Har sågat lite, dragit upp nate ur rabatten, hängt en tvätt. Det ser ut att börja regna snart.

Nu, när klockan är 3 har det fortfarande inte regnat. Tvätten är torr och intagen. Jag är seg. Går ut en vända och in och ut igen, läser lite, sitter och slöbloggar en stund. Skriver upp att jag ska läsa Mare Kandre, vilket jag hittills inte gjort. Nyser!? Vill inte bli förkyld.

Två smörgåsar och ett glas mjölk senare är jag inte mindre seg…

Jag har talat med dig och du skulle återkomma angående att komma hit med släpet och hämta ved. Måste kolla almanackan. Jag tror du kommer. Tydligen läser du min blogg, du frågade hur man kan kommentera – och ville kanske börja en egen blogg också. Har pratat med yngste sonen, han har semester nu och är på Singö med sin flickvän/-kompis en vecka. De hyr ett litet 1700-talshus ganska nära affären och verkade tycka att allt var bra.

Hästarna har sprungit i hagen utanför mitt hus. Deras kroppar är vackra när de sätter iväg med svansen flygande – förmodligen därför att de vill komma undan alla flugor, men de är fina att se oavsett varför de springer.

Jag har fattat ett stort beslut: att inte klippa gräsmattan nu. Den torkar bara bort i solen, och blir fult brun i stället för ganska vackert grön, om än ojämnt frodig. Mina pelargoner är fortfarande vackra, rosa på ena sidan om gången in till huset och röda på den andra. De står en bit ifrån varandra och lyser.

När jag läste vännen Karin Englunds blogg lärde jag mig ett nytt ord: dysdirexi. Du kan också kalla det för lokalsinneshandikapp eller vilsesyndrom – jag gillar nog vilsesyndrom bäst. Det betyder att du är dålig på att hitta, har dåligt sk lokalsinne. Karin har det, och jag har det ibland. Jag kan gå åt rakt motsatt håll mot det jag borde, trots att jag ”vet” vart jag ska och hur jag ska ta mig dit. Någon liten hjärnvindling som inte riktigt vill det den borde vilja. Konsekvenserna har hittills inte varit alltför förskräckliga, snarare lite roliga – jag har fått se mera av den trakt jag befunnit mig i när jag villat bort mig, och fått mera motion när jag fått gå längre än jag tänkt.

Vilse – nog har jag varit vilse på mer än ett sätt. Men nu börjar jag känna mig mindre vilse, mera som om jag faktiskt är på väg till något som är bra. Om det är sant vet jag inte, vet inte heller riktigt vad som skulle vara ”bra”. Jo förstås, bra vore att aldrig mera spela bort pengar. Annars?

Bra vore att skriva så att jag gillar det jag skriver, att skriva mycket, att skriva varje dag. Att glädjas åt livet. Att vara tacksam, också för det som varit svårast och tyngst av de senaste årens liv.

Just nu handlar det för min del inte om något vilsesyndrom, utan om dess motsats. Jag har hittat en riktning, även om varje dag inte är glasklart på väg åt rätt håll. Så länge som jag skriver så lever jag ett liv jag vill leva. Finns det ett bra ord även för detta, Karin?