Människor – att möta människor, inte deras fasader, eller önskebilder av sig själva – verkligen möta människor. Att möta det vi alla har gemensamt, att leva så gott vi kan, att vara de vi är, att veta vilka vi är – att vara den jag är. Veta vad jag vill med mitt liv. Mötas.

Idag har jag mött en människa. Kanske flera, men jag vet en.

En kvinna, som jag, ungefär 30 år yngre än jag, en ung människa som jag levde med en tid när hennes familj flyttat norröver i landet. Vi hade utrymmet, både det rumsliga och det andra. Hon levde med oss. En tid i hennes unga liv fanns jag och min familj där för henne, och sedan släppte vi varandra. Varför vi tappade bort varandra förstår ingen av oss riktigt. Jag tror att det för min del handlade mycket om att jag då var upptagen av mig själv, försökte bestämma mig för hur en överskådlig rest av mitt liv skulle se ut.

Hon gjorde säkert detsamma, fast från en betydligt yngre utgångspunkt. Vi försvann in i respektive liv – och hittade varandra igen, långt senare. Drygt tjugo år senare. Obegripligt långt senare.

Vi möttes per ord för ett par månader sedan via min blogg. Idag IRL. Jag ser bilder på hennes barn, de är hon när hon var barn. Vi pratar om hennes mamma, som var min vän. Som är död.

Och vi pratar om hennes bror som var mina söners vän och hitta-på-idiotiska-och-farliga-saker-man-kan-göra- kompis. Jag är glad att de alla överlevde den tiden. Och att jag fortfarande inte vet allt de gjorde.

Jag vill inte ha tillbaka den tiden. Jag blev påmind om den idag, jag är tacksam för att den fanns och jag är glad att den är då.

Och jag lär mig, igen, att det är viktigt att vårda de vänner jag har, de människor jag möter, de som inte gömmer sig bakom fasader. Tack Rose-Marie. För din dotter, för din son och för dina barnbarn.