Kvart i sju denna lördagskväll, droppar mitt vänstra öga efter starroperation. Tror att jag nu ser bättre med det ögat än med det andra.

Jag är en tämligen sur och fördömande gammal kvinna, och vill inte bli pensionärsroad av diverse organisationer till för ändamålet. Kan bara hoppas att jag aldrig i livet måste klappa en ”mjukiskatt” (leksaksdjur, olevande katt). Mitt problem är att jag inte vill vara ensam heller, inte hela tiden, inte all den tid som återstår.

Så vad göra? Nätdejting – nej. Pensionärsresa per buss – nej. Reser ensam till Spanien och Torrevieja, eller snarare en förort (?) som heter La Zenia december till mars 2024. Kanske måste jag lära mig spela boule, och hänga på Svenska kyrkans evenemang i närheten för att inte dö av ensamhet. Tror att jag ska komma igång och skriva min nästa bok där, om det blir Sorgkanter eller Vår demens (arbetsnamn) eller något hittills alldeles okänt, vet jag inte. Agnes/Kristina och Andrès på Teneriffa verkar ha somnat in.

Skrivandet är också ensamt. Måste vara det för att alls bli något skrivet.

Så läser jag – och inser – att ensamhet är en lika utbredd folksjukdom som alla de andra. Vi dör av ensamhet, om vi överlever pandemier, cancer, artros, infarkter, stroke och benbrott vid fall därhemma.

Att det inte är bekvämt att bli gammal är en sak. Men att förlora den rörlighet jag haft hittills, att inte våga gå i skogen och plocka svamp – inte enbart på grund av vildsvinen – därför att ett jäkla knä inte är att lita på. Att se hur jag krymper ihop, jag också, i stället för att räta på kroppen och röra mig som jag varit van. Tack och lov ser jag bättre på mitt nyopererade vänstra öga, hoppas på samma goda resultat på högerögat om en vecka.

Hör gör jag inte utan hörapparater. Springer inte (saknar det inte heller), hoppar aldrig mera över diken (vilket ibland är praktiskt). Förmår inte sitta på huk, om jag måste kissa utan toalett gör jag det stående (med nerdragna byxor), och ibland i en pimpinett (liten kvinnlig potta).

Nu när jag ser bättre, till och med så bra att jag höll på att glömma glasögonen när jag skulle köra bil idag – så undrar jag om jag länge haft sådana påsar under ögonen, om jag länge sett så skrynkligt gammal ut som jag gör nu. Minns hur en vän berättade att hans mamma sa när hon starropererats och han hämtade henne – ”vad alla ser gamla ut”… Jag ser gammal ut. Får kanske se till att ha glasögon med fönsterglas om jag inte behöver förstärkning om några veckor. Att gömma mig bakom. Eller glädjas åt att jag börjar likna Viveca Lindfors, åtminstone vad rynkor beträffar.

Eller så kan jag göra så här