Jag är trött på den här gamla kärringen som sitter och skrivgnäller om sitt spelberoende hela tiden. Och är det inte det, så är det ålderdom och död, skrynklor och oklippt hår. Och en fd kärbo som fortfarande är älskad, men som kanske betraktar henne som ett tidsfördriv, en krydda i hans tillvaro.

Varför fortsätta tjata om hennes lilla trista liv? Kan hon bli roligare och mera intressant om hon förses med en ny älskare? En som hon träffat via skrivsajten och orden först, och som hon sedan möter IRL. Hon har lärt sig några nya uttryck, bl a detta, IRL, ”in real life”. Några människor är för all del intresserade av att läsa det hon skriver, många tycker nog att de har hört det mesta förut. Hon har ju hållit till på skrivsajten sedan i mars, och bloggat i sin nya blogg ungefär lika länge.

Vad har hänt sedan i våras? Några milstolpar finns det – en är att hon har klippt sitt bankkort, så att hon inte kan spela på casinosajter längre. Hon har också skrivit till de spelkonton hon haft och talat om att hon är spelberoende och avslutat kontona. Och häromsistens satte hon in pengar att spela för via banköverföring, som tog så lång tid att hon hann tänka om och föra tillbaka pengarna till sitt bankkonto. Räddad av gong-gongen, eller om det blir tvärtom. Den gången.

Hennes ekonomi är i botten, idag är det den sista i månaden och hon har visserligen handlat och betalat de räkningar hon måste, plus hyran – men hon har bara ungefär 1 200 kronor kvar till nästa pensionsutbetalning. Det får gå. En bokbeställning då och då via Bokbörsen bidrar till det som fattas. Och förra månaden betalade hon faktiskt tillbaka halva skulden till bägge systrarna, bara för att det kändes bra att göra det.

Hänt har också en liten kattunge, ny familjemedlem, vid namn Minsann. Det är nu drygt ett år sedan Majsan, katten som följt med i flytten, dog. Nu var hon mogen för en ny katt att älska och som just nu, lyfta ner från datortangenterna. Hon har ved kluven i en hög utanför fönstret, och mera att kapa och klyva. Det borde göra att vintern blir lite billigare i fråga om elkostnader. Och huset hon bor i är trevligare nu inomhus än det var, hon har målat väggarna så att de är fräscha.

Hon dagdrömmer om att skriva en bok som många vill läsa, en bok som säljs och som möts av intresse från alla sorters läsare. Och hon drömmer om att få sina skulder sanerade, så att hon faktiskt kan börja tjäna lite pengar igen. Kanske köpa den där bilen hon alltid trott att hon skulle äga alldeles själv en gång i livet. Just nu cyklar hon och utnyttjar fd män, vänner och barn för transporter som är längre än hon förmår cykla.

Fortfarande misstänker hon att hon har en märklig verklighetsuppfattning. Den är inte längre lika märklig som den var när hon levde två parallella liv, med hemligheterna kring spelandet och konsekvenserna av att hennes pengar bara försvann. De två liven gick med svårighet att förena om dagarna, men nätterna var plågsamma och vakna. Alldeles realistisk är hon nog inte, har kanske aldrig varit. Eller är det realistiskt att vilja tro att hon ska kunna skriva en bok som blir läst, nu när hon är snart sjuttio år? Det är en önskan hon haft hela sitt liv om hon törs erkänna det ens för sig själv – men att mena att den ska gå att förverkliga nu är kanske att ta i.

När hon var liten levde hon med systrar och föräldrar ett liv, och hade sitt eget liv vid sidan av – i fantasin.

Där var hon glad och vacker, hon hade inte för hög panna och för stort huvud, hon hade inte en pappa som var full för ofta och en mamma som slet och var ledsen för det mesta. Eller en mormor som tyckte att pappa var värdelös och att det var synd om mamma, så synd om mamma att vi systrar borde vara ännu mera hjälpsamma hemma.

Ingen talade öppet om pappas supande, ingen talade småningom heller öppet om mammas alkoholism, som tilltog när pappa väl dött. Då var mormor och morfar också sedan länge borta, bara moster fanns kvar och ringde och frågade vad hon skulle göra med mamma? ”Hon ramlar, och hon dricker hela tiden.” Vad fanns det för svar på det?

Hon försökte prata med mamman om drickandet – men fick en reaktion som hon senare i livet kunde känna igen hos sig själv. Total förnekelse, så total att t o m kroppen gick i stå, hon darrade och kunde inte prata. Mamma och hon själv. För hennes egen del inträffade det när de två människor hon älskade mest i världen var med henne, och bästa vännen frågade henne vad hon ville göra. ”Vill du vara med Joe, eller vill du vara med mig?”. När hon kunde prata, svarade hon ”Joe” – och vännen blev sur, precis som hon befarat.

Är det allt hennes rotande i det här och barndomssorg och äktenskap som inte blev det hon ville och trodde en gång – är det grävandet och tänkandet och upplevandet via diverse utvecklingsprogram , övningar och encounters etc som gjort henne till den hon är idag? Hade hon mått bättre, dvs inte förstört sitt liv genom att spela bort det, om hon låtit bli allt det där? Naturligtvis vet hon att det är frågor som det inte finns några svar på, eller många svar. Just nu kan hon minnas sin förundran inför en bror till pappan till en barndomsvän som spelat bort sin gård någon gång på 30-talet. Hur kunde någon göra något sådant? Tyckte hon då.

Till skillnad från sina systrar har hon hela livet på ett eller annat sätt ”jobbat” med sig själv – hon har deltagit i och genomfört ett stort antal program som syftat till personlig utveckling, hon har yrkesmässigt jobbat med människors valmöjligheter och valfrihet i organisationer och enskilt, hon har fått sig att tro att hon lärt sig något. Det hade hon inte. Hon levde definitivt inte som hon lärde. Nu gör hon det. Taskigt att det ska behövas en katastrof, ekonomisk och personlig, för att ta sig dit.

Vem är då gnällerskan idag? Hon är faktiskt inte enbart någon gnällerska, i den mån det ö h t finns sådana.

Hon är 69, väger 65 kg, är fortfarande 1,73 m lång, har kraftigt och mycket grått hår, är skrynklig ”all over”, och stel i kroppen, men ännu också rörlig och stark. Hon gillar fortfarande god mat och dryck, men har inte råd att t ex äta ostron om inte fd kärbon bjuder. Hon behöver inte köpa nya kläder på länge, de hon tidigare vuxit ur passar numera och duger. Hon gick ner 12-13 kg efter uppbrottet från kärlek och liv.

Hon är författare.

Hon hävdar faktiskt att hon skriver när någon frågar vad hon gör idag. Hon struntar i att hon inte är publicerad på annat sätt än i en e-antologi med titeln ”Hetta” (hennes bidrag heter Orgasm) och på skrivsajten 1av3.se och bloggen beskrivarblogg.wordpress.com. Just nu längtar hon efter att få vara någon annanstans och se något annat och skriva i annan miljö, med inflöden från annorlunda natur och människor än de som finns i hennes omedelbara närhet. Hon behöver olika just nu.