Jag sorterade mina papper idag, och insåg att det mesta av det jag skrev förra året inte hör hemma i min bok. Och sådant jag skrev på datorn under 2009, när allt hände – det försvann med ett kraschat USB-minne. Jag har mina noteringar i dagboken, som jag nätt och jämnt orkar titta i.

Högen med användbara papper blev därmed inte så stor som jag trott, och när jag skulle skriva ut några riktigt långa filer tog färgpatronen slut. Nu låter jag alltihop vila någon vecka – och tar nya tag med strukturering och vad därtill hör.

En skrivarkollega har just berättat om sin skrivtrans, han skriver just nu så att pennan, eller snarare, tangentbordet glöder. Äter inte, lyssnar till musik i hörlurarna och serveras kaffe av hustrun, röker. Jag tänker definitivt inte börja röka igen, tror inte att det gynnar min kreativitet eller skrivförmåga. Men kanske skulle jag skaffa ett par hörlurar och ha musik i huvudet samtidigt som jag skriver. Eller varför inte försöka begripa mig på den Ipod jag faktiskt har och få den att fungera, med musik som jag gillar att höra!

Nu har jag försökt med Ipod´en, men lyckas inte. Får vänta tills jag har någon att fråga.

Så jag får alltså skriva utan musik. När jag sorterade mina papper såg jag att jag skrivit lite om mamma, om pappa, mormor och morfar. Jag har skrivit om hur det var hemma. Hur jag minns att det var hemma. Och jag har skrivit om det lilla jag vet om farmor och farfar. Igår hittade jag på nätet en ansedel till Maria Margareta Fällman, hon måste ha varit min farfars farmor. Hon fick farfars far (och en dotter om jag förstår ansedeln rätt) utanför äktenskapet, där står ingenting om någon äkta man. De bodde i Sävar, som jag nätt och jämnt vet var det ligger – i Umeå-trakten? Maria Margareta dog 1913 när min pappa var två år. Margareta Fällman var mitt namn innan jag gifte mig.

Jag tror att jag letar efter någon sorts balans i mina rötter, inte för att jag vet så särdeles mycket om mammas föräldrar, inte heller har jag hittat några ansedlar över anhöriga till mormors eller morfars föräldrar. Och fortfarande vet jag ju inte vem mammas far var – morfar eller värmlänningen.

Nu har jag plötsligt lyckats lyssna på radio åtminstone i min lilla Ipod – härligt! Men jag behöver hitta program jag gillar att lyssna till också, just nu är det klassiskt piano och det är inte något jag riktigt klarar av. Nu talar den om att det inte är någon radiosignal… Jag ger upp.

Någonstans utanför mitt fönster kör någon en röjsåg, hela gården fejas och görs i ordning inför den stora kräftfesten om en vecka. Snart är det bara jag som är oklippt här!

Det var ingen röjsåg, det var en motorsåg och en snäll granne som sågade upp en jättestor nedblåst ask i hyfsat lagom bitar för mig att kapa och klyva, ett helt lass kom han förbi med i traktorskopan! Då vet jag vad jag gör i morgon. Oj, vad jag blev glad.

Nu ska jag läsa en gammal Agatha Christie, ”En dos stryknin” från 1953. Om jag inte står ut med språket har jag John Barth´s ”Once upon a time – a floating Opera” att ta till.