Idag ska jag inte måla, nu är både sovrum och vardagsrum vita och fina – i det stora rummet fick fondväggen vara kvar, trodde mig inte om att kunna täcka den med den färg som återstod. Alla golv är skurade, rena trasmattor på.

Mina tavlor står och väntar mot väggarna här och där. Det känns ansvarsfullt och svårt att bestämma var de ska hänga, nu när inga gamla hål kan gömmas bakom tavlan så att det inte gör så mycket om det blir fel. Bokhyllor kommer till hösten, så på den väggen ska inga tavlor upp. Om det nu är den väggen jag ska bokhyllorna på? Kanske den motsatta? Bokkartongerna är för närvarande täckta av ett vackert Gamlestaden-tyg, ”Bladgaller”, skrynkelhärdig krympt bomull enligt kanttexten. Outslitligt kunde de ha lagt till, jag har sett tyget som draperi hos svärmor i alla år, ungefär fyrtio, och nu har jag det. Banankartonger blir vackrare så.

Och så har jag plockat en stor bukett med något som ser ut som stora vita blåklockor och växer som ogräs utanför tomten – någon som vet vad det kan vara? Örtboken jag har talar om en knölklocka som är bönders förtvivlan, men den har blå klockor. Vackra är de i alla fall. Jag har klippt halva gräsmattan, druckit kaffe och suttit ute och filosoferat en stund. Några minnesvärda stora tankar uppstod inte.

Jag är lite tom, vill ha sällskap fast inte. Vill skriva fast inte. Igår flyttades 30-talet biffkor till nytt bete och jag stod och täckte ingången till ”min” tomt så att de inte skulle vika av och äta upp mina pelargoner. De lunkade förbi och blängde som bara kossor kan. I täten gick hyresvärdinnan och bölade lockande, det verkade fungera även om det lät tämligen illa.

De vackra vita klockorna var inte så vackra efter några timmar – de blånade och vissnade. Vilar nu i komposten.