Söndag, lätt regn och mulet. Hägern flyger långsamt förbi från sjön. Det blåser, blir nog inget bad idag. Löser både supersvårt och ultrasvårt sudoku. Dags att bädda sängen och klä på mig. Klockan är halv tio.

Längre fram på dagen, när jag lagt in böcker på Bokbörsen och tagit emot ett par beställningar och klarat Wordle på femte försöket, regnar det rejält. Och blåser rejält. Kanske sköljs allt lindfnas på bilen bort. Det blir pasta och köttfärssås till middag idag, sallad och riven ”parmesan” till.

Plockar ordning i bokhyllorna, det blir ju hål när någon bok säljs. Och böcker hamnar ungefär rätt men får inte plats, utan läggs ovanpå raden, när jag får några till.

Har nu läst igenom papperen från ögonkliniken – de extra linserna kostar som lägst sju tusen per öga. Tror inte jag behöver investera i dem, men kanske kan förundersökningen ge svar på frågan.

Krollilja heter den där ensamma höga blomman nedanför trappen. Den kommer igen varje år, ibland går den av innan den hinner vissna. Giftig lär jag mig, men inga förgiftningar kända. Gammal torparväxt. Och av påsen med krassefrön som sattes sent för någon vecka sedan i grund jord på stenen vid min bilplats har det kommit upp ett par tre små plantor. Kanske kommer flera om det regnar lite. Pelargonerna ser trötta och tufsiga ut, framför allt Mårbacka-modellen. Nästa år blir det billiga röda, och kanske vita, i stället. De skära är trista.

Läser om ett lodjur som leker med en boll på gräsmattan utanför ett hus i Sala-trakten. Och minns när jag/vi såg ett lodjur utanför huset nära Sala. Jag var vaken mitt i ljusa sommarnatten och såg ut genom sovrumsfönstret. För nu många år sedan. En upplevelse som sitter fast i minnet, att se det magnifika djuret promenera förbi utanför sovrummet, med svansen i vädret, stanna för att kissa vid magasinsknuten, sedan sakta och lugnt fortsätta bortåt. Då var det bara vi ”stockholmare” som sett lodjur där, bonden och vännen/grannen hade då inte sett något, bara resterna av måltiderna. Som jägare gillade han nog inte lodjur, men som människa var han förmodligen lite avundsjuk.

Himlen nu varierar mellan lite sol och mycket mörka moln. Kanske åska. Klockan är halv fyra. Inser att jag dragit upp textstorleken på skärmen med +164 procent. Starroperationen i höst blir bra.

Igår gick en Villeroy-Bosch assiett sönder, den var redan sprucken. Oftast gör jag mig av med stött och sprucket porslin och glas, men den här har jag behållit. En av endast fyra. Och med en dekor som jag älskat sedan jag första gången såg den hos en vän. Hennes mamma (och systrar) hade fått hela servisen med allt vad den omfattade i present av grosshandlarpappan. Senare hittade jag några flata tallrikar och assietter på auktion i Norberg, köpte och gladdes. Nu har jag tre assietter och fem tallrikar. Är fortfarande glad åt dem. Använder varje dag.

Saknar auktionerna i Broarna, vet inte om de fortfarande finns. Saknar förstås också mitt sällskap där, mannen min. Han har varit död nu i sju år. Och han är ändå med mig varje dag, i någon form. Ibland bilden där han sitter i badkaret med badskum som en tuppkam, ibland i Rålambshovs-parken utanför vår bostad på Drottningholmsvägen, men en martinishaker i handen och en mössa som bara han kunde ha. Det fotot var också bilden på tack-kortet efter begravningen, som sönerna skickade även till mig. Jag var där, då – men syns inte på bilden…

Saknad, men inte längre sorg. Är det konstigt? Glad åt det vi hade, saknar det vi inte fick, saknar det vi hade. Sörjer (fast inte som förr) det som gjorde oss illa, jag som gjorde oss illa. Tacksam för alltihop.

Det är också något som behöver skrivas, min tacksamhet över mitt spelmissbruk och alla dess konsekvenser. Inte så att jag önskar något av det igen, eller önskar det för någon annan levande människa.

Men som något jag levt och överlevt, något som jag och de mina kunnat fortsätta leva med. Och något som familj och vänner hjälpte mig att klara av, på olika sätt. Det är min döde sons förtjänst att jag bor här, och jag älskar att vara i det här skruttiga huset. En vän var det stöd jag behövde under hela den här eländiga perioden i mitt liv – att hen numera inte är min vän är sorgligt, men kanske oundvikligt. Jag vet inte, kanske vet hen. Tack hur som helst. Och mannen min kom tillbaka, lite halvt osynligt för släkt och hans vänner – men väldigt påtagligt här för mig. Tacksam igen. Familjen – alltid min, alltid stödjande på rätt sätt.