Sylten är klar.

Jag har jäst i kylen så jag skulle kunna skylla icke-skrivande på att jag måste baka. Det vore första gången på länge som jag bakade, det är så länge sedan att jag inte ens har en brödkavel. Jag får i så fall använda en tom vinflaska. Fast jag skriver nog en stund i stället.

Alldeles nyss såg jag i Bodil Malmstens blogg att motståndsmannen Stéphane Hessel, 93, som skrev manifestet ”Indignez-vous” (på svenska hos Hedengrens i Stockholm, ”Säg ifrån”) kommer till Sverige (och Stockholm?) den 12 september. Värt att utforska när och var.

Jag läser också om hennes frustration över vår statsminister som på bild ser bort från fotografen ut i ett intet (dvs inte på läsaren) – han distanserar sig. Och över fängelseprästen i Norge som ”intimiserar” mördaren genom att kalla honom vid förnamn – terroristen blir alltför mänsklig därigenom. Det ligger något i det, jag har i den mån jag alls berört det fasansfulla i Norge absolut och medvetet undvikit att kalla mördaren vid namn.

Nu har jag just borstat igenom Sigges (hund) päls, han gillar att ligga i sågspånen efter min vedkapning… Än har det inte regnat. Dammet ryker om de få bilar som passerar. Vi har nu tagit en lite längre promenad och skällt (inte jag, Sigge) på en stor svart pudel! Nu sitter jag här igen och han ligger i sågspånen igen.

Jag hittar ingen ro idag. Inte skrivro, ingen annan sort heller. Vet inte varför, har ingen större lust att utforska det heller. Jag överlever utan att förstå eller veta.

Numera är jag för det mesta ganska lugn och tillfreds, jag har faktiskt inga stora bekymmer även om allt det elända är ungefär som det varit nu de senaste åren. Jag spelar inte längre. Jag har inga hemligheter längre. Jag ljuger inte längre. Jag skäms inte heller längre. Åtminstone inte lika mycket eller lika ofta som tidigare. Jag är inte deprimerad längre, men det vet jag kan förändras ”come November”. Än är det en stund dit.

Lykt- och elstolpen utanför fönstret har en intressant lutning. Den ser ut som om den hålls uppe av trådarna, inte av att den står stadigt i backen.

Jag slår upp vår dagbok från huset där vi bodde tillsammans. Jag fick den av dig för några veckor sedan, men har inte tittat i den. Ville inte, orkade inte.

Tisdagen den 22 december 2009 var det minus 24 grader klockan 6 på morgonen, jag skulle ta tåget till familjen i Stockholm och strax åka med grannfrun till stan.

Jag läste Patricia Tudor-Sandahls bok ”I tacksamhetens tecken” och har noterat att hon återgav en dikt av Karin Boye som stämmer förunderligt väl in här:

”Du ska tacka”

Du ska tacka dina gudar

om de tvingar dig att gå

där du inga fotspår

har att lita på

Du ska tacka dina gudar

om de gör all skam till din

du får söka tillflykt

lite längre in

Du ska tacka dina gudar

när de bryter bort ditt skal

verklighet och kärna

blir ditt enda val.