I drömmen ville han bli av med oss alla, sa ”die Alle” när han blev tillfrågad om vem som skulle lämnas i lägret. Det gjorde ont, till och med i sömnen. Jag och tre barn, av vilka ett kom annanstans ifrån – vi skulle överges där. Han åkte därifrån, vakten ryckte på axlarna och vinkade åt oss att komma innanför grindarna. För hur länge? Vem var han som övergav och vem var jag, och barnen, vilka var de?

Att vakna efter en sådan dröm tar tid, nu är det förmiddag och jag känner mig fortfarande ovaken. Om en stund kommer mina lånehundar hit och ska få bekanta sig med Minsann, kattungen. Ska bli intressant att se hur det går. Hennes matskål och låda är inflyttade i sovrummet, i köket står en hundskål med vatten och väntar. Jag ska ha hand om hundarna ända till dagen innan jag åker till Cypern med syster min och Minsann får flytta till sin ”gamla” matte där mamma och de två systrarna bor.

Hon är morgonpigg, den lilla svarta. Mellan kl 5 och 6 ungefär är det racerbana i sängen, med hopp inbyggda, landningsbana oftast min mage. Kan vara en anledning till mardrömmen i morse, både Minsann och jag somnar om efter någon timme.

Jag har plockat nedblåsta grenar av olika storlek på tomten idag, men nu blåser det mindre. Borde klippa gräset också, men det behöver torka lite först.

Tidig kväll. Katt och hundar har nu hälsat på varandra, dvs katten har morrat och hundarna har skällt. De får väl vänja sig vid varandra lite pö om pö, som fransmän lär säga. Stavas annorlunda, men det fixar jag inte just nu. Jag och fd maken har ätit kokt torsk med äggsås – gott. Kattungen vistas i sovrummet och är lite uttråkad, hundarna finns i resten av huset. Fördelningen av utrymme har enbart med dörrar att göra – sovrummet är det enda rum som går att stänga av medelst dörr. Om en liten stund ska jag och hundarna ta vår kvällspromenad. Det regnar inte just nu.

Som alltid när jag träffar bästa vännen väcker hon frågor i mig. Idag handlade mycket om din och min relation, hur ser den ut, vad vill jag, vad vill du? Hur känner jag mig när vi ses, och när vi inte ses? Varför träffas vi över huvud taget, när vi ändå inte officiellt gör det? Och vilken skillnad gör det, skäms du för att du träffar mig? Är det bekvämt att ha en kvinna i stan och en kvinna här, dvs jag? Träffar du mig därför att jag känner dig och du känner mig, och vi fortfarande på något plan älskar varandra? Eller är det enbart därför att du vet att du fortfarande är välkommen som du kommer till mig? Enkelt och bekvämt?

Några absolut entydiga svar har inte jag, och kanske inte du heller. Men det börjar bli dags att vi åtminstone pratar om det. När du är åter från Kreta och jag tillbaka från Cypern, på väg upp till Kopparberg kanske. Du läser vad jag skriver, så du ser vad här står och kan fundera på egen hand.