Här igen, framför datorn. Frukost och strömavbrott precis när tevattnet var klart! Nu är strömmen tillbaka, och tekoppen tom. Hunden och jag har tagit en nödvändig men kort promenad, nu ligger han runt fötterna mina och undrar om jag inte ska busa med honom i stället för att sitta där jag sitter.

Igår kväll plockade jag svarta vinbär hos grannen. Min Hiram-kokbok blev kvar i mitt gamla liv så jag fick leta upp receptet på vinbärssylt på nätet. Här är det:

2 liter (1 kg) svarta vinbär 

1 liter vatten
2 1/2 liter (ca 2 kg) socker

Rensa bären men snoppa dem inte.
Skölj bara om de är jordiga.
Häll i en gryta. Tillsätt vattnet och koka i 15 minuter.
Ta tiden från det att bären börjat koka. Lyft grytan av värmen.
Rör ner sockret i småportioner. Rör sakta tills sockret har smält och sylten någorlunda har svalnat. 

Det här blir världens godaste svarta vinbärssylt! Den ska jag strax göra, men först ska jag skriva. Alla de där orden ni vet. Minst tusen.

Småfolk. När jag var liten hade jag ofta en förnimmelse som var precis på gränsen till absolut övertygelse och det handlade om småfolk. De var hos mig, de var snälla och vänliga, diffusa – jag kunde aldrig ens för mig själv beskriva hur de egentligen såg ut. Men de var en närvaro, något gott. Aldrig hotfulla, aldrig skrämmande.

Och jag insåg så småningom att jag saknade dem, insåg att de försvunnit. I morse blev jag påmind när jag läste ett inlägg om en dröm med småfolk på skrivsajten 1av3.se. Jag saknar mitt småfolk fortfarande. I vuxen ålder har jag några gånger skymtat en liten vätte, och tillskrivit honom goda egenskaper. Undrar varför jag aldrig har tänkt på vätten som en kvinnsperson, en vätta?

Nyss flög en sparvhök förbi mitt fönster. Snabb och målmedveten. Som alltid när en rovfågel är i närheten är övriga fåglar som bortblåsta. Morgonen känns stilla och väntande. Kanske blir det regn efter flera veckor med bara någon liten lätt skur. Syrenhäcken slokar.

Vännen Karin lär mig ofta något nytt om ord – häromdagen skrev hon i sin blogg (karinenglund.com) om en ”kula varpa” och kula i det sammanhanget betyder ”omgång”, som i ”att börja på ny kula”. Det visste jag inte.

Jag tuggar ur mig ord. Korta meningar, korta stycken.

Jag har lärt mig att det är att rekommendera i skrivsammanhang – men kanske inte riktigt så här. Det här är skrivkamp, och kanske skrivkramp. Fast det låter som om jag annars låter orden flöda ur mig i en aldrig sinande ström (häpp!) – och så är det inte direkt. Ibland är det så och då känns det härligt och förunderligt och benådat, för ett ögonblick. Tills kritikern i mig talar om för mig, igen, att det mesta jag skrivit är tomma ord. ”So what” svarar jag stöddigt emallanåt – även tomma ord är ord. Som de här. Ord.

Vem planterade kritikern, eller Jante, eller vad han (!) nu heter i så många av oss? Är han genetisk och inbyggd från början, eller är vi alla fostrade av föräldrar och andra som vidarebefordrat sina egna Jantar till oss?

Och varför ska det behöva ta så lång tid att åtminstone ibland få tyst på honom? Åratal av liv. Han borde tröttnat för länge sedan. Jag borde tröttnat för länge sedan på att jämföra mig med andra, och ofta till min nackdel. Just nu tror jag att jag tänker på alla tämligen professionella skrivare på skrivsajten. Jag är lite orolig över att försvinna i mängden. Just idag extra korkat eftersom jag faktiskt ligger på topp av ”mest lästa”. Känslan har inget med faktum att göra. Den har förmodligen inte heller någonting med idag att göra. Men spökar gör den, otillräckligheten.

Drygt 600 ord. Syltkok. Ny kula.