”Han är död den jag tyckte om”, skrev Madeleine apropå min kommentar till hennes dikt. Han är död den jag tyckte om. Hennes ord fastnade i mig.
Så slutgiltigt, så ingenting mer, så ensamt. Så tomt, så utan den hon tyckte om.
Jag har haft hennes ord med mig sedan jag läste dem för några dagar sedan. De försöker tala om för mig hur det skulle kunna vara om du vore död. Död på riktigt. Begravd, borta, i din cowboy-kista med granris. Död. Någon annan av skrivkollegorna, Jack?, var arg på döden häromsistens. Skulle jag vara arg om du vore död?
Ja, jag skulle var arg, jag skulle rasa för mig själv, skrika och gråta, snörvla och snora. Rulla ihop mig till en liten boll med armarna om mig.
Mest skulle jag vara arg på oss båda som inte tog hand om oss när vi hade varandra. Vi var två om att vara vi.
beskrivarblogg 
Detta träffade mig rakt i magtrakten, så tänkvärt.
Döden i sig är ett gissel för mig som jag inte alls har förlikat mig med att vi alla ska möta en dag.
Och att tänka på att mista någon jag tycker om ger mig ångest, men att andvända det för att inte ta saker för givet är nog bra.
Stor kram Livia
GillaGilla
Tack Livia – gillar när min text känns, om så i magtrakten – vi behöver fundera på döden medan vi lever! Tycker jag.
GillaGilla