Måndag, yngste sonens födelsedag. Han är hemma och rejält hostig, ska röntga lungorna idag. Ingen kul födelsedag. Vill inte ringa förrän längre fram på dagen. (Har pratat med honom, han känner sig bättre, och röntgenmänniskan antydde att det inte var något konstigt.)

Här blåser det och är mulet. Kaprifolen i min lilla vas på köksbordet släpper några blomdelar emellanåt och vissnar vackert. I morgon lär rörmokaren komma tillbaka och laga min kökskran, enligt meddelande från gårdens förvaltare.

Vaknade i natt med rejält ont i knät, en konsekvens av stegen längs svampskogen häromdagen. Paracetamol enligt doktorns ordination, somnade om efter tre timmar… Nästa vecka dags för fysioterapeut, igen. Less på det här. Meta Welander tycker inte att det är helt 100 att fylla 99. Tror jag börjar förstå det, kroppen och resten vill nog inte riktigt vara med så länge.

Har klarat wordle och ultrasvårt sudoku, det supersvåra får vänta.

Läseer igenom texter jag skrev när mannen min dog, den 14 maj 2016. Jag använder skrivandet som ”självmedicinering” när livet blir för svårt. Gjorde det när livet kraschade 2009 på grund av mitt spelmissbruk, när sonen dog 2014, och då 2016. Likaså när min fd make dog, efter några sista år då vi levde tillsammans igen. Med hans demens, som blev vår demens. 2020.

Har alla orden tjänat sitt syfte? Kan de ge en annan människa nånting? Inte tröst, det tror jag inte på – men kanske igenkännande, känslan av att inte vara ensam. Samtidigt insikten om att sorg ser så olika ut, inte går att jämföra med någon annans. Kan någon känna igen sig ändå?

Jag visste inte att jag skrivit så mycket. Tiden springer ifrån mig, drygt sju år sedan du dog, mannen min. Är det så här för alla som får leva lika länge som jag, över 80 år. Syrran och jag gick igenom släktingarna i helgen – den och den var inte dement, den dog vid hög ålder, etcetera. Förmodligen ville vi försäkra varandra att vi skulle slippa ”leva i glömskan” som ett teveprogram om demens. hette Olika sorter, olika symtom.

Det bästa jag sett någonsin på teve om äldrevård och omsorg är ett danskt program. Personalen var välutbildad, kostnaderna för de boende inte högre än i kommunala sammanhang, men detta var privat. Startat och drivet av en ung människa. Tror det hette ”Dagmars minde”. Om vi kunde åstadkomma något sånt här i Sverige skulle jag inte vara rädd för att bli dement. Jag skulle vara trygg. Det är jag inte idag, inför att behöva bli omhändertagen av vårdinstans av något slag – omhändertagen är ett för vackert ord för det som kallas äldreomsorg.

Nåja. Än så länge har jag ett knä som inte fungerar som det ska, öron som behöver hörapparater om jag alls ska höra (väljer ibland att inte höra), och starroperation inom kort. Ny höft har jag fått och den är perfekt. Gallan besvärar mig inte, eftersom den är borttagen. Tänderna är omskötta. Solskador frysta och förhoppningsvis borta, innan de hinner bli något annat. Ekonomin är stabil, tack vare arv från fd maken och noll casinospelande.

Ensam. Inte så värst enastående längre, om jag någonsin var det.

Har tagit ner min svarvade vackra blonda trähäst från hyllan högt uppe, tvättat av den. En äldre man på mejeriet i Götene hade gjort den, och jag fick den av honom när jag besökte mejeriet i något Arla-ärende. Tror hans initialer är NJ under ena hoven, och årtalet 87 under den andra. Hon får bli namngivningspresent till lilla Ida, systerbarnbarn, på söndag. Hennes syster Ronja får tre Alfons Åberg-böcker, kanske har hon dem inte.

Så här är det. Liv och död, nytt liv – tack och lov än så länge, här i vårt land. Annorstädes annorlunda. Vägrar bli terror-rädd, men inte tack vare regeringens försäkringar. Vägrar ge SDs strateger och deras lögner, deras terrorskapande, någon näring. Men sörjer den värld vi skapat åt våra nya unga, åt våra barn och barnbarn och barnbarnsbarn.