Hur kommer det sig att min hjärna väljer att minnas att farbror Emil (gift med morfars syster Anna) i Gustafs, var så stolt över sina byxor i ”terylene”. Uttalat så som det skrivs, med ”e” på slutet. Han är död sedan länge, jag har en vag känsla av att han nog inte var någon snäll man, brallorna är borta. Jag fick vackra spetsar som Anna virkat, har ännu ett örngott med dem. Och dottern Lisa hade en son född på samma dag som min syster, Sven-Erik, kanske finns han i livet. Jag vet inte, minns bara ”terylene”. Dessutom tror jag mig minnas att en av makens vänners pappa fick någon sorts licens för terylene, och det var lönsamt…

En människas hjärna är förunderlig, också när den inte är det längre. Min fd man kom ihåg sådant jag glömt, jag kom ihåg sådant han glömt. En fungerande kompromiss, så länge den varade. Tills han dog, inte av demensen, men av covid. Ännu en av livets och dödens förunderligheter.

Finns terylene idag?

En doftande rosbuske på Sveden i Almunge lördagen den 15 juli 2023. Jag var där.