Nu har jag legat i sängen en timme utan att kunna somna. Jag har duschat, och sitter vid datorn igen. Har ingen lust att läsa den engelska bok jag läst förut och läser om nu, i brist på bättre. Så bra var den inte ens första gången.

På Facebook har en gammal vän hittat mig, läst något av det jag skrivit och önskar mig lycka till.

Du har ringt, du kunde inte komma in på min blogg. Det visade sig att du letat på fel ställe, men när du fick klart för dig var dina favoriter fanns – så kom du ändå inte in, just då. Kanske senare. Det hade åskat och regnat, du lät ensam eller så projicerade jag min ensamhet på dig. Inget långt samtal. Varken bra eller dåligt. Tomt.

Jag hoppas att du läser och jag hoppas att du kommer till mig med frågor eller synpunkter.

Min fd man hade ringt igår, och när jag ringde upp honom i förmiddags visade det sig att han trott att jag ringt – ett gammalt missat samtal från mig för ett par veckor sedan. Vi hade inte heller mycket att säga varandra, jag ska åka dit och laga mat när sönerna och ett par kompisar kommer för att måla huset sista helgen i juli. Sedan ska jag passa sonens hund en vecka medan han och familjen är i Turkiet.

Jag är uttråkad. Rastlös. Behöver förströs, distraheras, dras ur mig själv av något som är intressantare. Ha roligt, dansa, skratta, sjunga. Det är för tyst, och tystare ändå eftersom jag inte använder mina hörapparater när jag är ensam.

Jag borde börja spackla i hallen och toalettrummet, men är tämligen mätt på väggrenovering just nu. Det får vänta ett tag. Vid sågbocken ligger fortfarande lite osågade ”vedpinnar” och väntar på mig, jag orkar bara ta ett par i taget, sedan är sågarmen trött. Alla skåp skulle säkert också må bra av att tömmas och torkas rena, men jag har ingen lust.

Igår sålde jag en bok på Bokbörsen, det blir kanske 4-5 i månaden. Jag har ungefär 650 annonser där, och alltså lika många böcker i banankartonger här i sovrummet. Under det gamla vackra bomullstyget från Gamlestaden.

Ännu har jag inte hängt några tavlor på mina oskuldsvita väggar, de får stå till sig lite innan jag sätter borrmaskinen i väggarna. Ett par har jag lagt undan, de är för mesigt vackra och jag vill inte ha dem längre. Och jag har tagit bort den fula tavelbelysningen från den oproportionerliga nakenstudien i olja, hon får duga utan belysning, liksom övriga tavlor. Litografier bakom glas är besvärliga att hänga så att inte ljuset som kommer in från fönstret blänker och gör bilden osynlig.

Det här blir enbart bubbel och prat, bara för att få ner ord på skärmen. Det händer inget i mig när jag skriver det här, det känns definitivt inte viktigt.

Är inte ett dugg spännande, inte det minsta självutlämnande – nu kom jag på att jag undrade över Bodil Malmstens blogg som jag läste tidigare idag – hon stoppade sitt skrivande därför att hon blev för självutlämnande och privat.

Jag vet ju att hon gör så, men jag förstår inte riktigt varför det skulle vara så olämpligt att visa upp hela sig. Hon skrev om att hon inte kan umgås med folk, kan inte det språk och de koder som ”ska” användas. Hon kan inte umgås med djur heller, går bara och väntar på att de ska dö. Liksom människorna, de bara dör de också. Sedan var det slut på bloggen – om jag nu minns rätt. Jag kan ha gjort en alldeles egen tolkning och minnesbild av det hon skrev, men jag tänker inte kolla upp det.

Vad är privat egentligen, för mig? Jag kommer aldrig att skriva några detaljer om mitt kärleksliv, varken med dig eller någon annan, inga närgångna beskrivande detaljer, inga betyg. När jag tänker efter just nu är nog detta det enda som jag vill behålla för mig själv och enbart dela med den jag älskar. Däremot har jag inte svårt att skriva att jag fortfarande är intresserad av sex och gärna vill älska, oftare än jag gör.

Jag drack en kopp te innan jag kröp i säng tidigare. Nu är jag trött, men pigg. Klockan är fortfarande bara kvart i 11.

Maria på 1av3 skrev idag om hur alla kroppar syns när det blir sommar och mindre kläder, och hur framför allt allas magar syns så väl. Smala och platta är vi kanske under några sena tonår och innan vi fått eventuella barn – så varför ska det vara så eftersträvansvärt att inte vara lite rund och mjuk och mullig som kvinna?

Jag tittar på min egen kropp.

Har ingen helfigursspegel här och är ganska glad för det, men jag ser ju tillräckligt utan spegel. Nu har jag gått upp ett par kilo och det gör att mina armar t ex inte längre är så där otrevligt magra som de var i vintras. Dessutom är jag hyfsat solbrun, gäddhänget är där, men det ser jag inte hela tiden. Någonstans i huset borde de gamla blå hantlarna finnas, men var?

Benen är OK, låren lite slappa uppöver och rumpan lite väl platt – i vintras var den skrynklig. Jag har undvikit att kolla den sedan dess. Knäna är större än de varit förr men gör inte ont som för ett par år sedan, fötterna duger, vänster ”pektå” är lite krokig efter ett par småskador, annars är fötterna fina – om jag sköter om dem och filar och smörjer in. Slarvar ibland med det, men får också ryck åt rätt håll.

Mina axlar är nästan vackra, halsen är rynkig men går att släta ut om jag sträcker på mig och lyfter hakan. Ryggen är ännu rak, när jag kommer ihåg mig. Brösten sitter betydligt längre ner än förr och är trötta, men ganska rörande och väl använda, både för amning och älskog.

Huden på min kropp är numera ”födelsemärkt”,  många pigmentfläckar och små hudförändringar både här och där. Inte speciellt attraktivt. Åldrande. Mina händer är inte mina längre, de är min mammas. Samma stora ådror och även här åldersfläckar, men under solbrännan syns de inte så väl. Naglarna är korta, och om jag smörjer in dem ordentligt så håller de ganska bra.

Håret är grått, med lite god vilja kanske man kan kalla det askblont. Det är för långt och oklippt just nu, men jag stretar på ett tag till och vill se om jag kanske kan komma undan med en klippning var tredje månad eller så. Det är ännu tjockt och kraftigt och växer fort…

Öronen ser större ut tycker jag, men det måste väl vara inbillning? Hörapparaterna hör inte till kroppen från början, men är där ändå idag, liksom glasögonen (behöver nya).

Mitt ansikte är rynkigare än jag nog riktigt inser, eller vill se. Ibland blir jag förvånad när jag ser mig i spegeln, en glimt av att jag inte känner igen mig själv. Är det där jag?

Jag har nästan aldrig någon make-up, bara ett par förstärkta ögonbryn och en nedtonad näsa ibland. Läppstift har jag aldrig lyckats hitta rätt, ögonfransarna är för korta för att det ska vara lönt att måla. Brunkräm behöver jag inte eftersom jag har en ganska hög ansiktsfärg även när solen inte gjort sitt. Jag har inte några bekymmer med mina tänder, och hoppas att det håller i sig. Tandläkarbesök är för dyra för min nuvarande sk ekonomi.

Jag höll på att glömma mina skäggstrån. 3-4 stycken som återkommer på samma ställen hela tiden, på hakan. Jag drar bort dem när jag känner dem, så som jag gjorde på svärmor under hennes sista år. Det var viktigt, liksom att in i det sista måla hennes naglar. Mina är omålade, ibland målade med färglöst lack för att hålla bättre. När jag var yngre visste jag ingenting om att jag skulle få ens ett endaste litet skäggstrå. Jag är tacksam att jag inte har mustasch!

Jag är frisk, har egentligen aldrig varit sjuk. För några år sedan fick jag ett skrämskott i form av en knöl i ena bröstet, den togs bort och visade sig vara ofarlig, jag hade helt enkelt ”knöligt bröst” sa onkologen. Tack sa jag.

Öronen har också opererats, för otoscleros, en förbening av stigbygeln, orsaker okända. Det kan vara genetiskt, kanske hormonellt. Jag undrar över alla år med undermedlet p-piller, men det är inte mycket att göra åt. Hörapparaterna gör att jag hör så mycket jag måste, när jag måste. De har också fördelen att kunna tas bort så att jag slipper höra.

Det blev en rejäl genomgång av min kropp – och jag kommer fram till att jag tycker om mig som jag är, i min åldrande kropp och med mina skrynklor och ofullkomligheter, krokiga tår och skäggstrån.

Jag är glad att jag är rörlig och kan klättra upp och ner på en målarstege som de senaste dagarna. Visserligen blir jag stel och får träningsvärk, men det går.

Jag får tänka mig för om jag ska hoppa iland från en båt numera, men det hände ju även förr att jag hamnade i sjön på grund av ett misslyckat hopp. Jag är för övrigt sällan i någon hoppbelägenhet idag. Jag springer inte gärna, men det har jag inte gjort sedan jag sprang 60 m, fort, i skolan för länge sedan. Ungefär samtidigt slutade jag hoppa höjd, skulle förmodligen inte klara ens 1 meter idag.

Träd klättrar jag heller inte i längre. Och jag går försiktigt på berg, särskilt om det regnat. Har ingen lust att bryta något ben nu när jag undvikit det så länge. Fortfarande orkar jag bära en tung matkasse i vardera handen OCH gå uppför stigen till sommarhuset där min fd man bor. Sitta på huk eller stå på knäna när jag rensar en rabatt har jag slutat med. Det är enklare att sitta ner på backen, och vända runt och ta sig upp med rumpan i vädret. Inga galanta och viga skutt längre.

Kroppsligen är jag på det hela taget nöjd med mig. Jag jobbar på att bli nöjd med resten också.