Idag är en sådan där dag då jag går omkring och har en känsla av väntan i mig. Medvetet finns inget att vänta på just idag, men ändå gör jag det. För det mesta innebär det inget annat än att jag har oro i kroppen, hoppar ”från hatt till galosch” som du skulle säga. Dvs gör än det ena och än det andra. Nyss t ex löste jag till slut DN´s sudoku, geni – men det tog mig 18 minuter, jämfört med de duktigas dryga 2-3! Good enough i alla fall.
Jag har alltså också städat idag, huset är hundfritt och tämligen hundhårsfritt. Disken är torkad och inställd. Trappen sopad ren från alla ask”frön” som rasar i tusental. Pelargonerna har blivit av med sina regnvissna blommor. Vedhögen får ligga där den ligger, och torka småningom. Någon tvätt är ingen idé, eftersom det regnar till och från. Läser om tjock bok som inte engagerar, gjorde det inte förra gången heller. Har några mera ambitiösa i bibliotekskassen, men ids inte. Och syrrans feltolkning av ordet närvel har jag redan i morse korrigerat. Så … Kan ju alltid kolla om någon minns/vet hur det nu var med de där tre punkterna, skulle det vara mellanslag eller inte före?
Jag funderar fortfarande på AC Collins bloggtext hos Christian Johansson igår, ”Du är inte din text”. Den är så bra, även om jag inte riktigt begriper hur det går till när man/jag disidentifierar mig från mina handlingar, eller min text. Jag ska nog göra hennes övningar och se vad som händer. Någon gång, i mitt skrivande och annars i livet, har jag haft den kontakt med Självet som AC skriver om. Det är speciellt. Naturen kan ge mig en sådan känsla, sången där i bergen ovanför Nice som jag berättat om, var ett annat tillfälle. För det mesta är det ju Jaget eller egot som jobbar på.
Om ni ännu inte läst hennes text – gör det! Och ifall ni inte gör det – här är de två övningar AC rekommenderar:
Hur praktiserar man disidentifiering i skrivandet? Jag har inspirerats av en fiktionaliseringsövning som författaren och skrivarläraren Jan Sigurd brukar använda sig av i sin undervisning. Den går ut på att du får skriva om en omtumlande händelse i jag-form. Sedan skriver du om samma händelse en gång till, men i tredje person. Samtidigt uppmanas du att ljuga, stryka, lägga till. Huvudsaken är att du behåller smärtpunkten. Resultatet blir en skönlitterär text där du utgått från dig själv, samtidigt som du har disidentifierat dig från den. Ett tredje steg kan vara att återgå till jag-formen.
En annan inspiratör är psykologen J.W. Pennebaker som har utarbetat en metod för terapeutiskt skrivande, Expressive Writing. Klienten får flödesskriva om en traumatisk händelse i tjugo minuter, tre-fyra dagar i rad. Samma händelse varje gång. Det brukar leda till att klienten för varje version förhåller sig allt mer distanserat till sin upplevelse. Texten får helt enkelt härbärgera det traumatiska, samma funktion som bilder har i bildterapi. Mot slutet har den som skriver riktat blicken framåt. Hon ÄR inte längre händelsen och har själv skrivit sig bort från den, framåt och vidare.
Nu är det inget som hindrar att den som vill kan omvandla ett terapeutiskt material till något skönlitterärt, men då är det verkligen en fördel att tänka ”jag är inte min text”.
Hoppas du inte har något emot att jag ”använder” dig Anna -Carin – det du har att säga kan inte sägas för många gånger! Adresserna hittar ni här, Kreagrafen är Anna-Carins hemsida
beskrivarblogg 