Idag väljer jag inte att skriva i ett dokument med titeln ”1667,5” – dvs det ordmått man bör fylla varje dag för att på en månad skriva en bok om 50 000 ord – tar fram räknaren och kollar, jo det blir t o m 50 025 ord. Jag tar ett som helt enkelt heter ”tomt”.

Och tomt är det, i huset (sånär som på Minsann som sover på pappersvagnen till skrivaren här på skrivbordet) och jag själv; tomt i mitt huvud. Himlen däremot är inte tom, ännu. Det vräker ner regn och så är det uppehåll en stund till nästa blöta. Min arma vedhög. Det mesta av de nya rivningsplankorna kapades och klövs igår, dessutom har jag staplat dem under köksfönstret där de står lagom under tak. Jag börjar känna mig lugn inför vinterns kyla.

Nyss var jag ut mellan skurarna och planterade om ett par hundvälta pelargoner som stått några dagar i trasiga krukor. Nu fick de nya krukor. Samtidigt kunde jag berätta för grannen att hans hund var långt ute på fältet längst bort, hon hade smitit. Om det inte var en varg jag såg, så var det hon.

Jag läser Jan-Erik Ullströms bloggresa, i samband med att han släpper del två av Vägen till Umbria. Han gästbloggar hos olika bloggare utifrån ett ord och sin egen kreativitet, och kommer i min blogg den 6 september. Ordet jag gav honom var ”beroende”.

Han har en, verkar det, outtömlig källa till ord i sin fantasi och sitt sätt att skriva. Just nu plågas han av diskbråck och ond rygg, och kan förmodligen inte skriva så mycket och länge som han skulle vilja. Jag har ingen dålig rygg att använda som orsak till mitt just nu lite sinande skrivande. Det är jag tacksam för.

Vet inte riktigt vad det är jag håller på med, varken i livet eller i skrivet. Men jag vet att jag nu inte spelat på över två månader! Trött och uttömd på energi, samtidigt som jag kan sitta och skratta högt åt min lilla katt när hon slåss med en rädisa på golvet. Jag har nu lärt mig att hon vaknar runt halv 6 på morgonen och då far runt i sovrummet och HOPPAR, och landar gärna på min mage. Det är ett ofelbart sätt att väcka vem som helst!

Hon har också varit ute på vift utanför huset, hittat syrenhäck att klättra i liksom den jättehöga lind som står vid grindhålet. Jag kunde bara stå och se på när hon kom underfund med hur man backar neråt. Och hon har vett att springa in i huset när det kommer en bil på vägen. Noll respekt för en ostadig vedhög som i alla fall teoretiskt skulle kunna ramla över henne. Blöt vill hon inte bli, så då far hon in igen. Så håller vi på.

Det kan vara en förklaring till att jag inte just skrivit på ett par dagar. En annan är att du varit här, du åkte idag. Vi har spelat canasta.

500 ord, långt till 50 000 …