Eftermiddag – jag lägger patiens på datorn, en absolut hjärnförlamande sysselsättning. Som dessutom sällan går ut. Katten sover, jag borde gå ut och gå, men ids inte. Telia ringde just och försökte säga någonting som inte hördes om mitt mobilabbonnemang, jag fick tillfälle att tala om hur missnöjd jag är – och bad henne skicka information per mejl. Får se om det kommer någon.
Hyresvärdinnan och hennes man ska åka bort ett par dagar, kommer tillbaka på fredag, bra att jag vet ”om det skulle vara något”. Ja, säger jag – riktigt till vad begriper jag inte nu. Vad ”är något”? Och vad ska jag i så fall göra?
Jag har städat av altanen på snickarskräp, nu ligger bara överblivna plankor och ved där. Plus att där står cykel och gräsklippare och grill … Det ser hyfsat ordnat ut. De flesta hittills nedblåsta grenarna har jag också tagit hand om. Och tvättat överkastet till ena soffan som bar spår av hundars vilande där.
Någon (Cecilia Gyllenhammar, kanske andra) påpekar att man alltid sårar när man skriver om sin familj – och att det mera är andras intresse och grävande och tolkningar som sårar, än det faktiskt skrivna. Hon berättade om sin uppväxt i den kända familjen i boken ”En spricka i kristallen”. Självcensuren gör det skrivna ointressant, för mycket hålls tillbaka av hänsyn till omvärlden. Det möjliga djupet tappas bort. Jag tror att hon har rätt.
Ett dilemma som kanske kan hanteras genom att göra om det självupplevda till något fiktivt, beskriva det egna som om det vore någon annans. Döpa om, skriva hon eller t o m han i stället för jag. Skapa fantasisläktingar och låtsasbarn, förlägga handlingen till södra Sverige i stället för den lilla mellansvenska stad där den en gång ägde rum. Dra ifrån eller lägga till några tiotal år här och där. Jag vet inte om jag klarar det. Hon vet inte om hon klarar det. Inte han heller.
Familjen menar att det är OK att jag skriver om mig själv. Hur ska jag kunna begränsa mig till det när min familj – i dess vidaste bemärkelse – är mitt liv? Om jag berättar om mitt spelberoende och konsekvenserna av det gör det kanske inte så stor skillnad i mitt liv, jag har ändå en tämligen kort framtid. Flera av människorna omkring mig har mera liv kvar, och vill inte ha det omskrivet. De har större behov av privatliv än jag.
Tidigare har kanske jag också haft det, men jag tror att jag gav upp det när jag tog kontakt med socialtjänsten för att få hjälp för mitt beroende. Att sitta inför sociala delegationen – eftersom jag överklagade ett avslag på begäran om behandling – och snudd på bokstavligt klä av sig naken gav inget utrymme för något privat jag. Jag fick ingen hjälp. För att hjälpa mig själv började jag skriva om mig och mitt liv, småningom helt utan något att gömma mig bakom. Jag städade undan alla hemligheter. Det var hälsosamt, troll som dog i solen.
Inom familjen är det nästan enbart en av mina systrar som kommenterar det jag skriver. Och hon har aldrig bett mig censurera något. Mina texter skriver jag för mig själv, men jag har också en tanke att mina barn och barnbarn kanske någon gång ska tycka att det är lite intressant att bekanta sig med farmor via mina ord. Det är ju detta jag själv saknat så, att jag aldrig fick veta något personligt om mina föräldrar eller mor- och farföräldrar. Jag lär inte få veta hur det blir med det framtida intresset.
Just nu lever både barn och barnbarn sina fulla liv, surrar omkring som jag själv gjorde i samma ålder, springer, skyndar, hinner inte. Jag hinner skriva, också när jag inte alltid har så mycket lust. Som idag, inte visste jag att jag skulle skriva detta. Men det gjorde jag.
Mest på tapeten idag vad gäller familjehänsyn verkar vara Felicia Feldts bok ”Felicia försvann” där hon ”gör upp” med sin mamma Anna Wahlgren. Lär ha delat den stora barnaskaran i två läger. Känsligt sånt här. Men jag håller med dig – släpp ut trollen i ljuset så spricker de! (eller inte, men då har man i alla fall försökt)
Kram,
B.
GillaGilla
Ja, omedvetet hade jag väl även Felicia som försvann i bakhuvudet. Nyss fick jag en utmaning av Johanna (se komm) att berätta 5 saker som är (relativt) okända om mig själv. Vi får se vad det kan bli! Läs Johannas blogg – hon är spännande och skriver alltid bra.
GillaGilla
Hej Margareta! Jag har gett dig en bloggutmaning här: http://johannabromanakesson.blogspot.com/2012/01/fem-okanda-saker-om-mig.html
Ta den om du vill och tolka den som du vill. Lustigt nog tangerar utmaningen ditt ämne idag.
Kram/ Johanna
GillaGilla
Gör det, som sagt! Hoppas det regnar något mindre på dig i Bryssel än på mig här i Norrtälje-trakten. Kram
GillaGilla