Onsdagsmorgon, regn. Svart därute när klockan är nästan 8. Ljusen på matbordet är tända, Minsann och jag har ätit frukost, olika. Spisen brinner. Jag tänker på min vän och hennes sorg över sin dotter som dog i julas. Den sorg och ångest alla föräldrar delar.

Mössen under diskbänken har ätit upp osten, men inte fastnat i någon fälla. För stor ostbit kanske?Dessutom far Minsann runt och sniffar misstänksamt runt diskmaskinen (som jag aldrig använder) – kan möss bo i en dylik? I ett gammalt hus kan de nog bo lite varstans.

Idag har jag inte bestämt mig för att göra någonting. Något kommer jag säkert att göra, ligga och läsa hela dagen orkar jag inte. Men det känns ganska skönt att inte ha några idéer om att måsta göra ditt eller datt. Annat än att t ex klappa den lilla svarta som just hoppade upp i mitt knä. Numera lägger hon sig tillrätta så att jag ändå kan fortsätta skriva. Mina fingrar är inte längre något attraktivt jaktbyte som ska jagas. Hon är varm och god och mjuk, speciellt på magen som hon tillåter mig att smeka.

Nu har det gått tio minuter och himlen börjar blåna. Träden syns igen. Det blåser.

Hur får man tyst på en hjärna som hela tiden fyller huvudet med ord, eller tankar? När ångesten var som värst brukade jag använda mitt mantra från längesedan TM-mediterande. Förmodligen har jag gjort om det ursprungliga ordet – ett ord på sanskrit utan associationer för mig – men det fungerade ganska bra. Bara dit med mantrat i stället för all oro och ängslan. Nu är det ett bra tag sedan jag behövde göra så här, men just nu är jag där igen, emellanåt. Jag mantrar.

Ångestkänningarna handlar om död och ålderdom, död och ungdom. Liv som är svårt, som är kamp. Mitt och andras. Mörker både ute och inne. Då behöver jag påminna mig att det antagligen även i år blir vår, det blir redan ljusare enligt almanackan, jag märker det just inte. Kanske är det ljust lite längre på eftermiddagarna. Nu när snön regnat bort blir det mörkare ute igen. Ljuset är min enda anledning att vilja ha snö.

Hur står någon människa ut med att bli gammal? Gör någon det? Att inte orka, inte kunna ta på sig strumporna stående på ett ben? (Det lär vara ett ofelbart tecken på ålderdom.) Att känna hur knäna inte längre vill böja sig som förr, det går inte längre att stå på knä – du måste sätta dig ner, på golvet eller på backen om du tror att du måste ditner. Du känner inte igen dina egna händer, de är ju din mammas! Håret ska vi inte tala om, vems är det där gråa på det där huvudet som inte heller är välbekant numera.

Och allt det ovan är ändå medan jag fortfarande tror att jag är frisk, tycker att jag fungerar hyfsat, orkar gå (men springer inte mera), orkar bära det jag handlar, ids städa. Kan bädda sängen själv. Och laga min mat, slipper alla trista djupfrysta enportionsrätter, eller butikernas ”hemlagade” färdigmat.

Hur står den ut med att fortsätta leva, som bara kan ligga i en säng och inte ens vända sig själv? Är det så lyckligt att hjärnan stänger ner sig själv när kroppen gör det? Ibland är det så. Men när det inte är det? Hur ska jag förmå att skapa en värld att leva i när min kropp inte längre vill? I mitt huvud? Jag vet inte hur det går till. Så småningom får jag veta. Men inte än. Och den ovetskapen är kanske det som gör liv möjligt att ändå leva!