DU ringde. I morgon skulle du åka ut till ön och hämtas av sonen vid bryggan. I kväll skulle du äta kräftor och dricka pilsner i din ensamhet.

Jag höjde ett frågande ögonbryn som hördes i telefonen. Ingen respons.

När du varit en vecka på ön skulle du gärna komma och äta kräftor med mig. Jag undrade om du avsåg i helgen om en vecka eller under veckan efter helgen. ”Har du inget annat sällskap”? Kunde jag inte låta bli att fråga.

Du fnittrade lite och svarade att du menade under veckan efter helgen. Veckan därpå skulle nämligen vännerna – eller sade du ”våra vänner” – från Marakesch komma på besök. Där fick jag besked.

Jag inser att jag gått och inbillat mig att du inte träffar din andra kvinna mera – eftersom du haft tid med mig och jag vet att du varit ensam i huset utanför Sala. För det har du väl?

Fantasier – och det är inte ens särskilt plågsamt att inse att mina tankar är just fantasier. OK, du har fortfarande den här kvinnan kvar. Och du har mig. Och jag har dig. Ibland. Det duger nätt och jämnt.

Häromdagen när mina vänner från skrivsajten var här talade vi lite om detta, att det inte är nödvändigt att vilja bo ihop med sin älskade. Jag, och hon, visste att vi inte längre ville detta. Han talade om det med en sorts längtan?

En gång var det en naturlig förlängning av kärleken, kanske i barnalstrande syfte – men inte längre. Jag är sjuttio snart, hon är fyrtio – men vi har samma uppfattning och samma behov av kärlek på andra villkor än när vi var unga. Kanske handlar det om att det är mera på våra villkor?

Säger jag som delar dig. Och pratar med dig via bloggen som du säger dig läsa med intresse och lust. Vi kanske törs prata med varandra IRL någon gång. Du får gissa vad IRL betyder.