Tisdag halv åtta står rörmokaren innanför dörren. Jag dricker te utan hörapparater och hör honom inte förrän han hallåat ett par gånger. Nu har jag en fungerande icke-läckande kökskran igen. Det är den 22 augusti 2023 och lär bli både regn och åska framåt eftermiddagen. Än är det en Möte på fredag i Åkersberga med kvinnan som hyr ut lägenheten i La Zenia. bart mulet och lite blåsigt, ser inte skönt ut. Höst.

Rörmokaren har varit sådan sedan han var 16 år, nu är han 68 och jobbar enbart en dag i veckan, vanligen onsdagar. Den här onsdagen skulle de ha barnbarnet, så då bokade han in mig idag. Tacksam.

På torsdag är det dags för förundersökning inför starroperation. Möte på fredag i Åkersberga med kvinnan som hyr ut lägenheten i La Zenia. Söndag namngivningsceremoni i Tierp. Nästa vecka fysioterapeut för knät. Tur jag skrivit upp alltihop i Icas väggalmanacka som jag har liggande på köksbänken.

Det här är en lång dag, har gjort dillsåsen till kalvköttet, ska koka potatis senare. Såsen är så god att den riskerar ta slut före middagen. Färsk dill, inlagd i ättika, kalvbuljong och lite grädde. Ungefär lika gott som en perfekt currysås till kyckling och ris. Helst med Rajah´s curry.

Läser Luke Rhinehart´s Long voyage back, som flera gånger tidigare. En skildring av hur världen förstörs av kärnvapenkrig, och hur några försöker fly i en trimaran, över havet. Den boken är så realistiskt otäck att jag bara orkar läsa något kapitel i taget.

Det verkar som om höskörden på gården är avklarad, inga traktordragna flak med plastförpackad klöver åker förbi längre. Byter duk på köksbordet, ”för det lyster mig att göra så”, eller hur det nu var. Gläds åt mosters fina kökshandduk, med monogram KB i rött garn, till de röda rutorna i tyget. Mitt hem är en blandning av släktägodelar och auktionsköp, av sådant jag tror mig minnas varifrån det kommer, och sådant jag inte har en aning om. Vet i alla fall att mosters oranga kakburk med ett rådjur som dekoration, står bredvid Philippe Auriols fina plexiglastavlor på fällbordet över vedkorgen i köket. Färgerna passar ihop.

Moster finns också i den lilla burken med hål i locket, för snören. Den står på hyllan ovanför spisen, redo att nyttjas när jag vill binda upp en stek… Och hon finns i tavlan med orden ”Herre visa mig din väg”, med svart ram och ”silverglitter” i bokstäverna. Inte för att varken hon eller jag är särdeles religiösa, men för att tavlan är fin. Sondottern undrade försynt om jag var troende, när hon såg den. Nu samsas den tavlan ovanför dörren till toalettrummet, och där bredvid hänger ett ovalt tryck med madonnan och barnet, i vacker gammal träram. Spegeln på väggen intill främjar tankarna på gudstro. Tack kära moster för att du fortfarande finns i mitt liv. När det blir kallt senare i höst sover jag åter under ditt fina vaddstickade täcke, som du själv aldrig nändes använda. Det kan jag sörja över. Din tesil med gult träskaft hänger under ett rivjärn över vedspisen. Du finns här.

Och ja, jag har befriat mina tår från det nagellack jag har fyllt på, reparerat med, några veckor. Visserligen ska jag inte få fotvård förrän om en månad – enda lediga tiden – men man bör ha tagit bort sitt nagellack då… Så.

Klockan är fyra på eftermiddagen. Middagen är klar, det är bara spisen som ska sättas på.

Mina döda är omkring mig. De finns, de fanns – och jag finns. Än. Ett tag till. Planerar just nu att bo ära Torrevieja i Spanien över vintern. Kanske är det att finnas.