”Hej hå, hej hå, till gruvan glatt vi gå”– är det en sång eller har jag hittat på den i natten? För ingen går eller gick väl glatt till någon gruva, någonsin någonstans? Snövit och dvärgarna? Vad?

Så där blir det ibland i min hjärna. En sångrad dyker upp och jag vet inte var den hör hemma, eller om det ens är en del av en sång. ”Du är den ende” rumsterade också om i mitt huvud i morse, min ende är inte min längre, så?

Och Bodil Malmsten vill städa sin lägenhet så att ingen ska skämmas om hon dör knall och fall, inte för att hon tänker göra det ”men döden bestämmer själv” (eller något liknande i gårdagens blogg).

Så är det, döden bestämmer. Men till dess ska i alla fall jag leva, så gott jag kan. Idag t ex, för det här är den sista ”idag” som är exakt som denna dag, den här stunden kommer inte igen. Nya, liknande kanske, eller inte, men denna försvinner sekund för sekund. Lev alltså som om den här dagen vore den sista.

Jag har sorterat böcker och lagt in en hel del facklitteratur på Bokbörsen, sådant som jag ibland använde eller trodde mig behöva när jag arbetade. Någon annan kanske vill ha dem.

Några behåller jag, engelska och franska lexikon t ex, och alla Will Schutz´ böcker, och Ken Wilber. Fortfarande tror jag också att jag någon gång ska läsa ”Gödel, Escher, Bach” av Hofstadter. Och jag ska göra ett nytt försök med Ishiguro´s ”The Remains of the Day”.

Sädesärlans unge försöker fortfarande få sin pappa att ge den mat, och nu sitter den på telefontråden (?) utanför fönstret och väntar. Det behövde den inte göra länge innan den fick något i magen.

Jag väntar också, nyduschad, hyfsat mera klädd än annars, ögonbrynen ifyllda, luggen är klippt. Ska ta mig en kopp kaffe innan jag får besök om en stund. Av min ”bonusdotter”.

___

Nu är det kväll. Vi har haft en lång dag i alla bemärkelser – talat om allt som hänt oss under de många år som gått sedan sist. Vi har skrattat, pratat, gråtit, pratat igen, babblat i munnen på varandra i försök att dra ihop tjugo år på en dag!

Det går inte – så vi har insett att vi måste ses igen, snart! Det känns härligt, gott, konstigt att vi inte brytt oss om att ha kontakt på så länge, men strunt samma.

Nu har vi det – och det är en oväntad gåva. Tack vare internet och bloggande. Alla som inte begriper varför man ska blogga (jag känner några) kanske kan hitta en anledning här!

Jag är trött och glad, jag saknar min vän som är död, jag ser fram emot att faktiskt bli ”bonusmormor” till hennes barnbarn – med tre söner är det något jag aldrig skulle kunna bli utan denna min nästan-dotter. Jag vill tacka livet mitt för denna dagen.