Lördag, 22 juli 2023. Bad tidigt, kändes kyligt i vinden, var skönt. Plockade några blommor att sätta i min nyputsade gröna glasvas. Någon sorts lejongap, käringtand, rödklöver, haröron, rölleka och renfana. Dagen har tillbringats på altanen, i skugga, läsande. Nu behöver jag hitta andra böcker att läsa. Vädret har varierat, moln ibland, sol mest, vind. Och getingar som surrat runt mig. Gillar inte sådana.

En fågel som jag hittills aldrig sett landade på altanen, nära det sly som tränger sig in från utsidan. Brunspräcklig, större än en gråsparv, med ganska lång stjärt, satte sig platt mot golvet. Hur ser en nattskärra ut? Tror det var en sådan, efter koll i fågelboken. Tidigare idag, utanför köksfönstret, två gröngölingar med två ungar, den ena vuxna åt energiskt upp en vinbärssnäcka, delade inte med sig. Och på andra sidan vägen frukosterade en stor hare på det nya gröna. Ser spår av vildsvinen när jag går ner till badhuset.

Själv har jag hängt vitlök på tork över vedspisen.

Tidig middag/lunch idag – pepparrotskött med sås och potatis, kvar från igår. Förstärkte pepparroten med lite wasabi (som ju är mest pepparrot i alla fall).

Nu snart halv sex en Dry Martini. Wordle klarades på fem försök, sudoku inte alls. Tror inte det har med vartannat att göra.

Längtar ut i skogen, vill ha kantareller och Karl-Johan, vägrar köpa. Längtar till havet också, även om Addarn är bra.

Så här års känner jag mig definitivt privilegierad att få bo här. Tack Mats, som hjälpte mig när jag behövde det som mest. Kan idag inte tänka mig att ständigt bo i stadsmiljö, utan ängar, kullar, skog och sjö, tystnad, nära. De sista åren med Jan i Sundbyberg for vi emellan där och här. Vintertid kan jag absolut tänka mig att bo annanstans. I varmare klimat. Också kommande vinter, ännu oklart var.

Jag morrar över allt lindfnas som hamnar på bilen, fågelskit också. Och älskar att vara här, ibland med någon vän inneboende några dagar, oftast ensam.

Alla som känner mig vet att jag gärna skulle ha en kärlek igen, en man att älska och vara tillsammans med. En som gillar sex på det sätt vi kan, som tycker om och kan öppna ostron, gillar att laga mat, kanske också baka, leka, spela canasta (som jag nästan glömt). Någon att dela vardagen med, ofta – men inte alltid. Behöver ingen som alltid är här, ingen som alltid vill ha mig där. Men någon som vill leva tills livet tar slut, vara levande hela vägen. Någon som är lekfull och lagom galen, pålitlig och påhittig, någon som står ut med mina tysta och nedslagna vändor allt emellanåt. Någon att prata med, som inte alltid förstår, men som vill förstå, som jag vill förstå.

Men någon Tinder-registrering blir det inte, vilket en vän föreslagit (det är väl där man dejtar och svajpar). Gillar inte tanken. Och så sitter jag här, ensam. Ingen trillar in genom ytterdörren. (I höstas gjorde en man det, men han var väldigt ung, ca 30, och hade gått vilse i skogen när han var ute för att plocka svamp. Mobilen hade lagt av, han bar sin lilla hund eftersom vildsvinen hördes överallt, och det första han sa när han bankat på min dörr var ”jag vet inte var jag är”.) Allt ordnade sig. Hans närboende pappa kom och hämtade sin son. Tacksam att jag vågade öppna och att han vågade banka på dörren.

Min sondotter har föreslagit att vi ska åka Finlands-färja tillsammans… Tror inte det. Kontrasten är lite väl kraftig. Vänförfrågningar på Facebook av stiliga (förmodat amerikanska fd militära) män tar jag bort, tror inga sådana förfrågningar numera är okej. När rimligt vettiga män börjar tilltala mig med ”raring” backar jag och deletar.

Så hur går det till? Må jag vänta tills jag träffar någon pratbar gamling på äldreboendet? Eller kanske invänta den befriande känslan av att faktiskt inte ha någon framtid, den som Carl-Göran Ekerwald skriver om i sin senaste bok ”Fördelen med att bli gammal”. Läs den. Jag ska läsa om den.

Fågeln syns om du förstorar bilden, vid bordsbenet.