i telefon med din son lät du honom tro du att du var i ditt hus och städade.

Något jag också insåg är att jag önskar en relation med en man som är både kropp och själ, både samtal och älskog, vardag och fest, glädje och sorg.

Du och jag är och var kropp, älskog, fest och glädje. När det blev sorg tog vi slut. Direkt. Nu har vi lite av det vi hade en gång, men det är fortfarande enbart det ”lätta”. Vi undviker båda det som är och var tungt och svårt. För ögonblicket är det kanske det enda möjliga. Kanske är det tillräckligt?