Hon har just lagt armarna i kors i knäet och tittar ner. Skrynkliga armar, också. När blev de sådana? Nyss, när hon glömde bort att titta på dem några år. Det gråa håret har hon vant sig vid, det är nästan blont i viss belysning och ganska snyggt. Åtminstone när det sitter uppe hyfsat med ett snyggt spänne som orkar hålla ihop det fortfarande tjocka håret.

Alla kroppens åldersfläckar syns ju inte om hon inte klär av sig naken. Det gör hon numera enbart inför mannen sin, kanske också inför bästa vännen om hon ska prova avlagda kläder. Annars icke. Hon som aldrig varit blyg vill inte längre visa sin åldrande kropp. Kanske om hon någon gång får ändan ur vagnen och ser till att kolla och ta bort alla mer eller mindre bruna fläckar, som framför allt satt sig på hennes bröst.

Hon skyller på att hon inte kan bestämma någon läkartid, hon har ju ingen bil. Och när mannen hennes är hos henne har de så mycket annat att det inte hinns med. Sanningen är att hon inte vill visa sig för en främmande läkare heller. Dumt eller hur? Speciellt om man betänker att någon av de där förbaskade fläckarna kan vara farlig.

Nu har hon flyttat ner från trappen, in i solen, men datorn står kvar på bänken däruppe. Så nu ser hon inget av det hon skriver igen. Det gör inget. Hon har kollat att hon iallafall inte har bytt ut manussidan mot något annat, som nyss.

Tröja och bok inom räckhåll, solglasögonen på nu när hon ändå inget ser. När ska man hitta på en skärm som går att läsa på i solljus? Hon tycker sig ha förstått att en del (alla?) läsplattor fungerar också i solsken, men hon vet inte. Läsplatta är än så länge utom räckhåll.

Huruvida humlorna surrar vet hon inte, det här hon inte, frekvensen är alltför låg för hennes öron också med hörapparat i. Ibland kan hon sörja lite över allt hon inte hör, men å andra sidan vet hon det ju oftast inte. Det går att leva med.

Värre vore att förlora syn, rörelseförmåga, hjärna. Även om kroppen gnisslar emellanåt, och det gör ont när hon ligger för länge på en sida i sängen, och hon inte gillar att behöva böja sig ned, och lederna inte vill alla dagar – ”även om” allt detta så är hon lyckligt lottad. Har nog goda gener vad gäller kroppen. Vad gäller beroende av det ena eller det andra slaget är de inte lika goda. Det oroar henne ibland, det arv hon givit åt sina barn. Visserligen var de två om barnen, men missbruk finns på båda sidor.

Inte mycket att göra något åt, inte nu och inte ens innan sönerna var födda. Dels begrep hon ingenting av sådant på den tiden, dels kunde hon inte bry sig om det även om hon känt till något. Hon ville ha barnen, alla tre. De ville båda ha dem. Och fick dem, en gåva som hon även idag är tacksam och glad för. Alla tre älskade sönerna, och deras repsektiva barn. Generna får de slåss med på de sätt de kan.

Dags att dra på en tröja, eller ta paus och gå in och koka kaffe. Hon gör det senare, vinden som kommer när solen går i moln är kall.

Nyss red två flickor förbi, den enda trafiken på vägen hittills idag.

Strax därefter kom två cyklister. Hästarna med sina ryttarinnor har också återvänt hem till gården på andra sidan åkrarna och dammen. ”Hylla”, där det förr låg en gruva och där man också hittat mycket bergkristall. De träffade på en tysk lycklig man vid en slagghög vid sidan av vägen en gång, han var helt begeistrad över allemansrätten som tillät honom knacka sten i Sverige, på jakt efter en bit bergkristall som ingen annan hittat.

Längre bort efter skogsvägen ligger Granmuren. En gång var det en by med ett trettiotal (osäker på hur många) familjer som alla på något sätt arbetade i gruvan. Numera är det bara rester kvar, av hus och husgrunder, plus en stor lada. Där bortom finns fina kantarellställen, och rikligt med lingon om höstarna.

Sala Silvergruva finns ju också här i närheten och hela landskapet är påverkat sedan sekler tillbaka av gruvdrift och vattenbehov. Grävda och naturliga kanaler överallt. Och när du går ner i gruvan idag får du faktiskt en känsla av hur det kunde vara att arbeta där för länge sedan. Mörkt, kallt, blött, livsfarligt på fler än ett sätt. Numera gör Sala stad vad den kan för att få något tillbaka av den forna gruvdriften. Förr gick all avkastning till kronan, och diverse mera besuttna medborgare. Småfolket fick slita för liten lön, i gruvan eller för att förse den med timmer och vatten.

Trakten är rik på mineraler av olika slag. Från och till vill något gruvbolag göra provborrningar. Vad hon vet har det inte lett till något företag som är i drift idag.